torsdag 6 maj 2010

Krogrecensenter recenserade


Det har varit en storm i krogkritikens mineralvattenglas. En välkänd krögare klagade på anonymiteten och inkompetensen, vilket skapade diskussion framför allt i bloggosfären. Sedan blev andra krögares missnöje statistik.

Diskussionen ägde mest rum i bloggosfären, där den också startade med krögaren Erik Videgårds sågning av krogrecensenter på Newsmill i november förra året. Han tyckte framför allt att krogrecensenter ska framträda med namn och påstod lite väl blåögt att krogarna inte skull bemöta dem annorlunda för det.

Han fick snabbt svar på tal av bland andra krogskribenten Clara Block Hane och alldeles förträffligt av Lisa Förare Winbladh, vilket han själv besvarade aningen retirerande. Plura Jonsson kom med ett slags ickekommentar, och ansåg sig snarast skriva krogkåserier. Jag skrev själv ett blogginlägg om saken.

Liten undersökning
Den diskussionen har klingat ut för denna gång, men ämnet fortsätter att pocka på alla inblandade. Krogarnas eget branschorgan Restauratören gjorde i december en egen liten undersökning, där 20 krögare anonymt (se där...) fick betygssätta och kommentera krogkritiken på de största tidningarna. Tyvärr upptäckte jag inte det förrän nu, i samband med att jag jobbade med releasen av Bong-boken. Det blev förstås ont om toppbetyg från krögarna.

Restaurangguiderna White Guide och Sveriges bästa bord fick mest beröm, men även de viss kritik för att vara ensidiga med siktet mot så gott som uteslutande lyxkrogar. Onekligen. Deras texter är också särdeles inställsamma med krögarnas trender och ideal. De måste väl, eftersom de ekonomiskt är ytterst beroende av dessas välvilja.

Annars fick Dagens Industri högst betyg med 3,9 av vad jag förmodar vara 5 möjliga. De fick beröm för att de ”etablerar en dialog med restaurangen”, vilket jag tycker snarare är oroande. DN:s Krogkommissionen kom tvåa med 3,0 och prisades för att de lär göra tre besök på varje krog, något som jag undrar om de har råd att hålla hela tiden. GP fick 2,9 och Svenskan 2,6. Metros Björn af Kleen fick 2,5 och uppskattades främst för att han inte är anonym, vilket onekligen är bekvämt för krögarna.

Bong 2,0
Därefter kom Sydsvenskans Bong, som fick 2,0 med följande kommentarer: ”Ojämn nivå. Jämför ofta restauranger från olika genrer. Orättvis bedömning.” Jag får vara tacksam för att det torde gälla Bong efter min tid på tronen, men ska nog inte känna mig helt utanför. Ojämn nivå kan det knappast ha varit under de tolv år jag höll på, eftersom det var samma huvud och samma penna, men i och med att jag slutade och sedan även min efterföljare har det förstås varierat. Hur bedömningarna har varit orättvisa är svårt att gissa – förmodligen för stränga, enligt krögarna. Vad annat är att vänta, om inte alltid toppbetyg delas ut?

Det där med ”jämför ofta restauranger från olika genrer” är allra underligast. Bong har – framför allt under min tid – skrivit om krogar på alla möjliga nivåer, från hamburgerhak till de mest prisade gourmetkrogarna, och om alla tänkbara matkulturer. Är det olika genrer? I så fall erkänner jag mig glatt skyldig och anser även att de går att jämföra, exempelvis när det gäller kvaliteten på maten, servicen, prisvärdet och så vidare. Perspektivet är gästens, inte krögarnas, och då är det både rimligt och riktigt att behandla krogar av alla möjliga sorter med samma attityd – om än förstås lyhört för vars och ens särart.

Magert underlag
Men det jag mest undrar över är hur Restauratören har genomfört sin undersökning, och hur tillförlitlig den kan vara. Blott 20 krögare betyder förmodligen minst tio i Stockholm, förmodligen fler, och resten i Göteborg och Malmö – alltså inget vidare underlag för de senare två städerna. Det märks också på urvalet av bedömda tidningar, som övervägande är Stockholmsbaserade.

Sydsvenskans Bong kom långt ifrån sist på listan. Där under hamnade Stockholm City (1,9), Aftonbladet (1,9), Expressen (1,8), Nöjesguiden (1,7) och de stockholmska stadsdelstidningarna Mitt i (1,0). Sistnämnda har jag läst några gånger. Där skriver signaturerna Gourmet & Gourmand ganska intetsägande och lågbudgetmässigt, men inte alldeles odugligt. Det är lite kåseri över dessa texter, alltså ungefär vad Plura eftersträvar, får jag förmoda.

Den andra stadsdelstidningen i Stockholm, Vi i, har en lunchpatrull som jag tycker skriver riktigt dugligt. Dessutom är det lovvärt att det finns några som recenserar luncher, något jag har för mig att jag var först med bland krogrecensenter 1995.

Nej, de 20 krögarnas snålhet med betygen tar jag inte särskilt allvarligt. Och det är från början bakvänt. Krogrecensioner skrivs inte för krögarna, utan för deras gäster. Jag undrar hur de skulle betygsätta samma tidningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?

2 kommentarer:

  1. Utan att vara någon krogexpert eller vara någon som kallar sig för matdito så har jag ändå en klar känsla av att Bong har förändrats till det sämre.
    När du var Bong så satt jag ofta och undrade vem den där Bong egentligen var. Man fick en känsla av att det var en ytterst kunnig recensent. Någon som kunde det här med mat men även allt det där som är viktigt runt omkring maten. Kanske växte det fram en bild av en övermänniska som hade förmågan att sätta i sig all den där maten och att sedan ha förmågan att hålla isär alla intrycken.
    Jag undrade ofta hur du kunde smyga med jobbet utan att anteckna vid bordet.
    Senare har jag förstått, när jag läst din blogg och i tidningsartiklar hur du gjorde. Då blev det kanske inte så mycket övermänniska kvar utan mer en fråga om noggrannhet.

    Så känner jag inte för Bong nu. Jag vet inte vad det är men dagens Bong känns inte lika tillförlitlig. Noggrannheten är inte lika tydlig utan det är mer av allmänt tyckande.
    Det kan ha sitt värde men jag tillmäter det inte samma tyngd som dina recentioner hade.

    För mig är det viktigt att det man läser om en restaurang ska gå att känna igen när man själv går dit.
    Och det gjorde det när det var du som Bong.

    Man måste komma ihåg att det måste vara svårt att jobba som matrecensent och att var rättvis sådan.

    Claes Hall

    SvaraRadera
  2. Claes, varmt tack för de uppskattande orden. Ja, man måste ta recenserandets ansvar på allvar - och inte bara raljera eller spåna.
    Den största utmaningen är nog att hitta ett språk som någorlunda rättvist - och liksom lyriskt - beskriver de stora upplevelserna, när man stöter på dem.

    SvaraRadera