Thåström både ärlig och hemlig

Thåström fortsätter att vara obrottsligt egensinnig. Han har inte gjort någon tidningsintervju på flera år, i stället låter han sig intervjuas i konvolutet till nya samlingsplattan. Aftonbladet citerar ivrigt.

Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.

Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.

Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.

Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”

Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.

Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.

Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.

Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.

Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.

Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.

Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.

(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

Läs även andra bloggares åsikter om Thåström. Intressant?

Överraskande överraskningar i Idol

Att Reza skulle “hänga löst” i kvällens Idol var väntat, men verkligen inte att Erik skulle stå bredvid henne. Han har ju redan utropats till vinnare av de flesta, fast några veckor återstår. Tittarrösterna är ibland en gåta, som håller programmet vid liv med sina överraskningar.

Det svåra med att förutsäga vem som kommer att åka ut är att tittarna inte röstar ut någon, utan på den de vill ha kvar. Man glömmer lätt det, eftersom varje fredagsavsnitt handlar om vem av alla deltagare som ska åka ut. Vi tenderar att fråga oss vem tittarmajoriteten tyckte minst om, men det handlar i realiteten om vilka som får flest röster – förloraren är den som råkar vara sist på den listan.
Det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Erik har uppfattats som en stor favorit hela tiden och så gott som ständigt prisats av juryn. Men det spelar ingen roll, om han inte entusiasmerar tittarna mer än de andra lyckas med.

De pratar i programmet om fans och vem som har flest av dem, men majoriteten av tittarna är förmodligen inte fans, utan leker jury – vilket är en sund TV-spelstolkning av Idol. Det är en fredagsunderhållning som inte blir särskilt spännande att titta på om man har inställningen att varje vecka envetet rösta på en personlig favorit. I stället är det förmodligen så att de allra flesta tittarna bestämmer sig först när de hört alla framträdanden, och då försöker vara så att säga objektiva.
Fansens är i minoritet, även om de är mest högljudda, så de avgör knappast utgången.

TV-drama
Så vad vinner tittarnas röster? Eftersom Idol är ett TV-drama förklätt till reality är det de dramatiska ingredienserna som avgör. Exempelvis: temat var kärlek, men det var bara en av deltagarna som vågade sjunga för sin kärlekspartner: Mariette. Det var ärligt och självutlämnande, och sådant griper. Fick hon kanske flest röster denna kväll?
Hon valde också muntert sin låt till publiken – och utan att en enda gång prata om “fans”.

Tove var som vanligt obegripligt djärv och personlig, framför allt när hon spelade piano på sin andra låt – betydligt knepigare än att ackompanjera sig med gitarr. Hon fortsätter att förbrylla med sin säregna talang.

Nu slog det mig att hon är den enda som faktiskt är sig själv och inte försöker vara någon annan. Erik leker Jon Bon Jovi, Calle härmar Joe Cocker, Mariette försöker vara ett slags Patti Smith och Reza kommer Tina Turner ganska nära – jag menar inte precis dessa artister, snarare deras stil och genre.
Men Tove letar inifrån sig själv och tar ogenerat fram det hon hittar där. Äkta, måste man kalla det.

Ändå – den här ronden tog Mariette hem.

Lurendrejeri
Jag har ändå en gnagande oro i bakhuvudet. Idol är inte en musiktävling i första rummet, utan TV-underhållning. Därför tillåter sig programmakarna vilka knep som helst för att hålla intresset uppe. Eftersom de notoriskt är mer än nödvändigt hemliga med röstresultat och knappast låter Notarius publicus övervaka processen tror jag att de inte håller sig för goda för att trixa med resultaten för att öka dramat och klippa till med diverse överraskningar.

Jag litar inte ett dugg på dem. Alltför många märkligheter sker bakom kulisserna, exempelvis vilka låtar deltagarna kan välja, ordningen på deras uppträdanden, juryns ibland märkliga favoriseringar, hur publikens entusiasm för de olika deltagarna framställs, osv. Jag tror att det är lika mycket lurendrejeri som i vilken dokusåpa som helst. Show business.

Aftonbladet skriver här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här, DN här, Svenskan här, om kvällens Idolavsnitt.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove, Mariette, Erik. Intressant?

Anonyma krogrecensenter blir inte bortskämda

Krögaren Erik Videgård anser att krogrecensenter är inkompetenta och att detta döljs bakom deras anonymitet. Det kan nog hända, då och då, men när han påstår att det inte är något problem med offentliga recensenter talar han mer för krögarna än för tidningsläsarna.

Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong i tolv år, men hur det var ställt med min kompetens får andra avgöra. Däremot kan jag lätt förklara vitsen med anonymiteten: det är för att inte särbehandlas.

Om en krogrecensent är känd av krögaren blir det förstås mer noga i köket, bättre service i matsalen och så vidare. En hel del av det kan en recensent nog se igenom, men ofrånkomligen blir det svårt att yttra sig säkert om sådant som service och kökets noggrannhet. Det är inte lätt att veta om andra gäster fick samma behandling.

Professionell konsument
Vad krögare ideligen glömmer är att krogrecensionerna inte skrivs för dem, utan för tidningsläsarna, som knappast kan räkna med samma VIP-treatment som en känd krogskribent. Därför tycker jag att expertkravet på recensenten, som Videgård också betonar, är aningen missriktat. En duglig krogrecensent ska inte vara insyltad i branschen och dess tänkande, utan bevara gästens perspektiv. Det når man genom krogvana, inte genom en bakgrund i krögarbranschen.

Jag har för mig att GP för några år sedan skröt med att deras hemliga krogrecensenter minsann hade lång erfarenhet från restaurangbranschen, men då misstänker jag att de skrev för krögarna i stället för läsarna. Regissörer ska inte skriva filmrecension, musiker ska inte recensera CD-skivor, krögare och kockar ska inte recensera krogar. En recensent ska vara professionell konsument, inte producent.

Å andra sidan kan jag hålla med Videgård om att anonymiteten i många fall gömmer inkompetens och slarv med val av krogrecensent, förmodligen framför allt på tidningar med mindre resurser. Där kan det hända att vilka journalister som helst får recensera krog mot en gratis middag, oavsett hur lämpade de är för jobbet.

Jag minns under min tid på Sydsvenskan att redaktörerna där ansåg att de vore minst lika bra som jag på jobbet. De hade ju också ätit ute. Det var bara enstaka ögonblick jag erfor att de hade minsta respekt för min kompetens, men rätt ofta de ifrågasatte den.
Märkligt nog kunde jag både då och efteråt konstatera att jag fick större respekt från krögare – utom dem vilkas restauranger jag skrev ner.

En enda recensent bakom signaturen
Det förekommer på tidningarna att krogrecensionerna skrivs av mindre lyckade pennor. Det händer förstås också vad gäller alla andra sorters recensioner. Gedigna recensenter får ett gott rykte, övriga tas det ringa notis om. Där kan anonymiteten ställa till det. Under min tid som Bong var det bara jag som skrev, men på andra håll kan det förekomma variation bakom signaturens hemlighetsmakeri. Då är det svårt för läsarna att skaffa sig en bild av recensentens tillförlitlighet.

Jag tycker absolut att det ska vara en och samma recensent bakom en signatur, just för att läsarna ska lära känna och kunna värdera recensentens förmåga och smak. Då kompenseras anonymitetens brister.

Sålunda tycker jag egentligen att Sydsvenskan skulle ha bytt signatur för sin krogrecensent när jag slutade. Men Bong hade blivit ett alltför etablerat begrepp, så det förmådde inte tidningen. I stället hade vi på min inrådan en intervju med mig, om än lite väl sent, som avslöjade att det blivit “vaktskifte”.
Annars vore det att bedra läsarna, och det bör en tidning akta sig för.

Kända recensenter som minglar
Jag kan också tänka mig offentliga recensenter, som t.ex. Mattias Kroon var under sin tid på Nöjesguiden i Malmö, eller den olidligt pompöse och självupptagne A. A. Gill på engelska Guardian. Men då måste de uppriktigt väga in det faktum att de kan vara igenkända på vissa krogar – och inte på andra. Sistnämnda blir särskilt olyckligt om recensenten inte sätter det i rätt perspektiv. Troligast är att just guldkrogarna håller noga reda på kända recensenter, medan anspråkslösare kvarterskrogar inte har en aning.

Det finns också en annan fara med offentliga recensenter, och det är att de inte känner något hinder att “mingla” och fraternisera med krogbranschens folk, vilket lätt kan leda till vänskapsband, rentav någon form av medveten eller omedveten korruption. Den anonyma recensenten måste förstås akta sig för att bli involverad i branschen och dess folk.

Jag tycker också att anonymiteten befrämjar en sund attityd till krogrecension, som inte hänger upp sig på namn och “name dropping”, utan koncentrerar sig på vad som faktiskt landar på tallrikarna. Man är med sin anonymitet lättare förutsättningslös, helt enkelt eftersom man är mer distanserad.

Det går att jämföra med en skådespelerska som berättade för mig att hon ogärna umgicks med teaterrecensenter, eftersom det kunde komplicera deras jobb och föra in aspekter som inte borde höra hemma i teaterrecension.
Recensenter med riktigt hög integritet löper måhända inte sådana risker, men hur många är det? Mitt intryck är snarast att de allra flesta recensenter i alla genrer tar sig själv på alltför stort allvar och därför är väldigt känsliga för vad som anses om dem, fast de blott ska koncentrera sig på vad de själva anser om det de recenserar. Ego är inget bra sällskap för recensenter.

Jag är kluven i frågan om krogrecensenter ska vara anonyma eller ej. Det är två olika sätt att recensera på. Båda kan gå, om man är medveten om skillnaden och gör vad man kan för att kompensera bristerna.

Jag är inte ett dugg osäker på om det finns dåliga recensenter. Sannerligen. De sämsta är i regel de som är mest trendmedvetna, för de är i händerna på samtidens nycker och pladder. Allra värst är de som tror sig vara trendsättare, för de ser inte vad de har framför sig eftersom de har blicken inställd på vad de skulle vilja ha där i stället.

Matskribenten Clara Block Hane skriver, också hon på Newsmill, flera invändningar mot Videgårds resonemang. Framför allt förklarar hon farorna med offentliga krogrecensenter. På DN skriver Axel Björklund att de minsann är jätteduktiga recensenter som gör ett jättejobb med varje krog. Nåja.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, krogrecension, recensenter, krog. Intressant?

Stillhet mot stress

Meditation halverar risken för hjärtattack och stroke, berättar Aftonbladet. Det är inte otroligt, men det beror nog mer på själva vilan än på meditationens inneboende kraft.

Studien gjordes på blott 201 personer, allihop märkligt nog afroamerikaner. De följdes i nio år. En grupp av dem fick hälsoutbildning och kostråd (inget sägs om hur de följde dessa) och den andra mediterade i 20 minuter, två gånger om dagen. Den sistnämnda gruppen hade 47% färre hjärtattacker, stroke och dödsfall.

Det är en väldigt stor skillnad. Få dieter har samma genomslagskraft. Kanske inte ens motion.

Om undersökningen är tillförlitlig vete tusan. Försöksgruppen var liten och märkligt utvald. Bara att hitta människor som i nio år verkligen fortsätter meditera två gånger om dagen...

Meditation, vare sig det är zen, TM eller annan, har sannerligen en helande kraft – men i detta fall kan jag slå vad om att den största effekten kom av stressbekämpningen. Att sitta ner och göra ingenting i 20 minuter, två gånger om dagen, är ett väldigt verkningsfullt sätt att dämpa stress och gå ner i varv.

Det räcker med fem minuter för att man ska konstatera att ingenting är viktigt nog att stressa ihjäl sig över, och att hitta tillbaka till ett slags inre frid. Man börjar automatiskt omprioritera i livet, och får distans till vardagens hetsjakt.

Jag vet inte hur mycket den där undersökningen är att lita på, men jag är ändå säker på att få åtgärder skulle befrämja såväl själslig som fysisk hälsa lika mycket som om t.ex. skolan började med dagliga meditations- eller stillhetsstunder. Fem minuter av tystnad, antingen som ett slags morgonsamling eller före lunchrasten. Det själsliga välbefinnandet är en nödvändig förutsättning för att kroppen ska må bra.

Det finns mycket annat att upptäcka genom meditation, men en sak i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om meditation, zen, TM, hälsa. Intressant?

Tove övertrumfar sig själv igen

Jag har varit utomlands och såg därför inte senaste Idol förrän nu – och häpnade åter så till den grad över Toves insats att jag måste skriva om det, fast jag egentligen inte vill. Hon är en obegripligt raffinerad artist, fast hon kommer ur ingenstans. Sådant händer inte ofta – särskilt inte i dylika TV-program.

Här är Toves solosång i senaste Idol, I wish I was a punk rocker, som inleddes med mästerlig a capella, vilket är det vanskligaste som finns för en sångare att ge sig på:



Fast det är en svår låt med massor av text i snabb takt vågar hon göra den på det allra naknaste tänkbara sätt, a capella i inledning och mycket begränsat ackompanjemang därefter. Och hon räcker till med råge. Artikulationen sitter, hon hinner till och med ge karaktär åt melodi, ord och toner trots flödet, som om hon inte ens behövde anstränga sig.

Dessutom det gedigna självförtroendet, säkerheten på scenen, som märks i blick, små överraskande leenden, gester och steg. Hon äger både sången och scenen.

Jag vet inte hur hon lyckas få till det så suveränt. Det ska inte gå förrän efter åratal av rutin på stora scener. Tjejen är bara en tonåring och har så gott som ingen riktig scenvana före Idol, men uppträder som om detta vore krönet på en lång karriär.
Finns det ingen gräns för vad hon klarar?

Jo, hon halkade lite på David Bowies Life on Mars för flera veckor sedan, men det måste vara henne förlåtet med tanke på den sångens storhet och djup. Å andra sidan tror jag att hon nu, efter dessa veckors ytterligare erfarenhet, skulle ta hem även den låten så att Bowie hade fått gåshud.

Naturligtvis kommer hon att stå i finalen. Oavsett om hon vinner den eller ej är hennes framtid som artist säkrad – men så kvickt som hon utvecklas kanske hon finner att utmaningen blir för liten, och därför väljer någon helt annan livsbana. Hennes talang är så stor att den är helt oförutsägbar.

PS: Lyssna på hur barskt hon sjunger “the media couldn’t buy your soul” (vid 00:50) – där är det tydligt att hon redan lärt sig vad det handlar om.

Här är lite press om Tove och Idol på sistone: Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove.

Alla idrotter har skador

En hel klase hjärnforskare skriver i DN att kampsporten MMA borde förbjudas. De verkar inte ha sett en enda MMA-match i sin helhet, bara elaka klipp i TV och en bild på Svenska Budo & Kampsportsförbundets hemsida. Att de ändå kräver förbud visar att de inte anser sig behöva veta mer, vilket är väldigt ovetenskapligt, fast allihop är professorer på Karolinska.

Drivande är Martin Ingvar, hjärnforskaren som också yttrade sig i förra veckans alla TV-program om MMA. Han har tidigare gått till storms mot boxning. Jag har för mig att han t.o.m. vill förbjuda amatörboxningen.

Det är väl hans jobb som hjärnforskare att ge sig på all form av våld mot huvudet, men då är det märkligt att han inte går till storms mot t.ex. tackling i hockey, nickar i fotboll, fallrisken i ridning och så vidare. Han menar att där är det inte fråga om avsiktligt våld mot huvudet, men vad gör det för skillnad för huvudet om skadan var avsiktlig eller ej?
Idrotter som i regelverk och utförande medger stora risker för skador måste i praktiken allihop betraktas som avsiktliga.

Kampsporterna skildras fördomsfullt
Och det dräller av skaderisker i idrotten. Inom kampsporterna – även MMA – är de faktiska skadorna få, jämfört med många andra idrotter. Det betyder förstås att om samhället vill att idrottares skador ska minska är inte kampsporterna viktigast att förbjuda eller reglera ytterligare. Andra sporter ligger betydligt sämre till – men de är mycket populärare, med miljonpublik och stort stöd hos media, makthavare och allmänhet.

Kampsporterna – i synnerhet de österländska och de nya – är så gott som ignorerade av media, har i de flesta fall ringa publik och ringa stöd hos makthavarna. Därför är de lätta byten. Framför allt för att de inte är särskilt välkända och därför lätta att ge missvisande bilder av.


SVT har haft några program om MMA på sistone, där de om och om igen visade bilder blott på några slag mot huvudet, och Martin Ingvar förfasade sig. Men så ser inte MMA-matcher ut. Mest är det brottning. Det blev lika missvisande som att från en mängd hockeymatcher bara visa tacklingarna.
Det går förstås inte att göra på det viset med hockey och låtsas att idrotten ser så ut. Alla har sett hockeymatcher, så den bluffen skulle genast avslöjas.

MMA har höga säkerhetskrav
Professorerna förfasar sig över att man i MMA får slå på en liggande – men till skillnad från boxning betyder inte liggande att man är utslagen. Tvärtom. De flesta MMA-tävlare vill komma ner till golvläge för brottning, eftersom de flesta matcherna vinns med olika låsningar. Golvläget är alltså aktivt, vilket är orsaken till att matchen kan fortsätta. Det har Martin Ingvar fått veta tidigare, men vägrade att berätta för DN:s läsare.

MMA bryter dock omedelbart om någon av de tävlande inte aktivt försvarar sig. Det är den gränsen som är den viktiga, och då bryts det oavsett om slag har utdelats eller ej. De ombesörjer också att alla tävlare är mycket vältränade och jämbördiga, vilket ökar säkerheten förmodligen mer än någon annan åtgärd. Och de har ett strängt karenssystem, som träder in även innan skador skett.

Jag är ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, där MMA ingår, och jag har hela tiden imponerats av dess representanters kunniga säkerhetstänk och deras eget initiativ för att göra svensk MMA betydligt säkrare och mildare än en del motsvarande tävlingsformer som finns i andra länder.

Jag har också kunnat konstatera att MMA-utövare har precis samma sköna omsorg om varandra och respekt för former, domare och regler, som kännetecknar våra andra kampsporter och som vi inom de japanska arterna brukar kalla budoanda. Jag har skrivit om det här.

Skaderisk i alla idrotter
Visst går det tufft till i MMA-tävlingar (dock inte i vanlig träning, som är vad de allra flesta enbart ägnar sig åt) och visst förekommer slag mot huvudet – även knockout enstaka gånger. Men jag har inte kunnat se att det skulle finnas skäl att särbehandla just denna idrott. Alla idrotter har skador, de allra flesta idrotterna har tuffa tag.

Frågan är större. Hjärnforskare och andra läkare ivrar gärna för förbud, vilket utifrån deras perspektiv är rimligt, för att inte säga deras jobb att göra. Men i vårt samhälle finns det så många värden i idrotten att inte blott skaderisken kan få avgöra vilka idrotter som ska tillåtas – i så fall är det, som sagt, inte framför allt kampsporterna som skulle drabbas, utan snarare flera av de betydligt populärare idrotterna med väldigt många fler utövare.


Vårt samhälle dräller av skaderisker. Det är ofrånkomligt. Därför behöver vi alltid göra avvägningar mellan dessa och andra faktorer. Det är förstås beklagligt, eftersom vi gärna hade sett en tillvaro helt fri från skador – men det är knappast realistiskt.

Det viktigaste är förstås att skaderisken ska vara medveten och frivillig. Om den har en omfattning som inte är försumbar ska man vara vuxen för att kunna välja en idrottsutövning med särskilda risker. Därutöver är det av nödvändighet flytande gränser. Hur långt kan man gå i regelverk för att minska skador, utan att idrotten förlorar sin karaktär och sitt intresse? Vilka säkerhetsarrangemang kan man begära, som inte är för omständliga eller kostsamma? Och så vidare.

Kampsportsdelegationen
Vad gäller kampsporterna finns sedan några år Kampsportsdelegationen, en myndighet som har till uppgift att granska alla kampsporter som innehåller något slags våld mot huvudet och se till att deras regler och tävlingar har godtagbar säkerhet. Någon motsvarande övervakning finns inte för andra idrotter, fast det finns idrotter med fler och allvarligare skador – även dödsfall.

Vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet är väldigt nöjda med denna ordning. Innan den infördes motsatte vi oss den, för att vi med rätta ansåg att det inte fanns några skäl för sådan särbehandling av just kampsporter. Men Kampsportsdelegationens övervakning och sakkunskap har blivit en stor tillgång, som hjälper oss att bedriva tävling på bästa sätt och med ständig vaksamhet på skaderisken. Myndigheten har blivit ett stort stöd i vårt fortsatta säkerhetstänkande.
Och de baserar sina beslut på fakta, inte fördomar om våra idrotter.

Jag tror faktiskt att en liknande ordning vore försvarlig för hela idrotten, samtliga sporter och tävlingsformer. Inom idrottsrörelsen finns förstås ett omfattande säkerhetstänkande, som ändå skulle ha mycket att vinna på en myndighet där sakkunskap samlades och just själva säkerhetsaspekten var i fokus. Det skulle hjälpa idrotten att öka säkerheten och att vara ännu mer vaksam på skaderisker.

Jag tror också att det skulle stimulera en viktig debatt i vårt samhälle, som på saklig grund och med fakta i ryggen bedömer skaderisker och andra avigsidor inom idrotten. På det viset kan vi bättre jämka samman de flytande frågorna om var vi ska sätta gränserna – och varför.

Läs även andra bloggares åsikter om idrott, skador, Martin Ingvar, MMA, kampsport, kampsportsdelegationen. Intressant?

Feta japaner är svåra att hitta

Aftonbladet påstår att Japan inför ett förbud mot fetma, med böter för midjemått över en viss gräns. Jag tvivlar starkt på att det förhåller sig så. Japaner är smalare än de flesta folk, och lagstiftar inte hur som helst.

Enligt Aftonbladet ska midjemåttet på kvinnor över 40 år inte få överstiga 90 cm, män inte över 85. Företagen där de är anställda får betala böterna. Ändå är det bara 5% av japanerna som lider av fetma, medan motsvarande siffra är 35% i USA.

Jag har varit en del i Japan. Där ser man sällan märkbar fetma utanför sumoarenorna – där den å andra sidan beundras. Är det i något land en sådan lag känns överflödig så är det där.

Dessutom har japanerna ett komplicerat förhållande till att peka ut folk för något som kan vara generande. Ingen vill förlora ansiktet. Det betyder att en sådan lag skulle skapa en väldig olust i det japanska samhället. Det betyder också att den knappast behövs, eftersom det i Japan räcker långt med stillsamma anvisningar från myndigheterna för att japanerna ska göra allt de kan för att gå ner i vikt.

De är så ödmjuka att det är nästan omöjligt att förmå dem att trycka på knappen vid övergångsstället för att få grön gubbe. Ett sådant folk pekar man inte finger åt.

Läs även andra bloggares åsikter om Japan, fetma. Intressant?

Hoppet steg när muren föll

Idag för 20 år sedan raserades Berlinmuren, och östblocket blev alldeles oblodigt en del av den fria världen. Det hade varken jag eller någon av mina generationskamrater trott var möjligt, varken i vår livstid eller därefter. Undrens tid är inte förbi, ens i politiken.

Under hela min uppväxt rådde det kalla kriget, som hade ristat ett öppet sår genom hela Europa – till ständig påminnelse om att andra världskriget var långt ifrån över. Världen hade delats mellan två nationer och två ideologier. Ingenting antydde att detta skulle upphöra, snarare var det flera perioder när ett tredje världskrig syntes näst intill ofrånkomligt.

1980-talet var ingen lättnad på den punkten. Den sovjetiska regimen såg snarare ut att bli alltmer rigid i kontrollen av sina så kallade satellitstater, tills Michail Gorbatjov tog över Sovjet 1985 och Ronald Reagan tryckte på med ljusningen i sikte. Efter bara några år hade muren blivit en orimlighet och raserades under festivalmässiga former av en jublande befolkning i Berlin.

Jag häpnade. Inga militära skottsalvor, inga tanks som rullade in på gatorna. Sovjetimperiets sönderfall skedde lika glatt och oblodigt som om det vore ett barnkalas. Inga stora politiska förändringar dessförinnan hade skett så lyckosamt. Det hade varit omöjligt att föreställa sig.

Berlinmurens fall den 9 november 1989 blev en lika stark symbol som resandet av den hade varit 1961 – men vilken skillnad på symboler! Resandet av muren blev ett överhetens hån mot allt vad mänskligt är, en grym manifestation av det sorgliga faktum att härskarna hanterade folket som föga mer än siffror i kolumner. När muren föll visade det sig att sådan matematik inte håller i längden. Det mänskliga förnuftet och den folkliga viljan är droppen som urholkar stenen. Det tar tid, men det blir rätt så småningom.

Det skönaste med Berlinmurens fall var att det därefter blev möjligt med framtidstro och optimism, även där det ser som mörkast ut i världen.

Det skrivs förstås en hel del i tidningarna om 20-årsfirandet av murens fall. DN skriver här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Berlinmuren, Berlin, kalla kriget. Intressant?

IB-affären är ingen ursäkt

Jan Guillou skriver i Aftonbladet en ny krönika om hur orättvis kritiken mot honom är. Detta repeterade försvarstal utan några nya sakliga skäl blir föga mer än bekräftelse på hur besvärad han är av historien om hans KGB-samröre.

Den här gången försöker Jan Guillou ge sken av att hela skandalen runt hans fleråriga samröre med KGB skulle vara någon lömsk plan för att misskreditera hans gamla avslöjande av IB. Det är svårt att se hur han tänker på den punkten, för det är ren gallimatias.

Snarare är det så att Jan Guillou genom decennierna sedan dess har förlåtits många dumheter och hyllats som en hjälte, just för hans journalistiska gärning med IB-avslöjandet. Han har därmed kommit undan en hel del kritik som vore betydligt mer graverande för andra mediapersoner.

Nu försöker han än en gång lyfta fram sin ungdoms journalistiska storverk för att ursäktas en dumhet. Det är alltså framför allt Guillou själv som försöker använda IB-affären – för att få ett slags absolution.
Ett märkligt sätt att ursäkta sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, IB, KGB. Intressant?

Tove var storslagen

I senaste Idolomgången fick Tove snåla ord från juryn för sin tolkning av Elvislåten In the ghetto. Jag begriper inte varför. Hennes version var originell, innerlig och väldigt gripande. Den var helt enkelt bättre än juryn har vett att fatta.

Här är den:


Märk hur hon griper sången med tilltagande kontroll och kraft, för att klämma ur den allt som bara går. De första takterna är hon lite svävande och tveksam, vilket också sångens allvarliga tema kräver, men från “Are we too blind to see?” har hon gjort den till sin. Varje ord, varje ton därefter sitter precis där de ska – som om hon med oförminskad kärlek till låten hade sjungit den i åratal på de allra största scenerna.

När hon plötsligt vrålar “and his hunger burns” blir det så starkt att Elvis själv hade tappat hakan, och när hon avslutar med ett ljust och oändligt sprött “and his mama cries” skulle hon få vilken publik som helst att falla i tårar. Det är ljuvligt. Och fullständigt obegripligt att en så ung och otränad artist ska kunna vara så mogen och ge en så överväldigande tolkning av en låt som både till melodi och text är svårtacklad, för att den är så för mycket.

När juryn var avig mot henne blev Tove förbryllad och sorgsen, vilket nog berodde på att hennes instinkt sa till henne att hon gjort något stort, och därför blev det besynnerligt att juryn klagade – som om de vore konstens motståndare. Så var det nog i detta fall.

Det händer då och då i Idol, där nuvarande jury mestadels är flera resor bättre än den förra – men inför verklig talang, inför de överväldigande prestationerna, står de frågande. De är för inriktade på normalskval och poplistornas vardagsmat. Det som sticker ut skrämmer eller bara förvirrar dem.

Därför hittar de artister som passar för Finlandsfärjor och Melodifestivalen, men knappast de världsartister de ideligen påstår att de ser glimtar av i Idolprogrammets deltagare. De artister som skriver musikhistoria är aldrig som man ska, utan helt egna. Det missar Idoljuryn varje gång.
Toves talang har de anat, men när hon verkligen ståtar med den, då ryggar de tillbaka och blir besvikna. Heliga enfald!

Expressen skriver om Toves insats här och här, Aftonbladet här och här, Svenskan här och här. DN fortsätter tydligen att anse att Idol inte är fint nog att skriva om.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove, In the ghetto. Intressant?

Nödvärn går för sig

De senaste dagarna har såväl tidningar som bloggar gått i affekt om en man som fick fängelse för att ha räddat en kvinna som höll på att bli strypt. Men så enkelt är det inte. Åter gör pressen allt den kan för att desinformera, i sin egen cyniska dramaturgi.

Mårten Schultz, som skriver Juridikbloggen har granskat fallet och bara genom att läsa domen kunnat konstatera att det långt ifrån bara var fråga om nödvärn. Exempelvis var den dömde mannen redan ute efter den andre, med domkraft i hand, och det andra slaget – som spräckte mannens skalle – skedde när han inte längre utgjorde något hot.
Mårten Schultz har också skrivit om fallet i Expressen.

Det råder en myt om att man åker i fängelse även om man bara försvarar sig eller försöker rädda andra människor från våld. Det är inte sant. Sverige har en förstående lagstiftning om nödvärn. Jag fick lära mig grundprinciperna för länge sedan av Hans Greger, nestor i svensk ju-jutsu. Det är rätt enkelt:
I nödvärn har man rätt att använda allt våld som inte är uppenbart oskäligt. Det borde räcka.

Polisen har det betydligt knepigare. De får bara använda våld som är uppenbart skäligt, vilket i många situationer är väldigt knepigt att få till. Sådana restriktioner är rimliga att ha för ordningsmakten, men vi borde ha förståelse för att polisen därmed ibland kan få det svårt att raskt och relevant sköta sina uppgifter.

Men tillbaka till nödvärnet. Var och en har alltså laglig rätt att använda våld för att försvara såväl sig själv som utsatta människor i omgivningen, så länge det handlar om att hejda en akut situation. Man har dock inte rätt att söka upp en förövare i efterhand och ordna med privat vendetta. Inte heller har man någon rätt att låta detta nödvärn övergå i något slags våldsam bestraffning.
Sunt förnuft råder.

Tidningarnas ihärdiga bild av ett rättslöst Sverige ställer förstås till stor skada på vårt samhällsliv, framför allt genom att många svenskar aktar sig för att agera till eget och andras försvar i våldssituationer. Vilket utnyttjas glatt av diverse brutala sällar som självsäkert härjar i sin omgivning. I ett alert samhälle skulle de sällan våga.

Expressen skriver om fallet här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om nödvärn, nödvärnslagen. Intressant?

Aftonbladets barnarov

Att kvällstidningarna skandaliserar förbi all rimlighets gräns är ingen nyhet. Men när Aftonbladet basunerar ut att Sean Penns 16-årige son greps av polis för narkotikainnehav, fast tidningen vet att det var fråga om medicin på recept – då borde botten vara nådd.

På nätupplagans förstasida skrivet Aftonbladet: “Penns son gripen – på skolan. 16-åringen togs med narkotika.” Det är helt fel. Polisen plockade upp honom med misstanken om att han hade narkotika, men så fort det visade sig att det bara var fråga om mediciner han hade recept på blev han släppt och ärendet avskrevs omedelbart.

Det berättar aftonbladet i själva artikeln om saken, men först efter att ha insinuerat de där med narkotika hur uppenbart som helst under flera av artikelns inledande rader. Artikelns underrubrik påstår oblygt att “16-åringen togs av polis för narkotikainnehav.”

Tur för stackars 16-årige Hopper Penn att han inte bor i Sverige, men det hindrar inte att denna tidningsanka är särskilt lömsk och cynisk, eftersom det handlar om ett barn.
Har Aftonbladet ingen som helst respekt för pressetiken och för människor de drabbar? Nej.

Läs även andra bloggares åsikter om pressetik, Aftonbladet, Sean Penn, Hopper Penn.

Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet

En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, piratpartiet, internet. Intressant?

Åtråns återvändsgränd

Det skulle kunna vara en sedelärande berättelse från någon frikyrklig väckelsepredikant: den ilskne maken överraskar kärleksparet och älskaren flyr ut på husfasaden, spritt språngandes naken. I vår tid sker sådant inte odokumenterat. Det hindrar inte att det kommer att ske igen och igen och igen.

Den här gången skedde det i Kina. Älskaren ställde sig på ett luftkonditioneringsaggregat (en riktig miljöbov, förresten). Längre kom han inte, utan blev stående i sin skam – androm till varnagel, som det hette förr i tiden. Åtråns återvändsgränd.

Självutnämnt goda medborgare skyndar sig säkert att moralisera, menandes att mannen fick sitt rättmätiga straff, för där stod han ju med rumpan bar. Kanske mumlar de även något om gudomlig rättvisa.

Jag tycker bara att det är roligt och inte har ett dugg med moral att göra. Åtrån har sin egen logik och vad vuxna gör i samförstånd med varandra – oavsett deras formella band till annan part – är bara som det är. Genom hela världshistorien har inga lagar eller tabuer lyckats förhindra det, så den ambitionen skulle vi göra klokast i att helt sonika ge upp.

Snarare vill jag se den nakna figuren på den hårda huskroppen som ett slags staty, en symbol för den mänskliga naturens ständiga triumf över civilisationens pålagor. Naken hud halkar ur förtryckets bojor, särskilt när den smörjts med älskogssvett.
Eros lever.

Hur det gick för kvinnan förtäljer inte historien. Jag hoppas att hon inte fick mer klander än Jesus hade för äktenskapsbryterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, otrohet, åtrå, moral. Intressant?

Skräckens arketyp

Vi har blivit så amerikaniserade att vi har bytt den månghundraåriga helgen Allhelgona mot hollywoodska Halloween. Ett beklämmande exempel på hur lättvindigt vi överger traditioner med djup betydelse för en stunds ytligt skoj – skrämselhicka i stället för eftertanke. Men skräck är också en tankeställare.

Alhelgona har varit med oss praktiskt taget sedan den kristna kyrkans tillkomst, ursprungligen för att fira martyrer och helgon som inte hade någon egen dag i kalendern, men sedermera en tid för högtidlighållandet av alla avlidna kära.

Det är först med den amerikanska kulturens sentida landvinningar som vi i Sverige alltmer firar Halloween, Allhelgonaafton, med skräcktema och bus. Risken är ändå överhängande att vi snart glömt bort dess kristna ursprung och det gamla sättet att fira helgen – i takt med att allt i livet ska vara underhållning.
Då är det roligare med spöken än med avlidna anhöriga.

Natten
Det tilltagande vintermörkret gör ju också att natten, alla ruskigheters moder, breder ut sig. En skräckhelg under spirande vår vore svårare att föreställa sig, även om påsken förr delvis firades med häxor och mytologiska hemskheter.

Att natten skrämmer är inte konstigt. Människans mörkerseende är begränsat och för inte särskilt länge sedan saknade vi effektfull teknik att lysa upp natten. Ända fram till vår moderna tid var natten så gott som ogenomtränglig, i synnerhet när inte månens ljus nådde oss. Vi får numera söka oss långt ut i vildmarken för att uppleva sådan nattlig svärta.

Det okända
Vad mer skrämmer? Och vad skrämmer oss mest? Ett enkelt svar, sant för människor i alla epoker och kulturer, är: det okända.

Förr var detta mest det oförklarliga, såsom andra sidan döden, obegripliga naturkrafter, osynliga makter, och så vidare. Nu har vi förklaringar på det mesta, oavsett om dessa i längden ska visa sig stämma eller ej, så vi plägar förfäras mer av det främmande och annorlunda mot vår egen strama norm.

Denna rädsla har sina olyckliga konsekvenser i vårt samhälle, framför allt en hysterisk intolerans som uppträder mest hos dem som är sämst på att medge sin rädsla och därför vill slippa påminnas om den.

Den värsta överraskningen
Det går att vaska fram större rädslor ur det ovanstående. Vad som skrämmer oss mest är när det okända plötsligt uppenbarar sig i det kända och bekanta. När något eller någon vi trodde att vi kände väl plötsligt visar en annan sida, som vi inte anade – eller i alla fall inte förutsåg.
Då är det som om vår världsbild rämnar. Den trygghet vi trodde att vi hade omslutit oss med sviker.

Se på skräckförfattaren Stephen Kings böcker. Där är det alldagligheter som plötsligt blir monstruösa – en far med författardrömmar, en clown, en S:t Bernhardshund, en snygg bil, en späd skolflicka som knappt nått puberteten.


King är långt ifrån ensam om denna upptäckt. Se de moderna skräckmästarnas nestor Alfred Hitchcock, vars filmer ofta frossar just i hur det vanliga och trygga plötsligt byter skepnad och visar sin ohygglighet. I filmen Fåglarna från 1963 är det kråkor, dessa naturens gycklare, som blir demoniska. Och i det odödliga mästerverket Psycho från 1960 är det en blyg och hämmad yngling som hyser en helt annan figur inom sig.

Alan Bates, ynglingen i Psycho, måste vara något av skräckens arketyp. Under den oskyldiga ytan ruvar ett monster. Rollgestalten är faktiskt delvis baserad på en verklig mördare, Ed Gein.


Det är just som Aristoteles slog fast: ett drama måste vara trovärdigt. Det behöver inte vara troligt, eller ens möjligt, men trovärdigt i sitt eget sammanhang. Och monstruöst mänskligt beteende är definitivt såväl möjligt som trovärdigt under vissa omständigheter.

Terapi
Det finns alltid omständigheter, som behöver utforskas även i dramats form, just för att nå trovärdighet. Vi behöver förstå varför. Kanske är det en ritual för att göra det okända känt och därmed upphöra att skrämmas av det.

Den skräck vi själva uppsöker är i högsta grad terapi. Vi utsätter oss för det okända, rentav obegripliga, och gör det därmed känt och någorlunda begripligt. Så tyglar vi våra demoner och hjärnspöken.

Så på med maskerna, ut i nattmörkret med blott ett levande ljus i handen. Tampas med dina demoner. Kom hem skärrad men lättad. Så firas Halloween för de levande (och de skendöda). Då har vi mod att möta de döda på Allhelgonadagen, så att vi kan hedra även dem.

Här skriver Svenskan och DN om Halloween.
Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Allhelgona, arketyp, skräck. Intressant?