Tove var storslagen

I senaste Idolomgången fick Tove snåla ord från juryn för sin tolkning av Elvislåten In the ghetto. Jag begriper inte varför. Hennes version var originell, innerlig och väldigt gripande. Den var helt enkelt bättre än juryn har vett att fatta.

Här är den:


Märk hur hon griper sången med tilltagande kontroll och kraft, för att klämma ur den allt som bara går. De första takterna är hon lite svävande och tveksam, vilket också sångens allvarliga tema kräver, men från “Are we too blind to see?” har hon gjort den till sin. Varje ord, varje ton därefter sitter precis där de ska – som om hon med oförminskad kärlek till låten hade sjungit den i åratal på de allra största scenerna.

När hon plötsligt vrålar “and his hunger burns” blir det så starkt att Elvis själv hade tappat hakan, och när hon avslutar med ett ljust och oändligt sprött “and his mama cries” skulle hon få vilken publik som helst att falla i tårar. Det är ljuvligt. Och fullständigt obegripligt att en så ung och otränad artist ska kunna vara så mogen och ge en så överväldigande tolkning av en låt som både till melodi och text är svårtacklad, för att den är så för mycket.

När juryn var avig mot henne blev Tove förbryllad och sorgsen, vilket nog berodde på att hennes instinkt sa till henne att hon gjort något stort, och därför blev det besynnerligt att juryn klagade – som om de vore konstens motståndare. Så var det nog i detta fall.

Det händer då och då i Idol, där nuvarande jury mestadels är flera resor bättre än den förra – men inför verklig talang, inför de överväldigande prestationerna, står de frågande. De är för inriktade på normalskval och poplistornas vardagsmat. Det som sticker ut skrämmer eller bara förvirrar dem.

Därför hittar de artister som passar för Finlandsfärjor och Melodifestivalen, men knappast de världsartister de ideligen påstår att de ser glimtar av i Idolprogrammets deltagare. De artister som skriver musikhistoria är aldrig som man ska, utan helt egna. Det missar Idoljuryn varje gång.
Toves talang har de anat, men när hon verkligen ståtar med den, då ryggar de tillbaka och blir besvikna. Heliga enfald!

Expressen skriver om Toves insats här och här, Aftonbladet här och här, Svenskan här och här. DN fortsätter tydligen att anse att Idol inte är fint nog att skriva om.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove, In the ghetto. Intressant?

Nödvärn går för sig

De senaste dagarna har såväl tidningar som bloggar gått i affekt om en man som fick fängelse för att ha räddat en kvinna som höll på att bli strypt. Men så enkelt är det inte. Åter gör pressen allt den kan för att desinformera, i sin egen cyniska dramaturgi.

Mårten Schultz, som skriver Juridikbloggen har granskat fallet och bara genom att läsa domen kunnat konstatera att det långt ifrån bara var fråga om nödvärn. Exempelvis var den dömde mannen redan ute efter den andre, med domkraft i hand, och det andra slaget – som spräckte mannens skalle – skedde när han inte längre utgjorde något hot.
Mårten Schultz har också skrivit om fallet i Expressen.

Det råder en myt om att man åker i fängelse även om man bara försvarar sig eller försöker rädda andra människor från våld. Det är inte sant. Sverige har en förstående lagstiftning om nödvärn. Jag fick lära mig grundprinciperna för länge sedan av Hans Greger, nestor i svensk ju-jutsu. Det är rätt enkelt:
I nödvärn har man rätt att använda allt våld som inte är uppenbart oskäligt. Det borde räcka.

Polisen har det betydligt knepigare. De får bara använda våld som är uppenbart skäligt, vilket i många situationer är väldigt knepigt att få till. Sådana restriktioner är rimliga att ha för ordningsmakten, men vi borde ha förståelse för att polisen därmed ibland kan få det svårt att raskt och relevant sköta sina uppgifter.

Men tillbaka till nödvärnet. Var och en har alltså laglig rätt att använda våld för att försvara såväl sig själv som utsatta människor i omgivningen, så länge det handlar om att hejda en akut situation. Man har dock inte rätt att söka upp en förövare i efterhand och ordna med privat vendetta. Inte heller har man någon rätt att låta detta nödvärn övergå i något slags våldsam bestraffning.
Sunt förnuft råder.

Tidningarnas ihärdiga bild av ett rättslöst Sverige ställer förstås till stor skada på vårt samhällsliv, framför allt genom att många svenskar aktar sig för att agera till eget och andras försvar i våldssituationer. Vilket utnyttjas glatt av diverse brutala sällar som självsäkert härjar i sin omgivning. I ett alert samhälle skulle de sällan våga.

Expressen skriver om fallet här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om nödvärn, nödvärnslagen. Intressant?

Aftonbladets barnarov

Att kvällstidningarna skandaliserar förbi all rimlighets gräns är ingen nyhet. Men när Aftonbladet basunerar ut att Sean Penns 16-årige son greps av polis för narkotikainnehav, fast tidningen vet att det var fråga om medicin på recept – då borde botten vara nådd.

På nätupplagans förstasida skrivet Aftonbladet: “Penns son gripen – på skolan. 16-åringen togs med narkotika.” Det är helt fel. Polisen plockade upp honom med misstanken om att han hade narkotika, men så fort det visade sig att det bara var fråga om mediciner han hade recept på blev han släppt och ärendet avskrevs omedelbart.

Det berättar aftonbladet i själva artikeln om saken, men först efter att ha insinuerat de där med narkotika hur uppenbart som helst under flera av artikelns inledande rader. Artikelns underrubrik påstår oblygt att “16-åringen togs av polis för narkotikainnehav.”

Tur för stackars 16-årige Hopper Penn att han inte bor i Sverige, men det hindrar inte att denna tidningsanka är särskilt lömsk och cynisk, eftersom det handlar om ett barn.
Har Aftonbladet ingen som helst respekt för pressetiken och för människor de drabbar? Nej.

Läs även andra bloggares åsikter om pressetik, Aftonbladet, Sean Penn, Hopper Penn.

Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet

En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, piratpartiet, internet. Intressant?

Åtråns återvändsgränd

Det skulle kunna vara en sedelärande berättelse från någon frikyrklig väckelsepredikant: den ilskne maken överraskar kärleksparet och älskaren flyr ut på husfasaden, spritt språngandes naken. I vår tid sker sådant inte odokumenterat. Det hindrar inte att det kommer att ske igen och igen och igen.

Den här gången skedde det i Kina. Älskaren ställde sig på ett luftkonditioneringsaggregat (en riktig miljöbov, förresten). Längre kom han inte, utan blev stående i sin skam – androm till varnagel, som det hette förr i tiden. Åtråns återvändsgränd.

Självutnämnt goda medborgare skyndar sig säkert att moralisera, menandes att mannen fick sitt rättmätiga straff, för där stod han ju med rumpan bar. Kanske mumlar de även något om gudomlig rättvisa.

Jag tycker bara att det är roligt och inte har ett dugg med moral att göra. Åtrån har sin egen logik och vad vuxna gör i samförstånd med varandra – oavsett deras formella band till annan part – är bara som det är. Genom hela världshistorien har inga lagar eller tabuer lyckats förhindra det, så den ambitionen skulle vi göra klokast i att helt sonika ge upp.

Snarare vill jag se den nakna figuren på den hårda huskroppen som ett slags staty, en symbol för den mänskliga naturens ständiga triumf över civilisationens pålagor. Naken hud halkar ur förtryckets bojor, särskilt när den smörjts med älskogssvett.
Eros lever.

Hur det gick för kvinnan förtäljer inte historien. Jag hoppas att hon inte fick mer klander än Jesus hade för äktenskapsbryterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, otrohet, åtrå, moral. Intressant?

Skräckens arketyp

Vi har blivit så amerikaniserade att vi har bytt den månghundraåriga helgen Allhelgona mot hollywoodska Halloween. Ett beklämmande exempel på hur lättvindigt vi överger traditioner med djup betydelse för en stunds ytligt skoj – skrämselhicka i stället för eftertanke. Men skräck är också en tankeställare.

Alhelgona har varit med oss praktiskt taget sedan den kristna kyrkans tillkomst, ursprungligen för att fira martyrer och helgon som inte hade någon egen dag i kalendern, men sedermera en tid för högtidlighållandet av alla avlidna kära.

Det är först med den amerikanska kulturens sentida landvinningar som vi i Sverige alltmer firar Halloween, Allhelgonaafton, med skräcktema och bus. Risken är ändå överhängande att vi snart glömt bort dess kristna ursprung och det gamla sättet att fira helgen – i takt med att allt i livet ska vara underhållning.
Då är det roligare med spöken än med avlidna anhöriga.

Natten
Det tilltagande vintermörkret gör ju också att natten, alla ruskigheters moder, breder ut sig. En skräckhelg under spirande vår vore svårare att föreställa sig, även om påsken förr delvis firades med häxor och mytologiska hemskheter.

Att natten skrämmer är inte konstigt. Människans mörkerseende är begränsat och för inte särskilt länge sedan saknade vi effektfull teknik att lysa upp natten. Ända fram till vår moderna tid var natten så gott som ogenomtränglig, i synnerhet när inte månens ljus nådde oss. Vi får numera söka oss långt ut i vildmarken för att uppleva sådan nattlig svärta.

Det okända
Vad mer skrämmer? Och vad skrämmer oss mest? Ett enkelt svar, sant för människor i alla epoker och kulturer, är: det okända.

Förr var detta mest det oförklarliga, såsom andra sidan döden, obegripliga naturkrafter, osynliga makter, och så vidare. Nu har vi förklaringar på det mesta, oavsett om dessa i längden ska visa sig stämma eller ej, så vi plägar förfäras mer av det främmande och annorlunda mot vår egen strama norm.

Denna rädsla har sina olyckliga konsekvenser i vårt samhälle, framför allt en hysterisk intolerans som uppträder mest hos dem som är sämst på att medge sin rädsla och därför vill slippa påminnas om den.

Den värsta överraskningen
Det går att vaska fram större rädslor ur det ovanstående. Vad som skrämmer oss mest är när det okända plötsligt uppenbarar sig i det kända och bekanta. När något eller någon vi trodde att vi kände väl plötsligt visar en annan sida, som vi inte anade – eller i alla fall inte förutsåg.
Då är det som om vår världsbild rämnar. Den trygghet vi trodde att vi hade omslutit oss med sviker.

Se på skräckförfattaren Stephen Kings böcker. Där är det alldagligheter som plötsligt blir monstruösa – en far med författardrömmar, en clown, en S:t Bernhardshund, en snygg bil, en späd skolflicka som knappt nått puberteten.


King är långt ifrån ensam om denna upptäckt. Se de moderna skräckmästarnas nestor Alfred Hitchcock, vars filmer ofta frossar just i hur det vanliga och trygga plötsligt byter skepnad och visar sin ohygglighet. I filmen Fåglarna från 1963 är det kråkor, dessa naturens gycklare, som blir demoniska. Och i det odödliga mästerverket Psycho från 1960 är det en blyg och hämmad yngling som hyser en helt annan figur inom sig.

Alan Bates, ynglingen i Psycho, måste vara något av skräckens arketyp. Under den oskyldiga ytan ruvar ett monster. Rollgestalten är faktiskt delvis baserad på en verklig mördare, Ed Gein.


Det är just som Aristoteles slog fast: ett drama måste vara trovärdigt. Det behöver inte vara troligt, eller ens möjligt, men trovärdigt i sitt eget sammanhang. Och monstruöst mänskligt beteende är definitivt såväl möjligt som trovärdigt under vissa omständigheter.

Terapi
Det finns alltid omständigheter, som behöver utforskas även i dramats form, just för att nå trovärdighet. Vi behöver förstå varför. Kanske är det en ritual för att göra det okända känt och därmed upphöra att skrämmas av det.

Den skräck vi själva uppsöker är i högsta grad terapi. Vi utsätter oss för det okända, rentav obegripliga, och gör det därmed känt och någorlunda begripligt. Så tyglar vi våra demoner och hjärnspöken.

Så på med maskerna, ut i nattmörkret med blott ett levande ljus i handen. Tampas med dina demoner. Kom hem skärrad men lättad. Så firas Halloween för de levande (och de skendöda). Då har vi mod att möta de döda på Allhelgonadagen, så att vi kan hedra även dem.

Här skriver Svenskan och DN om Halloween.
Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Allhelgona, arketyp, skräck. Intressant?

Spioner är inga schackspelare

Robert Aschberg har skrivit en föredömligt sansad krönika i Aftonbladet om det där med KGB och svenska spioner. Han gör en del tänkvärda poänger.

Aschberg är en fullfjädrad journalist, även om han som TV-programmakare inte alltid ger prov på just det. Men han skriver med en annan värdighet än stämningen i TV-programmen han brukar leda.
Denna gång är ämnet KGB och svenskt spioneri, vilket är smaskigt nog att locka vilken murvel som helst till affekt och spekulationer.

I stället tar han ner saken till rimlig nivå och gör bland annat den insiktsfulla poängen att KGB inte nödvändigtvis var skarpsinnigt som ryska schackspelare. Snarare bestod den väldiga organisationen av en mängd mediokra anställda, som letade med ljus och lykta efter spioner att värva och skryta med. De var därför inte särskilt nogräkande.

Aschberg berättar om en kompis som i fem års tid spelade med KGB – men han hade varit klok nog att redan från första ögonblick koppla in Säpo. Det glömde Guillou. Därmed kunde Aschbergs kamrat, som inte var journalist men väl förlagsredaktör, bjuda KGB på massor av information av intet värde, vilket Säpo var med och kontrollerade.
Inte så lite lekstuga, får man förmoda.

Robert Aschberg blev själv erbjuden att spionera eller i alla fall rapportera – till självaste Birger Elmér, den legendariske IB-chefen. Erbjudandet kom vid pissoaren, och de var precis vad Aschberg ansåg det vara värt.

“En journalist bör inte ha alltför många roller”, slår Aschberg fast. Helt rätt. Journalistik ska inte bli teater, även om det kan vara gott om drama. Det har Jan Guillou fortfarande inte lärt sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Aschberg, Birger Elmér, IB, KGB, Jan Guillou, spionage. Intressant?

Kyrka i Mammons tjänst

Caroli kyrka i Malmö ska upphöra att vara kyrka och i stället på något sätt ingå i köpcentret den är granne till. Hur är ännu hemligt. Vi vet vad Jesus, som härjade runt bland månglarna i templet, hade tyckt om den saken.

Jag ska glatt bekänna att jag oftare har varit inne i köpcentret Caroli än i kyrkan bredvid. Ändå är jag inte särdeles pigg på tanken att den senare integreras med Mammon. Vad kan det bli, annat än smaklöst?

Några föreslår att kyrkan ska bli krog. Då blir varje middag en nattvard. Jag har visserligen varit krogrecensent en massa år i samma stad, men jag undrar vilka anrättningar som kan tävla med takhöjden och vilken muzak som örat härdar ut i denna akustik.

Var det inte en katedral i New York som blev diskotek? Det sakrala och det syndfulla är onekligen passande sängkamrater.

När jag målade tavlor drömde jag om att ha en kyrka till ateljé. Då hade motiven säkert skimrat av andlighet – eller dess självklara motsats, som är skön köttslig lusta.
Konsten och religionen har alltid haft ett intensivt förhållande av hatkärlek, förmodligen för att de vänslas med samma metafysiska storheter.

Så låt kyrkan bli galleri eller museum. Det härdar även Jesus ut. Eller lekstuga, eftersom barnen hör himmelriket till.

Här berättar Sydsvenskan om planerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Caroli kyrka, Malmö, Mammon.

Idol är slaveri

Deltagarna i Idol får bara 200 kronor om dagen i ersättning, fast de sliter så gott som dygnet runt. TV4 däremot tjänar flera miljoner per program i serien. Slaveriet är inte avskaffat.

TV4 skyller på att deltagarna har chansen till en gyllene karriär. Det är en väldigt dålig ursäkt, som har blivit allt vanligare i media. Folk förväntas ställa upp gratis på allt möjligt, för att det ger dem publicitet.

Det är ett cyniskt utnyttjande av människor för snöd vinnings skull. Och det sker även när rimliga arvoden skulle vara spottstyvrar i jämförelse med vad mediaföretagen drar in. Idol är ett extremt tydligt exempel.

De 200 kronor om dagen deltagarna får – före skatt – räcker knappt till en lunch på hotellet där de bor. De får lägga till egna sparade pengar, om de har några, eller tigga av släkten. Ändå sliter de åt TV4 dygnet runt – uppemot flera månader, beroende på hur länge de är kvar.

Skamligt! TV4 och andra mediaföretag med samma cyniska policy borde skämmas. Lika mycket bör alla de journalister skämmas som konstant vägrar att rota i dyngan bakom Idolkulisserna. I stället är det uteslutande jollriga artiklar om hur folk mår, vad de har på sig och vad de hade för sig i ungdomen. Var är den granskande journalistiken? Var är ifrågasättandet?
Nöjesjournalisterna är pajasar.

Undantaget som bekräftar regeln är Aftonbladet, som uppmärksammat just detta med de skamligt låga arvodena till Idoldeltagarna här, här och här. Fortsätt så!
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, TV4. Intressant?

Djur är också människor

Apor sörjer, bevisar ovanstående bild som togs när en avliden schimpans i flocken transporterades bort för begravning. De andra aporna samlades vid stängslet under tystnad, som i ett ömt farväl.

Det är förstås inte alldeles säkert att det är sorg schimpanserna uttrycker, även om det ser så ut i mänskliga ögon. Nog är det i alla fall någon allvarsam känsla de har fångats av.

Aftonbladet säger att det är bildbevis på att apor har känslor. Tidningen hävdar också att vetenskapen dessförinnan har förnekat den saken, vilket jag tillåter mig att tvivla på. Alla som har haft med djur att göra på nära håll har sett hur många belägg som helst på att de har känslor. Säkert är moderna zoologer också förvissade om det.

För flera hundra år sedan ansåg man att djur inte kände smärta, för att de aldrig fällde tårar. Det ska tydligen vara något som människan är ensam om (men inte heller det är jag säker på). Det var en bekväm ursäkt för att behandla djur riktigt illa – och det förekommer tyvärr fortfarande, även om ursäkten sedan länge har visat sig falsk.

Men nog har människan i alla tider spårat känslor och känslouttryck hos djuren. Vi må ha kallat det instinkter och reflexer, men det har snarare varit för att särskilja oss från djuren, eller för den delen för att undvika att förmänskliga dem.

Visst har djur känslor. Tankar och drömmar också. Jag har grundinställningen att jag inte tror på andra skillnader mellan djuren och oss än sådana som det finns oomtvistliga vetenskapliga belägg på. Och då är det inte mycket av gamla föreställningar och fördomar som består.

Läs även andra bloggares åsikter om apor, schimpanser, känslor, sorg. Intressant?

Närmare till medicinerna

Från och med den 1 november kan så gott som alla butiker sälja receptfria mediciner. Apoteket förlorar en väsentlig del av sitt monopol. Alldeles utmärkt, och sannerligen på tiden.

Det är nog inte något som regeringen genomför med ett leende på läpparna, eftersom det ofrånkomligen betyder att en hel del pengar går statskassan förbi. Det torde bottna i krav från EU, som ogillar alla former av monopol.

Apotekets seglivade monopol även på receptfria läkemedel är en kvarleva från det gamla Sverige, där medborgarna hela tiden skulle skyddas från sig själva och allt omkring dem skulle kontrolleras optimalt. Det är skönt att vi är på väg bort från den fängelsetillvaron.

Systemet också
Jag hoppas att Systembolaget också förlorar sitt monopol, som de har misskött på många olika sätt och alltmer de senaste decennierna. Minns diverse mutskandaler, märkliga beställningssortiment som inte fungerar, och det tragiska faktum att Systemet sedan länge vägrar att lagra viner tills de är drickbara, utan bara vräker ut dem så snart de kommer in.

De förtjänar inte sitt monopol. Det är också synnerligen tveksamt om det gör någon alkoholpolitisk nytta. Ändå får vi nog vänta några sega år till på att hitta vinbuteljer på ICA, Hemköp och Coop.
Det är särskilt synd om alla dem som inte har ett Systembolag runt hörnet. Drycker är tunga att släpa på, oavsett deras alkoholhalt.

Här skriver Aftonbladet om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket, medicin, läkemedel, receptfritt, monopol, Systembolaget. Intressant?

Analsex som ursäkt för en förstockad sexualmoral

Manne Forssberg, som är sexualupplysare i skolorna, förklarar i Expressen att han inte är ute efter att förleda ungdomen, utan bara svarar sakligt på deras frågor. Klart som korvspad. Det obegripliga är att han i detta sekel ska behöva försvara sig.

Han pratar förstås också om analsex, för att skolungdomarna frågar om det. Det upprör några gubbiga debattörer, Roland Poirier Martinsson, som med ringa ödmjukhet kallar sig filosof, och den f.d. vänsterradikalen, numera kristet konservativa Göran Skytte. De har skrivit varsin debattartikel i Svenska Dagbladet om att de vill ha hejd på sexualupplysningen i skolorna.

Martinsson anser att skolan kraftfullt bör verka för sexuell avhållsamhet före 15 års ålder och även predika restriktion därefter. Han påstår att “skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet”, vilket är en absurd överdrift för att de får svar på sina frågor om det.

Göran Skytte tar fasta på detsamma – påståendet att skolbarn lärs “teknik för analsex”, som om det något djävulskt syfte med sexualupplysningen. Han tjatar detta i sin artikel, dessutom med spelad fasa det faktum att sexualupplysarna använder ord som kuk och fitta.

Man undrar om det är drottning Victorias 1800-tal som har kommit i retur. Alla undersökningar visar att sexualupplysning minskar veneriska sjukdomar och oönskade graviditeter bland ungdomar – men även om det inte vore så måste vi väl äntligen slå fast att ungdomen har rätt till sin sexualitet och all tänkbar kunskap om den!

RFSU har svarat helt kort i Svenskan med sådana självklarheter som att sexualundervisning inte ökar ungdomars sexualvanor, men får dem att skydda sig bättre. Hade vi inte det klart för oss redan för flera decennier sedan. Vad är det för bakåtsträvande moralpanik som kommer krypande?

De debattörer som är motståndare till sexualupplysning för ungdom brukar numera skria just om analsex, vilket inte bara är ett fördömande av manlig homosexualitet utan också ett lömskt sätt att vädja till det mest trångsynta hos konservativa och puritanska delar av allmänheten. De försöker medvetet skandalisera, för att förmå samhället att dra åt snarorna så mycket det går.

De vill att sex ska vara fult, helst förbjudet – speciellt för ungdomar – utan att ett enda ögonblick fråga sig varför.
Det är pinsamt att Svenskan glatt – och två gånger på raken – låter sådana föråldrade synsätt komma till uttryck på deras tidningssidor med sitt begränsade utrymme. Tala om gammelmedia...

Läs även andra bloggares åsikter om analsex, RFSU, sexualundervisning. Intressant?

Jan Guillou lekte spion

Jan Guillou spionerade åt KGB, men som det hittills ser ut på en ganska barnslig nivå. Var han därmed lika oskyldig som ett barn? Det började när han var 22 år och höll på i fem år, vilket borde vara svar nog. Men jag är mest intresserad av vad det säger om hans trovärdighet som journalist.

Jan Gullou har alltid varit högljutt övertygad om sin egen förträfflighet, och praktiskt taget ansett sig som den enda riktigt dugliga journalisten i landet. Men han har ofta hanterat sanningen som om han inte hade några förpliktelser gentemot den, som om den vore blott ett vapen i hans tjänst. Det är inte särskilt föredömlig journalistik.

Avslöjandet av hans samröre med KGB gjordes av Expressen, tidningen han har ett ömsesidigt hatförhållande till. Bara det måste reta gallfeber på honom. I sin egen tidning Aftonbladet skriver han ett märkligt försvar, där han påstår att han blott var naiv och spelade med KGB en tid i förhoppning om att det skulle leda till ett reportage och Stora Journalistpriset.

Han menar bestämt att han aldrig gav KGB något matnyttigt, fast han åtminstone en gång till och med fick betalt (ett belopp han påstår sig ha delat med en nu avliden journalistkollega, utan att förklara varför). Det kan man tvivla på.

KGB skulle knappast upprätthålla kontakten så länge som fem år, om de inte under tiden fick något matnyttigt. Guillou må tro att han kunde spela ut dem, men världens stora spionorganisationer är själva rätt skickliga spelare – och om han nu var så naiv som han själv påstår är det ingen tvekan om vem som spelade ut vem.

Det är särskilt pinsamt för Guillou att avslöjandet kommer strax efter utgivningen av hans journalistiska memoarer, där han borde ha nämnt saken om han verkligen ansåg den oskyldig. Om inte annat så hade det sålt fler ex av boken, och vi vet sedan några decennier vilken vikt han lägger vid det.

Pressetiska frågor
Intressanta frågor ligger och gömmer sig i hela affären. Hur “renlärig” behöver en journalist vara för att behålla sin trovärdighet? Och på andra sidan: vilka skumraskaffärer kan en journalist blanda sig in i för att rota fram en nyhet? Det påminner inte så lite om frågan huruvida polisen ska ha rätt att locka folk till brott för att fånga skurkar, så kallad provokation.

När det gäller Guillou själv framträder med åren en allt underligare figur med allt mindre resning. Han anklagar kollegor för att ha tjallat men informerade själv såväl KGB som Säpo om ditten och datten. Han är snabb och sträng i sin dom över andra men anser sig själv värd all förståelse för vad han än ställer till med. Den gamla kommunisten anser sig stå över sådant som ska gälla för alla andra, och han verkar ha tänkt så under hela sitt yrkesverksamma liv.

Det gör honom antingen mer än lovligt dum eller smått sociopatisk. Framför allt gör det honom renons på trovärdighet.

Tidningarna skriver lika flitigt om saken som om Guillou hade startat ett eget världskrig. Aftonbladet skriver här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, KGB. Intressant?

Vittneslitteratur leder till Nobelpris

DN:s Håkan Lindgren har hittat en kod till de senaste årens Nobelpris. Denna kod består av en liten anspråkslös bok utgiven av Svenska Akademien år 2002. Med hjälp av den vet vi också vilka som får Nobelpriset i litteratur inom de närmaste åren.

Den lilla boken heter Witness literature (för övrigt felstavad både i DN:s puff på nätupplagans förstasida och i ingressen till Lindgrens artikel). Boken handlar om den sorts litteratur som vittnar om förtryck. Alla utom tre medverkande textförfattare har antingen fått Nobelpriset eller kommit in i Akademien (Peter Englund).

De återstående tre författarna, som enligt denna lilla kod bör få priset inom de närmaste åren, är den brittiska historikern Timothy Garton Ash, den somaliska författaren Nuruddin Farah och den kinesiska författaren Li Rui.

Problemet med att koden nu har knäckts är att Akademien hädanefter knappast kommer att tillämpa den. Men Håkan Lindgren är uppenbart en god Robert Langdon, så han hittar säkert nästa lathund Akademien tar till. Och lita på att verkligheten överträffar dikten, även i litteratörernas värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Witness literature, Svenska Akademien, Nobelpriset.

Mina engelska böcker

Jag upptäckte till min förtjusning att nu går flera av mina böcker på engelska att beställa hos svenska nätbokhandlar. Dessutom är de nästan lika billiga som på Amazon. IT-samhället är härligt!

Jag har de senaste åren gett ut ett antal böcker på engelska, och fortsätter med det. De finns på Amazon och andra internationella nätbokhandlar sedan länge, men nu har de också dykt upp på svenska nätbokhandlar – framför allt Adlibris (där de är billigast) och Bokia. På Bokus finns än så länge bara en av böckerna, men det blir kanske fler efterhand.

Här är de engelska böcker av mig som hittills går att köpa på svenska nätbokhandlar (med länk till deras Adlibrissidor och priset där):

Aikido Principles 135:-
Life Energy Encyclopedia 135:-
Aikibatto 148:-
Your Health in Your Horoscope 135:-

Mer information om dessa titlar finns på min engelska hemsida: stenudd.COM

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Stenudd, böcker, nätbokhandlar.