Vilken sång är det?

I lördags firade vi den sköne poeten Eric Fylkeson, som fyllde 60. Jag bidrog med lite Så ska det låta genom att sjunga en engelsk låt jag hade översatt till svenska. Gissa vilken.

Eric Fylkeson är i mina ögon en av de mest fascinerande poeter vi har i Sverige. En vild själ som gör utflykter i både vardag och metafysik med samma skarpsinne. Han är också intensiv på scen, där han i motsats till de flesta poeterna kan sina dikter utantill och framför dem med dramatisk nerv. En upplevelse.

Hans 60-årsfest ägde rum på Kaskad, en f.d. biograf numera teater i Blackeberg – förorten känd från vampyrromanen Låt den rätte komma in. De exakt 42 inbjudna (siffran som är meningen med livet) uppmuntrades i förväg att förbereda ett framträdande, så jag fick den omedelbara impulsen att sjunga en sång som Eric själv tolkat för länge sedan i en av sina diktsamlingar.

Jag ville egentligen använda Erics tolkning, men den var ytterst fri och struntade i melodislingan, så jag var nödd att modifiera – så gott som göra en egen tolkning, men med just Eric och hans poesi i tanken. Det var knepigt men kul, förutom att behöva memorera texten för själva framförandet. Man kan inte uppträda för Eric Fylkeson med papper i hand.

Jag är dålig på att memorera, vilket är en av anledningarna – om än förmodligen inte den viktigaste – till att jag aldrig blev rockartist på allvar. Så jag fick slita dagarna före festen med texten nedan. Jag gick runt på stan och nynnade i smyg på verserna, med papperet i fickan för att kunna göra ideliga kontroller.
Ändå blev det fel här och där vid själva framträdandet.

Sången har ett antal år bakom sig. Originalet är på engelska. Är det någon som av min svenska text nedan kan sluta sig till vilken sång det är? Den första att komma med rätt svar belönas med en av mina böcker. Det borde egentligen vara en bok av Eric Fylkeson, men dem håller jag hårt i.
Ni som eventuellt hörde till de 42 på festen får förstås inte vara med och tävla.

Här är sången:

Tid för en cigarett. Ta den i din mun.
Bit i ett finger, sen ett annat finger, sen din cigarett.
Vägg-till-vägg som skallar, och ekar, glömmer du bort.
M-m-m-m, du sjunger om ditt självmord.

För gammal att tappa, för ung att hitta.
Och klockan väntar så tåligt på din sång.
Du går på kafé, men du äter inget,
för du har levt så långt.
Å-å-å-å, du sjunger om ditt självmord.

Bilbromsar skriker, när du snubblar vägen fram.
Men dagen gryr bakom dig, så du skyndar hem.
Låt inte solen ta din skugga.
Låt inte mjölk släcka din brand.
Du är så rättfram, religiöst infam.

Nej du, det är inte bara du.
Du dömer dig själv alltför hårt.
Ditt huvud snurrar runt, hur ska jag få dig att förstå?
Nej det är inte bara du.
Oavsett vad och vem du är.
Oavsett när och var du ser.
Hur än knivar snittar i din själ
Jag har vart där, jag hjälper dig bli hel.
Det är inte bara du.

Så sätt fyr på dig, och inte bara du.
Och sätt fyr på mig, och inte bara du.
Ge mig din hand, för det är inte bara du.
Ge mig din hand, för du är underlig.
Ge mig din hand, för du är underskön.
Ge mig din hand, för du är underbar.
Ge mig din hand...

Läs även andra bloggares åsikter om Eric Fylkeson, poesi, musik, lyrik.