torsdag 1 november 2012

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

27 kommentarer:

  1. Du har väl helt missat det väsentliga i Swartz krönika. Amatörismen, okunskapen och att inte vara på plats är väl det han vänder sig emot.

    Som du säger är det nu så många människor som kommenterar nyheter utan att man vet vilka de är, vilken kunskap de har eller vems intressen de tjänar. Och hur lätt är det inte att dra igång ett drev baserat på den råaste populism. Jag erinrar om Lars Danielsson, Marklund, IPRED, FRA, Assange och många andra. Är det så vi vill ha det?

    Kanske journalistiken har en lysande framtid som du skriver. Men då får vi nog definiera om den: den bästa jornalisten är de som får flest "likes".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske den som får flest uppskattande läsare, oavsett vilken institution som backar upp? Det torde inte bli sämre än nu när redaktionsledningar gör urvalet på ibland mycket märkliga grunder.

      Journalistisk kvalitet är det sannerligen si och så med i tidningarna, precis som du påpekar. Swartz har inget recept mot det, snarare hävdar han att tidningarna utgör något slags kvalitetsgaranti. Knappast.

      Radera
    2. Jag läser inte Swartz så. Han säger att det finns bara ett fåtal "kvalitetstidningar" kvar beroende just på att de flesta skurit ner på professionalism till förmån för amatörism, bildning och kunskap till förmån för okunskap och jobb på hemmaredaktion i stället för att vara på plats.

      Om du ser på de nyhetsaggregatorer som finns så är de alla baserade på en algoritm som lyfter fram ämnen som fått mest "clicks", inte på vad som kan tänkas vara viktigast. Festnoteskandalerna i Sverige är ett praktexempel: naturligtvis var det bra att man upptäckte detta och skrev om missbruket av skattemedel men man skrev och skrev och skrev utan att någon enda gång fråga sig "vad är det här för myndighet och vad gör dom för pengarna".

      Det här bidrar till den pågående polariseringen av samhället där vi å ena sidan har politiska, ekonomiska och sociala eliter som har tillgång till resurser och information och å andra sidan ett trasproletariat som hålls i schack med skvallerjournalistik och förnedringsteve. Gissa vem som vinner.

      Radera
    3. Vi får inte vara så historielösa att vi tror att tidningarna fordom var exemplariska. Det var samma drev innan det hette så och det vara samma idisslande av skandaler - trots att det inte säljer upplaga.

      På det tidiga 1980-talet fick jag höra av en redaktör i ledningen på Aftonbladet att första dagen de kör en skandal ökar den sålda upplagan, men redan när de fortsätter med samma skandal på löpsedlarna nästa dag blir försäljningen mindre än det normala. De kan ändå inte motstå att mala på, framför allt för att hantera dementimaskineriet.

      Man måste också komma ihåg den avgörande skillnaden mellan morgon- och kvällstidningar: de förra har prenumeranter, de senare måste varje dag sälja sina tidningar så att säga på nytt. Därav skillnaden mellan dem - på gott och ont för båda parter.

      Polariseringen av samhället är inte heller ett dugg ny. I ett historiskt perspektiv har den snarare avtagit.

      Radera
  2. Man kan ju göra som franska tidningar och försöka klämma Google på pengar...

    Skämt åsido, en del drev som de mot FRA, IPRED, ACTA och så vidare har varit relativt nyttiga och kanske är den bloggande deltagande människan den nya demokraten som, när den fått tid att mogna, återfår sin plats. Kanske slipper vi institutionerna men den duktige skribenten kommer alltid att finna sin läsare...det är mänskligt.

    SvaraRadera
  3. Kan du förklara på vilket sätt de nämnda dreven skulle ha varit "nyttiga". Såvitt jag vet genomfördes FRA och IPRED precis som planerat. (F.ö. har man inte hört ett dugg om dem därefter.) ACTA stoppades men av helt andra skäl än bloggdrevet och lär väl komma igen i en något omstöpt form.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är säker på att myndigheternas maktmissbruk hade varit större utan drev och diverse stormar på Internet. Det är också något som historien kan belägga.

      Radera
  4. Innan historien har sagt sitt är vi nog alla döda. Men jag tror inte att det behövs. FRA och IPRED drevs igenom som planerat (och vad jag vet har ingen drabbats av detta). Ratificeringen av ACTA stoppades eller förhindrades (t.v.), huvudsakligen pga EP:s missnöje med att inte ha varit inblandat i processen.

    Liza Marklund sitter f.ö. kvar som ohotad deckardrottning. Det enda drevoffer som skadats är egentligen Lars Danielsson men det berodde huvudsakligen på Bildts personliga aversion mot honom och då passade drevet mycket bra in i sammanhanget.

    En bloggare lyckades för några år sedan genom avslöjanden få en minister fälld. Annars finns det få eller inga exempel på att bloggare eller "medborgarjournalister" haft något reellt inflytande på t.ex. den politiska processen. Kvalificerad grävande journalistik har en helt annan meritlista. Men då krävs det professionalism, kunskap och närvaro.

    (Full disclosure: jag har bloggat sedan 2002 så det är inte att jag har något emot bloggning i allmänhet.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter att läst alla ovanstående utmärkta inlägg får jag göra några noteringar.
      1. Det hade varit fysiskt lättare för mig att läsa texterna på papper än på min utmärkta lysande skärm. Detta om papperstidningens fördel för läsaren.
      2. Det finns ibland ett slags skadeglatt journalistförakt i botten på diskussioner om pressens framtid. Det är illa och kan bli bara bättre.
      3. Jag slutade som journalist för snart ett år sedan efter 44 år i yrket. Numera medverkar jag i en liten blogg men kallar mig för den skull inte journalist hur samvetsgrant jag än arbetar. Dels för att jag inte utövar yrket mot betalning, dels för att jag inte är bunden av Journalistförbundets yrkesetiska regler.
      4. En evig sanning: Om framtiden vet vi ingenting. Det är detta som gör nyhetsjournalistiken så självklar och spännande. Och det betyder att om pressens framtid kan vi bara gissa, inget veta.

      Radera
    2. Det mesta om framtiden kan vi bara gissa - med större eller mindre sannolikhet, vilket i praktiken blott betyder att matematiken från början slår fast att avvikelser från det förväntade måste ske.

      Jag tror att vi alla är överens om den kompetenta journalistikens trygga framtid. Vad jag undrar över är var den kommer att slå rot härnäst. Gamla drakar ska inte ta något för givet, hur de än räknar på saken.

      Radera
    3. Så nätmedborgare har saknat politiskt inflytande? Men:
      * Wikileaks har avslöjat en hel del om Irak-kriget.
      * Uppror mot nätpiratjakt skapade Piratpartiet, som fick 7,2% i EU-valet.
      * En insider på ett universitet samlade tusentals dokument om lögn och hyckleri inom IPCC, som spreds vidare via blogare - och drastiskt sänkt temperaturen för den s k klimatfrågan.
      * Blogare har avslöjat valfusk i Ryssland.
      * I Kina är det vanligt att soc medier avslöjar korruption bland politruker.
      * Det var en dataanalytiker på Flashback som avslöjade att en påstådd bild på kungen på en herrfest med strippor var falsk.
      Osv. Osv.
      Och inflytandet för infoflödet på nätet kommer bara att öka. Det verkar som om Bengt O desperat fäktas för att vi borde fortsätta högakta tryckt press. Själv är jag skeptisk till en press som är så i oktakt med folk (70% av journalistkåren röstar rödgrönt, partier som fick blott 45% i senaste valet). Gammelmedia har ägt ett problemformuleringsprivilegium, men det eroderas nu. Jag har en känsla av att det är just utövandet av ett sådant privilegium som av inblandade själva kallas "kvalitetsjournalistik".
      Bengt O talar om "drev" på nätet, men det är en mild fläkt jämfört med gammelmedia. Tag t ex hur republikaner, som är en klar minoritet, tycks få hur mycket utrymme som helst för att hetsa mot vår välfungerande konstitutionella monarki. Tag alla excesser i den s k klimatfrågan som vi matas med dag efter dag. Osv.
      Hur framtidens media och nyhetsmedia slutligen formas kan ingen säga (annat än att Internet spelar central roll, förstås). Men jag är övertygad om att det blir bättre om *fler* röster får komma fram än enbart dem från hittills priviligierat gammelmedia.

      --Ahrvid


      Radera
    4. Ahrvid upprepar en del av de nätmyter som cirkulerar bland de frälsta. Även om det finns någon verklighetsbakgrund så är det ingenting som verkligen påverkat det politiska skeendet. Irakkriget fortsätter. PP var en engångsfluga skapad i ett val som ingen tog på allvar (tyvärr) och vars representanter har åstadkommit 0 i EP och aldrig kommer att komma in i Sveriges Riksdag. Efter avslöjandet av Assanges megalomani tar knappast någon "Wikileaks" på allvar. I Ryssland sitter den gamla nomenklaturan i orubbat bo. Osv. osv.

      "Nätmedborgarna" överskattar våldsamt sin egen betydelse.

      Sen är det inte alls så att jag menar att vi måste högakta den tryckta pressen. Men vad jag säger är att kvalitetsjournalistik måste vara grundad på kunskap, professionalism och närvaro. Nätmedia kan aldrig erbjuda detta eftersom man har ännu mindre resurser än de traditionella tidningarna. Det finns alltså all anledning att vara oroad.

      Det finns kunniga och professionella bloggare som erbjuder gratis kvalitetsjournalistik på nätet. Men det kan man inte leva på i längden.

      Innan jag glömmer bort det: Leve republiken!

      Radera
    5. Bengt O:
      Det jag anför är inte myter och jag noterar att Bengt O inte vågar gå in på sakgranskning av fallen. I Sverige har PP efter EU-valet tyvärr hamnat i kläm med de (förskräckliga) s k Sverigedemokraterna, men i Tyskland har PP-borderpartiet tagit sig in i tre delstasparlament och ligger bra till för att ta sig in i själva Bundestag. Vi har inte hört det sista än om piratrörelsen! Det är trots allt en fråga som är aktuell i decennier framöver.
      Nätmedborgarna överskattar inte sin betydelse. Snarare är det traditionell politisk, kulturell etc elit som överskattar sin! Notera hur gammelmedia högtidligt proklamerar sin helighet, trots att de oundvikliogt tappar allt mer. Nätet behöver bara sitta still, och ändå vinna.
      "Kvalitet" är en åsiktsfråga. Kvantitet är det som kan mätas. Kvalitet är åsikt, så därför är "kvalitetsjournalistik" en form av åsiktsjournalistik. (Det påstås t ex vara journalistik av "hög kvalitet" att skriva att jorden går under av "global uppvärmning". I själva verket är det skriverier av låg kvalitet. Solen styr klimatet.)
      Jag tror att en breddad journalistik med fler röster (dvs färre röster från gammelmedia) kommer att finna metoder att få in slantar, så vi behöver inte vara oroliga. Oroliga bör dock de vara i gammelmedia som slåss för sitt allt svagare problemformuleringsprivilegium, för de kommer att sjunka.
      Det är som när först TV, sedan video, sedan kabel och satellit tog över filmmarknaden från biograferna. Mindre än 1% av all film ses nu på bio.
      It's the technology, stupid!

      --Ahrvid

      Ps. Leve konstitutionell monarki! Politiken har redan för mycket utrymme. Att ha kvar den kostnadseffektiva monarkin hindrar den från att bre ut sig ännu mer.

      Radera
    6. Bengt, jag är som Ahrvid snarare imponerad av vad nätet åstadkommer redan, trots att det ännu befinner sig i sin tidiga barndom. Den arabiska våren är ett aktuellt exempel.

      Vad du begär av Internet för att alls gå med på dess betydelse är mer än vad du begär av traditionell media, som knappast heller har lyckats med att förändra den ryska samhällsstrukturen i grunden.

      Radera
  5. DN har gjort det igen. Vad är detta? En recension av sju sidor i en bok? En debattartikel som endast handlar om sju sidor av en bok? Ett angrepp på en person (av avundsjuka?)? Jag förstår inte syftet med artikeln. Han anklagar Harrisson för att vara vred, men vad är han själv? /Suss http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/henrik-arnstad-ett-upprordhetens-primalskrik-fran-dick-harrison

    SvaraRadera
    Svar
    1. Suss, nog plaskas det i ankdammen, men i debattartikeln du länkar till klargör Arnstad tydligt att han enbart yttrar sig om just de sju sidorna - och om att de är så få, trots ämnets betydelse.

      Jag har inte läst Harrisons bok, men den rad av faktafel Arnstad påpekar är onekligen betänkliga, även om några av dem mest verkar handla om åsikt och inte oomtvistliga fakta.

      Radera
    2. Stefan, tack för att du svarade så bra åt mig :)

      Radera
  6. Jag har alltså vänt mig emot tron på att "nätjournalistiken" (främst "social media") har så stor betydelse som entusiasterna tror. Jag har vidare sagt att kvalitetsjournalistik kräver kunskap, professionalism och närvaro vilket i sin tur kräver finansiella resurser som "nätjournalistiken" inte har. ("att finna metoder att få in slantar" - all erfarenhet visar att betalväggar är definitiva hinder för potentiella läsare och företagens reklambudgetar är också begränsade). Frågan om hur massmedia överhuvudtaget påverkar den politiska utvecklingen diskuterar jag inte - jag säger bara att nätjournalistik och sociala media inte verkar ha nått några uppseeendeväckande resultat.

    Det är visserligen några år gammalt men 2008 skrev jag en lång artikel med många konkreta exempel under rubriken Amatörkulten - krossa experternas diktatur (inte). Det mesta är aktuellt än idag. Läs t.ex. avsnittet "En var sin egen journalist?"

    Jag tar inte upp det dödsdömda PP - det får bli en annan diskussion. Missnöjespartier finns alltid.

    För att avsluta i positiv anda: jag håller helt och hållet med Stenudd i frågan om Arnstad/Harrison.

    SvaraRadera
  7. Stefan & Anonym:
    Henrik Arnstad har en mission i livet: att försöka framhäva att så många som möjligt i Norden var så nazistiska som möjligt. Han begriper inte Finlands utsatta och mycket speciella situation under WWII, eller vill inte ta till sig den (för vilket finska historiker sågat honom längs fotknölarna). Jag känner också till rätt mycket om perioden (WWII och åren omkring är en period jag läst på rejält) och jag kan konstatera att Arnstads litianor är insinuanta, och i de få fall han närmar sig sakpåståenden är de antingen överdrivna eller helt enkelt fel. (Och när Arnstad påstår att boken "borde valt att lyfta fram" WWII-tiden, verkar han inte begripa att syftet med boken är att granska republikaners kampanjer med *sentida* påståenden om sexklubbar, mafia etc. WWII är verkligen perifert i sammanhanget.)
    Arnstad avger dock inga konkreta påståenden så jag får nöja mig med att konstatera att det svenska kungahuset hade ytliga kontakter med den nazistiska regimen, huvudsakligen av formell natur.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  8. Bengt O:
    Det finns knappt något parti som så snabbt fått avlänare över hela världen som PP. I praktiskt taget varje industriland finns ett Pirate Party. Det låter inte så "dödsdömt" och som sagt är Piratenpartei Deutschland på väg in i Bundestag. Främsta skälet till att vi får stoppa tillbaka den oskrivna dödsattesten i obduktionsassistentens block, är att piratpartierna världen över är de *enda* partier som tar Internet och det nya elektroniska samhället på allvar. Dagspolitiska strömningar må sedan gå upp och ned, men på sikt kommer de frågor piratpartierna tar upp bara att bli allt mer trängande och allt svårare för gamla partier att försöka vifta bort.
    Jag läste din artikel. På en punkt håller jag med, men i övrigt har du fel - som du dessutom genomgående försöker berättiga genom att konsekvent hänvisa till alla negativa begrepp du kan skrapa ihop (porr, spam, piratkopiering, skvaller, m m).
    Det finns en gammal regel om att den ärliga debattören måste ta sig an motståndarens *starkaste* argument. Om man bara nitpickar i stort sett irrelevanta sidosaker, då har man inte siktat mot eller träffat motståndaren. Det är som om jag i kritik mot gammelmedia främst skulle framhålla att tryckt media leds av FIB-Aktuellt och PIFF, och att ång-TV helt domineras av TV1000:s porrprogram (om just dessa exponenter nu finns kvar; osäker).
    Det jag dock håller med om är att Wikipedia är skakigt. WP var nog bra en gång i tiden, men då det blev berömt fick det fokus på sig av alla möjliga figurer och grupper som vill pumpa ut budskap. Resultatet är eviga redigeringskrig och allmän förslumning. Wikipedia är opålitligt åtminstone i varje ämne som är det minsta kontroversiellt.
    Men du har missuppfattat vad "wisdom of the crowds" är. Det handlar om vad stora grupper gör eller tycker *spontant*, så länge det *inte* förekommer riktade påverkansansträngningar (som i fallet WP). Det har t ex visat sig att om en stor grupp spelar och därmed skapar odds för fenomen, brukar dessa odds ligga ganska nära vad som blir utfallet, ofta bättre än experters bedömningar. Men om någon går in för att försöka påverka oddssättandet gäller inte detta längre.
    Du har också missuppfattat att det skulle kräva resurser modell gammelmedia för att hitta relevant info. De viktigaste resurserna är tid och kunskap. TID har "amatörer" hur mycket som helst av och KUNSKAP finns mer hos dem. En journalist saknar för det mesta specialkunskaper (och drivs dessutom ideologiskt, därav mismatch i politisk åskådning mellan journalistkår och allmänheten; jfr Ggb Univ-undersökningen) men i en någorlunda stor grupp frivilliga finns alltid någon som HAR specialkunskaperna.
    Tid och specialkunskaper, det kan en grupp som du föraktligt kallar "amatörer" uppbåda i rätt stor mängd. (Sedan må det vara en annan sak att "amatörerna" kanske inte skriver så bra. Just där har troligen journalisten med många år bakom sig ett övertag.)
    Och du har helt förbigått den långa lista jag gav tidigare på hur Internet redan konkret påvekat i en rad frågor. Internet är ett medium med *minst* samma explosiva kraft som Gutenberg med dennes gjutbara trycktyper. (Det var inte tryckkonsten i sig som var hans genombrott, utan mångfaldigandet av typer, via gjutning.) Nätet och annan E-media (som mobiler) har funnits bara en kort tid.
    You ain't seen nuttin' yet!

    --Ahrvid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Goda journalister kan litet om mycket, medan experter kan mycket om litet. Vad journalister borde kunna på sina fem fingrar är källkritik, men pressens desperation i denna kristid (och för den delen även pressens girighet dessförinnan) har alltför ofta viftat bort det perspektivet.

      Ahrvid, som du redan vet håller jag helt med dig om de kunskapskällor som Internet har öppnat. Hittills är det rätt svårt att hitta dem bland all bråten, men det är föga mer än en tidsfråga.

      Radera
  9. @Ahrvid. Ursäkta att jag dröjt med att svara pga bristande tid. Tack för att du läste min artikel även om jag anser att du delvis gjorde det som en viss potentat läser bibeln. På intet sätt försöker jag "konsekvent hänvisa" till de negativa begreppen (spam, porr, skvaller osv., tvärtom använder jag det som ett argument mot Andrew Keen när han i stort sett förkastar hela Internet pga av att sådana saker förekommer. Därmed drar han uppmärksamheten från det viktiga i sin bok: glorifieringen av amatörer på bekostnad av professionalism.

    När det gäller din lista över politiskt inflytande är det du som har bevisbördan, inte jag. Du ställer upp tesen att "nätmedborgarna" har haft inflytande i en massa frågar men utan konkreta bevis. Såvitt jag vet pågår Irakkriget fortfarande (om än i andra former), Piratpartiet är i alla de länder du talar om (och framför allt i EP) politiskt betydelselöst, det fuskas fortfarande i Ryssland, Ukraina osv, i Kina är korruptionen fortfarande ett enormt problem och diskuteras numera t.o.m i de högsta politiska kretsarna. I de arabiska revolutionerna har "sociala medier" förmodligen haft en viktig effekt på så sätt att man kunnat fungera som affischtavla för var och när samlingar skall ske osv. Men dessa nätmedborgare som samlades t.ex. på Tahirtorget får nu se sin revolution förvandla deras länder till islamistiska gudsstater.

    Obamas första presidentval kan möjligen vara ett undantag från detta. I andra omgången verkar "sociala medier" inte ha spelat någon större roll. Symptomatiskt är att twitterflödet under och efter Obamas segertal till överväldigande del bestod av kommentarer om en kvinna med en flagga i håret som stod bakom presidenten när han talade.

    Det "like-syndrom" som får allt mer inflytande på vad som anses "viktigt" bidrar till och underblåser den segregeringsprocess som pågår i samhället. Mot en priviligierad grupp som alltid har kontroll över situationen ställs ett nytt ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt trasproletariat som hålls i schack med alltmer obscena dokusåpor, fina bidragsfinansierade gymnastikskor och fantastiska datoranimerade sagoboksförfilmningar. Ett apartheidssamhälle där social och kulturell mognad, snarare än hudfärg, blir åtskillnadskriteriet.

    (Det hör ju inte till denna diskussion med jag tycker dina inlägg om Arnstad är stötande. Kungahusets kontakter och sympatier -med några undantag- med naziregimen är historiskt väl belagda. Av en slump såg jag så sent som i går i ZDF ett inslag om Sibyllas pappa och hans roll i systemet.)

    SvaraRadera
  10. Bengt O:
    I samhällsdebatt är det sällan lämpligt att tala om "bevisbörda" - det hör till juridik resp naturvetenskap - men däremot kan man tala om arguments *styrka*. Är något som hävdas rimligt, jämfört med vad vi vet?
    Och det jag hävdar *är* rimligt, särskilt som du avsiktligt (tydligen) väljer att missuppfatta argument. Som exempel: jag har inte givit argumentet att Internet skulle ha stoppat något Irak-krig, däremot att det *avslöjat detaljer om det* (avslöjande som i sin tur haft konsekvenser). Ditt motargument om att "Irak-kriget minsann inte slutat" är därför impotent - det är ett argument mot något som inte hävdats! Varför slingrar och krumbuktar du dig så?
    Alla exempel jag givit om hur Internet haft inflytande är riktiga (det kan man konstatera genom att läsa på om sakerna).
    När du snackar om ett "trasproletariat som hålls i schack med alltmer obscena dokusåpor" fortsätter du med samma fel jag tidigare påtalat: att nitpicka fram irrelevanta sidosaker som inte träffar motståndarens starkaste argument. Så, det finns dokusåpor? Än sen! Gäsp!
    Du tar inte upp det inflytande Piratenpartei Deutschaland redan haft (tre vinster i delstatsval - enl bedömare är vägen öppen mot Bundestag). "Dokusåpor" är irrelevant i sammanhanget.
    Du tar inte upp min analys av att dina föraktliga "amatörer" har det viktigaste (tid och specialkunskap) och faktiskt därför kan få fram info och spela en viktig roll.
    Osv.

    Det är anklagelserna om nazism hos kungahuset som är det stötande!
    Det du kallar "välbelagt" är partiska, kreativa omtolkningar av trivialiteter. Kungahuset hade, som jag sade, ytliga och formella kontakter med nazistregimen. Det påpekas att Gustaf V skickade telegram till Hitler, men av vikt att veta är att de telegramen i förväg godkändes av Per Albin Hanson - det var formella statsärenden, helt enkelt. Och svensk politik var att hålla Hitler på gott humör, iaf fram till att vårt försvar var uppbyggt så vi kunde gaska upp oss. (Det skedde 1943, i augusti det året sade vi upp permittenttransportavtalet.)
    Några "sympatier" för nazismen finner vi inte (annat än den skenheliga hålla-Hitler-på-gott-humör-politiken som var sanktionerad av regeringen; själviskt, skenheligt som sagt, men förnuftigt).
    Jag kan nämna som exempel (tas upp i Arvid Fredborgs Bakom stålvallen från 1943) hur svenska beskickningen i Berlin 1942 fick graverande bevis för nazistiska massmord och folkrättsbrott, inkl fotografier. Det skickades med kurir till Gustaf V som blev oerhört upprörd och planerade officiella protester (som dock frös inne av regeringen pga håll-Hitler-på-gott-humör-politiken).
    Kungahuset gjorde ingenting till nazisternas bistånd, helt enkelt. (Att någon prins gifte sig i Tyskland på 30-talet varvid marschvägen enligt dåtida tysk, lokal högtidspraxis kantades av nassar i uniform är trivialt och betydelselöst.)
    Vad är det som skulle vara "välbelagt"? Och du bör nog anföra saker bortom statsärendens artighetsfraser.
    Det är stötande att som du gör anklaga Sveriges kungahus för nazism.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Genom idéhistorien har jag lärt mig att det är mycket vanskligt att bryta ut en detalj ur sin kontext. Mitt intryck är att det sker en hel del när det gäller att numera peka ut nazistiska sympatier hos människor på 1930-talet och andra världskrigets första år. Det går inte att göra sådär alldeles automatiskt.
      Annars finns det säkert mycket med vilket framtiden skoningslöst kan döma oss.

      Vad vi först och främst bör lära oss av historien är eftertanke. Det är när människor går i affekt som det verkliga eländet börjar. Denna eftertanke bör också appliceras när vi betraktar historien.

      Jag brukar använda det tidiga 1900-talets rasbiologi som argument mot dogmatisk övertro på vetenskapens ofelbarhet - däremot är jag inte alls säker på att det går att moraliskt fördöma alla människor som på den tiden trodde på denna "vetenskap".

      Jag har också svårt att skratta föraktfullt åt dem som för 500 år sedan var säkra på att jorden är blott sådär 6000 år. Däremot har jag svårt att hålla mig för skratt när människor anser detsamma idag.

      Radera
  11. I och med Ahrvids senaste inlägg har denna debatt, som ändå började så lovande, nått en nivå där jag inte anser det vara meningsfullt att fortsätta.

    SvaraRadera
  12. Ang Bengt O:
    Om rönnbärs surhetsgrad tvistar själva rävarna allena.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  13. Förresten, på tal om journalistik har Expressen gjort en skojig trestegsraket mot SD. Både effektiv muckraking och humor.

    SvaraRadera