söndag 27 november 2011

Så mycket annat än bara bättre


Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.


Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.


Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

11 kommentarer:

  1. Ja, den där vidunderliga Laleh - hur är det möjligt? Häpna över hennes version av E-type:
    Here I go again

    SvaraRadera
  2. Jag håller med om att "Så mycket bättre" är ett väldigt trevligt program. (Däremot har jag aldrig förstått hr Blogredaktörns vurm för Idol!) Håller även med om att Laleh är det stora utropstecknet. Hon lär få ett lyft i karriären pga programmet. Tag och på Youtube leta fram hennes låt "Bjuröklubb". Jag undrar vem som gör den nästa vecka då Laleh är huvudperson? (För någon väljer den säkert.)
    Däremot är inte min No 2 Ledin. Det är Timbuktu. Han är iofs ingen större sångare, men han har språkförmåga, rytm och charm. Min No 3 är möjligen Mikael Wiehe. Han går på som en mystomte, och visar sig osolidariskt men mänskligt lat. Inte heller är han vänsterklichemässigt vegan. "Jag har inte djur, jag äter dem!" sade han i senaste avsnittet. Jag undrar om någon gör "Titanic" när hans dag kommer? Laleh skulle kunna göra en Killer Version!

    --Ahrvid

    Ps. Stefan, du brukar ju vara "på" om sådant. Kolla in Climategate 2.0 på t ex www.wattsupwiththat.com.

    SvaraRadera
  3. Ahrvid, Idol är ett program man älskar att hata. Men det är länge sedan jag följde det särskilt noga.

    Bjurö klubb har jag faktiskt bloggat om tidigare - se länken i inlägget ovan. Fantastiskt!

    Vad som överraskade med Tomas Ledin var just att han överraskade - med hur helhjärtat han engagerade sig och gav sig på andras låtar. Man märker på hans närvaro och liksom genomträngande röst varför han lyckats så bra genom åren.

    Jag får ta och titta till Climategate 2.0...

    SvaraRadera
  4. Jag ääääälskar Laleh, som musiker och som människa, och är glad åt varje tillfälle som bjuds att få föra min kärlek till torgs!

    Annars tycker jag att årets startfält är riktigt svagt. Ledin, ja, annars bara tristmörtar. I mitt tycke. Annat var det förra året, missade du verkligen det? Lill-babs rappade Petter till ära, September sjöng Teddybjörnen Fredrikson och Plura och Di Leva visade sig ha en särdeles god kemi; de machoaktiga och lilaklädda versionerna av manlighet visade sig gå särdeles bra emot, och som de verkade trivas ihop! Nu ska jag inte säga för mycket, på grund av utlandsboende har jag inte kunnat se mycket av årets upplaga. Men den verkar avsevärt sämre, tycker jag. Med undantag av Laleh, märk väl!!! /Mattias

    SvaraRadera
  5. För övrigt håller jag med dig om Tomas Ledin, han är en habil arbetare i tonkonstens trädgård som förtjänar all respekt. "Sommaren är kort" hör till familjefavoriterna; ungarna älskar den. Och de blå sommarnätterna är verkligen inte dumma, som du skriver. För övrigt tycker jag mig ana en lite naiv uppriktighet i en låt som "varför hör du aldrig av dig" eller vad den heter; att han verkligen vill berätta något och bli trodd, liksom. På ett inte särskilt högljutt sätt, jämfört med skränige Wiehe t ex... /Mattias

    SvaraRadera
  6. Mattias, jag har sett några av Septembers pärlor från förra säsongen. Det är skönt med belägg för att konsten lever vidare.

    Och vi är nog tämligen överens om Wiehe, även om han i detta program visar upp sig så att säga utan smink, vilket är befriande, som Ahrvid också påpekar.

    SvaraRadera
  7. Då ska jag be att få rekommendera några guldkorn från ifjol.

    Di Leva ber Plura att komma upp och sjunga Miraklet med honom:

    http://www.youtube.com/watch?v=ES8sW0DU1hk&feature=related

    Lill-babs sjunger om sig själv och Lasse Berghagen som mormor och morfar, jag rörs till tårar av det klippet (är ganska lättrörd... ). Och hon påminner honom om vilken kärlek han tackade nej till: "Hennes kärlek var som glöd!" :

    http://www.youtube.com/watch?v=DvTF8FFYUcs

    Och så Lill-babs beundran av September. Månne hon ser sig själv i kollegan som kunde ha varit hennes barnbarn?

    http://www.youtube.com/watch?v=LFgpGA1YQB0&feature=related

    /Mattias

    SvaraRadera
  8. Mattias, det var sköna klipp men jag tror att du ska ge denna säsong en ny chans. Det kan hända att den gör djupare intryck på dig.

    SvaraRadera
  9. I would if I could... TV4 verkar ha ändrat sin politik och visar inget utomlands. Jag har lyckats få en skymt av Laleh på youtube, det är allt. Men jag är på väg till Sverige en sväng över jul, då hoppas jag kunna revanschera mig i någon mån. /Mattias

    SvaraRadera
  10. Jag tittar o tittar, men jag ser verkligen inte avundsjukan och oginheten. Det är snarare som vilken skolredovisning som helst. Somliga har ansträngt sig mer och andra mindre. De är ju också alla rätt olika i sitt uttryck och är knappast inne o tassar på varandras revir.

    SvaraRadera
  11. Anonym 23:04, oginheten har avtagit för varje program. Gänget verkar ha funnit varandra - men nog ser jag fortfarande små skymtar av den då och då. Det är kanske när de påminns om livet utanför slottskupan.

    SvaraRadera