Ibland blir det helt rätt

En senkommen reaktion: härligt att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur! Dessutom – bra timing av Svenska Akademien. Han har varit på tapeten i många år men då känts som det chauvinistiska alternativet, medan det nu känns som en senkommen nödvändighet.

Ända sedan Akademien 1974 hade det halvdana omdömet att ge ett delat Nobelpris till Harry Martinson och Eyvind Johnson, med efterkommande sorgligheter, har de varit livrädda för att ge priset till en svensk. Tranströmer har nämnts som en kandidat i ett par decennier men avfärdats av denna anledning.

Nu plötsligt vågade Svenska Akademien, och det var verkligen i en situation som kan beskrivas som mogen. Nu eller aldrig. Världspressen håller med. Tranströmer ska inte lämna jordelivet utan Nobelpriset på sin spiselkrans.

Han hör tveklöst till de moderna mästarna. I mina ögon är han zen. Notera dock: inte blott den sublima tomheten, som är zens centrala natur, utan också de ögonblick av kristallklarhet som zen kallar satori och lekfullt avfärdar som bieffekter av korrekt meditation. Tomas Tranströmer kombinerar tomheten och dess sprängfyllda motsats av ljuv kontemplation över tillvarons komplexitet.

Tomas Tranströmer är dessutom en djupt sympatisk person. En pärla. Jag har, vad jag minns, träffat honom blott en gång. Det torde ha varit runt 1980. Orsaken till att jag (med all min självupptagenhet) minns detta möte är att vi presenterades för varandra av en annan poet, som jag vet att vi båda högaktar: Géza Thinsz, ungraren som tyvärr har gått ur tiden och vars minne inte vårdas efter förtjänst därefter.

Géza var min redaktör på Norstedts när jag där gav ut ett par astrologiböcker, för att han visste att jag kunde ämnet och han själv fascinerades av dess metafysiska symbolspråk. Utan hans insisteranden hade dessa böcker aldrig blivit av, vad nu den litterära historieskrivningen kan anse om det.

Jag var ung och burdus på den tiden. Géza ville förstås ha sitt eget horoskop tolkat av mig och roade sig över att jag där pekade ut ögonblicket för vad jag kallade en ”mysig död” för honom. Jag vet inte om jag blev sannspådd på den punkten, men definitivt inte långt därifrån.

Nå, en dag på Norstedts var Tomas Tranströmer där och vi skakade hand med vad jag uppfattade som ömsesidig nyfikenhet. Géza hade redan innan dess flera gånger nämnt sin beundran för poetkollegan – och jag visste hur restriktiv han var med sådana vitsord. Jag kände omedelbart och intuitivt att jag bara kunde hålla med honom. Vid senare läsning av Tranströmer blev det bekräftat.

Det är en skön poet, som kombinerar en förfinad språkhantering Bonniers alla pedantiska kvasipoeter måste avundas honom, med en radikalitet revolutionärer knappt vågar drömma om och en metafysisk närhet varje konstnär måste ha men få vågar sig på. Kan det bli bättre?

Jag rotade i min bokhylla och hittade en pärla till bok, som jag säkert fick av Géza när det begav sig. Den saknar dedikation, vilket inte förvånar eftersom Géza aldrig skulle signera annat än det som flödade fram ur blott och bart hans egen penna.

Boken heter Stigar och gavs ut av Författarförlaget 1973, när proggen inte bara var en ism utan rent och skärt evangelium. Författarförlaget, sedermera uppköpt av multimiljonären Thomas Fischer, var ett intressant men förvirrat experiment i litteratur oberoende av de stora förläggarnas preferenser.

I just denna bok valde Tomas Tranströmer, sparsmakad med egna verk, att kombinera sina dikter med några av Robert Bly och ungraren János Pilinszky, där sistnämnda hade tolkats av Géza och Tomas i samarbete.

Boken med dess tre andar (eller fyra, för att vara mer sannfärdig) är en upptäcktsresa, som man kunde kalla fyrverkeri om inte samtliga inblandade poeter vore så koncentrerade på stillsamhetens och behärskningens språk. Jag hoppas att den ges ut på nytt, när nu en av dem fått Nobelpris, vilket på sätt och vis bör tjäna som premiering av allihop. Den är en skön resa som jag varmt rekommenderar.

Betänk, när ni läser dessa strofer, att de inte är ord frammanade som siffrorna på roulettebordet av kulans upprepade dans över det, utan snarare som Einsteins strävan att ur fysikens alla lagar hitta den samlade, minimaliserade och utkristalliserade förenande fältteorin. Vilka är det minsta antalet ord som förklarar skapelsens inneboende natur – och dess verkan på sina varelser, som kråmar sig runt dess lagar likt masken på kroken?

Jag måste bjuda er ett exempel på Tomas Tranströmers ordkristall, och hämtar detta ur ovannämnda bok:

Längre in
På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...

Här är några spridda pressfläckar om Tranströmers Nobelpris: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Nobelpriset, litteratur, poesi, Géza Thinsz