onsdag 4 juni 2014

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:


Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

onsdag 25 september 2013

Maktmissbruk i liten skala mot stor skara

Överheten skämmer allt som oftast bort sig själv med maktmissbruk av rena bekvämlighetsskäl. Särskilt utsatt är den breda allmänheten, förmodligen för att den fogligt tar det. När gör Svensson revolt?

Den breda allmänheten, så kallat vanligt folk, utsätts för ständiga övergrepp – alltifrån kollektiv bestraffning till rättslöshet inför godtycklig myndighetsutövning. Ett exempel på sistnämnda är hur parkeringsavgifter hanteras.

De kallas böter, så att vanliga regler för näringsliv inte ska gälla för dem – fast de utdelas på ytor avsedda för parkering i vad som måste anses som ett merkantilt förhållande: betala så är det fritt fram att parkera.

Men vore det en normal affärsverksamhet skulle de löjligt höga straffavgifterna för utebliven betalning eller utgången parkeringstid inte vara möjliga. Ej heller det sätt på vilket de drivs in.

Vare sig man anser sig vara felaktigt bötfälld eller ej, ska man betala inom åtta dagar (!) och därefter protestera till i praktiken samma myndighet som utdelat parkeringsavgiften. Sedan är det bara att invänta deras bedömning – och hur stor är chansen att de ska tycka att de själva gjort fel? Skulle de mot all förmodan medge eget fel, först då betalas avgiften tillbaka – på öret.

Så mycket är fel med detta. Åtta dagar att betala en räkning medges inte i lagen utan särskild överenskommelse mellan parterna därom. Så i praktiken kan de inget göra förrän 30 dagar har gått – utom att som myndighet hota med vad som i själva verket är ett olagligt krav.

Beloppet som krävs är också rättsvidrigt. Det står inte i minsta proportion till den ursprungliga parkeringsavgiften, som är några tior i timman. När jag senast drabbades av detta var straffavgiften 400 kronor på en boendeparkering som kostar 20 kronor om dagen där jag bor. Vi pratar alltså 2000%! Ingen ockrare i världshistorien har haft mage till något liknande.

Att tvingas betala fast det föreligger tvist om skulden är också fullständigt absurt. Det betyder att man straffas innan skuld är belagd. Det vore något slags rättvisa om myndigheten å sin sida ålades att betala tillbaka ett större belopp om den visade sig ha felat – ett straff för den som orättmätigt utdömde straff, alltså. Helt normalt. Men det anser sig myndigheterna inte alls skyldiga till.

Rimligast är förstås att ingen betalar innan tvisten är löst. Stat och kommun är giriga, det vet vi – men de är allmänhetens tjänare, så de ska inte försäkra sig om snabba eventuellt orättmätiga pengar på enskilda medborgares bekostnad. Myndigheterna har mycket mer råd att vänta på pengarna än medborgarna har att ligga ute med dem.

Att myndigheterna själva ska utreda om de gjort rätt eller ej är förstås förkastligt ur rättvisesynpunkt och har så varit sedan Hedenhös. Inte nog med det. De tar god tid på sig.

När jag nyss råkade ut för saken berodde det på datafel hos kommunen. De hade tappat bort att min bil var berättigad till boendeparkering, en avgift jag hade betalat. I vilken rättsprocess värd namnet som helst skulle därmed deras straffavgift ogillas. Hur deras egen bedömning går vete tusan, men jag ger besked när jag fått det.

Håll inte andan i väntan på det, för myndigheten har meddelat mig i en bekräftelse på mitt överklagande att handläggningstiden är cirka 6-8 månader. Mer än ett halvår! Och inte ens det är något löfte. ”Cirka” kan betyda lite vad som helst.

Man har alltså mage att låta det hela dra ut på tiden så in i norden – och inte undra på, eftersom man med sitt rättsvidriga regelverk redan har fått in pengarna. De skulle hantera saken betydligt kvickare om de inte fick betalt förrän saken var avklarad.

Jag vet varför dessa absurditeter fortgår. Myndigheterna vill göra det smidigt att hantera avgifter som det är så många av. Men mängd är inget skäl att ignorera rättvisa – snarare tvärtom. Ju fler som drabbas av orättvisa, desto angelägnare är det att komma tillrätta med den.

De kanske också ursäktar sig med att det handlar om relativt små pengar. Kanske var det en gång i tiden fråga småpengar, men det har höjts friskt genom åren. 400 kronor är inte fy skam i de flesta medborgares budget – dessutom när man ska betala så fort och ligga ute med pengarna så pass länge.

Nej, det finns ingen ursäkt för detta slappa myndighetsmissbruk. Dessutom – det är symptomatiskt: tillåter de sig dessa övertramp har de säkert inga problem med andra, som kan drabba medborgare etter värre. Är det bara jag som blir förbannad?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , Intressant?

måndag 10 juni 2013

Där nutid möter det förgångna

S:t Petri kyrka i Malmö har gratiskonserter på onsdagar, ett generöst sätt att göra bruk av den vackra lokalen och dess överväldigande akustik, som ställer distinkta krav på välljud hos instrumenten. Inget digitalt göre sig besvär.
Onsdagen som var spelade kammarmusikensemblen Concertino Internazionale, en kvartett bestående av tre gamla rutinerade ryssar med mycket gemensamt i sitt förflutna och en ung svensk med ringa förflutet men en lovande framtid.
Svetlana Orlova, som är bosatt i Malmö, spelade fiol med oantastlig säkerhet. Tonernas träffsäkra renhet skulle kunna beskrivas som saklig. Viktor Kozodov från Moskva spelade den ena cellon med myndighet men också med en tidvis uppdykande busighet. En spjuvers sinnelag bakom den klassiska musikens nogsamma fasad, en buspojke i behåll genom åren.
Den andra cellon höll Simon Bång, ung stockholmare som studerar både till solist och dirigent på Malmö Musikhögskola. Han har just den passion och det ungdomliga övermod som kan leda hur långt som helst – såväl till höjder som bråddjup. Jag känner honom sedan några år och tror nog att han förstår att navigera sig fram. Han måste ha gjort ett gediget intryck på de tre rutinerade ryssarna för att inkluderas i deras lilla utvalda skara.
Dmitri Klimov spelade piano med den försiktighet som är nödvändig för detta ganska påflugna instrument i kyrksalen, vars akustik har en märklig egenskap att röja ljuds later och tillkortakommanden. Stråkarna smekte väggarna och smektes av dem, medan flygeln fick hålla sig i bakgrunden för att inte irritera samma väggar. Några av styckena spelade Klimov elektrifierat på en Roland, vars ljudbild skamset föll platt till kyrkgolvet.
Kyrkor kräver det absolut analoga, som de är byggda för – mästerligt, efter många århundradens snille och förfining. För en mindre fullgången pianist än Klimov hade det rasat.
De kallade sin konsert Where the Past Meets the Present, eftersom den bestod av såväl klassiska verk från klassiska sekel, som några från det sena 1900-talet. Dock var de nyare styckena komponerade i arkaiserande stil, så titeln borde ha varit den omvända: där nutid möter det förgångna.
Det är en svaghet hos den så kallade konstmusiken (märklig term, dessutom) att den sällan lyckas förhålla sig nyskapande till traditionen – med mindre än att den halkar in i absurditeter och uppenbara artefakter. Mozart, Schubert och alla de andra giganterna vilar alltför tungt på musikernas axlar. De mäktar inga skutt.
Å andra sidan ljuder det gott om denna musiktradition, i synnerhet på så ömhänt hanterade instrument och i en präktig kyrksals omfamning.

Vad gäller bilderna tog jag sviten när Simon Bång brottades med att arrangera sina notblad på notstället. Han får förlåta, men det var ett muntert litet mellanspel.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 6 juni 2013

Ny musik på gammalt vis

I lördags var jag på dataspelskonsert, ett festligt samtidskoncept med film- och spelexperten Orvar Säfström vid spakarna. Mest slående är att den ultramoderna spelvärlden har musikideal som framför allt är arkaiserande.

Orvar Säfström
Evenemanget är passande döpt till Joystick, denna gång mer specifikt Joystick 5.0, eftersom det är femte versionen och året för denna turnerande uppsättning. Musik från diverse dataspel framförs av symfoniorkester. Populär- och finkultur i ystert möte.

Här var det Malmö symfoniorkester som spelade i stadens konserthus, med förträfflig akustik. Redan där är man hemma: att få lyssna på mästerligt konstruerade och spelade instrument helt analogt – direkt från resonanskropp till öra – är i sig ren erotik. Blott efter en tid vaknar kräsenheten för kompositionerna.

Och dessa var märkligt traditionella. Age of Conan, Tomb Raider, Halo 4 och andra dataspel har musiksatts med tydlig lojalitet till klassiska kompositörer à la Mozart och Strauss. Sammalunda gäller förstås John Williams musiksättning av filmen Star Wars, som är det moderna paradigm spelmusiken verkar inom. Den mest sentida (men inte precis mest avantgardistiska) kompositör vars inflytande skymtade tydligt i verken var Leonard Bernstein.

Sistnämnda var särdeles sant för de två spelmusikstycken av Jason Graves som framfördes – ett av dem med honom som dirigent, eftersom han var på plats i Malmö konserthus. Jag skulle kunna slå vad om att det som en gång i barndomen väckte drömmen att bli kompositör var West Side Story.

Fullt begripligt i så fall. Den musiken satte även tidiga spår i mig, genom skivan med filmmusiken som mamma ofta spelade på resegrammofonen i bakelit. Min musiklärarinna i fjärde klass på Maltesholmsskolan i Hässelby Strand var en skolad operasångerska som tog oss på lika fascinerande som krävande resor i musikens värld. Hon spelade West Side Story för oss – men Broadwayuppsättningens inspelning. När det gick upp för henne att jag hade filmskivan insisterade hon på att jag skulle ta med den så att vi kunde jämföra. Vi var överens om att teaterversionen var den överlägsna.

Nå, det var en avvikning. Jason Graves förhöll sig lika lekfullt som kärleksfullt till inflytandet från Bernstein. Därutöver var hans musik såsom övriga stycken under konserten förvånande trogna ett städat klassiskt musikideal. Mer Tjajkovskij än Stravinskij, om man säger så. Experimentell konstmusik lyste med sin frånvaro, likaså blues, jazz och rock.

Det kanske är något amerikanskt, ungefär som att de på den sidan Atlanten har svårt att ta till sig modernare konst än impressionismen – i alla fall i de breda lagren och de högtidliga sammanhangen.

Inom detta paradigm, dock, fyllde Malmö symfoniorkester – frejdigt och mustigt dirigerad av Charles Hazlewood – bägarna till bredden. Det var rikt och mäktigt, nyanserat och klangdjupt, allt vad en fullödig symfoniorkester mäktar. Dessutom i några av styckena gedigen sång av sopranen Sabina Zweiacker, som hade den sällsynta förmågan att obekymrat och smakfullt glida mellan pop- och operaröst.

Starkast intryck gjorde andra stycket, Uncharted Trilogy av Greg Edmondson, som framfördes ytterligt dämpat, likt en viskning, rakt igenom. Det stegrade den dramatiska effekten enligt principen ”less is more”.

Orvar Säfström var en ledig konferencier som närmast konverserade publiken om numren mellan dem. En stor del av åskådarna var uppenbart ungefär lika bevandrade i denna subkultur som han. Det smälte ihop till en frejdig stämning, som ibland tog ensemblen med häpnad.


Utanför konsertsalen var det en del utställningar på temat dataspel, samt ett antal uppkopplade datorer för besökarna att spela på. Det gjordes i hög grad, såväl före som efter konserten. Kanske några även gjorde det under konserten, vilket är hur det kan gå när samma frestelse dyker upp i två gestalter.

Man kan inte annat än älska när populärkultur släpps in i finrummen. Det måste till. Jag slår vad om att varken Mozart eller någon av hans kollegor från förr spinner i sina gravar. När de skapade sin musik var den i högsta grad populärkultur, om än framförd oftare i slott än i koja. Idag skulle Mozart ha kastat sig över uppgiften att musiksätta Tomb Raider.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

onsdag 22 maj 2013

Tonårskamrater

Jag har så smått börjat scanna in mina gamla negativ. Där var förstås många bilder på kamrater från ungdomstiden. Dessa nunor från det tidiga 1970-talet må ha begränsad relevans för bloggens nutida besökare, men de har kanske en anda av det tidlösa i "den tid som flytt". Så här är några av dem.
























(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

söndag 19 maj 2013

Eurovisionsrusigt Malmö

Eurovision Song Contest 2013 ägde rum i Malmö, vilket var omöjligt att undgå i staden. Den tapetserades med ESC:s slogan "We are one" och på Gustav Adolfs Torg var det rena festivalen. Här är några bilder jag tog där.







TV-sändningarna från Eurovision Song Contest visades på ett par storbilds-TV på samma torg. Under finalkvällen var det packat med folk och flaggor:




(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Extremt ensidig jury


I detta års Eurovision Song Contest vägde publikrösterna lika med jurygruppernas i slutresultatet. Miljontals röstande mot 195 ”professionals” från de 39 deltagarländerna. Den svenska juryns sammansättning visar på en beklämmande ensidighet.

Tre av de fem i juryn är jämnåriga och lika många har ett förflutet som deltagare i just schlagerröran. Det är en jury tillsatt som om den populärmusikaliska mittfåran vore den enda möjliga musikformen.

Här är den svenska jury vars röster alltså vägdes lika med alla de svenska tittarrösterna:
Den svenska juryn i Eurovision Song Contest 2013.
Monica Starck, 39 år, musiker och låtskrivare som bl.a. deltog i kören bakom Loreen vid förra ESC.

Erik Rapp, 16 år, popsångare som deltog i Junior Eurovision Song Contest 2011 som 15-åring, där han kom 9:a.

Ralf Gyllenhammar, 46 år, hårdrockare från Mölnlycke som medverkade i Melodifestivalen 2013 med ett tävlingsbidrag, där han kom på 7:e plats.

Karin Gunnarsson, 37 år, musikläggare på P3, med inriktningen nyutkommen populärmusik.

Daniel Breitholtz, 36 år, f.d. A&R på Sony Music, f.d. Idoljurymedlem, f.d. programledare på Mix Megapol.

ESC:s regler säger att juryn ska ha en bred sammansättning vad gäller ålder och andra kriterier, samt att de på inget sätt får vara involverade i några av de låtar som tävlar. Så här skriver de på ESC:s hemsida:

”The jury consists of a variety of members in terms of age, gender, and background. They are all citizens of the country they are representing. None of the jury members are connected with any of the participating songs or artists, in order that they can vote independently. All jury members have made signed declarations stating that they will vote independently.”

Den svenska juryn visar ingen större variation i ålder, inte heller i bakgrund. De tre artisterna har samtliga medverkat i schlagertävlingar. De två övriga är specialiserade på popmusik, för att inte säga schlager.

Musik innehåller så mycket mer – och det torde ha varit ESC:s tanke med regeln att få in en större del av denna spännvidd. Sådan är ju också allmänheten, som denna musiktävling förväntas underhålla. Med så mycket makt åt en så enahanda jury är det inte konstigt om musiken i ESC blir alltmer likriktad.

Jag har inte sett någon information om hur dessa jurygrupper tillsätts (det är mycket som mörkas i schlagerdjungeln) men ett rimligt antagande är att varje land självt får avgöra detta. I så fall är det mycket troligt att Christer Björkman i praktiken stått för tillsättandet av den svenska juryn. Och hans musiksmak är knappast den bredaste.

En kategori som saknas i juryn är musikjournalister, som har till jobb att göra oberoende beskrivningar och bedömningar av musiklivet. Det borde meritera dem väl för juryuppgiften. Till skillnad från artister, radiofolk och skivbolagsputtar är musikjournalisterna så att säga experter på att vara publik. Deras perspektiv är publikens, inte producenternas.

Att låta branschfolket ensamt bedöma musiken är som att låta kockarna skriva krogrecensioner och filmregissörerna dela ut guldbaggar mellan sig.

Mest av allt störs jag dock på den gräsligt odemokratiska grundsyn som väger 195 röster lika med de miljoner tittare som till och med betalade för att göra sin röst hörd på Eurovision Song Contest. Blandar man in den demokratiska processen, vilket man bör därhelst det är möjligt, ska man vara den trogen. Då ska folkflertalet bestämma, punkt slut. Man kan inte låta ”experter” snedvrida resultatet utifrån något slags föreställning om att allmänheten har fel – en omöjlighet i synnerhet i fråga om de subjektiva upplevelser som är all konsts natur.

En sådan procedur är förrädisk och antidemokratisk. Det är som att backa filmen till den skamliga tid i vårt land när man hade olika antal röster i de allmänna valen beroende på hur rik man var.

Nu hoppas jag att de åtminstone offentliggör jämförelsesiffror på hur jurygrupperna och tittarna röstade. Skulle Danmark vinna även om tittarnas röster ensamt avgjorde? Vilka andra skillnader i smak skulle framträda? Det är jag nyfiken på. Och det borde ha visats upp redan under direktsändningen – eller i alla fall publicerats samtidigt. Valresultat ska vara omedelbart offentliga i sin helhet.

I Sveriges Melodifestival hade Yohio vunnit om tittarna fick avgöra – med råge, dessutom. Jag undrar hur han hade placerat sig i Eurovision Song Contest – även där under förutsättning att tittarna fick avgöra. Jag är inte särskilt intresserad av branschfolkets musiksmak, för det har alltid varit uppenbart att den är bedrövlig.

Här namnger SVT den svenska juryn. Jag har ännu inte sett andra media göra detsamma, men kanske kommer det under dagen. Skriver om ESC gör de förstås en hel del, t.ex. här: AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?