Första gången jag träffade honom var i Vimmerby, när han bodde där, vilket torde ha varit i början på 1980-talet. Vi hade ett muntert samtal. Jag minns särskilt hans lakoniska konstaterande att det inte var någon höjdare att vara författare i Vimmerby med efternamnet Lindgren men ett förnamn som inte var Astrid.
Han har flyttat runt en hel del sedan dess, även uppåt: strax efter vårt möte slog han igenom brett med den komprimerade romanen Ormens väg över hälleberget och 1991 blev han ledamot i Svenska Akademien. Det var till deras torsdagsmöte (och en förlagsfest) han var på väg när vi möttes på X2000.
Konversationen haltade från början. Sådant händer. Man släpper ur sig någon fråga, får ett pliktskyldigt svar och en fråga i retur. Det är ett ömsesidigt letande efter ett samtalsämne, som fiskaren hoppas på att få napp. Kanske var det bara jag som letade, men det är lika möjligt att Torgny tyckte sig vara i samma sits.
Men allt möjligt var i vägen. Jag misstänker att det mesta var prestige på ett eller annat sätt. När ord trillar fram, som fladdermusens läten för att orientera sig, uppstår lätt sprickor i diplomatin. Jag frågade om han trivdes i Akademien och lät då som om jag trodde han var nyinvald (och visst hade jag glömt hur länge han suttit där). Efter att ha berättat att jag numera skriver mycket på engelska undrade jag lite klumpigt om han bara skrev på svenska, varvid han med all rätt betonade att hans böcker finns på 31 språk utan hans egen försorg, så det är knappast nödvändigt för honom. Och så vidare.
Jag brukar vara rätt duktig på att konversera när andan faller på, men det gjorde den inte. Vi var helt enkelt två kollegor som inte trodde oss ha särskilt mycket gemensamt, och inget brännande intresse för våra olikheter heller. Ändå var vi överens om ett och annat, såsom stämningen Svenska Akademien förmedlar och svårigheten att hitta sköna krogar med annat än affärsmän vid borden.
Torgny Lindgren är en utmärkt författare, som inte behöver skämmas för sig bland övriga ledamöter av de aderton. Dessutom bär han sina år med resning och gnista. Roligast var när han frågat mig om jag fortfarande skriver och jag returnerade samma fråga - då kom svaret rappt, som vad japanerna kallar kiai: Alltid!
Det är lättare att beundra honom än att umgås med honom.
Läs även andra bloggares åsikter om Torgny Lindgren, författare, litteratur, Svenska Akademien.
Skön beskrivning, gillar den.
SvaraRaderaOj, jag hade nog också haft svårt att konversera en så illuster person, men det hade för det första aldrig hänt eftersom vi inte ens är författarkolleger, så även om jag hade inlett ett något trevande samtal hade det nog fått ett brått slut. Men jag hade kanske hunnit säga att den första bok jag läste av TL var Bat Seba, som min franske lektor var storligen imponerad av. Sedan dess har jag läst några av hans norrlandsskrönor såsom Hummelhonung, men de gillade jag mindre, kanske mest för att det var något sötaktigt snusk där, minns inte riktigt vad.
SvaraRaderaAnnars har jag inget emot lokalt förankrade författare och TL visar ju att han är mycket präglad av sin bakgrund och av barndomens berättelser. Det är något som kännetecknar nästan alla italienska författare, de skriver så gott som uteslutande om det landskap de känner bäst till, nämligen det de själva kommer från, alldeles oavsett om de sedan flyttar någon annanstans i vuxen ålder.
På tal om böcker och författare, var tog boken jag vann vägen?
SvaraRaderaMVH
Olof
Olof, har du mailat din adress till mig?
SvaraRaderaJag håller med dig där! Jag har haft en del med honom att göra genom mitt jobb. Det är betydligt lättare att beundra honom för hans författarskap än att umgås med honom. Detsamma gäller en hel del andra författare. Kanske därför de blivit just författare.
SvaraRaderaJag är rätt säker på att det är just Torgny Lindgren som i en intervju på TV för många år sen, förmodligen i samband med hans inval i SA, berättade om hur ogärna han umgås med författare. Om jag minns rätt var det risken för idéstöld och att trampa in på varandras revir som han angav som orsaken. Han har mest målande vänner, vill jag minnas att han sa.
SvaraRaderaDu bör nog inte ta episoden särdeles personligt.
Mattias, jag tar det inte alls personligt, speciellt som jag kände ungefär detsamma. Men rädslan för idéstöld är fjantig, så jag får för hans skull hoppas att det inte var grejen.
SvaraRaderaIsabella, du har en poäng. Författarskap är ensamhetens yrke. Många som ägnar sig åt det är socialt inkapabla - och ofta utan minsta skam i kroppen.
SvaraRaderaJag är inte uppdaterad på Torgny Lindgren, nånstans i höjd med "Hummelhonung" falnade mitt intresse. Tappade inte han bort sin egen röst och nyckel efter de starka verken i början av 80-talet? Jag har en känsla av en skrönoberättare som går på tomgång och med en rätt uppgiven livssyn. Rätt eller fel?
SvaraRaderaRomanen "Ljuset" är ju t ex en allegori till försvar för kyrkan och kristendomen; han driver tesen att den behövs för ordningens skull. Det går stick i stäv mot vad åtminstone jag tror, att det är hög tid att släppa loss de krafter som kyrkan försökt att hålla i schack så länge - utan att lyckas särskilt bra. Släppa loss dem och ge dem form. Där tycker jag att Torgny Lindgren representerar en pessimistisk och direkt otäck syn på människan möjligheter; som om det inte spelade någon roll vad Läran går ut på, så länge den upprätthåller ordningen. Också en feg och bekväm syn, tycker jag; i en sådan världsordning kommer bokligt och inte minst teologiskt bildade - traditionalister - som han själv, alltid att vinna fördelar och få makt på bekostnad av dem som söker nya vägar. Gott vin och goda middagar garanterade, liksom. Samt sista ordet.
SvaraRaderaOm jag nu har tolkat honom rätt, vilket förstås inte är så alldeles säkert.
Mattias, jag känner också stor tvekan gentemot hans konvertering till katolicismen. Varken särskilt fräscht eller insiktsfullt. Alltför många gillar att vara pamp.
SvaraRaderaBara för det så var jag förstås tvungen att kika igenom Hummelhonung igen för att se vad det var som jag fann snuskigt när jag läste boken första gången och som blev det bestående minnet. Jo, den ene brodern Hadar är riktigt snuskig som snyter sig i handflatan och torkar omständligt av den på byxorna, han luktar förruttnelse på grund av kräftan, han tvättar aldrig sina kläder och har blemmor vars vattniga innehåll han suger i sig och även får sin gäst att smaka på. Den andre brodern Olof är hjärtsjuk och är alldeles oformlig av alla sötsaker han stoppar i sig och som är hans enda näring: socker, choklad, russin, karameller, honung, farinsocker och pastiller. Dramat rör sig alltså kring de här båda bröderna som bor grannar men aldrig träffar varandra. Ingen vill dö före den andre.
SvaraRaderaDen litterära kvaliteten är det inget fel på och om jag vore lektor i svenska för utländska studenter skulle jag ha Torgny Lindgren på litteraturlistan. Det lilla formatet, 165 s., bidrar till lämpligheten. Om man inte som jag fäster sig vid ovidkommande äckliga detaljer kan man diskutera andra teman i Lindgrens författarskap såsom ondskan:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/maktlosa-manniskors-ondska_1023375.svd
Maria, finns det kanske en liten elitist någonstans i hans världsbild?
SvaraRaderaHmm, hur menar du då? I den fiktiva eller faktiska världen? Det går ju inte att komma ifrån att man tillhör den kulturella eliten i Sverige om man sitter i Svenska Akademien. I litteraturen vet jag inte om han är så elitistisk, han skriver mest om "vanligt folk" på den norrländska landsbygden.
SvaraRaderaJag menar i hur han skildrar andra människors låghet, utan att också poängtera deras storhet.
SvaraRadera"Socialt inkapabla"
SvaraRaderaHar du lust att utveckla det?
Anonym, jag tänker på den klumpighet och olust i sociala sammanhang som man möter hos många författare, och som säkert har att göra med arbetets natur - man sitter ensam på sin kammare och skapar världar.
SvaraRadera