Inget litteraturstöd till författare

 Här om dagen fick jag ett epostmeddelande från Kulturrådet om en ny regel för sina litteraturbidrag: från och med nuvarande månad ”prioriterar” de böcker som bekostats av förlagen och inte alls av författaren. Därmed utesluts egenutgivning.

Att de skriver ”prioriterar” betyder i praktiken inga undantag från regeln.

Det har en god sida – de senaste åren har det dykt upp förlag som tar betalt av författarna för att ge ut deras böcker. Det är förstås en styggelse.

Men det drabbar även författare som valt att ge ut sina böcker själva. Jag är en av dessa och mycket nöjd med det. På så vis har jag fullständig kontroll över såväl bokens innehåll som dess utformning, prissättning, distribution och marknadsföring. Jag styr över mina böcker så att säga hela vägen från ax till limpa. Men jag har inte längre tillgång till Sveriges i särklass mest omfattande litteraturstöd.

Kulturrådets nya regel lägger sina resurser helt i händerna på den så kallade marknaden, i detta fall bokförlagen som får hela bidragen och sannerligen inte delar med sig till författarna.

Dessutom leder det ofrånkomligen till ensidighet i bokutgivningen, då förlagen drivs av vinstintresse. De väljer sina böcker utifrån kommersiella intressen, men kultur handlar om så mycket mer än pengar. Ett statligt stöd borde framför allt ges till den bokutgivning som har minst resurser. Dit hör egenutgivarna.

Det finns säkert många hoppfulla författare som ger ut bristfälliga böcker, men mot detta har redan Kulturrådet ett filter i form av sin kvalitetskontroll. Den nya regeln har ingenting med kvalitet att göra, vilket betyder att en egenutgiven bok kan vara nästa Strindberg utan att ens komma på fråga. Kulturrådet medverkar till att urvalet av böcker som kommer ut är helt i händerna på förlagen.

Detta känns särskilt urtida med tanke på internet och allt det medfört av artisters och konstnärers möjlighet att nå ut till en publik utan att först godkännas av bokförlag, skivbolag eller gallerier. Det vimlar av spännande och nyskapande konstnärskap som nått ut via internet, även många som framgångsrikt fortsätter sitt värv där.

Kulturrådets nya regel är bakåtsträvande. Den medverkar till att tvinga in författarna i förlagens hägn. En levande kultur kräver många vägar för konstnärer att nå sin publik – och kunna få bidrag för det.

Kulturrådets meddelande

Här är Kulturrådets meddelande, som skickades den 2 september (de skriver stadsbidrag men menar statsbidrag):


Kulturrådet har reviderat riktlinjerna för stadsbidrag till litteratur.
 
Liksom tidigare kan litteraturstödet ges till den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art. Utgivaren ska ansvara för att boken präglas av ett professionellt redaktionellt arbete och är textkritiskt granskad samt att det finns avtal som reglerar ersättning mellan utgivare och upphovspersoner. Bedömningen av ansökningar görs utifrån riktlinjernas utgångspunkter för bedömning och med hänsyn till tillgängliga medel.
 
Från och med september 2024 prioriterar vi ansökningar där bokens produktionskostnader har finansierats av andra källor än av upphovspersonen/författaren. Vid behov begär vi in styrkande avtal gällande detta. Förändringen sker mot bakgrund av att vi har en minskad budget under 2024.

Skapelsemyternas tankemönster

 

Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Den här boken om skapelsemyter är en lång historia — den tog mig 30 år att skriva och förloppet hade inslag som kändes rätt mytiska. Det berättar jag om i bokens förord, som återges nedan. Du hittar boken på alla nätbokhandlar. Klicka på bilden för att se den på AdLibris.

Förord

Berg föder sand, föder jord.
Jorden föder träden som föder alla djuren.
Djuren föder människorna.
Människa föder människa och inget mer.

Det är ingen slumpmässig nyck att jag söker mig till skapelsemyterna. Jag har själv i mitt skönlitterära författarskap begått några. Exempelvis den ovanstående från en roman om grottboende stenåldersmänniskor för cirka 40 000 år sedan då den moderna människan, Homo sapiens sapiens (“den förnuftiga förnuftiga människan”, högmodigt döpt med denna dubblering), syns ha trängt undan neandertal på den europeiska kontinenten (Stefan Stenudd, Evigheten väntar, 1982).
        Jag minns att romanarbetet inleddes med en särskild fundering: Vad tänkte människan — om sig själv och om sin värld — innan hon fick kunskaper och traditioner, som med ökande mängd alltmer styrde hennes världsbild? Den lilla skapelseberättelsen var alltså ett försök att se med den tidens ögon och tänka med den tidens hjärna.
        Vi har en allmän bild av forntidens föreställningsvärld, som gör den till ett gytter av skrock och ritualer, trots att världen då måste ha varit så mycket lättare att överblicka. Borde inte en enkel tillvaro ha lett människor till lika enkla, överskådliga föreställningar om den?
        Vår bild av förfädernas tänkande utgår från vår uppfatt¬ning om historien som en gradvis klarnande himmel. De levde i mörker, medan vi skådar ljuset. Vi vill inte ens tillerkänna våra fjärran föregångare förmågan till abstrakt tänkande. I min roman, dock, ägnade de sig ständigt åt just det. Vem vet?
        Romanskrivandet kan knappast betraktas som en vederhäftig forskningsmetod men är ändå inte helt försumbart. Fantasins konstruktionskraft, även i världar som är oss ytterligt främmande och fördolda, är häpnadsväckande. Fast det är svårt att kartlägga vad som får fantasin att ta sig vissa vägar och formulera vissa lösningar, undrar jag om inte i denna process råder en särskild klokhet.
        Kan de gamla myterna jämställas med skönlitteratur? Förvisso där de blommar ut till storslagna sagor om gudars och hjältars äventyr. I sina kosmologier, dock, är det troligt att forntida människor själva ansåg att de ägnade sig åt analytiskt tänkande — seriösa försök att förklara världen och tillvaron. Ändå har de också i dessa resonemang brukat förnuft och fantasi i en blandning som kommer det skönlitterära författeriet nära.
        Det gör att vi på en promenad i deras fotspår kan förvänta oss skön poesi, men knappast hoppas på att utifrån detta material nå fram till säkra slutsatser om något alls. Låt oss ändå, för själva äventyrets skull, bege oss åstad.

Denna text utgår från min C-uppsats i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, som jag presenterade 1994 (Stefan Stenudd, I begynnelsen något. Tankemönster i kosmologierna, Lunds universitet 1993). Den var startskottet för mina studier av skapelsemyterna och deras tankemönster. Vid en genomläsning 25 år senare fann jag att den fortfarande står sig, såtillvida att dess svep representerar vad jag alltjämt anser vara primärt i analys av skapelsemyternas kosmologi.
        Därför valde jag att ha den gamla texten som utgångspunkt för denna bok. Jag kunde dock inte motstå en omfattande redigering, nödvändig efter alla dessa år, samt diverse tillägg som har gjort texten cirka fyra gånger längre än den där C-uppsatsen.
        Tillkomsten såväl som mina fortsatta studier av ämnet har jag de många kloka vännerna på Lunds universitets idé- och lärdomshistoria att tacka för, såväl de engagerade studiekamraterna som den alltid nyfiket skarpsynte Svante Nordin, den mytologiskt bevandrade Sten Högnäs som lämnade oss för tidigt, och i synnerhet Gunnar Broberg som med en ängels tålamod vägledde, kritiserade och framför allt inspirerade mitt arbete.

Gunnar var tämligen nytillträdd professor på institutionen när jag dök upp där 1993 för att återuppta studierna i ämnet, tio år efter ett par terminer på Stockholms universitet. Han var också min handledare när jag två år senare blev doktorand — något som skulle visa sig kräva en stor portion tålamod från hans sida.
        Själv var jag rent barnsligt förtjust i den stimulerande miljö han i allra högsta grad var grunden till, så jag kände ingen iver att gå i mål. Dessutom hade jag samtidigt inlett uppdraget som Sydsvenskans krogrecensent, vilket varade i tolv år.
        Under den tiden fick jag ur mig ett antal texter på temat skapelsemyter, av varierande kvalitet och nödtorftigt maskerade till avhandlingsavsnitt. De berikades — för att inte säga räddades — av Gunnars kunniga kommentarer. Det var också mäkta stimulerande att medverka i produktionen av institutionens tidskriftsserie Ugglan och monografiserien Minerva, båda med honom som redaktör.
        Ungefär samtidigt som jag lämnade krogkritiken glesnade min närvaro på universitetet för att helt avstanna. Jag behöll kontakten med Gunnar, sporadiskt, medan jag skrev på lite av varje.
        När den här texten förelåg i sin första version hade vi några angenäma sittningar på Lunds stadsbiblioteks café, där jag fick de tips och råd som sydde ihop texten. Han gick vänligt med på att skriva ett förord till boken, vilket var en önskan jag länge närt, men föreslog att jag först skulle lägga fram arbetet som en avhandling.
        Jag tänkte att det tåget hade väl gått för länge sedan. Vad skulle jag med en doktorstitel till när jag släpat benen efter mig så pass att jag nått pensionsåldern? Men jag kände mig också skyldig honom det efter alla år han hjälpt mig på vägen. Det gjorde han också med denna process, så gott han kunde som professor emeritus.
        Trots temat för min text — och för så mycket annat jag skrivit genom åren — hade jag ingen föraning om att det mytiska närmade sig. Tillvaron är ack så dramaturgiskt komponerad.
        Sent i april 2022 kom jag till institutionen för mitt slutseminarium. Jag skickade ett meddelande till Gunnar om att ha anlänt men fick inget svar. Dörren till hans kontorsrum var stängd, vilket bara var fallet när han inte satt där. Inte heller dök han upp i seminariesalen.
        När alla tagit plats och seminariet skulle börja fick vi veta att Gunnar under en middag kvällen innan hade satt i halsen och nu låg nedsövd på sjukhuset. Det blev ett dystert seminarium. Några dagar senare kom beskedet att han var avliden.
        Ett lika snopet som sorgligt slut på den historien. Mytologierna berättar att bara gudomar kan leva för evigt, så vi människor kan inget annat begära än ett långt och innehållsrikt liv. Det fick Gunnar Broberg, som var bara några månader ifrån att fylla 80 år och hade hunnit betyda så mycket för så många fler än mig under den tiden.
        Den tröst som står att finna förklaras av Tao te ching, den kinesiska klassikern om vägen och dygden: “Den som dör utan att glömmas får ett långt liv” (Stefan Stenudd, Tao te ching. Taoismens källa, 2012, s. 43). Jag minns Gunnar med tacksamhet och värme, långt ifrån blott för att den här boken inte hade blivit till utan honom.
        Den får klara sig utan hans förord, tyvärr. Å andra sidan känner jag mig inte längre förpliktad att ta den omväg till dess publicering som ett doktorerande skulle kräva. I stället är boken tillägnad Gunnar Brobergs minne. Något annat vore otänkbart, så avgörande som han var för både dess tillkomst och dess innehåll.
        Det är jag trygg med, då han vid vårt sista möte avslutade med att säga att jag inte skulle ändra eller lägga till något mer i texten. Jag har för mig att han sa att den duger. Det räcker mer än väl för mig.

Ändra och lägga till i texten kunde jag ändå inte motstå att göra, under den slutgiltiga redigeringen. I den processen hade jag god hjälp av David Dunér, studiekamrat när det begav sig och numera professor på institutionen. Hans perspektiv på ämnena som behandlas i denna text gladde mig med både sin klarhet och sin fantasi.

Malmö i februari 2023
Stefan Stenudd

Vem bestämmer vilka böcker som är bra?

 

Det finns trots allt en del pengar i kulturen, men det är sämre med transparensen i hur de fördelas.

Den här veckan fick jag två trista besked tätt på varandra. Författarfonden avslog min ansökan om stipendium och Kulturrådet avslog min ansökan om stöd för min senaste bok. Tufft, men inte i sig anmärkningsvärt.

Författarfonden hade fått in 1118 ansökningar och hade bara pengar till att bevilja 132 – alltså 12%. Även en spelare förstår att de oddsen inte är de bästa. Det är bara att försöka igen vid nästa ansökningstillfälle, som är till hösten.

Med Kulturrådets stöd för facklitteratur var det annorlunda. Där behandlades 89 titlar av vilka 34 bifölls, alltså 38%. Med de oddsen tycker jag ärligt talat att min bok Homo rudis och världens uppkomst borde kunna hävda sig. Bara en sådan sak som att den tog 30 år att skriva...

Pengar i retur och pengar till skänks

Författarfondens stipendier har olika belopp, där det lägsta är på 70.000 kronor och de högsta är fleråriga, från 157.500 till 312.000 per år. Kulturrådet betalar till bokförlagen, inte författarna, och bidraget har två delar – dels ett rent stöd avhängigt av sidantalet, max 70.000 kronor, och dels ett distributionsstöd på max 40.000 som är för inköp av 286 ex att spridas till svenska bibliotek. För min bok på 386 sidor skulle det innebära cirka 75.000 kronor totalt.

Det är en anmärkningsvärd skillnad mellan Författarfondens stipendier och Kulturrådets bidrag. Förstnämnda är finansierat via biblioteksersättningen, den kompensation staten betalar för att biblioteken gratis lånar ut författarnas böcker. Alltså är det pengar som författarna har rätt till i egenskap av upphovsrättsmän till sina verk. Med andra ord betalar författarna själva för sina stipendier.

Kulturrådets bidrag till bokförlagen finansieras i stället helt av skattemedel. Därför är det ingen överraskning att det skyfflas ut betydligt mer pengar den vägen. Denna utdelning till fackböcker var på totalt 2,5 miljoner kronor, men facklitteraturen har sex utdelningstillfällen per år – dessutom finns bidrag för skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur, samt seriealbum.

Det är en slående skillnad, sannerligen inte till författarnas fördel. Det visar sig också i att biblioteksersättningen är en spottstyver, drygt en krona per lån, i jämförelse med vad de får i royalty för sålda böcker som ger uppemot 40 kronor per bok, beroende på författarnas avtal med sitt förlag och utgivningsformen.

Hemliga motiveringar

På en mycket viktig punkt är dock Författarfonden och Kulturrådet lika – de ger inga som helst skäl till sina beslut. Man får bifall eller avslag, och det är allt man får veta.

Det ska vara baserat på en bedömning av kvaliteten på böckerna. Bra böcker får bidrag, är tanken. Men det finns förstås ingen objektiv mätare för sådant, vilket kulturdebattörer har påpekat när det gäller de ganska skumma politiska initiativen att skapa en svensk litteraturkanon, som har debatterats hett på sistone.

Det går inte att slå fast på ett tillförlitligt sätt vilka böcker som är bra, än mindre vilka böcker som är bättre än andra. Även proffsen på det, såsom recensenter och Svenska Akademiens ledamöter, går allt som oftast bet. Men de har i alla fall vett att motivera sina ställningstaganden.

Det gör  inte Författarfonden och Kulturrådet, fast de med sina betydande pengar att betala ut borde gå riktigt varligt fram. Det är skandal att de fattar sina beslut utan att behöva förklara dem ett dugg.

Ett sådant system är dömt att missbrukas. Det blir inte i huvudsak böckerna som avgör besluten, utan sådant som författarnas anseende, förlagens position på bokmarknaden, samt kulturella konventioner i tiden. Sådant skulle förmodligen framgå tydligt om de nödgades motivera sina beslut, men när så inte sker skyddas de från kritisk granskning. Den lyxen har varken recensenterna eller Svenska Akademien, vilket länder dem till heder.

Det borde vara självklart att beslut om stipendier och bidrag motiveras – även inom kultursektorn. Det kan ju inte vara så att besluten har fattats utan några motiveringar, så varför inte meddela dem?

Så ska man inte skriva

 Ord som inte gör någon skillnad ska man stryka. Ett ord detta ofta gäller är ”så”. I talspråk halkar det in lite här och där som något slags utfyllnad. Det må vara hänt. Men i skriftspråk är det en styggelse.

Det är lätt att se var ”så” används fel: där det går att ta bort utan att meningens betydelse ändras. Då ska man inte skriva ”så”.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för kvicka nyheter men det är gott om språkfel i texterna, ibland även i rubrikerna. De har nog lite bråttom och verkar inte lägga tid på korrekturläsning. Därför har det inte överraskat mig att även hitta den felaktiga användningen av ”så” där.

Här är några exempel därifrån. Klicka på citaten för att komma till artiklarna på Omni. Jag har markerat felaktigt använda ”så” med fetstil.

I EU:s nya och dyrare vaccinavtal med Pfizer och Moderna så ingår ett ”antal förbättringar och modifieringar”.

Jämförelsevis så hade Sverige mer än 40 000 nya fall per vecka under tredjevågens topp.

I takt med att talibanernas blodiga avancemang i Afghanistan forsätter så flyr nu hundratusentals människor landet i rädsla för sina liv, skriver New York Times.

Och nu ett exempel på när ”så” används rätt, om än det är osnyggt att ordet inleder två meningar i följd:

Så nära att tarmarna vrider sig. Så beskriver Sportbladets krönikör Frida Fagerlund känslorna inför damlandslagets semifinal i OS-fotbollen.

Folkhälsomyndighetens sena svar väcker fler frågor

 

I slutet på januari skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten om det dåvarande alkoholstoppet för krogarna kl. 20. Efter fem påminnelser kom äntligen deras svar den 24 juni – fem månader senare. Det väckte fler frågor...

Här är de två frågor jag ställde angående alkoholstoppet för krogarna kl. 20, som hade införts på julafton 2020:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?
2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?

Jag ställde samma frågor till statsministern i början på februari och fick svar på tolv dagar. Det har jag skrivit om här:  Svar från regeringen, men inte på frågorna

Här är Folkhälsomyndighetens senkomna svar, anonymt från vad de kallar sin Svarstjänst:

Hej,
Tack för ditt mejl. Vi får börja med att be om ursäkt för att du har fått vänta på svar.

Den första inskränkningen i serveringstiderna gjordes genom regeringens förordning i november 2020, och avsåg då serveringstillståndens giltighet, inte öppettiderna.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/forbud-mot-alkoholforsaljning-fran-klockan-22/

Därefter fick FoHM den 1 mars 2021 bemyndigande att reglera öppettiderna på serveringsställen:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-2020527-om-tillfalliga_sfs-2020-527

Detta har FoHM använt för att först reglera att serveringsställen måste stänga 20:30 och sedan den 1 juni senast 22:30.

Generellt kan man säga att det finns en nära dialog mellan regeringen och FoHM avseende alla regleringar som avser smittskydd, reglerna om öppettider inkluderat.

Som exempel på vetenskapligt belägg bifogas en rapport som sammanställer forskning om alkohol och corona.  Det är SFAM (Svensk förening för allmänmedicin) som gjort den vetenskapliga sammanställningen.

Vänliga hälsningar
_______________________
Svarstjänst kring covid-19
Folkhälsomyndigheten

 

Rapporten som bifogades var en PDF som också finns t.ex. här:
Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik

Deras svar missade båda mina frågor. Min första fråga gällde  begränsningen till kl. 20, införd julafton, men de svarade om den tidigare begränsningen till kl. 22, som infördes i november. De har läst frågan slarvigt, fast de haft så god tid på sig.

Den andra frågan gällde vetenskapliga belägg för beslutet om kl. 20, men rapporten publicerades i januari 2021 och kan därför knappast ha legat till grund för ett beslut under 2020.

Dessutom innehåller den inga vetenskapliga belägg för att denna regel skulle minska spridningen av covid-19. Snarare är rapporten att beskriva som en partsinlaga om alkoholens allmänna skadeverkningar, vilket inte är att förvåna då flera av organisationerna bakom den är nykterhetsrörelser.

Jag såg ingen annan råd än att svara på deras svar med nya frågor. Vi får se hur länge det dröjer innan jag får svar på dem. Alltså, fortsättning följer...

Här är min nya email till dem, skickad den 29 juni:

Hej Svarstjänst kring covid-19, FoHM!

Tack för ert svar, om än senkommet efter flera påminnelser. Svaret föranleder några frågor, som följer nedan. Jag ber om ursäkt för mångordigheten. Å andra sidan skickade ni mig en tätskriven rapport på 48 sidor :)

Jag ställde mina frågor den 28 januari och koncentrerar mig därför på vad som gällde dittills, samt på att ni enligt egen utsago haft en nära dialog med regeringen om alla regleringar. Jag tolkar det som att ni varit involverade också i beslut fattade före den 28 januari.

Nu till mina följdfrågor:

1. Först en ordningsfråga: Jag har förstått det så att myndighetsutövning inte ska vara anonym, vilket också borde gälla svar på frågor från allmänheten. Om det även är er uppfattning önskar jag veta namn på den som svarat nedan och den som svarar på dessa följdfrågor. Om det inte är er uppfattning vill jag veta på vilken grund.

2: Ni svarade att beslutet i november 2020 om begränsning av servering av alkohol till kl. 22 var regeringens, men min fråga gällde begränsningen till kl. 20 från och med julafton 2020. Var detta beslut på regeringens eget initiativ eller ert? Jag syftar alltså på initiativet, inte på beslutsgången. Med andra ord: Hade FoHM gett regeringen rekommendation att stänga alkoholservering kl. 20, före regeringens beslut i frågan?

Angående er bifogade rapport ”Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik”:

3: Vad jag kan utröna publicerades rapporten den 26 januari 2021. Det betyder att den inte kan ha varit underlag för regeringens beslut under 2020. Vilka vetenskapliga belägg låg till grund för beslutet som trädde i kraft julafton 2020?

4: Bland organisationerna bakom rapporten finns flera som har ett uttalat nykterhetsprogram, framför allt IOGT-NTO, Stiftelsen Ansvar för Framtiden och SAFF (med dess åtta ingående organisationer). Det riskerar att leda till partiskhet i ett forskningssammanhang. Har ni vägt in det i er bedömning av rapporten?

5: Rapporten innehåller ingen egen forskning. Inte heller är den en metastudie eftersom den inte väger likartade undersökningar mot varandra. Jag hittade bland referenserna blott två som rör serveringsställen direkt (57 och 58, båda länkarna är nu döda), vilka är från utländska nyhetsmedia. Finns det ingen forskning relevant för besluten om serveringsställen, applicerbar på svenska förhållanden?

Med vänlig hälsning,
Stefan Stenudd

Astra Zencas vaccin är det sämre alternativet

 Jag börjar bli innerligt trött på myndigheternas brist på empati gentemot folk som känner tvekan inför Astra Zenecas vaccin mot covid-19. Det är inte så att denna tvekan är helt obefogad – och den dämpas sannerligen inte av myndigheternas intoleranta agerande.

Visst är det så att risken för blodkomplikationer är minimal – ungefär en på miljonen som tagit Astra Zenecas vaccin har dött därav, och det är inte alldeles säkert att det berodde på vaccinet. Å andra sidan – med varken Pfizers eller Modernas vaccin har det skett. Så varför skulle folk inte föredra något av dessa?

Dessutom är det så att Astra Zenecas vaccin har betydligt sämre skydd mot covid-19, och nu pratar vi inte en på miljonen. EU:s European Medicines Agency (EMA) ger följande siffror för de olika vaccinens skyddseffekt:

Astra Zeneca (Vaxzevria)           60%
Pfizer/BioNTech (Comirnaty)    95%
Moderna                                       94%

Det betyder att de två mRNA-vaccinen har nästan 60% bättre skyddseffekt än Astra Zenecas. Alltså: 4 av 10 personer som vaccinerats med Astra Zenecas smittas ändå, medan färre än 1 på 10 gör det med de andra vaccinen. Så det är inte konstigt att EU har bestämt att framtida inköp bara ska vara mRNA-vaccin.

"Nyttan större än riskerna"

Ändå fortsätter EU att rekommendera även Astra Zenecas vaccin. Detsamma gör WHO (World Health Organization) och den svenska Folkhälsomyndigheten. De använder allihop samma argument: ”nyttan är större än riskerna”.

Inte för dem som dör av det, hur få de än är.

Argumentet ”nyttan större än riskerna” är svagt. Det beror så på. Exempelvis, hur mycket behöver nyttan överväga riskerna – är förhållandet 51-49 nog? Och hur mäter man det? Nytta för vem, risker för vem?

Dessutom är det i fallet covid-19 falskt, eftersom det finns alternativ till Astra Zenecas vaccin. Valet står alltså inte mellan att ta eller inte ta vaccinet, utan mellan att ta detta vaccin eller ett annat.

De som vill få Pfizers eller Modernas vaccin i stället för Astra Zenecas gör en fullt rimlig kalkyl mellan nytta och risker, inte bara för att undvika den minimala risken för blodkomplikationer, utan också för att Astra Zenecas skydd mot covid-19 är så pass mycket sämre.

Men det vill inte våra myndigheter veta av. I Sverige ska man inte tillåtas att välja vaccin. Tonen i dessa besked är mästrande på gränsen till oförskämdhet. Socialministern sa tidigt ifrån att vaccinerna inte är något "smörgåsbord". Ingen som helst förståelse för folks oro eller för det faktum att skyddet mot covid-19 är sämre med Astra Zeneca.

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida: ”Om du väljer att inte vaccinera dig med det vaccin du erbjuds, kan du behöva vänta.” Det verkar ändå öppna för ett val, möjligen. Hårdare är tonen i somliga regioner. Så här skriver Region Skåne, där jag själv bor:

”Du kan inte välja vilket vaccin som du kommer att få. Om du väljer att inte vaccinera dig mot covid-19 när du får erbjudandet, så kan du ändå vaccinera dig längre fram. Men du kan inte heller välja vaccin då.”

Ord och inga visor.

Region Stockholm är mer diffus, men syns ha samma princip att inte tillåta något val:

”När du är på vaccinationsmottagningen eller vårdcentralen får du reda på vilket vaccin du erbjuds. Det kan variera från vecka till vecka. Det går inte på förhand att få reda på vilket vaccin som används. Du får information om vaccintyp innan du tar din spruta. Alla vaccinationsmottagningar och vårdcentraler använder de godkända vacciner som levereras till Stockholm.”

Samma Region Stockholm har gått ut med direktiv om att inte meddela patienterna vilket vaccin det är förrän precis innan de får sprutan. Det är absurt, en åtgärd med enda syfte att sätta patienterna på pottkanten. Då är det sannerligen ingen anledning att anklaga dem som säger nej för att de hindrar andra från att få vaccinet – en anklagelse som myndigheterna ofta upprepar. Det problemet skapas av inget annat än deras eget hemlighetsmakeri.

Transparens är alltid bäst

Svenskarnas förtroende för sina myndigheter är stort men inte orubbligt. Ju mer nonchalant myndigheterna hanterar oro och betänksamhet hos allmänheten, desto större misstro väcker det. Bara transparens bevarar förtroendet, men när det gäller verkar myndigheterna vara betydligt mer inriktade på manipulation.

När jag letade efter tillförlitliga uppgifter om de olika vaccinens skyddseffekt lyckades jag inte hitta dessa på Folkhälsomyndighetens eller Läkemedelsverkets hemsidor. Där tjatas i stället om att alla godkända vaccin ger ett utmärkt skydd. Det är inte transparens, snarare dimridå. Betydligt tydligare var det privata vårdbolaget Kry, som i början på sin sida om covid-19-vaccin gav siffrorna för de olika vaccinens skyddseffekt.

När det gäller Astra Zenecas vaccin har buden på kort tid varit motstridiga. Den 2 februari sa Folkhälsomyndigheten att det inte skulle ges till personer över 65, den 4 mars att det skulle ges till alla åldrar, den 16 mars att det inte skulle ges till någon ålder, och den 25 mars att det bara skulle ges till personer över 65.

Skälen må varje gång ha varit goda, men nog måste mydigheten ha förståelse för att allmänheten förbryllas. Det är svårt att inte se alltihop som panikåtgärder, även sistnämnda nu gällande beslut. Om dödsfallen varit så få som ett på miljonen, hur kan man alls lita på en åldersgräns för dem? Det är ett missbruk av statistik.

Man borde definitivt ha någon medicinskt baserad förklaring för åldersgränsen, innan man använder de hittillsvarande enstaka dödsfallen för att släppa vaccinet fritt i en åldersgrupp som annars brukar betraktas som den bräckligaste. De har all rätt att vara oroliga.

Minns svininfluensan

Vi minns hur det gick med vaccineringen mot svininfluensan, som regeringen insisterade på att vi allihop borde ta, trots den milda sjukdomen och trots att vaccinet inte hade testats tillförlitligt – varken vad gällde eventuella skadeverkningar eller ens om det skyddade tillfredsställande mot svininfluensan. Jag skrev några blogginlägg när det begav sig 2009.

Vi vet hur det gick. Några hundra barn och ungdomar drabbades av narkolepsi, mot vilket ingen bot finns. De blev styvmoderligt behandlade av överheten och ålades i stort sett att själva bevisa att deras narkolepsi var en följd av vaccinet. Ersättningen för de drabbade dröjde åratal och var knappast i nivå med skadan.

Denna gång har regeringen i förväg utlovat att alla som tar skada av covid-19-vaccin ska ersättas – vad nu det löftet kan vara värt, med tanke på hur de agerade med narkolepsin.

När överheten i barska ordalag kräver tillit finns det alltid anledning för allmänheten att bli misstänksam.

PS:

Ett sammanträffande som verkar vara ödets ironi: medan jag skrev på denna text damp ett brev från min vårdcentral ner i lådan – det är dags för mig att boka tid för vaccinering mot covid-19. Det tål att tänka på.

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Evigt liv ingen nyhet

Visst handlar journalistik om dagsaktuella ting, men det är ingen ursäkt för historielöshet. Skildringen av nuet haltar om den saknar det förflutnas perspektiv. Ändå är det ack så vanligt i media.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för att få reda på vad som hänt i Sverige och världen, dessutom gratis. Men den har sina journalistiska brister, såsom lite väl många språk- och sakfel, ofta till och med i rubrikerna. Jag kan slå vad om att skribenterna där inte ens själva korrekturläser sina texter.

Det kan bli oavsiktligt komiskt, som när Marcus Andersson skriver om attityder till odödlighet. Han börjar med att citera poplåten Forever Young av Alphaville från 1984: ”Vill du verkligen leva för evigt?” Sedan konstaterar han: ”Men trots att det var längesedan 80-talsdängan skrevs är frågeställningen fortfarande högintressant.”

Frågan om evigt liv är förstås betydligt äldre än så. Alphaville var sannerligen inte först att begrunda den. Så långt tillbaka i historien vi kan blicka har evigt liv varit  ett kärt ämne.

Mytologi och religion svämmar över av föreställningar om odödlighet, inte blott för gudar. I kristendomen är idén om den odödliga själen fundamental, likaså i islam och många andra religioner. Det är fullt tänkbart, rentav troligt, att mänsklighetens grubblande över sin dödlighet och längtan efter att undkomma den utgör religionens främsta attraktionskraft.

Även en utsträckt jordisk existens har det spekulerats om hur länge som helst. Redan eposet om Gilgamesh, som är cirka 4000 år gammalt, berättar om metoder att bli odödlig. Legenden om Ahasverus, som vägrade låta Jesus vila mot hans vägg på vägen till Golgata och därför dömdes att evigt vandra över jorden, kan spåras tillbaka till 1200-talet. Modernare myter ger diverse väsen odödlighet, exempelvis vampyrerna.

Sistnämnda figurer har jag själv skrivit om i en av mina romaner: Ever Young, där titeln förstås är inspirerad av Alphavilles sång. Jag tog med ett annat citat från den, som är mer drastiskt: ”Let us die young or let us live forever.”

Haken med evigt liv – såväl i jordisk som utomjordisk gestalt – är förstås kvaliteten på det. Att vara odödlig med stigande ålderskrämpor är knappast lockande. Man vill vara det i ungdomlig spänst och med ungt sinnelag.

Bob Dylan släppte 1974 en sång med samma titel som Alphavilles, ett slags vaggvisa för sonen Jesse, där han sjunger: ”May you stay forever young.” Han syftar just på det ungdomligt obekymrade och uppriktiga sinnelaget, med glädjen i att se ett rikt och lyckligt liv framför sig. Odödlighet är det inte tal om.

Egentligen gäller detsamma för Alphavilles sång. Snarare än evigt liv handlar den om att bevara ungdomen hela livet, att slippa åldrandets våndor: ”It's so hard to get old without a cause, I don't want to perish like a fading horse.”

Även Queens låt på temat, Who Wants to Live Forever från 1986 (som skrevs för filmen Highlander), talar mer om att leva livet än att nödvändigtvis göra det långt. Den slutar: ”Forever is our today. Who waits forever, anyway?”

Inte heller ett evigt liv efter detta är med säkerhet en välsignelse. Många gamla mytologier föreställde sig ett förfärligt dödsrike, såsom kristendomen tänker sig helvetet. Det är en historiskt vanligare föreställning än den om ett paradis.

I den välkända vara-monologen gick Shakespeares Hamlet så långt som att förklara rädslan för döden som en bävan för att den inte skulle vara ett utslocknande, utan en evig fortsättning i något okänt tillstånd man aldrig kom ur:

”To die, to sleep, to sleep, perchance to Dream; aye, there's the rub, for in that sleep of death, what dreams may come, when we have shuffled off this mortal coil, must give us pause.”

Problemet är detsamma vare sig odödligheten är i jordelivet eller hinsides. Vad för evighet blir det?

Marcus Anderssons artikel berättar om en undersökning som visade att 70% av de tillfrågade inte ville bli odödliga. De hade flera olika skäl för detta. Många var oförmögna att komma upp med något särskilt skäl. Kanske var det för dem, liksom för Hamlet, ett alltför stort okänt att kasta sig in i.

Vampyrerna i min roman betalade dyrt för sin odödlighet. Allting har ett pris. En lång följd av år är inte i sig skäl nog att betala. Det beror på vad de innehåller.

En helt annan form av odödlighet är i andras minne. Den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal säger (i Björn Collinders översättning): ”Ett vet jag som aldrig dör; domen som fälls om den döde.” Lao Tzu uttryckte det snarlikt för en bra bit över 2000 år sedan i Tao te ching: ”Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.”

Det är den enda odödlighet vi hittills har till förfogande och det borde räcka.

Svar från regeringen, men inte på frågorna

För några veckor sedan skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten och regeringen om deras agerande mot spridningen av covid-19. Bara regeringen svarade - men inte på frågorna.

Frågorna gällde alkoholstoppet kl., 20, som infördes på julafton 2020 och fortfarande gäller. Här är de:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?

2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?

Från Folkhälsomyndigheten har jag, trots påminnelse, ännu inte fått något svar, men regeringen svarade efter två veckor via Gabriel Estenberg, departementssekreterare på Socialdepartementet. Min mail var egentligen sänd till statsminister Stefan Löfven, men eftersom det gällde Socialdepartementets ansvarsområde gick den vidare till dem, vilket är helt rimligt.

Estenbergs svar är imponerande utförligt - men svarar inte på någon av mina frågor. Här är hans svar i sin helhet:

 

Hej Stefan,

Tack för ditt brev till statminister Stefan Löfven. Då frågorna du ställer relaterar till Socialdepartementets ansvarsområden får du svar från oss. Jag är tjänsteman i Regeringskansliet och hjälper socialministern att svara på brev.

Det övergripande målet med regeringens arbete under covid-19-pandemin är att minska takten på smittspridningen samt att sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle för att få så stor effekt som möjligt i syfte att värna människors liv, hälsa och jobb. De åtgärder som regeringen vidtar för att minska takten på smittspridningen behöver sedan balanseras mot vilka effekter det får på samhället och folkhälsan i stort. Vilka åtgärder som vidtas är något som hela tiden omprövas i takt med att lägesbilden ändras.

I förra veckan lämnade regeringen besked om att gällande restriktioner med anledning av covid-19 pandemin behöver ligga fast. Smittspridningen är fort­satt kvar på en hög nivå och Sverige befinner sig fortfarande i en extra­ordi­när situation. Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur pandemin kommer att utvecklas eller hur länge den kommer att pågå och de virusmuta­tioner som sprids innebär en ökad risk.

Serveringsställen är särskilt riskfyllda ur smittskyddssynpunkt då för varandra okända personer samlas och till­bringar en längre tid i varandras fysiska närhet på en begränsad yta vilket ökar risken för att viruset som orsakar covid-19 förs vidare till olika delar av samhället och skapar en ny smittspridningskedja. Regeringen har därför bedömt att det tillfälliga förbudet mot servering av alkohol vid vissa tidpunkter fortsatt ska gälla. Avseende beslutet om förlängning har regeringen inhämtat en förnyad bedömning från Folkhälsomyndigheten som säger att nuvarande restriktioner bör ligga fast i ytterligare minst 3–4 veckor.

Det är svårt att säga vilken effekt som enskilda åtgärder har på smitt­spridningen men den samman­tagna effekten av åtgärderna kan förväntas bidra till minskad smittspridning på såväl regional som nationell nivå.

Med vänlig hälsning,

Gabriel Estenberg, Departementssekreterare Socialdepartementet

 

Mina frågor var förvisso inte oskuldsfulla. Sverige har en myndighet med expertis för vetenskaplig bedömning av lämpliga åtgärder mot pandemin. Den ska, som alla myndigheter, utifrån sin egen sakkunskap formulera rekommendationer, som sedan de politiskt ansvariga har att genomföra eller avfärda. Men den sprängande frågan är om beslut fattas på myndighetens initiativ. Om så inte är fallet finns ingen gartanti för att det sker på vetenskaplig grund och kan därför bli missriktat eller rentav motverka syftet.

Regeringen är inte experterna, utan har myndigheter som Folkhälsomyndigheten för att försäkra att besluten blir relevanta och verkningssamma. Annars är de föga mer än gissningar och chansningar.

Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten har mer än en gång betonat att restaurangerna inte är en smittohärd, för de sköter sina åtaganden föredömligt. Myndigheten säger också på sin hemsida att de allvarligaste smitthärdarna är hemmen och arbetsplatserna. Det kan nog också antas att dit hör åldringsvårdens brister, som har lett till väldigt många dödsfall.

Men just restaurangerna har drabbats av restriktioner som är fullständigt förödande för deras verksamhet och överlevnad. Då krävs onekligen solida vetenskapliga stöd för åtgärden, men något sådant har jag inte sett till. Därav min andra fråga.

Om inte beslutet gentemot restaurangerna har stöd av tydliga vetenskapliga rön är det på alla sätt oförsvarligt.

Jag erkänner villigt att jag misstänker att så är fallet, och Estenbergs svar styrker mig i den uppfattningen. Han refererar inte till några vetenskapliga rön. På det sättet får man inte utdela dödsstöten åt en hel bransch.

Men det finns fler faktorer i detta som bekymrar mig allvarligt.

Estenbergs svar består av diverse lösa påståenden som avslöjar en underskattning av allmänheten. Tror han verkligen att vi går på detta svammel och inte förstår att mina frågor fortfar att vara obesvarade? I så fall har de höga herrarna fördomar om Sveriges befolkning som gör dem synnerligen olämpliga att regera den.

Oviljan att rakt och uppriktigt besvara frågor av detta slag visar också på en ohederlighet som strider mot deras demokratiska uppdrag. Det klagas nu för tiden på alla möjliga konspirationsteorier som frodas på Internet och menar att makthavarna har hemliga agendor. De är förstås oftast rena fantasifoster. Men när makthavare envisas med att hemlighålla de verkliga bevekelsegrunderna för sina beslut och maskerar sitt handlande med falska floskler - då bekräftar de vad konspirationsteoretikerna misstänker. Det gör allvarlig skada på vår demokratiska ordning, och det är enbart makthavarnas fel.

Min uppfattning är att regeringen (såsom hela riksdagen) numera agerar utifrån partipolitisk strategi - inte ifrån vad som är optimalt för folkhälsan och pandemihanteringen. De fattar beslut som ska ge sken av hur mycket på allvar de tar och hanterar problemet, oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt för detta problem. De är med andra ord ögontjänare. Och deras reaktioner på mina två frågor stärker detta mitt intryck.

Ingen god jul på krogen

 

Julen är inte god för alla. Idag, på själva julafton, träder regeringens nya direktiv för restauranger i kraft – de får bara servera alkohol till kl. 20. Det innebär också, enligt alkohollagen, att de måste stänga senast en halvtimme därefter.

Det går inte att driva en krog på de villkoren. Man ska inte stressa sig igenom en middag. Det är varken bra för matsmältningen eller trivseln. Följden kan bli katastrofal – så gott som inga gäster alls.

När pandemin började härja i våras minskade krogbesöken drastiskt, och än mer drastiskt under senhösten. Det är inte ovanligt att krogars omsättning har gått ner med 70%. Än värre blir det med de nya reglerna. Därmed är det stor risk att en mängd krogar går i konkurs och att hundratusentals människor står utan arbete.

Regeringen har vaga formuleringar om att kompensera företag ekonomiskt för förluster på grund av pandemin, men för restaurangerna är det hittills mest tomma löften. Finansministern sa i samband med att de nya reglerna presenterades att man snabbt ska utreda saken, men hittills är ingen lösning presenterad.

Det enda rimliga vore förstås att regeringen hade en färdig lösning för ersättning till krogarna samtidigt som de nya restriktionerna presenterades för en vecka sedan. Hur ska dessa annars kunna fatta ekonomiskt hållbara beslut om sin verksamhet – och kunna genomföra dem?

Den 18 november beslutade regeringen att begränsa alkoholserveringen till kl. 22, och har inte sedan dess kommit med någon kompensation för detta. De lär inte vara angelägnare denna gång. Så krogarna kan inte lita på något mer än de grundläggande allmänna företagsstöden i form av permitteringar och omställningsbidrag, vilka sedan länge har visat sig vara djupt otillräckliga.

Dessutom tar behandlingen och utbetalningen av dessa åtskilliga månader, så mängder av krogar torde gå i graven dessförinnan.

Så vårdslöst får inte en regering hantera en så utbredd näringsverksamhet. Jag misstänker att regeringens slapphet beror på att de allra flesta krogarna är småföretag. De har inte mycket att sätta emot. Men politik borde ju alltid – i synnerhet om den påstår sig vara socialdemokratisk – först av allt värna om de svagaste och mest utsatta. Dit hör krogarna.

De går på knäna, för att inte säga kravlar sig fram som maskar över motorvägen, med ringa chans att korsa den utan att bli överkörda.

Så här skriver Visita, krogbranschens intresseorganisation:

”Inskränkningarna vad avser alkoholförsäljning innebär i praktiken att företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen fått ett direkt näringsförbud under de delar av dygnet då den absoluta merparten av försäljningen normalt sker. Således behöver det införas ett direkt stöd till företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen där dessa ges 100 procents ersättning för de intäktsbortfall som skett med anledning av förbudet mot alkoholförsäljning från klockan 22.00 respektive klockan 20.00. Ett sådant stöd bör gälla retroaktivt från den 20 november, börja betalas ut omgående och finnas kvar under hela den period då begränsningarna kring alkoholförsäljning gäller.”

Det är inte bara rimligt, utan nödvändigt. Och det måste ske nu, innan krogarna tvingas att stänga för gott.

Krogarna är bland de värst drabbade av regeringens regleringar, vilket i hög grad beror på att alkohollagstiftningen gör det möjligt. Andra näringar, som t.ex. butiker, gym, kollektivtrafik, vanliga arbetsplatser och så vidare, ger inte samma utrymme till förbud. Men är det berättigat?

Vi har alla sett hur glest det mestadels har blivit på krogen under pandemin. De allra flesta krogarna har dessutom gjort berömvärda ansträngningar för att skapa avstånd och hygien, enbart servera sittande gäster, med mera. Jag har inte sett att Folkhälsomyndigheten skulle ha pekat ut krogarna som en särskild riskfaktor – med undantag för nattklubbarna, som mer än väl blockerades i november när kl. 22 blev gräns för servering.

Tvärtom ser jag krogarna som en viktig faktor för folkhälsan på väldigt många och väldigt viktiga sätt, som är kända sedan länge av politiker och experter. Där sker social samvaro under kontrollerade former och är lätt att hålla inom rim och reson. Alkoholpolitiskt är krogarna en välsignelse.

Om alkoholkonsumtionen förpassas till enbart hemmen blir effekterna förmodligen i längden lika allvarliga som covid-19. Dessutom är isoleringen i kärnfamiljen långt ifrån tillräcklig för att vi som sociala varelser ska få vårt essentiella behov av umgänge tillfredsställt.

Därför bör regeringen omedelbart ändra sig på två punkter: Dels måste krogarna skyndsamt och fullständigt ersättas för sitt inkomstbortfall, och dels bör servering tillåtas till åtminstone kl. 22, och varför inte 23, för att krogarnas verksamhet ska kunna fortgå. Det gör ytterst ringa skillnad för pandemin. Kanske att det till och med bidrar till att hejda den.

Mina oljemålningar

År 2014 började jag måla tavlor igen, med en intensitet som jag inte haft på flera decennier. Och det är underbart tillfredsställande!

På 1970-talet, när jag fyllt 20 år och lämnat gymnasiet, var det måleriet jag koncentrerade mig på. Men efter några år blev det mer och mer litteraturen som tog över. Och så har det varit, trots att jag hela tiden längtade tillbaka till måleriet - fram till 2014.

Här nedan är några av mina tavlor från dessa senare år. Klicka på dem för att se förstoringar. Betydligt fler tavlor finns på min hemsida:

Mina oljemålningar

Alla mina tavlor är till salu. Några är redan sålda. Är du intresserad av att köpa en tavla kan du gå till mitt konto på konst.se för att begrunda saken och göra en beställning:

Mina tavlor på konst.se

Regering med förhinder

Stefan Löfvén har presenterat den nya regeringen. Därmed säger han en hel del om dess prioriteringar och inriktning på politiken. Det lär inte bli några revolutioner, snarare en försiktighet på gränsen till handlingsförlamning.
    Den nya regering har 24 ministrar. Här är hela listan: De nya ministrarna.
    Det självklara namnet är Margot Wallström som utrikesminister. Ingen kan ifrågasätta hennes kompetens efter alla år i EU-kommissionen och FN. Förmodligen trivs hon betydligt bättre på den posten än som partiordförande och statsminister, så Stefan Löfvén behöver inte uppleva henne som ett hot mot hans egen position.
    Valet av henne är också en intressant parallell till Reinfeldts val av Carl Bildt på samma post – en gestalt som med sin omfattande bakgrund var svår även för en statsminister att tygla. Både Reinfeldt då och Löfvén nu gjorde debut i regeringssammanhang, så de bara måste liera sig med åtminstone någon gammal ringräv.
    I det sammanhanget är jag förvånad över att inte Mona Sahlin bereddes en plats i regeringen. Kanske är även hon det?

De tyngsta posterna är socialdemokratiska
Socialdemokraterna samregerar med miljöpartiet, så ett antal ministerposter måste tillfalla dem. I vanlig ordning, också praktiserad av den förra regeringen, är det inte någon av de traditionellt tyngsta: utrikesminister, finansminister (Magdalena Andersson) och justitieminister (Morgan Johansson).
    Försvarsministern Peter Hultqvist är i den förnyade oron för den lede fi i öst också socialdemokrat. Likaså är arbetsmarknadsministern, en tung funktion för socialdemokratin, hemmahörig i det partiet, dessutom en av de mest luttrade: Ylva Johansson. Också posten som näringsminister tar partiet med en av Löfvéns förtrogna: Mikael Damberg, som även kallas innovationsminister. Det ska vräkas pengar över forskning och utveckling, för att Sverige ska knipa andelar av den internationella handeln.
    En gammal ministerpost gör comeback: inrikesminister, som också blir socialdemokratisk genom Anders Ygeman. Frågan är dock vad som kan ingå i detta departement, med tanke på hur många gamla inrikesfrågor som ligger på andra bord i regeringen.

Mer än miljö för miljöpartiet
Så det är digert med socialdemokrater i regeringens toppskikt. En miljöpartist blir visserligen vice statsminister, men det hör till spelreglerna.
    Den ministern, Åsa Romson, blir också ansvarig för klimat och miljö, inte särskilt överraskande. Därmed markeras hur viktiga dessa frågor är – och ställningstagandet att klimatkrisen är högt på agendan som den angelägnaste miljöfrågan.
    Gustav Fridolin, det andra språkröret för miljöpartiet, blir utbildningsminister men får ett komplicerat departement. Det är fler ministrar med liknande portfölj: Aida Hadzialic blir gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson blir högre utbildning- och forskningsminister, båda socialdemokrater. Ansamlingen av ministrar torde ha att göra med den senaste tidens brännande debatt om den svenska skolans förfall.
    Men tanken att göra gymnasiet obligatoriskt, som de båda partierna gick ut med gemensamt för några dagar sedan, är nog bara att ge upp. Dum idé hur som helst – det hade snarare gjort grundskola av alltihop, vilket knappast befrämjar utvecklingen av svensk bildningsnivå.
    Mest bullrar det om tillsättandet av Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Det kom som en överraskning, speciellt som hon blev medlem i miljöpartiet för blott några dagar sedan, när hon tillfrågades om ministerposten. Och det har redan idag visat sig att hon tidigare i livet varit medlem i Moderaternas ungdomsförbund.
    Hon blir också demokratiminister, vad det nu kan innebära och hur det ska kombineras med kulturarbetet. Man får ju hoppas att varje minister verkar för demokratin, oavsett departement. Kanske är det något hon själv har föreslagit, med idéer om vad hon vill göra av jobbet.

Signifikativa rockader
Tidigare låg idrotten under kulturdepartementet, men har nu flyttats till en minister för folkhälsa, sjukvård och idrott: socialdemokraten Gabriel Wikström. Idrott är självklart kultur, men också en hälsofråga.
    Den nya regeringen vill med detta betona sistnämnda som angelägnast i idrottspolitiken. Gärna det. Därmed ställs skarpare krav på hur idrott utförs – förhoppningsvis ska det också innebära ett erkännande av värdet med idrott även för vuxna, som ofta har ett betydligt mer stillasittande liv än barn och ungdom.
    Jämställdheten får en minister som också ska ansvara för barn och äldre. Det är socialdemokraten Åsa Regnér. Sammantaget antyder det en bild av hur samhällets orättvisor hänger ihop, som är svår att reda ut. På vilket sätt är behandlingen av barn och äldre besläktad med könsfrågorna?
    Kanske är tanken ett slags diskrimineringsdepartement,  eftersom det med denna regering inte längre finns en integrationsminister. Man får innerligt hoppas att den nya regeringen inte anser integrationen av mindre vikt, vilket vore att spela Sverigedemokraterna rätt i händerna.

Svårskötta pastorat
Den nya regeringen har en miljöpartistisk finansmarknads- och konsumentminister i Per Bolund. Det är nog i första hand för att ge miljöpartiet något reellt inflytande i utformningen av den ekonomiska politiken, som ligger mycket högt på dagordningen i varje regering.
    Kopplat till konsumentfrågorna blir detta dock förmodligen en lättviktare, speciellt som regeringen också har ett tungt socialdemokratiskt namn som näringsminister.
    Vi har en civilminister i socialdemokraten Ardalan Shekarabi. Vad är det numera, när det finns såväl en inrikesminister som en näringsminister, med mera? Främst handlar det nog, som i regeringen Reinfeldt, om kommuner och landsting. I synnerhet sistnämnda är i skriande behov av reformer – rentav avskaffande.
    Vi får också en energiminister i socialdemokraten Ibrahim Baylan, som torde behöva samarbeta följsamt med klimat- och miljöministern om inte hela regeringssamarbetet ska krascha.
    Förmodligen är det inte så lite för att värna om kärnkraften som socialdemokraterna viker denna post åt sig. En miljöpartist skulle säkert reformera energipolitiken på ett behövligt sätt, men socialdemokraterna har alltid haft en minst sagt konservativ syn på denna fråga.
    Det är en smula förvånande att landsbygdsministern inte är en miljöpartist, utan socialdemokraten Sven-Erik Bucht. Kanske är det angeläget för miljöpartiet att inte framstå som lantisar...
    Det är ett svårt jobb att blåsa liv i landsbygden, men en norrbottning som Bucht är åtminstone införstådd med problemet.

Heta potatisar
Biståndsminister är miljöpartisten Isabella Lövin. Ett ganska anonymt uppdrag. Vi har ett bistånd och det fördelas över världen. Hur mycket nytta det gör är en annan femma, men ingen har den perfekta lösningen.
    Betydligt hetare är det med den gigantiska kassa som socialförsäkringsministern Annika Strandhäll, socialdemokrat, ska råda över. Och mer ska det bli, har utlovats. Ändå är det kanske i högre grad än biståndet blott att fördela pengar efter diverse tariffer. Och ingen blir nöjd.
    Minst lika hett om öronen kan infrastrukturminister Anna Johansson, också socialdemokrat, få det. Jag antar att det åligger henne att fixa den bedrövliga järnvägstrafiken. Infrastruktur är något varje politiker skyr – det handlar mest om dyrbart underhåll, som sällan ger applåder men omedelbart skapar agg när det fallerar.
    Socialdemokraten Mehmet Kaplan blir bostads- och stadsutvecklingsminister. Sistnämnda allraminst tangerar infrastrukturen. Bostadsbyggandet är en regelbundet återkommande Akilleshäl, eftersom bostäder byggs oregelbundet och sällan i tillräckligt antal. Det är nog dags för ett nytt miljonprogram, men vilken politiker vågar sig på det?

Regering med käppar i hjulet
Sammantaget ger det en ganska splittrad bild. Departement krockar med varandra och förhindrar nödvändig handlingskraft, i synnerhet i så angelägna framtidsfrågor som miljön, skolan, integrationen och att bygga om och ut vårt samhälle efter en värld stadd i radikal förvandling.
    Riksdagens sammansättning kräver förstås kompromisser mer än något annat, men det betyder inte att en regering i sitt dagliga arbete måste hålla tillgodo med det. Jag tvivlar också på att Sverige kan fega sig fram i fyra år utan att det får allvarliga konsekvenser.
    Därför måste en regering ha modet att komma med förslag som den tror på, även om de stöter på patrull i riksdagen. Den måste vara fri att tänka fritt.
    Det verkar som att Stefan Löfvén med denna regeringsbildning duckar för några riktigt stora frågor och även sätter käppar i hjulet för en del skriande behov av förändring.
    Socialdemokraterna är med sin politik och sin samhällssyn alltmer besläktad med moderaterna, vilket inte är osynligt i ovanstående regeringsbildning. Jag undrar om miljöpartiet i längden har tålamod med det.

Valet handlade om vilket parti man inte skulle rösta på

Det svenska valresultatet kom att handla om 13% av rösterna i stället för övriga 87%. Det är föga överraskande, eftersom även valrörelsen hade ungefär samma snedfördelning. Den handlade mycket mer om faran med Sverigedemokraterna än nyttan med övriga partier.

Det var inte partiernas talespersoner som skapade den snedfördelningen, även om de allt som oftast sjöng med i kören. Det var media – såväl etablerade massmedier som sociala media – som stod för den omfattande och upphetsade fokuseringen på Sverigedemokraterna. Valet kom att handla om vilket parti man inte skulle rösta på. På så vis blev det ett slags anti-val.

Våra massmedier går så gott som alltid i den fällan. De behöver sensationer och skandaler, för att motivera de fetaste rubrikerna och därmed locka läsare och tittare. De gjorde sammalunda med Ny demokrati inför valet 1991 och de gör det då och då med Fi trots dess marginella plats i politiken. Pressen söker alltid efter spektakel.

Sociala media har i hög grad ungefär samma mekanism. Brösttoner gör sig mer hörda än sansade samtal, undergångsstämningar blir vardagsmat. I denna de sociala mediernas barndom är ilskan om inte kung så i alla fall trendsättare.

Sverigedemokraterna tjänade på det. De mer än fördubblade sina röster från förra valet. Från 5,7% till 12,9%. Denna enorma framgång ledde till ett regeringsskifte, eftersom det framför allt var moderaterna som backade (från 29,9% till 23,2%). Övriga riksdagspartier hade blott marginella skillnader från 2010.

Så Sverigedemokraterna avgjorde valet.

De står ensamma i riksdagen med sin syn på invandringen, som utan tvekan är den fråga de profilerar sig med. I sin första TV-intervju på valnatten förklarade deras partiledare Jimmie Åkesson deras framgång: ”Vi är väldigt profilerade i invandringspolitiken. Det har blivit en fråga för fler, eftersom invandringen har varit så stor.”

Stärkta av framgången tar de genast till ett skarpare tonläge. Det gör de med viss triumf, eftersom deras framgång skett trots att övriga partier tagit kraftigt avstånd från dem, rentav fördömt dem.

Och kanske har just alla dessa fördömanden bidragit till deras framgång. Det är svårt att belägga, men uppenbart är att de inte har förlorat röster på de övriga partiernas avståndstagande. Den stora valframgången har skett detta till trots.

Strängt taget – Sverigedemokraterna har betraktats som ren paria av alla utom deras egna väljare. Så skarpa skiljelinjer är det sällan i politiken. Inte undra på att Sverigedemokraterna spelade huvudrollen i detta val och fick röster därefter.

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:

Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

Maktmissbruk i liten skala mot stor skara

Överheten skämmer allt som oftast bort sig själv med maktmissbruk av rena bekvämlighetsskäl. Särskilt utsatt är den breda allmänheten, förmodligen för att den fogligt tar det. När gör Svensson revolt?

Den breda allmänheten, så kallat vanligt folk, utsätts för ständiga övergrepp – alltifrån kollektiv bestraffning till rättslöshet inför godtycklig myndighetsutövning. Ett exempel på sistnämnda är hur parkeringsavgifter hanteras.

De kallas böter, så att vanliga regler för näringsliv inte ska gälla för dem – fast de utdelas på ytor avsedda för parkering i vad som måste anses som ett merkantilt förhållande: betala så är det fritt fram att parkera.

Men vore det en normal affärsverksamhet skulle de löjligt höga straffavgifterna för utebliven betalning eller utgången parkeringstid inte vara möjliga. Ej heller det sätt på vilket de drivs in.

Vare sig man anser sig vara felaktigt bötfälld eller ej, ska man betala inom åtta dagar (!) och därefter protestera till i praktiken samma myndighet som utdelat parkeringsavgiften. Sedan är det bara att invänta deras bedömning – och hur stor är chansen att de ska tycka att de själva gjort fel? Skulle de mot all förmodan medge eget fel, först då betalas avgiften tillbaka – på öret.

Så mycket är fel med detta. Åtta dagar att betala en räkning medges inte i lagen utan särskild överenskommelse mellan parterna därom. Så i praktiken kan de inget göra förrän 30 dagar har gått – utom att som myndighet hota med vad som i själva verket är ett olagligt krav.

Beloppet som krävs är också rättsvidrigt. Det står inte i minsta proportion till den ursprungliga parkeringsavgiften, som är några tior i timman. När jag senast drabbades av detta var straffavgiften 400 kronor på en boendeparkering som kostar 20 kronor om dagen där jag bor. Vi pratar alltså 2000%! Ingen ockrare i världshistorien har haft mage till något liknande.

Att tvingas betala fast det föreligger tvist om skulden är också fullständigt absurt. Det betyder att man straffas innan skuld är belagd. Det vore något slags rättvisa om myndigheten å sin sida ålades att betala tillbaka ett större belopp om den visade sig ha felat – ett straff för den som orättmätigt utdömde straff, alltså. Helt normalt. Men det anser sig myndigheterna inte alls skyldiga till.

Rimligast är förstås att ingen betalar innan tvisten är löst. Stat och kommun är giriga, det vet vi – men de är allmänhetens tjänare, så de ska inte försäkra sig om snabba eventuellt orättmätiga pengar på enskilda medborgares bekostnad. Myndigheterna har mycket mer råd att vänta på pengarna än medborgarna har att ligga ute med dem.

Att myndigheterna själva ska utreda om de gjort rätt eller ej är förstås förkastligt ur rättvisesynpunkt och har så varit sedan Hedenhös. Inte nog med det. De tar god tid på sig.

När jag nyss råkade ut för saken berodde det på datafel hos kommunen. De hade tappat bort att min bil var berättigad till boendeparkering, en avgift jag hade betalat. I vilken rättsprocess värd namnet som helst skulle därmed deras straffavgift ogillas. Hur deras egen bedömning går vete tusan, men jag ger besked när jag fått det.

Håll inte andan i väntan på det, för myndigheten har meddelat mig i en bekräftelse på mitt överklagande att handläggningstiden är cirka 6-8 månader. Mer än ett halvår! Och inte ens det är något löfte. ”Cirka” kan betyda lite vad som helst.

Man har alltså mage att låta det hela dra ut på tiden så in i norden – och inte undra på, eftersom man med sitt rättsvidriga regelverk redan har fått in pengarna. De skulle hantera saken betydligt kvickare om de inte fick betalt förrän saken var avklarad.

Jag vet varför dessa absurditeter fortgår. Myndigheterna vill göra det smidigt att hantera avgifter som det är så många av. Men mängd är inget skäl att ignorera rättvisa – snarare tvärtom. Ju fler som drabbas av orättvisa, desto angelägnare är det att komma tillrätta med den.

De kanske också ursäktar sig med att det handlar om relativt små pengar. Kanske var det en gång i tiden fråga småpengar, men det har höjts friskt genom åren. 400 kronor är inte fy skam i de flesta medborgares budget – dessutom när man ska betala så fort och ligga ute med pengarna så pass länge.

Nej, det finns ingen ursäkt för detta slappa myndighetsmissbruk. Dessutom – det är symptomatiskt: tillåter de sig dessa övertramp har de säkert inga problem med andra, som kan drabba medborgare etter värre. Är det bara jag som blir förbannad?

Läs även andra bloggares åsikter om parkeringsavgift, rättvisa, myndigheter, maktmissbruk, ocker Intressant?