Alla karaktärer är karikatyrer

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?

Gott nytt år!

Ur led är tiden.

Betongförortens magi

Ikaros över Brandbergen gavs ut 1987. Vad jag vet var det första gången livet i en betongförort skildrades i en roman. Nu finns boken i en ny upplaga. Jag tänkte att det kunde behövas, eftersom betongförorterna finns kvar.

Jag hade jobbat med boken sedan 1983, närmare bestämt den 5 november det året. Sällan är mina romaners startskott så tidsbestämda, men det har att göra med hur den här romanen tog form – och hur jag uppfattar betongförortens väsen.

Varde förort!

Själv hör jag till den första generationen att växa upp i det så kallade miljonprogrammets höghusområden, som uppstod ur ängar och skogsmarker runt städerna likt bibelns gud skapade världen med befallningen ”Varde!” Ena dagen lantlig frid, nästa dag en klase av betongkolosser som fylldes med folk från när och fjärran.

Jag flyttade under barndomen allt längre ut, mot allt nyare Stockholmsförorter: Blackeberg, sedan Hässelby Strand, sedan Söderhöjden i Jakobsberg 1965, när området inte ens var helt färdigställt och balkongerna ännu saknade räcken. Då var jag elva år och hade många drömmar om att flyga, kanske som en besvärjelse mot balkongens skrämmande frestelse. Vi bodde på sjunde våningen.

Brandbergens inre lyster

I slutet på 1970-talet hamnade jag i Brandbergen, som vid den tiden var något av en arketyp för allt som sades vara hemskt med betongförorter. Dess arkitekt föreslog i en debattbok att hela området skulle sprängas bort.

Jag störde mig på ensidigheten i medias skildring av dessa förorter: grått, kallt, hopplöst. Men det var bara ytan. Så snart dessa snabba byggen befolkades fylldes de av liv. Ett liv som måste glöda för att stå emot ytans ogästvänlighet.

Hexagram 22 från I Ching.

Jag fann en talande symbol för denna paradox i ett hexagram från I Ching, den gamla kinesiska spådomsboken. Det var nummer 22 av bokens 64 hexagram, kallat pi, som består av begreppen brand och berg. Boken berättar att det symboliserar en hård och karg yta, som inom sig döljer lyster och skönhet. Vi använde hexagrammet som symbol för Brandbergens Aikidoklubb.

Sådan är betongförorten. Arkitekturen må vara skoningslös och kall, men människor blåser liv i den. Eftersom det är en kamp blir livet där särdeles intensivt och verkligheten får drömska motbilder. Utmaningen frammanar magi.

Det ville jag skildra i romanform. Livet i förorten, under betongens missvisande yta.

Hotet från stjärnhimlen

Ämnet krävde sin egen metafysiska infallsvinkel. Den uppenbarade sig ur astrologin, som jag av en slump börjat studera på 1970-talet och skrivit ett par böcker om. I november 1983 skulle Pluto, den yttersta av planeterna, komma in i Skorpionen, det stjärntecken den sägs härska över.

Det händer bara en gång per cirka 250 år och eftersom Pluto inte upptäcktes förrän 1930 var det första gången någonsin vi visste om det. Pluto står för metamorfos och katastrof, vilket Skorpionens tecken också liksom hotar med – under ytan. Dramatik var att förvänta.

Roboten Pershing II.

Dramatik kom. Mest alarmerande var hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, på grund av att Pershing-robotar skulle placeras ut i Europa och därmed göra det möjligt att bomba Moskva på bara några minuter. Nato hade en övning som simulerade detta, samma vecka som Pluto gick in i Skorpionen, och i Moskva trodde de att kriget var omedelbart förestående. Här skriver Peter Englund om den krisen.

Men Skorpionen är hotet, inte verkställandet. Så det förblev en skräck men stannade under ytan. Inga eruptioner, inte förrän Sovjetunionens sammanfall flera år senare.

Nå, astrologiskt var tidpunkten ändå utmärkt laddad för en skildring av betongförortens magiska undertoner. Det var dessutom i en period då så gott som samtliga solsystemets planeter befann sig inom två stjärntecken, Skorpionen och Skytten, vilket är ytterst sällsynt. Skorpionen är hotet och Skytten är utbrottet. Alla födda i den perioden har enligt astrologin denna krutdurk i sina liv, om än uttryckt på många olika sätt.

Plutos inträde i Skorpionen skedde exakt den 5 november 1983, klockan 22:16 svensk tid. Jag beslöt att med detta ögonblick som utgångspunkt beskriva ett antal scener och händelser i Brandbergen, som skulle förmedla vad jag ville berätta om förortslivets inre natur. Boken skulle heta Novembernatt i Brandbergen och vara en kavalkad av dess vardagslivs märkligheter. Ungefär som en novellsamling, löst sammanknuten till en roman.

Flygturen som inte tog slut

Den första historien jag gav mig på var idén om en grabb som lärde sig flyga – snarare sväva – genom fantasins andliga kraft. Han skulle falla från sitt fönster på sjunde våningen men i ett så drömskt tillstånd att han bara sakta sjönk till marken och landade oskadd. En dröm jag närt sedan flytten till Söderhöjden nästan tjugo år tidigare.

Romaner lever dock sitt eget liv, så snart de har tagit sin början. Berättelsen om ynglingen som lärde sig flyga svällde och svällde. Det blev alltmer uppenbart att den räckte som roman – och som skildring av betongförortens inneboende magi.

Det innebar också att jag kunde avfärda den fantasilösa novembernattstiteln. Boken fick i stället heta Ikaros över Brandbergen – vad annars? Dess huvudperson var onekligen en modern Ikaros – det ungdomliga övermodet som trotsar faran för att nå den stora upplevelsen. Det är så mänskligt, underskönt mänskligt.

Förortshoroskop

Här är hela horoskopet för det ödesmättade ögonblicket när Pluto gick in i Skorpionen, sett från Brandbergen (ett horoskop är inte komplett utan en fastställd plats):

Det är märkligt på flera sätt, till exempel att alla planetpunkter befinner sig under horisonten, i det fördolda. Det är den privata sfären – speciellt umgänge och hem, tredje och fjärde huset, där de flesta planeterna har samlats. Återigen en utmärkt bild av betongförorten, vars fasader skymmer det rika innehållet av mänskligt samkväm.

Förvånande färdig

När jag tidigare detta år bestämde mig för en nyutgivning av boken våndades jag inför den redigering jag aldrig kan motstå att göra. För en tidigare roman, stenåldersskildringen Den siste, visade det sig vara ett mödosamt och frustrerande arbete. Ju kladdigare mitt korrektur blev, desto mer tveksam blev jag inför företaget – ända till slutminuterna.

Men Ikaros över Brandbergen var en helt annan historia. Jag lusläste sida efter sida och fann blott småsaker här och där att fixa. En sådan skillnad mot de tidigare tre romanerna! Den mest radikala ändringen blev omslagets utformning – och även där gör förlagan sig påmind.

Bilden på Ikaros är faktiskt min egen, från en väggmålning vi gjorde i Brandbergens centrum i början på 1980-talet. Den knaggliga bruna bakgrunden är den yta som varje höghus i Brandbergen hade.

Så här är boken igen, återfödd till en värld där mycket har förändrats radikalt och till synes för gott – men inte de miljöer som romanen skildrar.

Här finns den för beställning från internetbokhandlarna AdLibris, Bokus och Bokia. Mer om romanen och utdrag ur den finns på Arriba.

PS

Jag må ha varit den första att skildra betongförorten så att säga metafysiskt i en roman, men inte den sista. Jag känner mig väldigt bekant med den angreppsvinkel som John Ajvide Lindqvist tillämpade i Låt den rätte komma in. Han är yngre än jag men skildrar en äldre förort: Blackeberg. Där har jag också bott, om än i så unga år att det inte är mycket jag minns därifrån.

Johns vampyrhistoria är skräckfylld men också en förortsskildring med både värme och närhet. Förmodligen fann också han att det vore omöjligt utan att använda sig av det absurda.

Läs även andra bloggares åsikter om brandbergen, förort, betongförort, ikaros, astrologi, pershing. Intressant?

Storbankerna: de fyras gäng som skinnar oss

Styrräntan har sänkts men bankerna låter sig inte styras. De behåller sina räntenivåer – med diverse tunna ursäkter, medan deras vinster växer. Så kan de göra för att Sverige är helt i händerna på blott fyra storbanker, som tillsammans glatt skinnar oss.

Trots att vi har varit med i EU rätt länge, vilket skulle betyda fri företagsamhet över landsgränserna, är vi alltjämt i händerna på blott fyra banker: SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank. Deras grepp om svenskarnas plånböcker har snarare tilltagit.

Det innebär bland annat att vi – i samtliga dessa banker – utsätts för absurda avgifter på allt möjligt, erbjuds bottenräntor på egna pengar, om vi har några över, men krävs på orimligt höga räntor på våra lån, vad än Riksbanken gör med styrräntan.

Så går det när konkurrensen har eliminerats och i stället ersatts av en kartell. Storbankerna är de fyras gäng, kamrater som aktar sig noga för att konkurrera på allvar – och aldrig med markant bättre ekonomiska villkor för sina kunder. Annars skulle de inte kunna hålla uppe dessa onaturligt höga marginaler.

Sverige har ett stort problem med karteller, inte bara vad gäller bankerna – men där blir följderna värst för allmänhetens vardagsekonomi. Vi har ett Konkurrensverk som ska motarbeta karteller och annat otillåtet fusk i näringslivet, men bankerna verkar de aldrig våga ge sig på. Säkert inte heller denna gång.

De fyras gäng av banker har blivit som kyrkor: de står över all misstanke. Ändå har det gång på gång visat sig att de agerar med så dålig affärsmoral att det inte kan kallas annat än skurkaktigt.

Vi behöver ett starkare och modigare Konkurrensverk, men framför allt behöver vi konkurrens på riktigt. Fler banker som slåss om kunderna i stället för att likt kumpaner blott dela bytet mellan sig.

Internetbankerna skulle kunna vara en sådan öppning, men de fegar och har bara marginellt bättre villkor än de fyras gäng – fast de lagt upp sin administration så att de kunde minska marginalerna betydligt mer. Utländska banker borde komma och etablera sig på allvar – inte bara krypa ödmjukt på golvet och kalla sig ”din andra bank”, som Citibank gjorde i sin reklam (de gav upp och sålde sin svenska satsning förra året).

Vi måste komma ihåg att näringslivet må hylla den fria konkurrensen i sina läppars bekännelser, men strävar alltid efter karteller och monopol, för att maximera profiten och kontrollen. Det gäller i allra högsta grad även bankerna.

Tidningarna skriver just nu flitigt om bankernas ovilja att sänka boräntorna, trots deras kraftigt ökade marginaler: Aftonbladet här, här och här, DN här, här och här, Svenskan här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om boräntan, bankerna, karteller, styrräntan. Intressant?

Regeringen vill att oliktänkande förföljs

Immigrationsministern slår till mot ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Det är förstås så politiskt korrekt att det snubblar redan på tröskeln. Bara floskler och kringgående manövrer, alltså vad vi normalt kallar desinformation. Inte kan det göra någon nytta mot fördomar.

Regeringen har gjort en hemsida som ska ta död på diverse invandringsfientliga myter. Den är här. Tretton myter som bemöts med lika vaga som fega formuleringar. Det kommer inte att rubba en enda Sverigedemokrat.

Avfärdandet av myterna görs med bräcklig retorik och ohederlig manipulation av fakta. Det är stundtals riktigt komiskt, vilket säkert är oavsiktligt – och det ökar förstås underhållningsvärdet.

Men det är inte det värsta. Man tillåter sig också, på regeringens hemsida, att uttrycka hat mot själva det fria ordet. Se här en av myterna och argumenten mot den:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.
Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Riktigt ruskig attityd. Vad de säger är alltså att om man har ”fel” åsikter får man räkna med att bli fördömd och det är alldeles rätt. Så mycket för det fria ordet. Tycker du fel är det rätt att du utsätts för hat.

Vad har immigrationsministern i huvudet? En uppenbar längtan efter den gångna tid när varje invändning mot maktens ståndpunkt var straffbar i sig. I en sund demokrati skulle det groteska yttrandet ovan inte kunna leda till annat än ministerns omedelbara avsked.

Det är dags för regeringen – förmodligen jämte hela riksdagen – att gå en demokratikurs.

DN skriver om saken här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om immigration, invandrare, myter, regeringen, immigrationsministern, politik. Intressant?

Läsa som författaren eller som läsaren

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, poesi, skådespelare, recitation, poeter, Svenska Akademien, Nobelpriset, litteratur. Intressant?

Friskolor fuskar, men det gör TV också

Det är ingen nyhet att den svenska skolan befinner sig i kris. Den har fallit långt ner på den internationella topplistan, från 2:a till 17:e plats om jag minns rätt. Men när UR ger sig på friskolorna – säkert inte utan god anledning – går det väldigt fel, för att svensk TV-journalistik brister om möjligt ännu mer.

UR-reportern Natanael Derwinger gjorde ett entimmas TV-program med få fakta och många insinuationer, i en försåtligt kamratlig ton som om han ledde ett barnprogram. Hans retorik var ofta direkt olustig.

Derwinger påpekade ideligen att ”utländska riskkapitalister” plockat många miljoner i vinst ur svenska friskolor. Han ville få det att låta riktigt ruskigt.

Men vad spelar det för roll att de är utländska? Vi är med i EU och våra företag tjänar pengar utomlands. Det måste ju få vara ömsesidigt. Dessutom handlade det framför allt om ett danskt företag och när man som jag bor i Malmö är det knappast särskilt utländskt.

”Riskkapitalister” är ett annat märkligt uttryck, eftersom det antyder cyniskt åstadkommen profit för några enstaka redan stormrika kräk. Visst kan det ofta vara så – men om det inte fanns kapital berett att ta risker skulle hela vår nuvarande ekonomi kollapsa och samhället upphöra att utvecklas. Själva grunden för aktiemarknaden är just att några som har pengar är villiga att riskera dem på ny företagsamhet eller nya storslagna projekt inom gamla branscher.

Om det gäller stora nya skolsatsningar är det betydligt lättare att genomföra dem med hjälp av stort riskkapital än att försöka bygga denna nya verksamhet från grunden med två tomma händer. Allt kapital som befinner sig i rörelse är riskkapital och det är generellt sett av godo för vårt samhälles utveckling.

Förutom att Derwingers fras är nonsens visade hans eget TV-program att den stora vinnaren inte alls har varit ”utländska riskkapitalister”, utan en svensk kommunalpolitiker, som i sin friskolekoncern genom åren har klämt ut en kvarts miljard kronor. Han kan knappast kallas varken utländsk eller riskkapitalist, eftersom han byggde rörelsen från grunden.

En kvarts miljard är stora pengar, men Derwinger ville inte berätta hur många år det gällde. Min grova uppskattning av ledtrådar som skymtade förbi under programmet är sådär tio års verksamhet. Det är 25 miljoner om året. Fortfarande mycket pengar, men knappast lika alarmerande.

Derwinger undvek också att meddela oss omsättningen hos friskolekoncernen, så vi vet inte vilken procent av omsättningen som var vinst. Det är förstås alldeles avgörande för hur vi ska se på vinstens skälighet. Någon siffra studsade förbi, en dryg miljard om året. Om det är blott denna friskolekoncerns omsättning så är vinsten endast 2,5% om året. Inte mycket att yvas över. Men jag vet inte, för det ville Derwinger inte berätta.

I stället gjorde han som TV-reportrar brukar – stor sak av att makthavare var svåra att få tag på eller inte ville medverka. Inget att förvånas över. Han hade också pratat med elever som spelade dataspel på lektionstid och kände att de kastat bort sina år på dessa gymnasier. Han jagade emotionella argument i stället för kalla fakta. TV-reportrar tycker att det blir så mycket bättre TV.

Jag blir trött på sådant. De som tar till moraliska brösttoner borde, som det heter, först ta bjälken ur det egna ögat. TV-reportrar gör underhållning för att locka tittare och skapa effekter. De är fjärran från ideellt arbetande människor. Så sluta med teatern!

När det gäller friskolorna är det säkert så att många problem finns, även skandaler. Mer kompetenta journalister har på sistone t.ex. visat att pennalism accepteras på flera internatskolor och att i synnerhet friskolor tenderar att betygssätta så generöst de bara kan komma undan med – och det är en hel del. Än ruskigare blir det om man tittar på hur undervisningen ser ut på religiösa friskolor...

Jag tar det där med dataspel på lektionstid med jämnmod. Det är snarare symptom på att skolan fortfarande är dålig på att vara relevant och intressant för en uppväxande generation. Det var den även på min tid, när den var uteslutande statlig och kommunal. Läroplanens författare borde studera Rousseau.

Dessutom: Elever som tränar sig på datoranvändning, även i spelmiljö, lär sig något som tveklöst hör framtiden till. Kanske ska det visa sig att de inte kunde ha använt tiden meningsfullare för sin egen karriär.

Vad som oroar är att friskolorna konkurrerar ut den kommunala skolan – och detta förmodligen delvis genom orent spel. Marknadsföring i stället för pedagogik, populism i stället för kompetens, och så vidare. Å andra sidan – den kommunala skolan blev med åren allt sömnigare, en kvarleva från svunna epoker, illa kapabel att anpassa sig till en snabbt föränderlig tid. Dessutom sargad av ständigt förändrade okunniga regeringsdirektiv.

Det går snett hit och dit, men jag tror att skolan behöver experimenten och misslyckandena för att finna framgångsrika former och innehåll för framtiden. Derwingers program gjorde mig uppmärksam på att det svenska försöket med friskolor som kapitalet vill investera i (för att de får vara vinstgivande) kanske ändå ska få fortgå ett tag till.

Friskt vågat, hälften vunnet. Vi behöver förnyelse och det får vi inte om vi inte vågar förändra villkoren.

Det fina med åtskillnaden mellan stat och kapital är att den förra kan reglera den senare. Staten är förstås dålig på att vakta på sig själv, medan verksamhet den inte själv driver kan granskas hårt och åläggas alla möjliga krav som staten själv skulle ha svårt att leva upp till. På så vis kan friskolorna utvecklas till något värdefullt för svensk utbildning.

Men det förutsätter att myndigheternas kontroll av friskolorna är aktiv, närgången och handfast. Om myndigheterna velar och slappar går det åt fanders, för kapitalismens svaghet är att den obevakad går precis hur långt som helst blott och bart i syftet att maximera profiten. Det har vi sett otaliga exempel på i de senaste århundradenas historia.

Alltså, om friskolor fortlöpande slarvar med plikterna är det framför allt de övervakande myndigheterna som klantar sig. Det kan också vara så att regeringen har gett sina myndigheter alltför svaga verktyg för att ålägga friskolorna skärpning.

Så kan det gå när man prövar något nytt. Det viktiga är att nu när det uppmärksammas – vad gör myndigheterna och regeringen åt saken?

Här är TV-programmets hemsida: Världens bästa skitskola. SVT skriver om programmet här. Aftonbladet skriver om saken här.

Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skola, UR, journalistik, kapitalism. Intressant?

Så mycket annat än bara bättre

Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.

Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.

Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om tomas ledin, laleh, så mycket bättre, tv, musik. Intressant?

Björn Gustafssons uppgång, fall och saktmodiga återkomst

Det är inte lätt att leva, ens om man får hela världen öppnad för sig. Det hände komikern Björn Gustafsson när han var 22 år och gjorde succé i Melodifestivalen. Sedan gömde han sig under en sten i några år. Nu har han tittat fram i Skavlan och visar med sin bekännelse om svårmodet precis varför han är en så anmärkningsvärd talang. Det är inte över för Björn Gustafsson.

Skavlan gör ett infernaliskt TV-fredagsnöje, där han till synes lättsamt intervjuar diverse kändisar men ändå lyckas klämma ur de flesta av dem vad de hittills lärt sig på sin livsresa. Och det är blodigt allvar, alltid.

Björn Gustafsson, gossen som sprattlade oefterhärmligt i Melodifestivalen och Parlamentet, var första gäst i denna fredags Skavlan. Intervjun i TV-programmet hade klippts ner till under tio minuter – vilket ändå är en väldig massa för att vara på TV – men här är den i sin helhet, nästan 20 minuter:



Det är en innerlig människa som framträder – kännande, lidande, undrande, kämpande. Björn Gustafsson försökte allt vad han orkade att göra vad vi får för oss att man borde, för att inte säga måste, när framgången öppnar sin famn. Men det är en björnkram (om han ursäktar ordvalet). Man kvävs, man riskerar att förgås.

Bara de härdade – eller känslokalla – pallar trycket utan vånda. De tänker väl på allt guld i slutet på regnbågen. Vi andra skärras och våra tankar hamnar i gatlopp som inte verkar ta slut.

Jag har verkligen inte behövt göra Björn Gustafssons resa men har ändå genom åren fått möjligheter, eller med ålderdomligt språk frestelser, där det inte gått att hålla huvudet kallt men inte heller att bara fnysa och vända ryggen till, utan att känna att man försitter sin chans i livet – som om bara en chans gavs.

Det jag har lärt mig är en sak, en formel som skapar lä även i de värsta stormar: Jag har tillåtit mig att när som helst, oavsett vad, säga nej. Vägra och vända ryggen till. Om man ett enda ögonblick föreställer sig att det finns något så viktigt eller storslaget att man inte kan säga nej till det, då är man nog rätt körd.

Björn Gustafsson verkar ha gjort samma upptäckt, för tidigt i intervjun berättade han om sin ungdomliga oförmåga att säga nej. Då blir man överkörd, utnyttjad och förbrukad på nolltid. Otaliga artister har råkat ut för det. Men han föll ihop och fann i sitt fall kraften att vägra.

Det skvallrar om hans särart. Hur många hade i hans situation av att vara den mest omtalade människan i hela nationen gjort detsamma – krupit under en sten och gömt sig tills hysterin lade sig?

Men Björn, du måste förstå att just din förmåga att göra detta och därmed ombesörja din egen renässans, är ett säkert symptom på att den kommer. Du kan inte bli lagom, det är du inte byggd för. Kliver du fram i rampljuset blir det samma spektakel. Kanske är du rustad att klara det denna gång, men inbilla dig inte att det blir mer sansat. Kom bara ihåg att du alltid kan säga nej.

Se också Aftonbladet och Expressen. Morgontidningarna är fortfarande så konservativt snobbiga att de inte skriver om saken förrän den är passé, vilket är när de äntligen kommer till skott med en egen intervju.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Skavlan, Melodifestivalen, Parlamentet, TV, standup.

Tiden går på TV

Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?

Läs även andra bloggares åsikter om TV, pausbild, testbild, minne, tid. Intressant?

Skampålen Idol

I fredagens Idol åkte Emil Elton ut, efter att ha sablats ner totalt av en enig jury inför en miljonhövdad TV-publik. Han är 16 år.

De hårda orden Emil fick stå och ta emot på scenen, inför TV-kamerorna, vore i andra sammanhang självklara att kategorisera som mobbing, eller för den delen ärekränkning. Han var enligt juryn inte vatten värd. Och där måste han stå, rätt upp och ner, och ta emot hånet. Vid skampålen.

Juryn älskar att hävda att det är så det är i showbusiness. Så har de sagt jämt i TV-programmets fleråriga historia. En dålig ursäkt för offentlig mobbing. Dels är det knappast så showbusiness är – vilket märks på juryledamöternas bristande tålamod med kritik mot dem själva. Dels är det hur som helst ingen ursäkt för de personer som själva deltar i hänsynslösheterna.

När det dessutom drabbar en 16-åring, enligt FN:s Barnkonvention fortfarande ett barn, då är det riktigt otäckt.

Jag är övertygad om att det till och med är ännu mer cyniskt. Vad juryn klagade på hos Emil var uppenbart redan från början, under uttagningsomgångarna – alltså att han är ofärdig som artist, vilket inte är ett dugg förvånande med tanke på hans ålder. Han blev inte sämre under sin medverkan i programmet, snarare bättre av träningen han fick.

Så varför ändrade juryn plötsligt sin ton gentemot honom, från kvalomgångens beröm till fördömandena i livesändning? Det kan inte bero på annat än cynisk spekulation – i båda fallen.

Juryn tog med Emil, trots hans oslipade talang, för att de trodde de hade en potentiell flickidol där, en rar pojke som skulle gå hem hos publiken – en ny Johan Palm, som de envist kämpar för att hitta. När så tittarrösterna började trilla in torde de ha funnit att Emil inte hade så många fans som de hade tänkt sig. Då ville de raskt avpollettera honom. Då var han plötsligt något katten hade släpat in på fina mattan.
Nå, den katten var juryn själv.

Det är kusligt med Idols tilltagande förnedrings-TV. Värre torde det bli när det blir alltmer uppenbart att programmet förlorar sitt grepp om den stora TV-publiken. Då blir programmakarna desperata och tillåter sig så gott som vad som helst för att kapa åt sig större tittarsiffror. Ett TV-programs döende är en både utdragen och beklämmande föreställning.

Denna gång är det rekordunga deltagare i Idol, som dessutom har sänkt minimiåldern med ett år till 15. Det beror blott på att juryn och dess skivbolagskumpaner räknar med att nya idoler är lättast att skapa ur denna åldersgrupp. Men de är barn. De ska inte utsättas för offentlig förnedring, även om det är i omständigheter som får dem att själva vilja ställa upp på det – utan att helt och fullt förstå de vidsträckta konsekvenserna.

En jury som bara spelar med i denna cyniska människohandel, dessutom försvarar den med lögnaktiga floskler om hur branschen är, den dömer inte ut någon annan än sig själv.

Se AB. Läs även andra bloggares åsikter om Idol, skampåle, emil elton, showbusiness

Varken värsta eller enda kålsuparen

Håkan Juholt må ha myglat eller begått en begriplig miss med sitt bostadsbidrag, det är fortfarande svårt att avgöra. Men oavsett dessa turer: varför ska människor med så saftig lön alls ha ett fulltäckande bostadsbidrag? Och det är ändå bara toppen på isberget.

Riksdagsmännen skäms bort med höga löner, vilket de flesta av oss glatt skulle hålla tillgodo med. Därutöver kan de få både bostadsbidrag och traktamenten som är betydligt generösare än vad som gäller för allmänheten. Skattefria pengar, dessutom.

Dessa bidrag tuggar de flesta riksdagsmän glatt i sig, helt enligt regelverket, men det är föga mer moraliskt än vad Håkan Juholt anklagas för. Därmed inte sagt att Juholt borde slippa detta drev, snarare att det borde granska även övriga riksdagsmäns privilegier och hur ogenerat de frossar i dem.

Deras lön är 672.000 kronor om året (56.000/månad). Talmannen och statsministern har 144.000:-/månad. Traktamentet är 360:- per dag vid Sverigeresor, men sedan 2006 110:- om det är fråga om Stockholmsresor, vilket torde vara fallet för det allra mesta.

För bostad gäller att riksdagsledamöter som bor mer än 5 mil från Riksdagshuset (vilket säkert mäts noga) kan få högst 8.000:- mer månad i ersättning för en ”övernattningsbostad” i Stockholm.

Såväl vad gäller bostadsbidraget som traktamentet är den gamla principen att riksdagsmän som är hemmahöriga utanför Stockholm inte ska drabbas ekonomiskt av att sitta i riksdagen. En självklar princip för att inte Sverige ska styras blott och bart av stockholmare.

I praktiken är dock frågan hur ofta det är fråga om ”övernattning” i Stockholm, snarare permanent boende där riksdagsmän ändå väljer att fortsätta vara skrivna på sina ursprungliga hemorter för att på så sätt berättigas till både bostadsbidrag och traktamente.

Vad gäller Håkan Juholt publicerade Aftonbladet den blankett som han fyllde i för sitt bostadsbidrag. Det märkliga är att den saknar en rad för önskat bidrag eller för att notera exempelvis att bostaden delas med någon annan. Sistnämnda står i stället på det hyreskontrakt som Juholt bifogade ansökan. Rimligen hade han därmed all anledning att räkna med att riksdagens kansli justerade ersättningen enligt gällande regler och uppgifter.

Inte för att jag har något särskilt förtroende för Håkan Juholts moral. Han ser ju ut som en begagnad bilhandlare och resonerar ungefär som en sådan. Redan vid hans utnämnande kom jag att tänka på kampanjen mot Richard Nixon – en bild på honom med texten: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”

Ändå ska ingen dömas i media, som varken har domstolarnas kompetens eller känner deras ansvar. Ej heller ska våra politiker åläggas någon vag plikt att agera ofelbart, likt påven i Rom anses göra av sin kyrka. Påven klarar det bara på så sätt att vad han än gör anses det ofelbart, som om Gud hade ordnat det så.

Ingen människa är ofelbar. Inte Gud heller, när man tänker efter.

Jag är inte ett dugg förtjust i Håkan Juholt. När han tillsattes som socialdemokratisk partiordförande var det för mig blott ett ytterligare bevis på att partiet styrs av ett gammalt toppskikt, en nomenklatura, som inte släpper ett uns av makten ifrån sig, om det så är det enda sättet att rädda partiet från att tyna bort, likt gamla generaler.

Ändå ska han inte dömas av något slags pöbelmentalitet, utan baserat på kalla fakta. I den här affären är det ont om dem. Förmodligen framgår det med tiden att han varken varit mer eller mindre ärlig än andra riksdagsmän, i alla fall inte vad gäller bostadsbidraget. Då återstår för oss väljare att avgöra om det betyder att han är god nog eller hela riksdagen sorgligt otillräcklig.

Tidningarna har skrivit så mycket i saken att jag inte orkar annat än ett exempel från var och en av de största: AB, DN, SvD, Expressen, GP, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, bostadsbidrag, drevet, riksdagen, socialdemokraterna. Intressant?

Ibland blir det helt rätt

En senkommen reaktion: härligt att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur! Dessutom – bra timing av Svenska Akademien. Han har varit på tapeten i många år men då känts som det chauvinistiska alternativet, medan det nu känns som en senkommen nödvändighet.

Ända sedan Akademien 1974 hade det halvdana omdömet att ge ett delat Nobelpris till Harry Martinson och Eyvind Johnson, med efterkommande sorgligheter, har de varit livrädda för att ge priset till en svensk. Tranströmer har nämnts som en kandidat i ett par decennier men avfärdats av denna anledning.

Nu plötsligt vågade Svenska Akademien, och det var verkligen i en situation som kan beskrivas som mogen. Nu eller aldrig. Världspressen håller med. Tranströmer ska inte lämna jordelivet utan Nobelpriset på sin spiselkrans.

Han hör tveklöst till de moderna mästarna. I mina ögon är han zen. Notera dock: inte blott den sublima tomheten, som är zens centrala natur, utan också de ögonblick av kristallklarhet som zen kallar satori och lekfullt avfärdar som bieffekter av korrekt meditation. Tomas Tranströmer kombinerar tomheten och dess sprängfyllda motsats av ljuv kontemplation över tillvarons komplexitet.

Tomas Tranströmer är dessutom en djupt sympatisk person. En pärla. Jag har, vad jag minns, träffat honom blott en gång. Det torde ha varit runt 1980. Orsaken till att jag (med all min självupptagenhet) minns detta möte är att vi presenterades för varandra av en annan poet, som jag vet att vi båda högaktar: Géza Thinsz, ungraren som tyvärr har gått ur tiden och vars minne inte vårdas efter förtjänst därefter.

Géza var min redaktör på Norstedts när jag där gav ut ett par astrologiböcker, för att han visste att jag kunde ämnet och han själv fascinerades av dess metafysiska symbolspråk. Utan hans insisteranden hade dessa böcker aldrig blivit av, vad nu den litterära historieskrivningen kan anse om det.

Jag var ung och burdus på den tiden. Géza ville förstås ha sitt eget horoskop tolkat av mig och roade sig över att jag där pekade ut ögonblicket för vad jag kallade en ”mysig död” för honom. Jag vet inte om jag blev sannspådd på den punkten, men definitivt inte långt därifrån.

Nå, en dag på Norstedts var Tomas Tranströmer där och vi skakade hand med vad jag uppfattade som ömsesidig nyfikenhet. Géza hade redan innan dess flera gånger nämnt sin beundran för poetkollegan – och jag visste hur restriktiv han var med sådana vitsord. Jag kände omedelbart och intuitivt att jag bara kunde hålla med honom. Vid senare läsning av Tranströmer blev det bekräftat.

Det är en skön poet, som kombinerar en förfinad språkhantering Bonniers alla pedantiska kvasipoeter måste avundas honom, med en radikalitet revolutionärer knappt vågar drömma om och en metafysisk närhet varje konstnär måste ha men få vågar sig på. Kan det bli bättre?

Jag rotade i min bokhylla och hittade en pärla till bok, som jag säkert fick av Géza när det begav sig. Den saknar dedikation, vilket inte förvånar eftersom Géza aldrig skulle signera annat än det som flödade fram ur blott och bart hans egen penna.

Boken heter Stigar och gavs ut av Författarförlaget 1973, när proggen inte bara var en ism utan rent och skärt evangelium. Författarförlaget, sedermera uppköpt av multimiljonären Thomas Fischer, var ett intressant men förvirrat experiment i litteratur oberoende av de stora förläggarnas preferenser.

I just denna bok valde Tomas Tranströmer, sparsmakad med egna verk, att kombinera sina dikter med några av Robert Bly och ungraren János Pilinszky, där sistnämnda hade tolkats av Géza och Tomas i samarbete.

Boken med dess tre andar (eller fyra, för att vara mer sannfärdig) är en upptäcktsresa, som man kunde kalla fyrverkeri om inte samtliga inblandade poeter vore så koncentrerade på stillsamhetens och behärskningens språk. Jag hoppas att den ges ut på nytt, när nu en av dem fått Nobelpris, vilket på sätt och vis bör tjäna som premiering av allihop. Den är en skön resa som jag varmt rekommenderar.

Betänk, när ni läser dessa strofer, att de inte är ord frammanade som siffrorna på roulettebordet av kulans upprepade dans över det, utan snarare som Einsteins strävan att ur fysikens alla lagar hitta den samlade, minimaliserade och utkristalliserade förenande fältteorin. Vilka är det minsta antalet ord som förklarar skapelsens inneboende natur – och dess verkan på sina varelser, som kråmar sig runt dess lagar likt masken på kroken?

Jag måste bjuda er ett exempel på Tomas Tranströmers ordkristall, och hämtar detta ur ovannämnda bok:

Längre in
På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...

Här är några spridda pressfläckar om Tranströmers Nobelpris: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Nobelpriset, litteratur, poesi, Géza Thinsz

Djur har också kul

Allt är inte bara nytta. Forskningen visar att djurs lek inte bara handlar om att lära sig färdigheter. Ofta handlar det helt enkelt om att ha lite kul. Det säger fundamentala saker om livet.

Alltsedan Darwin har biologin i allt högre grad beskrivit tillvaron som en närmast mekanisk värld, där allt har ett syfte som alltid är nytta. Förnuftigt, måhända, men också rätt tråkigt.

Leken, som annars sticker ut och ger intryck av nöje i stället för snöd nytta, har förklarats som träning av de färdigheter alla djur – inklusive människan – behöver för att klara sig igenom den hårda tillvaron och få arten att föröka sig.

När forskare granskar denna tes, dock, visar den sig inte hålla. Såväl människor som djur har mängder av lekar för sig som inte är ett dugg nyttiga – bara roliga.

Det är skönt att det är så. Annars vore jordelivet bra dystert och vi levande varelser föga mer än maskiner. Vi finns till en kort stund i evigheten – det är klart att vi vill njuta av den utmätta tiden, så gott det går.

Nyttans evangelium växte fram ur den naturvetenskapliga revolutionen, redan innan Darwin dök upp. Världen blev ett urverk, en väldig maskin, och dess varelser blott kuggar däri. Som robotar utan egen vilja.

Det är inte sant. Det känner var och en av oss intuitivt. Att forskarna dröjt så länge med att upptäcka detta beror på den vetenskapliga grundsyn som härskat de senaste århundradena. I den är fantasi, inspiration, lek och glädje närmast styggelser.

Måtte denna förkrympta syn på tillvaron nu avfärdas – gärna med ett skratt – för att både människor och djur hädanefter ska få roa sig, utan att det ska behöva vara någon annan poäng med det än just nöjet i sig självt.

Här skriver DN om dessa rön, som de hämtat från Forskning & Framsteg.

Läs även andra bloggares åsikter om djur, natur, lek, biologi. Intressant?

Protest från pionjären

Vid mitt senaste Stockholmsbesök hade statyn utanför centralstationen försetts med munskydd. Har huvudstadens luft blivit så dålig eller ska det tolkas som att SJ stinker?

Statyn föreställer Nils Ericsson (bror till uppfinnaren John Ericsson), som i mitten på 1800-talet ledde den svenska järnvägens utbyggnad. Han skulle nog bli besviken på hur järnvägstrafiken sköts numera.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms centralstation, centralen, Nils Ericsson, SJ.