Pengar för Sverige ur tiden

Vi ska få nya sedlar. De har valts av Riksbanken efter en tävling med det mesta bestämt på förhand. Väldigt opportunistiskt och historielöst. Som om allt före 1900-talet vore värdelöst.

Bilden ovan visar den vinnande sviten, av Göran Östlund, men övriga tävlingsbidrag är minst sagt snarlika. De finns här.

Likheten beror på att Riksbanken från början bestämt vilka motiv som skulle vara med, även på vilka valörer:
20 kronor – Astrid Lindgren och Småland
50 kronor – Evert Taube och Bohuslän
100 kronor – Greta Garbo och Stockholm
200 kronor – Ingmar Bergman och Gotland (ny valör)
500 kronor – Birgit Nilsson och Skåne
1000 kronor – Dag Hammarskjöld och Lappland

Idel 1900-talspersoner. Idel konstnärer (förutom Hammarskjöld, om än han skrev några böcker). Dessutom allihop brett folkligt bekanta, även namnkunniga utomlands. Dessutom hälften män och hälften kvinnor, till och med varannan i valörerna. Riksbanken har ansträngt sig för att vara så politiskt korrekt det bara går.

Att det blev Dag Hammarskjöld i stället för en sjätte yrkeskonstnär beror antingen på att de inte kom på någon som uppfyllde kriterierna (de finns här) eller på att pamparna i Riksbanken inte kunde tänka sig en gycklare på den högsta valören. Makthavare plägar anse att Hammarskjöld är själva sinnebilden för en upphöjd makthavare, som genom sina förtjänster i deras ögon berättigar makten.

Riksbankens syn på 1900-talet är även den rätt enahanda. Den enda av de sex utvalda som hör hemma i seklets första hälft är Greta Garbo. De ville kanske inte ha två Bergman, för annars vore Ingrid ett val som stämde bättre in på deras tema.

Riksbanken vill hylla kulturen men visar sig tämligen ytligt bekant med den. De har fastnat vid de namn som automatiskt kommer för de flesta svenskar just idag – innan de har tänkt efter lite.

Jag tycker att det hade varit roligare med en djupdykning i 1900-talet, som nådde ner ända till dess begynnelse. Egentligen vore det mest passande för den svenska valutan att visa ett svep genom seklerna. De valda motiven är sammantaget så populistiska och räddhågsna att de blir en missvisande bild av den svenska kulturen – får jag innerligt hoppas.

Nå, jag kan i alla fall glatt konstatera att av tävlingsbidragen var Göran Östlunds de ojämförligt elegantaste, som dessutom mest ser ut som pengar – som de plägar se ut idag.

DN skriver om de nya sedlarna här, här och här. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om sedlar, riksbanken, kulturresa, 1900-talet. Intressant?

Höger blir vänster

Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Hakelius, kulturmarxism, högerextremism, chauvinism, Breivik. Intressant?

Tårta på tårta på tårta

Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?

Om inte...

Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, nyheter, media. Intressant?

Mindre mobil bakom ratten

Mobilförbud bakom ratten är ingen vits, säger en svensk utredning. Det ska enligt den inte ha någon effekt på trafiksäkerheten. Mycket märkligt. Bra några få länder i världen håller med. När jag är ute och kör – i och för sig helt ovetenskapligt – ser jag oräkneliga exempel på motsatsen.

När andra bilister beter sig ytterst märkligt – kryper fram i innerfilen på en motorväg, står stilla när det blir grönt, byter fil med ett plötsligt ryck, och så vidare – har de allt som oftast en mobiltelefon tryckt mot örat. Det är uppenbart att de inte klarar att prata i telefon och köra bil samtidigt. Skrämmande nog verkar de flesta av dem prioritera telefonsamtalet.

Men nu slår Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) fast att det inte är någon vits med ett förbud – för att bilister ändå inte skulle respektera det och för att statistiken inte visar att det gör någon skillnad. Båda argumenten är minst sagt förunderliga.

Självklart skulle det få en viss effekt, om än inte fullständig, om ett förbud infördes. De flesta bilförare skulle ändra sina vanor, om inte annat så för att de annars riskerade straffpåföljd vid ett tillbud. Åtminstone skulle bilister begränsa sin mobilanvändning och bli mer medvetna om riskerna.

Att mobilanvändning vid bilkörning inte skulle öka risken för olyckor är obegripligt, med tanke på hur dåligt många bilister kör så fort de pratar i mobilen. Där torde VTI ha arbetat med ett statistiskt material som på något sätt är skevt.

Statistik är ett trubbigt instrument med många felkällor. Det bör kompletteras med andra metoder – till exempel studier av hur folk faktiskt kör när de pratar i mobil, deras uppmärksamhet och reaktionstid. Har det gjorts sådana undersökningar?

Tillägg den 18 april:
Nu har en amerikansk undersökning dykt upp, som visar stor förbättring av trafiksäkerheten när handhållen mobiltelefon förbjuds: Mobilförbud minskar antalet olyckor.

Här skriver DN och Svenskan om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om mobil, trafik, handsfree, trafiksäkerhet, VTI. Intressant?