Stefan Stenudd

Alla karaktärer är karikatyrer

2012-01-11T01:57:00.004+01:00

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?

Gott nytt år!

2011-12-31T18:23:00.002+01:00

Ur led är tiden.

Betongförortens magi

2011-12-30T13:13:00.001+01:00

Ikaros över Brandbergen gavs ut 1987. Vad jag vet var det första gången livet i en betongförort skildrades i en roman. Nu finns boken i en ny upplaga. Jag tänkte att det kunde behövas, eftersom betongförorterna finns kvar.

Jag hade jobbat med boken sedan 1983, närmare bestämt den 5 november det året. Sällan är mina romaners startskott så tidsbestämda, men det har att göra med hur den här romanen tog form – och hur jag uppfattar betongförortens väsen.

Varde förort!

Själv hör jag till den första generationen att växa upp i det så kallade miljonprogrammets höghusområden, som uppstod ur ängar och skogsmarker runt städerna likt bibelns gud skapade världen med befallningen ”Varde!” Ena dagen lantlig frid, nästa dag en klase av betongkolosser som fylldes med folk från när och fjärran.

Jag flyttade under barndomen allt längre ut, mot allt nyare Stockholmsförorter: Blackeberg, sedan Hässelby Strand, sedan Söderhöjden i Jakobsberg 1965, när området inte ens var helt färdigställt och balkongerna ännu saknade räcken. Då var jag elva år och hade många drömmar om att flyga, kanske som en besvärjelse mot balkongens skrämmande frestelse. Vi bodde på sjunde våningen.

Brandbergens inre lyster

I slutet på 1970-talet hamnade jag i Brandbergen, som vid den tiden var något av en arketyp för allt som sades vara hemskt med betongförorter. Dess arkitekt föreslog i en debattbok att hela området skulle sprängas bort.

Jag störde mig på ensidigheten i medias skildring av dessa förorter: grått, kallt, hopplöst. Men det var bara ytan. Så snart dessa snabba byggen befolkades fylldes de av liv. Ett liv som måste glöda för att stå emot ytans ogästvänlighet.

Hexagram 22 från I Ching.

Jag fann en talande symbol för denna paradox i ett hexagram från I Ching, den gamla kinesiska spådomsboken. Det var nummer 22 av bokens 64 hexagram, kallat pi, som består av begreppen brand och berg. Boken berättar att det symboliserar en hård och karg yta, som inom sig döljer lyster och skönhet. Vi använde hexagrammet som symbol för Brandbergens Aikidoklubb.

Sådan är betongförorten. Arkitekturen må vara skoningslös och kall, men människor blåser liv i den. Eftersom det är en kamp blir livet där särdeles intensivt och verkligheten får drömska motbilder. Utmaningen frammanar magi.

Det ville jag skildra i romanform. Livet i förorten, under betongens missvisande yta.

Hotet från stjärnhimlen

Ämnet krävde sin egen metafysiska infallsvinkel. Den uppenbarade sig ur astrologin, som jag av en slump börjat studera på 1970-talet och skrivit ett par böcker om. I november 1983 skulle Pluto, den yttersta av planeterna, komma in i Skorpionen, det stjärntecken den sägs härska över.

Det händer bara en gång per cirka 250 år och eftersom Pluto inte upptäcktes förrän 1930 var det första gången någonsin vi visste om det. Pluto står för metamorfos och katastrof, vilket Skorpionens tecken också liksom hotar med – under ytan. Dramatik var att förvänta.

Roboten Pershing II.

Dramatik kom. Mest alarmerande var hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, på grund av att Pershing-robotar skulle placeras ut i Europa och därmed göra det möjligt att bomba Moskva på bara några minuter. Nato hade en övning som simulerade detta, samma vecka som Pluto gick in i Skorpionen, och i Moskva trodde de att kriget var omedelbart förestående. Här skriver Peter Englund om den krisen.

Men Skorpionen är hotet, inte verkställandet. Så det förblev en skräck men stannade under ytan. Inga eruptioner, inte förrän Sovjetunionens sammanfall flera år senare.

Nå, astrologiskt var tidpunkten ändå utmärkt laddad för en skildring av betongförortens magiska undertoner. Det var dessutom i en period då så gott som samtliga solsystemets planeter befann sig inom två stjärntecken, Skorpionen och Skytten, vilket är ytterst sällsynt. Skorpionen är hotet och Skytten är utbrottet. Alla födda i den perioden har enligt astrologin denna krutdurk i sina liv, om än uttryckt på många olika sätt.

Plutos inträde i Skorpionen skedde exakt den 5 november 1983, klockan 22:16 svensk tid. Jag beslöt att med detta ögonblick som utgångspunkt beskriva ett antal scener och händelser i Brandbergen, som skulle förmedla vad jag ville berätta om förortslivets inre natur. Boken skulle heta Novembernatt i Brandbergen och vara en kavalkad av dess vardagslivs märkligheter. Ungefär som en novellsamling, löst sammanknuten till en roman.

Flygturen som inte tog slut

Den första historien jag gav mig på var idén om en grabb som lärde sig flyga – snarare sväva – genom fantasins andliga kraft. Han skulle falla från sitt fönster på sjunde våningen men i ett så drömskt tillstånd att han bara sakta sjönk till marken och landade oskadd. En dröm jag närt sedan flytten till Söderhöjden nästan tjugo år tidigare.

Romaner lever dock sitt eget liv, så snart de har tagit sin början. Berättelsen om ynglingen som lärde sig flyga svällde och svällde. Det blev alltmer uppenbart att den räckte som roman – och som skildring av betongförortens inneboende magi.

Det innebar också att jag kunde avfärda den fantasilösa novembernattstiteln. Boken fick i stället heta Ikaros över Brandbergen – vad annars? Dess huvudperson var onekligen en modern Ikaros – det ungdomliga övermodet som trotsar faran för att nå den stora upplevelsen. Det är så mänskligt, underskönt mänskligt.

Förortshoroskop

Här är hela horoskopet för det ödesmättade ögonblicket när Pluto gick in i Skorpionen, sett från Brandbergen (ett horoskop är inte komplett utan en fastställd plats):

Det är märkligt på flera sätt, till exempel att alla planetpunkter befinner sig under horisonten, i det fördolda. Det är den privata sfären – speciellt umgänge och hem, tredje och fjärde huset, där de flesta planeterna har samlats. Återigen en utmärkt bild av betongförorten, vars fasader skymmer det rika innehållet av mänskligt samkväm.

Förvånande färdig

När jag tidigare detta år bestämde mig för en nyutgivning av boken våndades jag inför den redigering jag aldrig kan motstå att göra. För en tidigare roman, stenåldersskildringen Den siste, visade det sig vara ett mödosamt och frustrerande arbete. Ju kladdigare mitt korrektur blev, desto mer tveksam blev jag inför företaget – ända till slutminuterna.

Men Ikaros över Brandbergen var en helt annan historia. Jag lusläste sida efter sida och fann blott småsaker här och där att fixa. En sådan skillnad mot de tidigare tre romanerna! Den mest radikala ändringen blev omslagets utformning – och även där gör förlagan sig påmind.

Bilden på Ikaros är faktiskt min egen, från en väggmålning vi gjorde i Brandbergens centrum i början på 1980-talet. Den knaggliga bruna bakgrunden är den yta som varje höghus i Brandbergen hade.

Så här är boken igen, återfödd till en värld där mycket har förändrats radikalt och till synes för gott – men inte de miljöer som romanen skildrar.

Här finns den för beställning från internetbokhandlarna AdLibris, Bokus och Bokia. Mer om romanen och utdrag ur den finns på Arriba.

PS

Jag må ha varit den första att skildra betongförorten så att säga metafysiskt i en roman, men inte den sista. Jag känner mig väldigt bekant med den angreppsvinkel som John Ajvide Lindqvist tillämpade i Låt den rätte komma in. Han är yngre än jag men skildrar en äldre förort: Blackeberg. Där har jag också bott, om än i så unga år att det inte är mycket jag minns därifrån.

Johns vampyrhistoria är skräckfylld men också en förortsskildring med både värme och närhet. Förmodligen fann också han att det vore omöjligt utan att använda sig av det absurda.

Läs även andra bloggares åsikter om brandbergen, förort, betongförort, ikaros, astrologi, pershing. Intressant?

Storbankerna: de fyras gäng som skinnar oss

2011-12-22T10:31:00.000+01:00

Styrräntan har sänkts men bankerna låter sig inte styras. De behåller sina räntenivåer – med diverse tunna ursäkter, medan deras vinster växer. Så kan de göra för att Sverige är helt i händerna på blott fyra storbanker, som tillsammans glatt skinnar oss.

Trots att vi har varit med i EU rätt länge, vilket skulle betyda fri företagsamhet över landsgränserna, är vi alltjämt i händerna på blott fyra banker: SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank. Deras grepp om svenskarnas plånböcker har snarare tilltagit.

Det innebär bland annat att vi – i samtliga dessa banker – utsätts för absurda avgifter på allt möjligt, erbjuds bottenräntor på egna pengar, om vi har några över, men krävs på orimligt höga räntor på våra lån, vad än Riksbanken gör med styrräntan.

Så går det när konkurrensen har eliminerats och i stället ersatts av en kartell. Storbankerna är de fyras gäng, kamrater som aktar sig noga för att konkurrera på allvar – och aldrig med markant bättre ekonomiska villkor för sina kunder. Annars skulle de inte kunna hålla uppe dessa onaturligt höga marginaler.

Sverige har ett stort problem med karteller, inte bara vad gäller bankerna – men där blir följderna värst för allmänhetens vardagsekonomi. Vi har ett Konkurrensverk som ska motarbeta karteller och annat otillåtet fusk i näringslivet, men bankerna verkar de aldrig våga ge sig på. Säkert inte heller denna gång.

De fyras gäng av banker har blivit som kyrkor: de står över all misstanke. Ändå har det gång på gång visat sig att de agerar med så dålig affärsmoral att det inte kan kallas annat än skurkaktigt.

Vi behöver ett starkare och modigare Konkurrensverk, men framför allt behöver vi konkurrens på riktigt. Fler banker som slåss om kunderna i stället för att likt kumpaner blott dela bytet mellan sig.

Internetbankerna skulle kunna vara en sådan öppning, men de fegar och har bara marginellt bättre villkor än de fyras gäng – fast de lagt upp sin administration så att de kunde minska marginalerna betydligt mer. Utländska banker borde komma och etablera sig på allvar – inte bara krypa ödmjukt på golvet och kalla sig ”din andra bank”, som Citibank gjorde i sin reklam (de gav upp och sålde sin svenska satsning förra året).

Vi måste komma ihåg att näringslivet må hylla den fria konkurrensen i sina läppars bekännelser, men strävar alltid efter karteller och monopol, för att maximera profiten och kontrollen. Det gäller i allra högsta grad även bankerna.

Tidningarna skriver just nu flitigt om bankernas ovilja att sänka boräntorna, trots deras kraftigt ökade marginaler: Aftonbladet här, här och här, DN här, här och här, Svenskan här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om boräntan, bankerna, karteller, styrräntan. Intressant?

Regeringen vill att oliktänkande förföljs

2011-12-21T01:07:00.001+01:00

Immigrationsministern slår till mot ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Det är förstås så politiskt korrekt att det snubblar redan på tröskeln. Bara floskler och kringgående manövrer, alltså vad vi normalt kallar desinformation. Inte kan det göra någon nytta mot fördomar.

Regeringen har gjort en hemsida som ska ta död på diverse invandringsfientliga myter. Den är här. Tretton myter som bemöts med lika vaga som fega formuleringar. Det kommer inte att rubba en enda Sverigedemokrat.

Avfärdandet av myterna görs med bräcklig retorik och ohederlig manipulation av fakta. Det är stundtals riktigt komiskt, vilket säkert är oavsiktligt – och det ökar förstås underhållningsvärdet.

Men det är inte det värsta. Man tillåter sig också, på regeringens hemsida, att uttrycka hat mot själva det fria ordet. Se här en av myterna och argumenten mot den:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.
Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Riktigt ruskig attityd. Vad de säger är alltså att om man har ”fel” åsikter får man räkna med att bli fördömd och det är alldeles rätt. Så mycket för det fria ordet. Tycker du fel är det rätt att du utsätts för hat.

Vad har immigrationsministern i huvudet? En uppenbar längtan efter den gångna tid när varje invändning mot maktens ståndpunkt var straffbar i sig. I en sund demokrati skulle det groteska yttrandet ovan inte kunna leda till annat än ministerns omedelbara avsked.

Det är dags för regeringen – förmodligen jämte hela riksdagen – att gå en demokratikurs.

DN skriver om saken här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om immigration, invandrare, myter, regeringen, immigrationsministern, politik. Intressant?

Läsa som författaren eller som läsaren

2011-12-18T00:30:00.001+01:00

Tomas Tranströmer, mottagare av årets Nobelpris i litteratur, är av sjukdom förhindrad att hålla tal och läsa sina dikter. I stället firade Svenska Akademien med recitationer av andra, mixat med idel högstämd musik. Det blev rätt stelt men framför allt fick det mig att grunna på vad som månde vara den optimala recitationen – poetens eller läsarens?

Det vanliga är att låta skådespelare läsa poesi högt på scenerna, eftersom det är deras hemmaplan och de anses bemästra att göra ordet till kött, som Stina Ekblad vill uttrycka det. Somliga av dem, exempelvis nyss nämnda, gör verkligen detta strålande.

Men jag minns när jag på 1980-talet satt i Författarcentrum Östs styrelse och var med om att arrangera poesifestivalerna på Moderna Museet. Där var det poeterna själva som framförde sina dikter, medan skådespelare i stället var konferencierer. De sistnämnda kunde ändå inte motstå att läsa några verser.

Skillnaden var slående. När poeterna läste sina dikter blev de påträngande verklighet och texternas innehåll spelades upp i oss lyssnares hjärnor och bröst. Skådespelarnas läsning stannade på scenen, nådde oss inte som mer än en ekvilibrism utförd där borta på den upphöjda golvytan.

Då var det ändå fråga om några av våra mest fantastiska skådespelare. De mäktade intet mot hur ordens författare gav dem resonans och gjorde dem genomträngande, verkligt verkliga.

Det berodde på att skådespelarna gjorde misstaget att spela poeter, låtsas att dikterna kom ur dem själva – eller rättare ur deras rollgestalter. De gjorde sig till röster för författarna. Då är det klart att de föll bredvid de autentiska författarna, som saknade tekniken men visste allt om orden – hade levt dem och fött fram dem i utdragen barnsäng.

Det var samma sak i TV-programmet från Svenska Akademiens föreställning med Tranströmers verk, som framfördes av ett par namnkunniga skådespelare: Krister Henriksson och Kristina Adolphson. I synnerhet Kristina blåste en hel del liv i dikterna men de kom ändå till korta mot diktradernas inneboende pricksäkerhet och magiskt meningsfyllda bilder. De försökte göra dikterna till sina, men det gick bara inte. Vem kan bli Tranströmer, så där i ett nafs?

Vi fick också höra inspelade versioner av Tomas Tranströmers egna recitationer, som framfördes rakt, okonstlat, i suverän tillit till och bekantskap med orden i dem. Som om han stod vid trädgårdshäcken och berättade något anspråkslöst anekdotiskt för grannen.

Jag tror att den som inte är poeten ska välja ett annat uttryck: läsarens. Man ska recitera som om man just bekantar sig med dikten, upptäcker och begrundar orden samtidigt som man läser dem högt. Högläsningen blir då självförklarande, som ett alldeles naturligt sätt att närma sig en text packad med mysterier.

Man läser orden, ett efter ett, ömsom förvånad, ömsom förundrad, förfärad, förtjust eller förförd. Som om texten är skriven med osynligt bläck som bara framträder efterhand, rad för rad.

Det råkar dessutom vara det sätt på vilket dikten uppstår i poetens huvud och hamnar på papperet till att börja med. En frammanad överraskning ur poetens inre. Se där!

SVT-programmet är vad jag kan se ännu inte på SVT Play, men det heter Nobel 2011: En kväll på Svenska Akademien och dyker säkert upp där. Jag har skrivit om Tomas Tranströmers välförtjänta Nobelpris här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, poesi, skådespelare, recitation, poeter, Svenska Akademien, Nobelpriset, litteratur. Intressant?

Friskolor fuskar, men det gör TV också

2011-12-08T22:04:00.000+01:00

Det är ingen nyhet att den svenska skolan befinner sig i kris. Den har fallit långt ner på den internationella topplistan, från 2:a till 17:e plats om jag minns rätt. Men när UR ger sig på friskolorna – säkert inte utan god anledning – går det väldigt fel, för att svensk TV-journalistik brister om möjligt ännu mer.

UR-reportern Natanael Derwinger gjorde ett entimmas TV-program med få fakta och många insinuationer, i en försåtligt kamratlig ton som om han ledde ett barnprogram. Hans retorik var ofta direkt olustig.

Derwinger påpekade ideligen att ”utländska riskkapitalister” plockat många miljoner i vinst ur svenska friskolor. Han ville få det att låta riktigt ruskigt.

Men vad spelar det för roll att de är utländska? Vi är med i EU och våra företag tjänar pengar utomlands. Det måste ju få vara ömsesidigt. Dessutom handlade det framför allt om ett danskt företag och när man som jag bor i Malmö är det knappast särskilt utländskt.

”Riskkapitalister” är ett annat märkligt uttryck, eftersom det antyder cyniskt åstadkommen profit för några enstaka redan stormrika kräk. Visst kan det ofta vara så – men om det inte fanns kapital berett att ta risker skulle hela vår nuvarande ekonomi kollapsa och samhället upphöra att utvecklas. Själva grunden för aktiemarknaden är just att några som har pengar är villiga att riskera dem på ny företagsamhet eller nya storslagna projekt inom gamla branscher.

Om det gäller stora nya skolsatsningar är det betydligt lättare att genomföra dem med hjälp av stort riskkapital än att försöka bygga denna nya verksamhet från grunden med två tomma händer. Allt kapital som befinner sig i rörelse är riskkapital och det är generellt sett av godo för vårt samhälles utveckling.

Förutom att Derwingers fras är nonsens visade hans eget TV-program att den stora vinnaren inte alls har varit ”utländska riskkapitalister”, utan en svensk kommunalpolitiker, som i sin friskolekoncern genom åren har klämt ut en kvarts miljard kronor. Han kan knappast kallas varken utländsk eller riskkapitalist, eftersom han byggde rörelsen från grunden.

En kvarts miljard är stora pengar, men Derwinger ville inte berätta hur många år det gällde. Min grova uppskattning av ledtrådar som skymtade förbi under programmet är sådär tio års verksamhet. Det är 25 miljoner om året. Fortfarande mycket pengar, men knappast lika alarmerande.

Derwinger undvek också att meddela oss omsättningen hos friskolekoncernen, så vi vet inte vilken procent av omsättningen som var vinst. Det är förstås alldeles avgörande för hur vi ska se på vinstens skälighet. Någon siffra studsade förbi, en dryg miljard om året. Om det är blott denna friskolekoncerns omsättning så är vinsten endast 2,5% om året. Inte mycket att yvas över. Men jag vet inte, för det ville Derwinger inte berätta.

I stället gjorde han som TV-reportrar brukar – stor sak av att makthavare var svåra att få tag på eller inte ville medverka. Inget att förvånas över. Han hade också pratat med elever som spelade dataspel på lektionstid och kände att de kastat bort sina år på dessa gymnasier. Han jagade emotionella argument i stället för kalla fakta. TV-reportrar tycker att det blir så mycket bättre TV.

Jag blir trött på sådant. De som tar till moraliska brösttoner borde, som det heter, först ta bjälken ur det egna ögat. TV-reportrar gör underhållning för att locka tittare och skapa effekter. De är fjärran från ideellt arbetande människor. Så sluta med teatern!

När det gäller friskolorna är det säkert så att många problem finns, även skandaler. Mer kompetenta journalister har på sistone t.ex. visat att pennalism accepteras på flera internatskolor och att i synnerhet friskolor tenderar att betygssätta så generöst de bara kan komma undan med – och det är en hel del. Än ruskigare blir det om man tittar på hur undervisningen ser ut på religiösa friskolor...

Jag tar det där med dataspel på lektionstid med jämnmod. Det är snarare symptom på att skolan fortfarande är dålig på att vara relevant och intressant för en uppväxande generation. Det var den även på min tid, när den var uteslutande statlig och kommunal. Läroplanens författare borde studera Rousseau.

Dessutom: Elever som tränar sig på datoranvändning, även i spelmiljö, lär sig något som tveklöst hör framtiden till. Kanske ska det visa sig att de inte kunde ha använt tiden meningsfullare för sin egen karriär.

Vad som oroar är att friskolorna konkurrerar ut den kommunala skolan – och detta förmodligen delvis genom orent spel. Marknadsföring i stället för pedagogik, populism i stället för kompetens, och så vidare. Å andra sidan – den kommunala skolan blev med åren allt sömnigare, en kvarleva från svunna epoker, illa kapabel att anpassa sig till en snabbt föränderlig tid. Dessutom sargad av ständigt förändrade okunniga regeringsdirektiv.

Det går snett hit och dit, men jag tror att skolan behöver experimenten och misslyckandena för att finna framgångsrika former och innehåll för framtiden. Derwingers program gjorde mig uppmärksam på att det svenska försöket med friskolor som kapitalet vill investera i (för att de får vara vinstgivande) kanske ändå ska få fortgå ett tag till.

Friskt vågat, hälften vunnet. Vi behöver förnyelse och det får vi inte om vi inte vågar förändra villkoren.

Det fina med åtskillnaden mellan stat och kapital är att den förra kan reglera den senare. Staten är förstås dålig på att vakta på sig själv, medan verksamhet den inte själv driver kan granskas hårt och åläggas alla möjliga krav som staten själv skulle ha svårt att leva upp till. På så vis kan friskolorna utvecklas till något värdefullt för svensk utbildning.

Men det förutsätter att myndigheternas kontroll av friskolorna är aktiv, närgången och handfast. Om myndigheterna velar och slappar går det åt fanders, för kapitalismens svaghet är att den obevakad går precis hur långt som helst blott och bart i syftet att maximera profiten. Det har vi sett otaliga exempel på i de senaste århundradenas historia.

Alltså, om friskolor fortlöpande slarvar med plikterna är det framför allt de övervakande myndigheterna som klantar sig. Det kan också vara så att regeringen har gett sina myndigheter alltför svaga verktyg för att ålägga friskolorna skärpning.

Så kan det gå när man prövar något nytt. Det viktiga är att nu när det uppmärksammas – vad gör myndigheterna och regeringen åt saken?

Här är TV-programmets hemsida: Världens bästa skitskola. SVT skriver om programmet här. Aftonbladet skriver om saken här.

Läs även andra bloggares åsikter om friskolor, skola, UR, journalistik, kapitalism. Intressant?

Så mycket annat än bara bättre

2011-11-27T03:09:00.002+01:00

Flera av mina vänner har berättat hur mycket de uppskattar TV4-programmet Så mycket bättre. Inte för pladdret och det uttjatade kändismötet på något ståtligt gods i naturskön miljö, utan för den sköna musik som ofta uppstår när artister framför andra artisters låtar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se några avsnitt och kan bara hålla med.

Förresten, inte bara. Man anar även annat i programmen, såsom flera artisters ogina eller avundsjuka ögonkast när någon kollega hamnar i rampljuset eller kameraobjektivet. Showbiz är en strid på kniven. Det glöms inte bort för att man dricker vin ihop.

Bakom breda leenden skymtar tidvis dunkla tankar. Någon artists karriär är i sluttning, en annans i stigande, någon stapplar i sina tolkningar medan en annan triumferar. Sådant biter på artisters självkänsla. Leendena är ibland mycket ansträngda.

När de framför sina versioner av andras låtar skvallrar de många ögonkasten mot samma punkt i vänster nederkant om att de har fusklapp, för att de inte gitte lära sig texterna utantill. Ändå vet de allihop att innan dess kan man aldrig göra en sång full rättvisa.

TV-programmets koncept måste bestå av en massa fusk, för normalt är det en mycket lång och mödosam process för en artist att göra en låt till sin. Urvalet är ytterst noga, instuderingen tidsödande och arrangemanget ett omständligt trial-and-error. Inget som man får till på någon dag med material som passar en annan likt hand i handske.

Ändå blir det spännande TV och rutinerade artister kan leverera trots de många hindren. Mot alla odds. Det är prestationer som kan jämföras med idrottsliga bragder. Här vaskas eliten fram.

Två i denna säsongs omgång framträder med särskild skärpa och lyster. Först och främst Laleh (mer om henne här), den underbart egensinniga och innerliga trubaduren. Hon är ett svart hål som slukar vilken låt som helst. God tvåa är Tomas Ledin, den gamle räven, som trots den längsta karriären tacklar utmaningarna så energiskt som om han vore purfärsk i landslaget. Han tänder på uppdragets orimlighet – och det han inte klarar maskerar han bakom gamla beprövade knep.

Tomas Ledin ger – kanske genom sin oblyga rad av hits och radioplågor – ett intryck av lättviktighet. Må så vara för en hel del av hans alster. Men jag glömmer aldrig vilket intryck hans andra skiva, Hjärtats rytm, gjorde på mig när den kom 1973. Där fanns en magnetisk sprödhet och en skön vånda som är central i konstens väsen. Han var 20 år.

Ett av spåren där var Blå blå känslor, hans allra mest gripande sång, som näranog dränktes när den många år senare blev ölreklam. Mikael Wiehe hade den stora klokheten att välja just denna låt då det var hans tur i TV-programmet att tolka Ledin. Däremot missade han att dess stora laddning ligger i vers och inte refräng.

Tomas själv förstod nog inte den sångens skönhet. När jag var rockskribent på DN intervjuade jag honom med anledning av ett samlingsalbum där också Blå blå känslor var med, men i en nedkortad version. Jag frågade varför den beskurits och möttes av blott förvåning och några ord om att den ju var så lång annars. Hela den intervjun är här.

Något liknande har han inte förmått sedan dess, men det finns ändå ständigt en rytm i honom som kommer från hjärtat. Det visade han också i detta TV-program när han med sådan lust gav sig i kast med andras låtar. I gruppen var han väl också den som hade minst anledning att vara avundsjuk. Det hjälper.

Förresten slår det mig att jag nog aldrig har hört hans första skiva, Restless mind från 1972. Någon som har gjort det?

Att TV-programmet är populärt bevisas av kvällspressens intresse. Senaste avsnittet har Aftonbladet fyra artiklar om: här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om tomas ledin, laleh, så mycket bättre, tv, musik. Intressant?

Björn Gustafssons uppgång, fall och saktmodiga återkomst

2011-11-25T23:55:00.000+01:00

Det är inte lätt att leva, ens om man får hela världen öppnad för sig. Det hände komikern Björn Gustafsson när han var 22 år och gjorde succé i Melodifestivalen. Sedan gömde han sig under en sten i några år. Nu har han tittat fram i Skavlan och visar med sin bekännelse om svårmodet precis varför han är en så anmärkningsvärd talang. Det är inte över för Björn Gustafsson.

Skavlan gör ett infernaliskt TV-fredagsnöje, där han till synes lättsamt intervjuar diverse kändisar men ändå lyckas klämma ur de flesta av dem vad de hittills lärt sig på sin livsresa. Och det är blodigt allvar, alltid.

Björn Gustafsson, gossen som sprattlade oefterhärmligt i Melodifestivalen och Parlamentet, var första gäst i denna fredags Skavlan. Intervjun i TV-programmet hade klippts ner till under tio minuter – vilket ändå är en väldig massa för att vara på TV – men här är den i sin helhet, nästan 20 minuter:

Det är en innerlig människa som framträder – kännande, lidande, undrande, kämpande. Björn Gustafsson försökte allt vad han orkade att göra vad vi får för oss att man borde, för att inte säga måste, när framgången öppnar sin famn. Men det är en björnkram (om han ursäktar ordvalet). Man kvävs, man riskerar att förgås.

Bara de härdade – eller känslokalla – pallar trycket utan vånda. De tänker väl på allt guld i slutet på regnbågen. Vi andra skärras och våra tankar hamnar i gatlopp som inte verkar ta slut.

Jag har verkligen inte behövt göra Björn Gustafssons resa men har ändå genom åren fått möjligheter, eller med ålderdomligt språk frestelser, där det inte gått att hålla huvudet kallt men inte heller att bara fnysa och vända ryggen till, utan att känna att man försitter sin chans i livet – som om bara en chans gavs.

Det jag har lärt mig är en sak, en formel som skapar lä även i de värsta stormar: Jag har tillåtit mig att när som helst, oavsett vad, säga nej. Vägra och vända ryggen till. Om man ett enda ögonblick föreställer sig att det finns något så viktigt eller storslaget att man inte kan säga nej till det, då är man nog rätt körd.

Björn Gustafsson verkar ha gjort samma upptäckt, för tidigt i intervjun berättade han om sin ungdomliga oförmåga att säga nej. Då blir man överkörd, utnyttjad och förbrukad på nolltid. Otaliga artister har råkat ut för det. Men han föll ihop och fann i sitt fall kraften att vägra.

Det skvallrar om hans särart. Hur många hade i hans situation av att vara den mest omtalade människan i hela nationen gjort detsamma – krupit under en sten och gömt sig tills hysterin lade sig?

Men Björn, du måste förstå att just din förmåga att göra detta och därmed ombesörja din egen renässans, är ett säkert symptom på att den kommer. Du kan inte bli lagom, det är du inte byggd för. Kliver du fram i rampljuset blir det samma spektakel. Kanske är du rustad att klara det denna gång, men inbilla dig inte att det blir mer sansat. Kom bara ihåg att du alltid kan säga nej.

Se också Aftonbladet och Expressen. Morgontidningarna är fortfarande så konservativt snobbiga att de inte skriver om saken förrän den är passé, vilket är när de äntligen kommer till skott med en egen intervju.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Skavlan, Melodifestivalen, Parlamentet, TV, standup.

Tiden går på TV

2011-11-06T02:16:00.000+01:00

Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?

Läs även andra bloggares åsikter om TV, pausbild, testbild, minne, tid. Intressant?

Skampålen Idol

2011-10-24T00:32:00.000+02:00

I fredagens Idol åkte Emil Elton ut, efter att ha sablats ner totalt av en enig jury inför en miljonhövdad TV-publik. Han är 16 år.

De hårda orden Emil fick stå och ta emot på scenen, inför TV-kamerorna, vore i andra sammanhang självklara att kategorisera som mobbing, eller för den delen ärekränkning. Han var enligt juryn inte vatten värd. Och där måste han stå, rätt upp och ner, och ta emot hånet. Vid skampålen.

Juryn älskar att hävda att det är så det är i showbusiness. Så har de sagt jämt i TV-programmets fleråriga historia. En dålig ursäkt för offentlig mobbing. Dels är det knappast så showbusiness är – vilket märks på juryledamöternas bristande tålamod med kritik mot dem själva. Dels är det hur som helst ingen ursäkt för de personer som själva deltar i hänsynslösheterna.

När det dessutom drabbar en 16-åring, enligt FN:s Barnkonvention fortfarande ett barn, då är det riktigt otäckt.

Jag är övertygad om att det till och med är ännu mer cyniskt. Vad juryn klagade på hos Emil var uppenbart redan från början, under uttagningsomgångarna – alltså att han är ofärdig som artist, vilket inte är ett dugg förvånande med tanke på hans ålder. Han blev inte sämre under sin medverkan i programmet, snarare bättre av träningen han fick.

Så varför ändrade juryn plötsligt sin ton gentemot honom, från kvalomgångens beröm till fördömandena i livesändning? Det kan inte bero på annat än cynisk spekulation – i båda fallen.

Juryn tog med Emil, trots hans oslipade talang, för att de trodde de hade en potentiell flickidol där, en rar pojke som skulle gå hem hos publiken – en ny Johan Palm, som de envist kämpar för att hitta. När så tittarrösterna började trilla in torde de ha funnit att Emil inte hade så många fans som de hade tänkt sig. Då ville de raskt avpollettera honom. Då var han plötsligt något katten hade släpat in på fina mattan.
Nå, den katten var juryn själv.

Det är kusligt med Idols tilltagande förnedrings-TV. Värre torde det bli när det blir alltmer uppenbart att programmet förlorar sitt grepp om den stora TV-publiken. Då blir programmakarna desperata och tillåter sig så gott som vad som helst för att kapa åt sig större tittarsiffror. Ett TV-programs döende är en både utdragen och beklämmande föreställning.

Denna gång är det rekordunga deltagare i Idol, som dessutom har sänkt minimiåldern med ett år till 15. Det beror blott på att juryn och dess skivbolagskumpaner räknar med att nya idoler är lättast att skapa ur denna åldersgrupp. Men de är barn. De ska inte utsättas för offentlig förnedring, även om det är i omständigheter som får dem att själva vilja ställa upp på det – utan att helt och fullt förstå de vidsträckta konsekvenserna.

En jury som bara spelar med i denna cyniska människohandel, dessutom försvarar den med lögnaktiga floskler om hur branschen är, den dömer inte ut någon annan än sig själv.

Se AB. Läs även andra bloggares åsikter om Idol, skampåle, emil elton, showbusiness

Varken värsta eller enda kålsuparen

2011-10-14T11:47:00.000+02:00

Håkan Juholt må ha myglat eller begått en begriplig miss med sitt bostadsbidrag, det är fortfarande svårt att avgöra. Men oavsett dessa turer: varför ska människor med så saftig lön alls ha ett fulltäckande bostadsbidrag? Och det är ändå bara toppen på isberget.

Riksdagsmännen skäms bort med höga löner, vilket de flesta av oss glatt skulle hålla tillgodo med. Därutöver kan de få både bostadsbidrag och traktamenten som är betydligt generösare än vad som gäller för allmänheten. Skattefria pengar, dessutom.

Dessa bidrag tuggar de flesta riksdagsmän glatt i sig, helt enligt regelverket, men det är föga mer moraliskt än vad Håkan Juholt anklagas för. Därmed inte sagt att Juholt borde slippa detta drev, snarare att det borde granska även övriga riksdagsmäns privilegier och hur ogenerat de frossar i dem.

Deras lön är 672.000 kronor om året (56.000/månad). Talmannen och statsministern har 144.000:-/månad. Traktamentet är 360:- per dag vid Sverigeresor, men sedan 2006 110:- om det är fråga om Stockholmsresor, vilket torde vara fallet för det allra mesta.

För bostad gäller att riksdagsledamöter som bor mer än 5 mil från Riksdagshuset (vilket säkert mäts noga) kan få högst 8.000:- mer månad i ersättning för en ”övernattningsbostad” i Stockholm.

Såväl vad gäller bostadsbidraget som traktamentet är den gamla principen att riksdagsmän som är hemmahöriga utanför Stockholm inte ska drabbas ekonomiskt av att sitta i riksdagen. En självklar princip för att inte Sverige ska styras blott och bart av stockholmare.

I praktiken är dock frågan hur ofta det är fråga om ”övernattning” i Stockholm, snarare permanent boende där riksdagsmän ändå väljer att fortsätta vara skrivna på sina ursprungliga hemorter för att på så sätt berättigas till både bostadsbidrag och traktamente.

Vad gäller Håkan Juholt publicerade Aftonbladet den blankett som han fyllde i för sitt bostadsbidrag. Det märkliga är att den saknar en rad för önskat bidrag eller för att notera exempelvis att bostaden delas med någon annan. Sistnämnda står i stället på det hyreskontrakt som Juholt bifogade ansökan. Rimligen hade han därmed all anledning att räkna med att riksdagens kansli justerade ersättningen enligt gällande regler och uppgifter.

Inte för att jag har något särskilt förtroende för Håkan Juholts moral. Han ser ju ut som en begagnad bilhandlare och resonerar ungefär som en sådan. Redan vid hans utnämnande kom jag att tänka på kampanjen mot Richard Nixon – en bild på honom med texten: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”

Ändå ska ingen dömas i media, som varken har domstolarnas kompetens eller känner deras ansvar. Ej heller ska våra politiker åläggas någon vag plikt att agera ofelbart, likt påven i Rom anses göra av sin kyrka. Påven klarar det bara på så sätt att vad han än gör anses det ofelbart, som om Gud hade ordnat det så.

Ingen människa är ofelbar. Inte Gud heller, när man tänker efter.

Jag är inte ett dugg förtjust i Håkan Juholt. När han tillsattes som socialdemokratisk partiordförande var det för mig blott ett ytterligare bevis på att partiet styrs av ett gammalt toppskikt, en nomenklatura, som inte släpper ett uns av makten ifrån sig, om det så är det enda sättet att rädda partiet från att tyna bort, likt gamla generaler.

Ändå ska han inte dömas av något slags pöbelmentalitet, utan baserat på kalla fakta. I den här affären är det ont om dem. Förmodligen framgår det med tiden att han varken varit mer eller mindre ärlig än andra riksdagsmän, i alla fall inte vad gäller bostadsbidraget. Då återstår för oss väljare att avgöra om det betyder att han är god nog eller hela riksdagen sorgligt otillräcklig.

Tidningarna har skrivit så mycket i saken att jag inte orkar annat än ett exempel från var och en av de största: AB, DN, SvD, Expressen, GP, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, bostadsbidrag, drevet, riksdagen, socialdemokraterna. Intressant?

Ibland blir det helt rätt

2011-10-12T00:12:00.000+02:00

En senkommen reaktion: härligt att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur! Dessutom – bra timing av Svenska Akademien. Han har varit på tapeten i många år men då känts som det chauvinistiska alternativet, medan det nu känns som en senkommen nödvändighet.

Ända sedan Akademien 1974 hade det halvdana omdömet att ge ett delat Nobelpris till Harry Martinson och Eyvind Johnson, med efterkommande sorgligheter, har de varit livrädda för att ge priset till en svensk. Tranströmer har nämnts som en kandidat i ett par decennier men avfärdats av denna anledning.

Nu plötsligt vågade Svenska Akademien, och det var verkligen i en situation som kan beskrivas som mogen. Nu eller aldrig. Världspressen håller med. Tranströmer ska inte lämna jordelivet utan Nobelpriset på sin spiselkrans.

Han hör tveklöst till de moderna mästarna. I mina ögon är han zen. Notera dock: inte blott den sublima tomheten, som är zens centrala natur, utan också de ögonblick av kristallklarhet som zen kallar satori och lekfullt avfärdar som bieffekter av korrekt meditation. Tomas Tranströmer kombinerar tomheten och dess sprängfyllda motsats av ljuv kontemplation över tillvarons komplexitet.

Tomas Tranströmer är dessutom en djupt sympatisk person. En pärla. Jag har, vad jag minns, träffat honom blott en gång. Det torde ha varit runt 1980. Orsaken till att jag (med all min självupptagenhet) minns detta möte är att vi presenterades för varandra av en annan poet, som jag vet att vi båda högaktar: Géza Thinsz, ungraren som tyvärr har gått ur tiden och vars minne inte vårdas efter förtjänst därefter.

Géza var min redaktör på Norstedts när jag där gav ut ett par astrologiböcker, för att han visste att jag kunde ämnet och han själv fascinerades av dess metafysiska symbolspråk. Utan hans insisteranden hade dessa böcker aldrig blivit av, vad nu den litterära historieskrivningen kan anse om det.

Jag var ung och burdus på den tiden. Géza ville förstås ha sitt eget horoskop tolkat av mig och roade sig över att jag där pekade ut ögonblicket för vad jag kallade en ”mysig död” för honom. Jag vet inte om jag blev sannspådd på den punkten, men definitivt inte långt därifrån.

Nå, en dag på Norstedts var Tomas Tranströmer där och vi skakade hand med vad jag uppfattade som ömsesidig nyfikenhet. Géza hade redan innan dess flera gånger nämnt sin beundran för poetkollegan – och jag visste hur restriktiv han var med sådana vitsord. Jag kände omedelbart och intuitivt att jag bara kunde hålla med honom. Vid senare läsning av Tranströmer blev det bekräftat.

Det är en skön poet, som kombinerar en förfinad språkhantering Bonniers alla pedantiska kvasipoeter måste avundas honom, med en radikalitet revolutionärer knappt vågar drömma om och en metafysisk närhet varje konstnär måste ha men få vågar sig på. Kan det bli bättre?

Jag rotade i min bokhylla och hittade en pärla till bok, som jag säkert fick av Géza när det begav sig. Den saknar dedikation, vilket inte förvånar eftersom Géza aldrig skulle signera annat än det som flödade fram ur blott och bart hans egen penna.

Boken heter Stigar och gavs ut av Författarförlaget 1973, när proggen inte bara var en ism utan rent och skärt evangelium. Författarförlaget, sedermera uppköpt av multimiljonären Thomas Fischer, var ett intressant men förvirrat experiment i litteratur oberoende av de stora förläggarnas preferenser.

I just denna bok valde Tomas Tranströmer, sparsmakad med egna verk, att kombinera sina dikter med några av Robert Bly och ungraren János Pilinszky, där sistnämnda hade tolkats av Géza och Tomas i samarbete.

Boken med dess tre andar (eller fyra, för att vara mer sannfärdig) är en upptäcktsresa, som man kunde kalla fyrverkeri om inte samtliga inblandade poeter vore så koncentrerade på stillsamhetens och behärskningens språk. Jag hoppas att den ges ut på nytt, när nu en av dem fått Nobelpris, vilket på sätt och vis bör tjäna som premiering av allihop. Den är en skön resa som jag varmt rekommenderar.

Betänk, när ni läser dessa strofer, att de inte är ord frammanade som siffrorna på roulettebordet av kulans upprepade dans över det, utan snarare som Einsteins strävan att ur fysikens alla lagar hitta den samlade, minimaliserade och utkristalliserade förenande fältteorin. Vilka är det minsta antalet ord som förklarar skapelsens inneboende natur – och dess verkan på sina varelser, som kråmar sig runt dess lagar likt masken på kroken?

Jag måste bjuda er ett exempel på Tomas Tranströmers ordkristall, och hämtar detta ur ovannämnda bok:

Längre in
På stora infarten till staden
då solen står lågt.
Trafiken tätnar, kryper.
Den är en trög drake som glittrar.
Jag är ett av drakens fjäll.
Plötsligt är den röda solen
mitt framför vindrutan
och strömmar in.
Jag är genomlyst
och en skrift blir synlig
inne i mig
ord med osynligt bläck
som framträder
då papperet hålls över elden!
Jag vet att jag måste långt bort
tvärs genom staden och sedan
vidare, tills det är dags att gå ur
och vandra länge i skogen.
Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vid den...

Här är några spridda pressfläckar om Tranströmers Nobelpris: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Nobelpriset, litteratur, poesi, Géza Thinsz

Djur har också kul

2011-09-12T16:06:00.000+02:00

Allt är inte bara nytta. Forskningen visar att djurs lek inte bara handlar om att lära sig färdigheter. Ofta handlar det helt enkelt om att ha lite kul. Det säger fundamentala saker om livet.

Alltsedan Darwin har biologin i allt högre grad beskrivit tillvaron som en närmast mekanisk värld, där allt har ett syfte som alltid är nytta. Förnuftigt, måhända, men också rätt tråkigt.

Leken, som annars sticker ut och ger intryck av nöje i stället för snöd nytta, har förklarats som träning av de färdigheter alla djur – inklusive människan – behöver för att klara sig igenom den hårda tillvaron och få arten att föröka sig.

När forskare granskar denna tes, dock, visar den sig inte hålla. Såväl människor som djur har mängder av lekar för sig som inte är ett dugg nyttiga – bara roliga.

Det är skönt att det är så. Annars vore jordelivet bra dystert och vi levande varelser föga mer än maskiner. Vi finns till en kort stund i evigheten – det är klart att vi vill njuta av den utmätta tiden, så gott det går.

Nyttans evangelium växte fram ur den naturvetenskapliga revolutionen, redan innan Darwin dök upp. Världen blev ett urverk, en väldig maskin, och dess varelser blott kuggar däri. Som robotar utan egen vilja.

Det är inte sant. Det känner var och en av oss intuitivt. Att forskarna dröjt så länge med att upptäcka detta beror på den vetenskapliga grundsyn som härskat de senaste århundradena. I den är fantasi, inspiration, lek och glädje närmast styggelser.

Måtte denna förkrympta syn på tillvaron nu avfärdas – gärna med ett skratt – för att både människor och djur hädanefter ska få roa sig, utan att det ska behöva vara någon annan poäng med det än just nöjet i sig självt.

Här skriver DN om dessa rön, som de hämtat från Forskning & Framsteg.

Läs även andra bloggares åsikter om djur, natur, lek, biologi. Intressant?

Protest från pionjären

2011-09-09T10:21:00.000+02:00

Vid mitt senaste Stockholmsbesök hade statyn utanför centralstationen försetts med munskydd. Har huvudstadens luft blivit så dålig eller ska det tolkas som att SJ stinker?

Statyn föreställer Nils Ericsson (bror till uppfinnaren John Ericsson), som i mitten på 1800-talet ledde den svenska järnvägens utbyggnad. Han skulle nog bli besviken på hur järnvägstrafiken sköts numera.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms centralstation, centralen, Nils Ericsson, SJ.

Sådan sång är meningen med livet

2011-09-07T03:02:00.001+02:00

Alla blir lyckliga inför stor talang. Fordom kallades det en gudagåva och det är en träffande beskrivning på hur det känns att bevittna en sådan. Idol fick en redan i säsongens första program – den obegripligt brådmoget snitsige 17-åringen André.

Det var som en blixt från klar himmel. André Zuniga-Asplund satte sig med gitarren och förklarade att han skulle gå från reggae till Från och med du, varvid Anders Bagge gjorde en min som sa att det lät både omöjligt och osmakligt.

Det dröjde inte en takt in i låten förrän hela juryn var trollbunden. Jag också. Hur kan en 17-åring ha mognaden att leka så spirituellt med musiken och glida både självklart och sensuellt från något slags calypso-reggae till modern svensk pop, utan att tappa greppet en enda mikrosekund?

Dessutom med en gnista i den hesa rösten som borde kunna bota cancer och en teddybjörnscharmig liten brytning på vad jag uppfattade som norska. En fullvuxen artist i en pojkvasker.

Alexander Bard for upp ur stolen för att göra en alldeles egen våg med sitt jubel, men innan dess visade jurymedlemmarnas ansiktsuttryck att de knappt trodde sina ögon och öron.

I den stund då André så mjukt gick från det svängiga introt till popsången var det omöjligt att föreställa sig någon värdigare vinnare av Idol.

Sådant blir man lycklig av och det är en välsignad reflex vi människor har. Vad än elaka tungor påstår är vi bevisligen osjälviska, välmenande varelser. Vi gläds över andras storslagenhet, för vi njuter av den – ofta mer än de själva förmår. Glimrande talang skänker ett stänk av vad som måste vara meningen med livet.

Här skriver Expressen om André Zuniga-Asplund. Det går fort nu för tiden. Han har redan över 3.000 fans på FaceBook. En tidigare inspelning av Från och med du på YouTube har spelats 45.000 gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, talang, musik, TV, André, André Zuniga-Asplund. Intressant?

Kön mot klass

2011-09-06T12:50:00.001+02:00

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige minskar, uppger DN. I jämförbara yrken är den nu endast 5,9%, vilket knappast beror på någon kvardröjande misogynitet.

Skillnaden är dock större om man slår ihop alla yrken i en klump. Då tjänar männen i medeltal 14,3% mer. Återigen är det knappast fråga om att kvinnor missgynnas, för då skulle det vara ungefär samma skillnad även inom jämförbara yrken.

Ändå döljer sig en gammal fördom där. Traditionella kvinnoyrken, som fortfarande kvinnor i högre grad än män har, värderas lägre än de traditionellt manliga. Exempelvis är vårdyrken lägre avlönade än fabriksarbete och byggjobb, lärare sämre betalda ju yngre barn de arbetar med, och så vidare.

Men de riktigt stora löneskillnaderna är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. En VD betalas sjukt mycket mer än alla sina underordnade. Där har skillnaderna till och med ökat de senaste decennierna.

Könssamhället är i avtagande, men klassamhället blir hårdare och dess orättvisor större. Och allvarligt talat: de som fortfarande insisterar på att de största orättvisorna är mellan könen, de medverkar till denna utveckling.

Nu är inte det angelägnaste målet att en kvinnlig VD ska tjäna lika groteskt mycket pengar som en manlig dito, utan att alla människors arbete ska värderas rättvist och rättvisande.

(Siffrorna kommer från en rapport av Medlingsinstitutet och gäller år 2010. Här skriver DN om de större löneskillnaderna.)

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, löneskillnader, klassamhället, ekonomi, rättvisa. Intressant?

Den äktenskapliga plikten

2011-09-06T12:09:00.000+02:00

DN berättar att en fransk kvinna tilldömdes 10.000 Euro i skadestånd från sin exman, för att han haft sex med henne för sällan. DN har hämtat nyheten från The Telegraph.

Det väcker två frågor:
1) Skulle domstolen ha fattat samma beslut om rollerna varit omvända?
2) Hur mycket sex är för lite, och finns i så fall för mycket sex?

På den första frågan vågar jag lova att svaret är nej. I våra föråldrade och verklighetsfrämmande könsroller förväntas mannen vara den oändligt trånande, som alltid tar initiativet, medan kvinnan ska vara den motvilligt medgivande. Domstolen dömde som om sex var hans ansvar och skyldighet. De dömde utefter hans könsroll.

Om i stället mannen klagat på att kvinnan ”släppt till” för sällan, skulle domstolen avfärda hans skadeståndskrav och i stället klandra honom med en mängd invektiv.

Svensk lag och dess tillämpning är än mer tydlig med dessa könsroller. En gift man kan dömas för att vara för klåfingrig mot sin fru, även när det inte är fråga om våld – som om de vore främlingar. Har det någonsin hänt att en kvinna dömts för detsamma?

Denna syn på könen är en kvarleva från viktorianska ideal. Inget av könen gynnas av den, hur det än kan tyckas. Utom monetärt då, såsom i det franska skadeståndsfallet. Men det har sitt pris för hela jämställdheten.

Den andra frågan är mer komplicerad. Det franska paret hade varit gift i 21 år. Det är besynnerligt att kvinnan efter så lång tid kan framföra ett retroaktivt klagomål.

Om mannens avoghet gällde för merdelen av äktenskapet, varför dröjde hon så länge med att reagera? Räckte det för henne med samlag sisådär vart tjugonde år och därför gick hon i taket när det inte blev något ens då? Om hon önskade en tätare frekvens borde hon rimligen ha sagt ifrån tidigare.

Man undrar hur många kärleksstunder domstolen ansåg rimligt. Skadeståndet på 10.000 Euro bör ju ha beräknats på en sådan uppskattning. Vilket styckepris per uteblivet samlag ligger bakom beloppet – tio samlag à 1.000 Euro, hundra à 100 Euro, eller tusen à 10 Euro?

Rent nonsens alltihop, som det så lätt blir när fördomar är utgångspunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, rättvisa, sex, jämställdhet, skadestånd. Intressant?

Sångare blir inte idoler

2011-09-05T05:08:00.000+02:00

Så är jag tillbaka till min guilty pleasure, Idol. Jag var särskilt nyfiken på hur Alexander Bard skulle bete sig. Han är rätt burdus. Redan i första avsnittet demaskerade han hela grejen.

Knappt halvvägs in i programmet vräkte han ur sig att Idol inte alls handlar om att hitta sångare, utan artister. Det räcker inte långt att bara kunna pricka tonerna och waila lite.

Han har förstås alldeles rätt. Hur långt skulle t.ex. Håkan Hellström ha kommit om det hängde på skönsång? Thåström? Ulf Lundell? Praktiskt taget vem som helst som verkligen blivit idol?

Det handlar om artisteri, en helhet där sångrösten blott är en skärv. Om det alls går att precisera en viktigaste egenskap – och det är tveksamt, eftersom det finns så många olika typer av idoler – är det förmodligen förmågan att väcka känslor. Eller helt enkelt karisma, den oförklarliga utstrålningen.

Alexander Bard kommer att hinna vräka ur sig en bunt oförblommerade yttranden innan säsongen nått sitt slut. Säkert retar han gallfeber på sådär halva TV-publiken, likaså på jurykamraterna. De tävlande deltagarna kommer dock förmodligen att uppskatta honom alltmer.

Han är ingen dumbom och han förstår sig på den så kallade branschen, fast han sedan sitt uppdykande i den envist har ägnat sig åt vad jag skulle kalla eurodisco, hjärntvätt maskerad till musik. Och bakom all vresighet är det en snäll kille, tro det eller ej.

I alla fall var han det när vi sågs en del på 1980-talet. Innan han blivit legend. Han vräkte ur sig många kluriga plumpheter redan då, men med en hel del generös självironi. Och nog var han besk, men aldrig bitter.

Jag känner betydligt större tveksamhet när det gäller den andra nykomlingen i juryn, skivbolagsmannen Pelle Lidell. Det är folket på skivbolagen som allra minst förstår sig på musik och hur idoler blir till, för de envisas med vanföreställningen att de kan skapa dem.

Lidell verkar inte skilja sig från sina kollegor på den punkten. Han litar på sitt öra och sitt öga, fast han uppenbart sitter fast i någon gubbig hipphet från sådär 1970-talet. Den var inte kul då heller. Hans språk och åthävor är rena parodin. Hur gott kan hans omdöme då vara? Och ändå är det han som sitter inne med veto.

Juryn hävdar att de denna gång söker originalitet. Men man måste nog vara ett original själv för att inte avskräckas av den första reaktionen på originalitet, som är att kalla den underlig och därmed avfärda den.

Det blir en del skriverier i framför allt kvällspressen, som vanligt. Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här. Och mer lär det snabbt bli. Idol och kvällspressen befinner sig i symbios.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Alexander Bard, musik, TV. Intressant?

Fel på alla sätt

2011-09-04T22:39:00.000+02:00

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?

Hur bra kan man vara?

2011-09-03T09:44:00.001+02:00

I recensioner är ordet ”bra” så gott som intetsägande, oavsett vad som recenseras. Hur då bra? Ändå är det få recensenter som klarar sig utan det, för att de har bråttom att bedöma men brister i att beskriva.

I DN har Niklas Wahllöf i sin recension av konserten med Patti Smith använt ”bra” inte bara en, utan tre gånger. Det är svagt.

Det hjälper inte med extra överord. Wahllöf kallar Patti Smith en ”fruktansvärt bra liveartist”. På vilket sätt är det fruktansvärt och på vilket sätt är hon bra?

Svenskan har massor med ord som skulle berätta mer. Kanske hon är intensiv på scen, rentav trollbindande, kanske hon får hela huset att svänga? ”Bra” berättar ingenting.

I slutklämmen konstaterar recensenten: ”Det är väldigt bra.” Jag blir nyfiken – vad skiljer ”fruktansvärt bra” från ”väldigt bra”?

PS: Bilden, av DN:s fotograf Adrian Pehrson, är härlig – eller skulle jag säga riktigt bra? Den berättar minst lika mycket som recensionstexten om Patti Smiths företräden på scen.

Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Niklas Wahllöf, DN, recension, musik, språk, bra. Intressant?

Ledarskribenten som fördömer det fria ordet

2011-09-02T18:46:00.001+02:00

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär befinner sig i hetluft och tycker att det är upprörande. Hans egen penna är bitvis vass men det är uppenbart att han själv anser sig stå över all kritik.

På sistone är en liten dispyt igång på Sydsvenskan, som inleddes när Mats Skogkär ondgjorde sig över angrepp mot honom på nätet från vänsterhåll, vilket föranledde honom att tala om Hatet från vänster, som om kritiken av honom vore symptom på en allmän brutalisering inom vänstern. En av de angripna, Erik Svensson, svarade med Självkritik behövs i gammelmedierna, varpå Skogkär genast replikerade med fantasilösa Hatet från vänster 2.

Kännetecknande för Sydsvenskans syn på debatt är att Skogkärs inlägg inte kan kommenteras, men det är fritt fram på Erik Svenssons inlägg. Varför denna urskiljning? För att Sydsvenskans ledarredaktion sedan länge strukit kommentarsmöjligheterna, även när de skriver vad de har mage att kalla bloggar. De vill stå oemotsagda.

Skogkär har sin syn på Internet klar. Allmänheten göre sig icke besvär, för då blir det bara pannkaka. Tyckandet ska han och hans likar ha monopol på.

Mats Skogkär är ett underligt fenomen. Sydsvenskans ledarredaktion ska vara ”oberoende liberal”, likt övriga Bonnierpressen, men han uttrycker snarare reaktionära ståndpunkter. Och elitistiska. Långt till höger.

Det är därför inte konstigt att han retar upp ett antal bloggare och andra tyckare på de delar av nätet som inte stängt av allmänhetens yttranderätt. Han påstår att det har gått över till regelrätta våldshot mot hans person, men där är hans bevisning svag. De exempel han ger, såsom en tändsticksask på hans tomt, ger snarare intryck av paranoida övertolkningar.

Han nämner även en hatgrupp på FaceBook och torde då mena denna: Anti-Mats Skogkär, som har signaturbilden här bredvid och 109 medlemmar.

Det är en sida stängd för utomstående, så man kan bara se vilka som är medlemmar (eller ”vänner”, för att vara korrekt). Det har Skogkär rotat i, men om han vet vad de pratar om där så torde han själv vara medlem, annars får han inte se det. Det vore ett lovande tecken på självdistans, men jag tvivlar.

Utan att ha läst diskussionen som må – eller inte må – försiggå där, insinuerar Skogkär att alla medlemmar i gruppen är hatiska och våldsbenägna vänstermänniskor. Det är minst sagt förhastade slutsatser.

Skogkär nämner också en blogg mot honom, förmodligen denna: Stoppa Mats Skogkär, som är uppenbart satirisk i tonen och inte haft något inlägg sedan juli 2010. Jag antar att samma person ligger bakom YouTube-kontot Stoppa Mats Skogkär med blott en video, uppladdad maj 2009, och ingen inloggning på kontot sedan dess. Videon har bara setts 196 gånger.

Inte precis någon hatkampanj värd namnet och definitivt inget som en dagstidningsredaktör skulle kunna betrakta som aktuellt.

Ändå har han en poäng i att tonen på nätet ofta kan vara betydligt mer rå än hjärtlig. Den gamla publicismens etik är snävare – även om det dräller av övertramp mot den i gammelmedia.

Varför blir det så? Anonymiteten, säger media ideligen. Möjligen i dubbel mening. Människor med åsikter frustreras av att de isoleras i anonymiteten, eftersom etablerade media sällan eller aldrig ger dem utrymme. Mats Skogkär deltar i det och försvarar medias munkavle på allmänheten, så han kan knappast förvånas om det skapar bittra reaktioner.

Han kunde själv pröva att slå pannan mot samma hårda vägg ett tag, så skulle han kanske bli mer förstående.

Men Skogkär kan skriva löpande i en av våra största dagstidningar och får till och med betalt för det. Fråga mig inte varför. Jag tycker han hör till de slöaste skallarna och tristaste pennorna på dagspressens ledarredaktioner (nå, i god konkurrens, förvisso).

Mats, är jag också hatisk vänster för att jag tycker att dina ståndpunkter ofta är reaktionärt stelbenta och illa underbyggda, att du resonerar med allvarligt haltande logik och undermålig retorik, samt att du skriver utan minsta språkliga finess?

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Mats Skogkär, ledarskribenter, hat, vänster, yttrandefrihet, internet. Intressant?

Nu ska nog de många kloka rösterna framträda

2011-08-29T17:33:00.000+02:00

DN berättar idag att de har stängt av kommentarsmöjligheterna till sina artiklar, för att de ämnar installera inloggning. Deras åtgärd är beklaglig men förståelig.

Björn Hedensjö, chef på DN.se, skriver:
Orsaken är att vi sedan en tid inte klarar av modereringen av kommentarer på ett tillfredsställande sätt – vi har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på inlägg som grovt brutit mot vår policy men som ändå legat kvar på sajten under flera dagar.

Det har framför allt handlat om ett mindre antal envisa kommentatorer som yttrat sig ”rasistiskt” enligt DN, men jag anar att det snarare är främlingsfientligt. Hur som helst är DN:s åtgärd förklarlig. De är som utgivare ansvariga för vad som står på deras hemsida, oavsett vem som har skrivit.

Nu ska de ordna med inloggningskrav på kommentarerna – via Facebook, Open-ID och liknande. Man ska inte kunna vara anonym längre, när man kommenterar på DN.

Björn Hedensjö understryker att det inte är ett ställningstagande mot anonymitet på nätet i allmänhet:
Möjlighet till anonymitet på internet är en viktig demokratisk rättighet, något som blivit tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden.
DN lever dock under skyldigheter som vid upprepade missbruk hindrar dem från att medge sådan anonymitet på den egna nätupplagan.

Jag tycker att Hedensjö uttrycker sig sansat och förnuftigt. Ändringen ska förhoppningsvis innebära att nivån på diskussionerna i kommentarsfälten höjs och att bombandet med hatiska inlägg från människor som inte begriper de elementära principerna för samtal decimeras.

Det finns mycken klokskap i folkdjupen, har Internet visat. Av demokratiska skäl är det angeläget att dessa många kloka röster inte dränks av några få maniskt rabiata agitatorer, som lomhört bara upprepar sina egna teser.

Jag skäller inte sällan på DN och pressen i allmänhet, i synnerhet på deras inkonsekventa förhållningssätt till Internet och de kanaler för offentligt samtal som det har öppnat – men här får jag ge DN rätt. Något måste de göra. Hellre detta än selektivt avstängda kommentarsfält bara på artiklar i ämnen som är de mest engagerande för stunden.

Om jag på denna blogg fick många lågvattenmärken i kommentarsfälten lika dem som drabbat DN, då hade jag nog begrundat samma lösning. Med sorg, men ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kommentarer, inloggning, open-id, pressen, internet. Intressant?

Tonåringar straffas för sex med varandra

2011-08-28T20:06:00.001+02:00

Tonåringar som har sex helt frivilligt med varandra riskerar ändå att dömas som brottslingar, om de är på varsin sida 15-årsstrecket. Det är en bestialisk konsekvens av en tokig lag, som grundar sig på att människans sexualitet inte vaknar förrän just vid 15, vilket helt enkelt är fel.

Vi har de senaste decennierna klampat tillbaka in i en unken sexualmoral som kunde vara hämtad ur 1800-talets viktorianism. Det är den nog också. Sex ses som något fult och hemskt, där det oftast är ena parten (nästan uteslutande mannen, i heterosexuella förbindelser) som vill ha och kvinnan blott har större eller mindre lust att ge.

Det har ingenting med vetenskapliga rön att göra. Snarare är det tvärt emot dem. I stället hämtar denna syn sin näring ur gammal religiös moralism och en grovt förenklad syn på skillnaden mellan könen.

När det gäller barnen passar denna moralism på att bli än mer tillknäppt – och ovetenskaplig. Man har bestämt sig för att barn inte har någon sexualitet och inte ska ha det. Ändå måste ju var och en av oss minnas hur fjärran från verkligheten detta är. Forskningen är också tydlig med att vi är sexuella varelser så gott som från födseln.

Empati i stället för matematik

Det är förstås angeläget att barn och ungdomar – precis som människor i alla andra åldrar – skyddas så att de kan utforska sin sexualitet på egna villkor och i egen takt. Men det måste också betyda att om de vill så ska de få, under förutsättning att partners rättigheter inte kränks. Alltså i grunden samma villkor som för vuxna.

När åldersskillnaden är markant och det i ena fallet är fråga om ett barn, då är förbudsregler nödvändiga eftersom barn befinner sig i beroendeställning till vuxenvärlden. Det är också långt ifrån säkert att barn känner till sina rättigheter och i så fall har styrkan att hävda dem.

Men när det är fråga om ett par som är näranog jämnårigt – den ena strax under 15-årsstrecket och den andra strax över – då måste lagen förstå att göra skillnad. Det är knappast barnarov. Det stämmer ju inte heller med FN:s barnkonvention som säger att man är barn tills man är myndig, det vill säga till 18. Kan barn begå barnarov?

Fällan ligger i att vårt samhälle behöver fastställda gränser, exakta tal, fast tillvaron är ett töcken av gränsdragningsproblem. Där människor – i synnerhet barn – kommer i kläm måste vi göra avsteg från matematiken i vårt rättssystem och i stället praktisera empati.

Det är svårt nog ändå att gå igenom puberteten utan att behöva riskera rättegång och straffpåföljd – i synnerhet som det är så vagt och varierande hur man kan drabbas. Nu verkar det vara upp till varje domstols godtycke.

Det tycks också vara så att könen bedöms olika, vilket påminner om det gamla nonsens dessa lagar bygger på. Pojkar som är äldre än flickor de haft sex med tenderar oftare att straffas för det, medan flickorna blir friade även när omständigheterna är rätt graverande.

Lagen bygger på fördomar, så det är klart att den tillämpas fördomsfullt.

Pressen gömmer sig

DN visar en annan räddhågsenhet i artikeln på sin nätupplaga. De har tagit bort såväl kommentarer som blogglänkar. Vad är de rädda för?

Det är en beklämmande tendens att tidningarna försöker kväva debatten just i frågor där åsikterna är många och vitt skilda. Engagemang är tecken på angelägenhet. Just då är den fria debatten allra viktigast.

Svenskan är modigare, som i sin korta notis om saken har länkar till bloggarna. Å andra sidan är deras korta notis så gott som intetsägande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnarov, tonåringar, sex, rättvisa, moral. Intressant?

Skivbolagen i säng med media

2011-08-28T11:40:00.000+02:00

Nu vågar skivbolagen satsa på nya artister igen, berättar DN. Men de ger sämre villkor för musikerna och lägger beslag på mer pengar än blott skivförsäljningen. Föga överraskande. Branschen lever fast den stinker.

När Internet kom och på flera sätt berövade skivbolagen deras monopol på musik och dess distribution, skrek de i högan sky och tog till brösttoner om moral och omoral, lag och olagligheter, och så vidare.

Samtidigt började de sprida sina tentakler över fler av de inkomstkällor som artister har att leva på – konserter, franchising, musikförlagsverksamhet och så vidare. Nu vill de äga artisterna helt och hållet.

Även om skivförsäljningen fortsätter att skälva finns numera Spotify, där skivbolagen får betydligt större inkomster från musiken än artisterna, som blott får brödsmulor.

Ändå är skivbolagens satsning inte djärvare eller större nu. De tar bara musiker som redan erövrat en publik genom Internet eller TV och har ett så gott som färdigt material. Så de vill inte ta några risker.

Vad är det då skivbolagen har att erbjuda i motprestation? Egentligen bara en sak: sina etablerade kontakter i media. Tidningar, radio och TV är så gräsligt slappa och flata att de i stort sett bara uppmärksammar artister som skivbolagen presenterar för dem.

Att idoler numera poppar upp på nätet och får stor publik innan skivbolagen får fatt i dem, det går media förbi. De sitter och väntar på att skivbolagen ska komma och berätta för dem vilka nya artister de ska skriva om och ta in som gäster i diverse underhållnings- och lekprogram.

Om media vore lite mer på hugget och själva snokade på nätet efter det som faktiskt händer och händer först där – då blev skivbolagen kvickt förpassade till ett museum. Det vore inte fel, för de har en mörk historia och visar inga tendenser till ett tvättat beteende i framtiden.

Att media är så konservativa och nöjer sig med att tugga blott på vad skivbolagen serverar, beror i sin tur främst på att de till sin struktur och mentalitet är samma andas barn som skivbolagen. Det gamla monopoltänkandet, den gamla missuppfattningen om en bransch som gör det kunniga urvalet – och den elitistiska aversionen mot allt som kommer direkt ur folkdjupen.

Pressen fortsätter att odla sin fördom om att konst inte kan vara bra om den inte har godkänts av och presenteras genom etablerade företag i branschen. Det gäller alla konstformer och hela pressen. Ändå suckar varje rockrecensent över hur ”show business” korrumperar och förstör artisteriet. Dags för lite självkritik, journalistkåren.

Här skriver DN om skivbranschens nysatsningar:
Skivbolag på artistjakt igen
”Talangtävlingar är en väg att gå”

Läs även andra bloggares åsikter om skivbolag, spotify, musik, show business, media. Intressant?

Äntligen!

2011-08-28T00:59:00.000+02:00

Nu är jag äntligen klar med att lägga upp alla bilder jag råkade radera från den här bloggen – i 1.019 blogginlägg! Det gick bara att göra manuellt i varje inlägg för sig.

Jag råkade radera dem via min Galaxy ”smartphone” (sistnämnda går att diskutera), utan att ha minsta aning om att det också raderade dem på bloggen. Och ingen varning fick man. Många andra över hela världen har gjort samma misstag.

Det handlar i grunden om att alla dessa tekniska system som omger oss och fyller vår vardag utformas av tekniker. De tänker som tekniker, även när deras alster får användare utan samma kunskaper och perspektiv. Klart att det blir fel då. Obegripliga manualer, snåriga menysystem, bristfälliga förklaringar.

När ska IT-företagen lära sig att låta annat yrkesfolk utforma det som möter användarna. T.ex. pedagoger, som vet hur man förklarar och hur mycket man behöver förklara, eller journalister som är tränade i vilka frågor allmänheten ställer sig.

Och borde de inte låta en klase vanliga användare prova produkter och program en tid innan de släpps ut på marknaden? Så kallade betaversioner testas så gott som uteslutande av tekniker och teknikintresserade. Det räcker inte.

När det gäller användarvänligheten är IT-tekniken fortfarande ytterst primitiv.

Läs även andra bloggares åsikter om användarvänlighet, galaxy, blogger, blogspot, google, bilder, IT.

Bob hund spelar allegorisk teater

2011-08-26T13:22:00.000+02:00

Torsdagskvällens höjdpunkt på Malmöfestivalen var konserten med bob hund (det ska skrivas med små bokstäver, som om de vore ödmjuka). Sångaren Thomas Öbergs frenesi kamouflerar eftertanken i texterna och låtsas lätta upp den blytunga musiken. Det är verkligen ett förklätt band.

Masken Thomas Öberg bär är ”dead giveaway”. Bob hund förställer sig. De låtsas att deras låtar är slagdängor och att musiken är spontanpop. Men de gräver sig djupt in i såväl de egna som publikens själar.

Det är metakonsert, ett uppträdande som förhåller sig ironiskt till hela scenkonsten som sådan. Bara en sådan sak som att Thomas Öberg envisades med en lång sladd till sin mikrofon i stället för trådlöst – och som tvang honom till ett ständigt neurotiskt lindande, med skyndsam assistans av en kostymklädd roddare. Det är allegorisk teater.

Det framträder förstås också i texterna. Synbart enkla fraser upprepas igen och igen, så att vi måste kontemplera deras undertext. De kommenterar vår moderna värld, litteraturvetare skulle kanske kalla det postmodernistiskt, men samtidigt vägrar de att ge upp självdistansen, självironin, så all denna pretention blir ändå prestigelös.

Skojig också. Vilka sanningar som än ska ventileras – man måste få ha kul.

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, bob hund, musik, teater, allegori. Intressant?

Bara att vänta

2011-08-26T13:03:00.000+02:00

Musiken får vänta på tekniken. Inte ens rockartister har någon chans mot en grävskopa. Det är bara att vackert vänta tills den är klar.

På Malmöfestivalen bekämpas regnet med helt annan frenesi än på t.ex. Roskildefestivalen. Snabba utryckningar med flis eller vad det är, för att fylla igen vattenpölar på strategiska ställen.

Det här bandet verkade lite otåligt, eftersom det var mitt i sin soundcheck när lastbilen med flis kom. Verkligheten trängde sig på med elementens fortsatta välde mitt i civilisationen.

(Klicka på bilden för en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Ska det vara så?

2011-08-26T12:53:00.001+02:00

Malmöfestivalen bjuder många överraskande vyer, såsom detta hus i hamnens vatten, till synes sjunkande. Ska det vara så?

Huset lutade betänkligt när jag tog bilden men verkade inte sjunka. Hade det byggts lutande eller har något hänt under festivalveckans äventyrligheter? Säg det, den som vet.

Kanske är det en allegori över något.

(Klicka på bilden för att se den förstorad.)

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Inte bara en sorts terrorister

2011-08-26T11:40:00.000+02:00

Norges säkerhetspolis, PST, fick en varning om Anders Behring Breivik redan i mars, men ignorerade den eftersom han inte fanns i deras register. Två pinsamheter för PST, som dess chef vägrar att uttala sig om.

Att Breivik trots såväl hetsig agitation på Internet som inköp av diverse kemikalier inte tilldrog sig norska säkerhetspolisens intresse, inte ens när den internationella antiterrororganisationen Global Shield gav dem en varning om honom, är besvärande för dem. Att deras chef vägrar att svara på frågor om saken är riktigt pinsamt och blottar attitydfel, som delvis kan förklara missarna.

PST syns brista i självkritik och torde därmed vara dåligt på att tänka utanför boxen. Säkert har det i deras box varit så att terrorister är muslimer, trots att många terrordåd världen över har begåtts av människor med helt annan bakgrund. Det är nog samma sak i rätt många säkerhetstjänster nu för tiden.

Vårt svenska Säpo har också haft en del generande tillkortakommanden de senaste decennierna, exempelvis när de bortförklarat sig med att ingen hotbild har förelegat. De verkar ovilliga att ompröva vad som utgör en hotbild.

Kampen mot terrorismen kan inte baseras på fördomar.

Här skriver DN och Svenskan kort om uppgifterna. Norska BT, VG och Dagbladet har mer att berätta.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, Norge, PST, Global Shield. Intressant?

Pressen fortsätter att tyna bort

2011-08-25T12:48:00.001+02:00

Pressen pratar numera inte så mycket om sina dalande upplagor. Men det fortsätter nedåt. Allt fler läser hellre deras nätupplagor – men dem minskar de satsningen på. Desperationen tilltar på redaktionerna.

När det gäller antalet läsare av nätupplagorna är siffrorna ganska osäkra. Tidningarna tänjer i dem efter behag. Men de tryckta tidningarnas spridning granskas av Tidningsstatistik, som i många decennier har gjort ett gediget jobb med detta.

För sådär tio år sedan, när Internet-boomen hade blivit en realitet, konstaterades kraftiga minskningar för tidningarnas tryckta upplagor. Därefter har det varit tystare om saken.

Jag blev nyfiken och tog en titt på statistiken för senaste året, 2010, i jämförelse med 2004 (det äldsta året med statistik på TS-hemsidan). År 2004 hade redan upplagorna sjunkit en hel del. Jag ville veta om trenden har fortsatt därefter.

Förvisso. Tidningarnas pappersupplagor fortsätter att sjunka, och detta i alarmerande rask takt. Här är siffrorna för de sju största dagstidningarna:

2010 års siffror (2004 inom parentes) samt förändringen i % i fetstil.
Aftonbladet 320.200 (452.300) -29 %
Dagens Nyheter 298.200 (368.200) -19 %
Expressen/GT/Kvp 286.500 (363.000) -21 %
Göteborgs-Posten 228.200 (248.800) -8 %
Svenska Dagbladet 192.800 (180.800) +7 %
Sydsvenskan 116.600 (138.300) -16 %
Dagens Industri 101.700 (116.700) -13 %

Bara Svenskan har haft en stigande upplaga (om än också den har börjat dala på sistone). Övriga rasar nedåt med en hastighet som de själva inte kan beskriva annorlunda än katastrofal.

Jag har inte sett att de gjort något radikalt för att motverka utvecklingen. Det mäktar de nog inte, för pressen har under sin månghundraåriga existens blivit alltmer konservativ och fastnat i gamla former.

Deras framtid kan knappast ligga någon annanstans än på nätet – vilket också är den miljövänligaste formen. Ändå har de på sistone snålat in på sina nätsatsningar, framför allt för att de fortfarande inte lyckas göra några stora reklamintäkter där.

Men det är de tynande pappersupplagorna som står i vägen för nätupplagornas reklamintäkter. Reklambyråerna törs inte sluta annonsera i papperstidningarna så länge pressen är primärt inriktad på dem, och då är det inte särskilt mycket pengar över för nätupplagorna.

Förmodligen är det också så att tidningarnas annonssäljare prioriterar pappersupplagorna, där de än så länge kan ta mer betalt. Men det är kortsiktigt tänkt.

Även de senaste åren har pressen visat att en professionell journalistik också fortsättningsvis kommer att behövas och att de stora redaktionerna med sin breda bevakning utgör en angelägen granskning av samhället och dess makthavare. Frågan är bara hur det ska finansieras.

Tidningarna måste visa stigande läsarsiffror, oavsett var dessa finns – på papper eller på nätet. Det kämpar de för att åstadkomma, men med vilsna medel.

Jag tror inte ett ögonblick på att dagstidningarnas hemsidor ska efterlikna hur det ser ut i övrigt på Internet, med tjafsiga bloggar (läsaren får avgöra om min hör dit), skandalisering och diverse lekstugor. Tyvärr är det vad redaktionerna mest satsar på.

I stället borde de lita på att den seriösa journalistiken vinner i längden. Professionella media har bara ett värde om de är just professionella, pålitliga och kunniga, om deras granskning är enveten och närgången, om de avslöjar vår samtids fånigheter i stället för att deltaga i dem.

Frågan är om pressen vågar vara seriös i detta krisläge. Hittills ser det inte så ut.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningarna, internet, tidningsstatistik, journalistik. Intressant?

Röster är bäst på radio

2011-08-25T02:12:00.003+02:00

True Talent är TV3:s variant på Idol och andra karaoketävlingar. Den egna varianten är att den röstande studiopubliken inte får se sångaren förrän de röstat. Det ska bara vara sångrösten som avgör. Men då borde det ju vara på radio.

Juryn har gjort det första urvalet – också de utan att få se sångarna förrän de valt dem. I studion får sedan publiken rösta om saken – från läktare vända bort, så att de inte ser ens en skymt av sångarna.

Den sköna dramatiken uppstår när de cirkulära läktarna lyser upp och skruvas runt, vilket inte sker förrän 50% av publiken på dem röstat för sångaren i fråga. Det är också dramatik när läktarna inte svänger, eller snarare tragedi.

Annars är det karaoke precis som vanligt. Sångarna gör gamla hits och det är dessa låtar mer än sångrösterna som avgör publikens val.

Att inte få se, bara höra, det är ju radio det. Skulle inte programidén bli så mycket bättre på radio? Kanske.

Men radio är numera så gott som aldrig mer än skivspelande varvat med programledarnas pladder, SR i viss mån undantaget. De andra radiokanalerna har ingen aning om hur man gör dramatik på radio. En förlorad konstart.

Det är trist, eftersom radio är ett underbart dramatiskt medium, just för att det överlämnar så mycket åt publikens fantasi. Ungefär som böcker gör. Och det är precis i publikens inre all konst ändå måste frodas.

Aftonbladet skriver om True Talent här, här, här, Expressen här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om true talent, musik, tv3, karaoke, radio, musiktävling. Intressant?

Bubblor för barn

2011-08-24T20:56:00.004+02:00

Vi är mitt i Malmöfestivalen, det årliga spektaklet i staden. Maten är uttjatad, musiken mestadels meningslös, men det här året har barnen en begivenhet som man måste avundas dem.

I kanalen kan de kliva in i stora plastbubblor och sedan uppleva ett ljuvligt gränsland mellan elementen luft och vatten. De stora bubblorna flyter på ytan och barnen sprattlar som yra apor inuti dem. Kan man ha det festligare?

Mannen som har hand om förnöjelsen är dessutom godhjärtad nog att ge dem ordentligt med tid för upplevelsen. Annars brukar dylika gratisnöjen ha så kort utmätt tid att man knappast ens hinner komma in i stämningen. Men dessa barn får leka så länge i sina bubblor att de knappt har ork att ta sig ur dem efteråt.

Ibland vill man bli barn på nytt.

Det var i dur men jag fick också höra moll på festivalen idag, när jag pratade med en yngling som förklarade sin stora kärlek till pianospelandet. Det hade han gjort så mycket att armarna till slut gav upp, så han klarar det inte längre. Något slags förslitning.

Han är knappa 20 år.

Det är en alldeles för tidig ålder att få sina drömmar krossade. Man önskar att det finns något slags bubbla även för honom.

Klicka på bilderna för att se förstoringar.

Läs mer om Malmöfestivalen på Sydsvenskan. Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen.

Blodigt allvar

2011-08-24T11:44:00.002+02:00

Myndigheter och experter tar avstånd från råd till kvinnor att sticka sig för att blöda under bröllopsnatten. Det är förstås absurt att någon ska behöva göra det för att tillmötesgå trångsyn och okunskap om oskuld. Men det är en realitet som inte så få kvinnor ställs inför – och det är blodigt allvar.

DN och Svenskan redogör för gynekologers tips till kvinnor i den svåra situationen att med blod i bröllopsbädden behöva ”bevisa” sin oskuld. De rekommenderas att sticka sig med en nål och får förklarat hur det sker riskfritt och i smyg.

Mot detta råd protesterar – helt begripligt – en lång rad experter och myndigheter. Det är förfärligt att kvinnor ska behöva stympa sig för att gå inhumant nonsens om oskuld och mödomsblod till mötes.

Men det är så. Många kvinnor befinner sig i den situationen och det är blodigt allvar. Konsekvenserna om de inte ”levererar” kan vara ödesdigra för dem. Och mot det har vårt samhälle idag inga fungerande garantier.

Då kan inte myndigheterna bara fnysa och vägra att var tillhands, så att säga två sina händer likt Pontius Pilatus. Något måste de göra och något har de i praktiken gjort för att ge dessa kvinnor en räddningsplanka, om än det är skandal att detta ska behövas.

Förr i tiden och i andra länder där denna sed för att försäkra sig om brudens oskuld har stor omfattning, har förstås andra lösningar utvecklats för blod i bröllopsbädden. Den svenska, hårt kritiserade rådgivningen har försökt att ge kvinnorna en säker och smidig variant på dessa knep. Det kan till och med rädda liv.

DN citerar Juno Blom, som arbetar mot hedersbrott hos en myndighet:
– Att kvinnor tidigare har tvingats till sådana här lösningar kan jag förstå, men det är inte förenligt med principen om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Riktlinjerna strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det är klart att hon har rätt men vad för tröst är det när en ung brud ensam ska möta make, föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt på bröllopsnattens morgon? Det är lätt att ha principer när man inte behöver efterleva dem själv.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är lika kategorisk:
– Flickor som söker hjälp ska få stöd som bygger på korrekt kunskap. Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter.

Jag tvivlar på att sjukvårdspersonal upprätthåller myter om sexualiteten, snarare bidrar de till att rasera dem genom att informera kvinnorna korrekt. Men en bister verklighet har lärt dem att också ge kvinnorna små knep för att klara sig i den akuta situationen.

Vad gör ministern? Hennes principer må vara alldeles korrekta men de hjälper inte de utsatta kvinnorna ett dugg. Vad Sabuni i själva verket säger är att det är dessa utsatta kvinnor som ska ta striden mot trångsyntheten. Sabuni vill inte ens ta i det med tång.

Hon säger också, med en lättvindighet som i bästa fall kan kallas naiv:
- Handlar det om reella hot mot flickan så bör ju socialtjänsten kopplas in och förövaren tas om hand.

Som om den möjligheten har fungerat hittills...

Märk också att Sabuni inte preciserar vem som ska koppla in socialtjänsten, som om det skedde av sig självt. Det är förstås ingen annan än den utsatta kvinnan som den lotten faller på – och det är sannerligen ingen lätt sak för henne, ej heller särskilt säker.

I Sverige på det tjugoförsta århundradet är det fortfarande så att många kvinnor är dubbelt övergivna.

Läs även andra bloggares åsikter om oskuld, mödom, äktenskap, bröllop. Intressant?

Vi är dåliga på att föröka oss

2011-08-24T03:51:00.003+02:00

Jag snubblade förbi SCB:s hemsida och fastnade på en tabell över den svenska befolkningsökningen sedan 1700-talet. Den går sakta numera. Annat var det förr – före preventivmedlen.

SCB:s tabell visar vid vilka årtal Sverige nådde nästa miljon invånare, från 1767 då vi var två miljoner fram till 2004 då vi blev nio miljoner. De har även en prognos som pekar mot tio miljoner år 2021.

Det tog naturligtvis ett antal år för Sverige att gå från två till tre miljoner, eftersom det innebar en ökning med hela 50%. Så det skedde inte förrän 1835, 68 år senare. Men det innebar ändå den höga ökningstakten om 6% per år. Nästa miljon tog bara 28 år, för då var ökningen så stor som 10,3% per år – ett rekord i vår historia som ännu inte är slaget och inte torde bli det.

I själva verket minskade takten betydligt under 1900-talet, så den miljon (efter den tredje) som tog längst tid var den senaste. Det dröjde 35 år innan vi gick från åtta miljoner invånare (1969) till nio miljoner (2004), för under den perioden var takten blott 3,4%, vilket är den lägsta i tabellen.

SCB:s prognos för nästa miljon, den tionde, är att den tar 17 år, vilket är halva tiden men ändå bara innebär en liten ökning av takten – till 4,6%. Det ska ske år 2021.

Här är hela tabellen:

Nödvändig invandring

Man kan förstå varför både regeringen och näringslivet under 1960-talet var så angelägna om en skyndsam arbetskraftsinvandring. Den låga tillväxten på bara 3,4% räckte inte alls till när Sverige som industrination svällde och gjorde stora affärer över hela världen.

Denna risk hade uppmärksammats redan på 1930-talet, framför allt genom Gunnar och Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan 1934.

Kapitalistisk ekonomi är fullständigt beroende av tillväxt, ökad BNP varje år. Annars kraschar det, eftersom både stat och näringsliv tenderar att så att säga skuldsätta sig mot framtiden. På 1960-talet var det särdeles akut, då välfärden svingade sig uppåt och näringslivets alla hjul snurrade allt fortare.

Detta behov av invandring kvarstår säkert även framöver, eftersom befolkningstillväxten fortfar att vara måttlig, med blott en dryg procentenhets ökning från tidigare decennier. I synnerhet som vi får en allt större andel pensionärer, som den övriga befolkningen i arbetsför ålder ska försörja. Det blir svårt med mindre än 4,6% – som dessutom säkert är beräknade på en ansenlig andel fortsatt invandring.

Förr i tiden

Wikipedia har en tabell över Sveriges folkmängd sedan år 4000 f.Kr., då vi var cirka 10.000 (de historiska siffrorna är förstås uppskattningar). Vid tiden för Kristi födelse var vi 100.000, sedan dröjde det tusen år innan befolkningen hade fördubblats. Den första miljonen nådde vi en tid före år 1300, men sedan sjönk det drastiskt på grund av digerdöden. Inte förrän 1641 kom vi åter över en miljon.

Läs även andra bloggares åsikter om befolkningsökning, invandring, BNP, Sverige, nativitet. Intressant?

Det är inte rasism

2011-08-23T13:30:00.003+02:00

En ny rapport berättar om delvis ökande intolerans mot judar och muslimer. I sina artiklar på nätet om detta har både DN och Svenskan stängt av möjligheten att kommentera. Förståeligt, men helt fel väg.

Det är i artiklar om dylika ämnen som kommentarerna på tidningarnas nätupplagor både flödar och flammar allra mest. Fast tidningarna skriver om just intoleransen vill de inte låta kommentarsfält visa upp dess fula nuna.

Man kan förstå redaktionerna, som får magknip när deras hemsidor plötsligt sprayas med mer eller mindre hatiska ord om hela folkgrupper. Dessutom är tidningarna publicistiskt ansvariga för vad som skrivs på deras egna hemsidor, oavsett vilka som författar, alltså även läsarkommentarer.

De behåller dock länkarna till bloggar som hänvisar till dessa artiklar. Det kan de göra eftersom bloggarna är på andra hemsidor och därför utanför tidningarnas ansvar. När jag skriver detta har Svenskan tio blogglänkar och DN nio, vilka i de flesta fallen är desamma.

Jag tycker att tidningarna tänker fel, även om det är förståeligt. De missförstår det fria ordets funktion.

Medias fördomar

Undersökningar visar att det är en minoritet av svenskarna som är intoleranta mot judar och muslimer. Delar av denna minoritet kan vara både högljudda och rabiata. Ju mer det syns, desto mer torde den övriga allmänheten ta avstånd från dem.

Dessa artiklars kommentarsfält skulle alltså kunna vara både illustrativa för artiklarnas ämnen och avskräckande, eftersom extremism alltid är det.

Bakom tidningarnas aversion ligger fördomar om allmänhetens intellektuella kapacitet. Som om Svensson skulle låta sig förföras av hatiska rabblanden om världskonspirationer och allt vad det är. Som om en informerad allmänhet genast går vilse.

Det är förstås precis tvärtom. Den bästa medicinen mot fördomar och intolerans är kunskap och diskussion, under förutsättning att detta sker öppet och utan filtrering.

Det är särskilt tragiskt att media inte förstår det, fast de är baserade just på yttrande- och åsiktsfrihetens principer.

Forskning kontra agitation

Bakom undersökningen i fråga ligger Forum för levande historia, en institution som arbetar med historie- och samhällsvetenskapliga metoder i ett uttalat syfte, vilket de på sin hemsida formulerar så här:
Vi arbetar mot dagens intolerans med utgångspunkt
i historiens brott mot mänskligheten. För demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.

Det är förstås en vällovlig attityd men den är inte särskilt vetenskaplig, eftersom den innebär att man använder forskningen för att åstadkomma något som inte nödvändigtvis är detsamma som de forskningsresultat man skulle kunna nå. Man letar argument för sitt arbete i stället för att förutsättningslöst utreda situationen. Därmed brister man från början i tillförlitlighet.

Här presenterar de sin undersökning, som även finns i PDF här och här. Det är en sammanställning av resultat från andra forskningsrapporter och undersökningar.

Ett ganska svårgenomträngligt material av statistik och resonemang, där olika undersökningar jämställs fast de haft olika tillvägagångssätt och en hel del motfrågor respektive kontrollgrupper verkar saknas.

Hatiska hemsidor ökar inte

Rapporten nämner att antalet rasistiska hemsidor i världen var 15.000 år 2010. Det är en siffra som hämtats från två internationella organisationer mot rasism. Där uppges också att siffran för 2009 var 8.000 och 2004 blott 600.

En markant ökning, men flera frågor väcks: Hur har dessa hemsidor definierats som rasistiska? Hur har de hittats? Och för en statistiker är det självklart med en jämförande siffra: Hur många hemsidor har det vid samma årtal varit som inte var rasistiska?

Här finns en del statistik över Internets omfattning och tillväxt. Google registrerade i augusti 2009 15 miljarder hemsidor (web pages) och i november 2010 över 35 miljarder – alltså mer än en fördubbling.

En annan källa ger en uppskattning av webbplatser (web sites) för februari 2007 till nästan 109 miljoner. År 2005 ska de ha varit ungefär 70 miljoner. Exakt statistik inom detta fält är näranog omöjlig, på grund av Internets uppbyggnad.

Wikipedia uppger att antalet Internetanvändare fördubblades mellan 2005 och 2010 till att passera 2 miljarder.

Internet är så beskaffat att hemsidor kommer och är aktiva en tid, men försvinner inte när de har övergivits av sina användare. De ligger där och skvalpar i webbens enorma ocean.

En ökning av hemsidor inom ett visst ämnesfält är alltså på inget sätt något bevis på ökad popularitet eller ökat antal anhängare. Det måste först jämföras med andra fält och ämnen på Internet. Klart är av blott ovanstående siffror att rasism på Internet har en mindre tillväxt än Internet överlag, vilket borde tolkas som en minskning.

Det ställer saker i perspektiv, vilket borde ha gjorts i Forum för levande historias rapport.

Ungdomars attityder till judar och muslimer

I en undersökning från 2009 har 6,8% av tillfrågade skolungdomar instämt helt med enkätens fem negativa påståenden om muslimer. Totalt 18,7% (inklusive nyssnämnda grupp) visade sig i sina svar vara mer eller mindre negativa till muslimer. Motsvarande siffror gällande judar var 6,5% och 18,6% – alltså så gott som exakt desamma.

Jag hittade inte någon uppgift om i vilken grad detta var samma ungdomar. Det är anmärkningsvärt att ingen sådan jämförelse redovisas. Det är också anmärkningsvärt att ingen kontrolluppgift redovisas om skolungdomarnas attityder till andra grupper, låt oss säga finnar, smålänningar eller pensionärer, exempelvis.

Statistik är en vansklig vetenskap, eftersom det är svårt att veta om man hittat rätt korrelation och hur den i så fall ska tolkas.

Om det skulle vara så att det mestadels är samma personer som har fördomar mot judar och muslimer, då är det troligare att det handlar om någon allmän aversion mot främlingar än fördomar gentemot en specifik folkgrupp.

Om det dessutom skulle vara så att samma grupp ungdomar har aversioner även mot pensionärer eller vad det kan vara, då är det en allmän fördomsbenägenhet hos dem. Återigen knappast rasism som sådan.

Främlingsfientlighet, inte rasism

Jag tvivlar över huvud taget på att rasism har någon särskild spridning alls, efter Treblinka och Auschwitz, som också innebar den omedelbara döden för den dessförinnan etablerade ”vetenskapen” rasbiologi.

Främlingsfientlighet finns. Den är i viss mån en egenskap vår art bär med sig sedan mycket lång tid. Även kulturkollisioner förekommer rikligt, alltså ömsesidig irritation över att seder och attityder skiljer sig mellan grupper med olika bakgrund. Men ren rasism – knappast.

Det märks ju redan på definitionerna i ovannämnda undersökningar. Judar och muslimer är inte raser, de är människor med en viss religionstillhörighet.

Ett mer relevant begrepp för den intolerans som skymtar i ovannämnda och andra undersökningar är främlingsfientlighet. Det ger också tydliga vägar för hur vi ska komma tillrätta med problemet: Integration i stället för segregation, diskussion i stället för censur, information i stället för kriminalisering.

När diagnosen är felaktig torde också kuren vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, främlingsfientlighet, Forum för levande historia, internet, intolerans, fördomar. Intressant?

PS (tillagt på kvällen):
Jag borde förklara bilden överst i detta blogginlägg, eftersom den strider mot rubriken. Fotot är från en rasbiologisk undersökning, någon gång under det tidiga 1900-talet. Rasbiologi är definitivt rasism - per definition.

Börsen är alltid hysterisk

2011-08-22T11:32:00.002+02:00

I media spekuleras det en hel del om varför börsen just nu är så orolig. Men det är börsens normaltillstånd. En lugn och stadig börs upphör att fungera.

När börsen dalar (lustigt nog sällan när den stiger) beskrivs det som en abnormitet, att den normalt borde ligga stilla eller helst göra en sakta och stadig marsch uppåt. Men så är det aldrig och så vill börshandlarna inte ha det. Då blir inga förmögenheter gjorda.

Den absolut största handeln på börsen är day trading. Aktier byter ägare mängder av gånger över dagen, handlare gör hundratals affärer hit och dit, jagande de oftast små variationerna i aktiekurser från minut till minut. De är inte intresserade av kursförändringar på lång sikt, eftersom de aldrig behåller aktier särskilt länge.

Därför kan de göra vinster även när börsens värde befinner sig i dalande, eller för den delen förluster fast alla kurser stretar sig uppåt.

Tallskog på kuperad mark

Man ser det lätt på en kurva som visar en enskild akties kursförändringar över en dag. Det är fjärran från en rak linje, snarare en taggig och krumbuktande figur, ungefär som konturen av en tallskog på kuperad mark. Det gäller så gott som varje aktie det handlas flitigt med.

Denna spretiga rörighet i en akties kursförändringar, varje dag, låter sig inte förklaras av eventuella nyheter om företaget i fråga. Lika många nyheter som kursförändringar har inget företag, inte ens i närheten.

Nej, kursvariationerna skapas av den dagliga handelns egen dynamik från minut till minut, ett förlopp på rent imaginär grund, numera även accentuerat av datorers automatiserade köp och sälj. Företagens framgång och bakslag påverkar bara aktiekursernas förändringar marginellt, då och då. Resten är börshandelns inbyggda hysteri.

Börshandlare bryr sig bara om andra börshandlare

I reportage och intervjuer beskrivs det ofta som att när börsen dalar är det marknaden som förlorar förtroende för politikerna, som om börskurserna vore ett slags flytande betygssystem. Det är fel.

Börshandlare bryr sig bara om andra börshandlare, eftersom det är dem de köper aktier av och säljer aktier till. De försöker därför uteslutande ana hur andra börshandlare ska värdera aktierna en liten stund senare. De försöker gissa vad de andra ska tycka om några minuter.

Det är förstås ytterst neurotiskt och mycket kortsiktigt. När stora ras kommer beror det inte på omvärlden och hur den styrs, utan fortfarande blott på börshandlarnas spekulationer om hur deras kollegor ska agera härnäst. Det är så labilt som det kan vara.

Börsen är inte så viktig

Börsen är kaotisk och oförutsägbar. Frågan är egentligen hur mycket den betyder för ekonomin utanför börshusen.

Idag ges den stort värde, som om den utgjorde själva bränslet till alla transaktioner och affärer i näringslivet. Det är knappast sant, men inbillningen görs verklig genom att börsutvecklingen styr de stora politiska besluten om ekonomin.

Samhällsekonomin skulle lugna sig betydligt om mindre hänsyn togs till börsens sprattlande. Förmodligen skulle även börsen lugna sig, varvid den inte längre skulle utgöra villebråd för börshajars rovlystnad och en vildsint spekulativ finansmarknad.

DN skriver om börsens fall här:
Stockholmsbörsen öppnar upp
Ännu en nervös börsvecka väntar
Hel del psykologi bakom börsras
Börserna som ler och långhalm
Därför faller börserna just nu
Svenskan skriver här:
Svajig start på Stockholmsbörsen
Borg bekymrad över datorhandel
Ännu en nervös börsvecka väntar

Läs även andra bloggares åsikter om börsen, finanskrisen, ekonomi, politik. Intressant?

Gröna rymdgubbar

2011-08-21T10:34:00.004+02:00

Rymdvarelser kan bestämma sig för att utrota mänskligheten för att vi förstör miljön, spekulerar forskare knutna till NASA. Det är ju ett trendigt och politiskt korrekt scenario – men skulle ändå inte ET & Co vara mer rädda för våra bomber, eller i själva verket – de smittsamma sjukdomar vi bär på?

Vårt samhälle är en organism som sitter fast i sin tidsanda, förmodligen för att det är i samhällskroppens inre dynamik tidsanda uppstår och förändrar sig. Ett sätt att varsebli tidsandan är att betrakta de domedagshot som målas upp mest och färgstarkast i varje tid.

Vi har alltid någon domedag att skrämma varandra med. Fordom var de knutna till religionen, såsom kristendomens Harmageddon. De senaste sådär hundra åren är det vetenskapen som har stått för domedagsprofetiorna.

Under min relativt korta livtid har flera katastrofvarningar avlöst varandra: kärnvapenkrig på 1950-talet, befolkningsexplosionen på 1960-talet, världskrig på 1970-talet, AIDS på 1980-talet, kometer på 1990-talet, klimatkris på 2000-talet. Det har funnits fler, som jag på rak arm inte minns.

När nu NASA-forskarna talar om vår miljöförstöring som möjlig orsak för rymdgubbar att ta kål på oss, då må de uppfatta sig vetenskapliga men har nog framför allt fastnat i tidsandan.
Å andra sidan, vi har ju ofta pratat om rymdvarelser som gröna gubbar...

Här skriver Svenskan om teorierna. De syns ha hämtat sina uppgifter från Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om NASA, alien, rymden, klimatkrisen, rymdvarelser. Intressant?

Snålheten bedrar visheten

2011-08-20T10:13:00.002+02:00

Efter nästan tolv års trogen tjänst blev min cykel stulen i höstas. Det dröjde till för bara några veckor sedan innan jag kom mig för att köpa en ny – och lät då valet styras av strävan efter minimal stöldrisk. Ett misstag.

Min nya cykel är begagnad. Nya cyklar har ju rena fantasipriserna och är dessutom särskilt begärliga för tjuvar. Jag funderade länge på vad som kan tänkas göra en cykel ännu mindre attraktiv för dem.

Min förra cykel, som jag fick behålla så pass länge fast jag bara hade ett vanligt lås på den, såg väldigt alldaglig ut. Nästan så att den var osynlig. Jag tror att det var därför den klarade sig så pass länge. Cykeltjuvar lade inte märke till den, som varken var strålande snitsig eller mysigt ålderdomlig. Den var liksom neutrum.

Den här gången ville jag därför försäkra mig ytterligare och bestämde mig för att skaffa en riktigt ful cykel, som tjuvar skulle vägra att ta i. Men inte så ful att det gav den något slags charm eller karaktär. Bara ful.

Jag hittade den. Se bilden ovan. Riktigt ful, eller hur? Klicka på bilden om du av någon obegriplig anledning vill se den förstorad.

Problemet är bara att jag lyckades för bra. Cykeln är så ful att jag inte har någon lust att kliva upp på den och paradera genom Malmös gator. Det är inte bara olustigt med tanke på åskådare, utan också för min högst privata estetik. Mina ögon vill inte kännas vid den. Inte ens min bak sjunker med behag ner på dess sadel.

Jag lyckades hitta en cykel som det är ringa risk att någon stjäl. Lyckades för bra. Det är inte bara tjuvarna som undviker den. Det gör även jag.

Läs även andra bloggares åsikter om cyklar, cykelstöld, estetik. Intressant?

Drogpolitik har bieffekter

2011-08-18T11:58:00.009+02:00

DN har en omfattande artikelserie om cannabis. Det kan bero på redaktionens sommartorka och sensationslusta men drogen har också något av en renässans, som om 1960-talet är ett decennium vi aldrig lämnar.

Själv blev jag tonåring 1967, själva året för den första summer of love, så cannabis var ingen främling. Jag var aldrig sugen på att pröva själv, för min hjärna var snurrig så det räckte, men många kamrater gick glatt in i såväl dimmorna som den subkultur de ledde till.

Hasch i stället för marijuana

På den tiden var marijuana ytterst sällsynt. Det var hasch som röktes. Samma drog i mer koncentrerad form och alldeles säkert med större hälsorisk på flera sätt. Mitt intryck var att gräs sällan förekom i Sverige för att det inte gick att sälja till samma pris men ändå var lika olagligt att smuggla in och sälja. Knarkhandlarna föredrog därför den koncentrerade formen, oavsett vad det innebar för deras kunder.

Ett annat skäl till att jag avhöll mig var att hasch alltid röktes i pipa och jag föredrog cigarretter. Så det var kanske tur för mig att gräs knappt förekom.

Mest ”avtändande” för mig var dock det intryck som haschrökande kamrater gjorde – de blev passiviserade, fnittriga och fåniga. Drogen verkade befrämja dumhet, medan dess användare i stället upplevde att de blev hur klarsynta som helt när de mumlade sina snurrigheter. Och de sjönk ner i en tröghet mycket nära apatin. Det hade jag inte alls tålamod för eller minsta längtan till.

Gin i immig flaska

Så jag höll mig till Gilbey's gin i flaskan med den läckert liksom immiga ytan. Den ändrades sedan till klart glas, vilket ryktades bero på att Systembolaget opponerade sig mot den läckra förpackningen. Jag blandade spriten med grape tonic och kände mig kultiverad.

Öl höll jag mig ifrån. Smaken attraherade mig inte, dessutom var det sådana mängder man behövde klunka i sig – och odören från avslagen öl var vämjelig. Det var en helt annan sak med vin men det var en svårare skog att orientera sig i. Det var svårt nog för en tonåring att alls få fatt i alkohol.

Tillgänglighet

På 1960- och 70-talet var det för ungdomar ofta lättare att komma över cannabis än alkohol, i alla fall definitivt inte ett dugg svårare. Det kan nog vara så alltjämt, vilket visar baksidan av en alltför barsk alkoholpolitik.

Det kan väl ändå inte vara myndigheternas mening att tonåringar ska ha närmare till cannabis än till alkohol? Verkligheten handlar ofta om att välja det minst onda, eftersom det ideala sällan är realiserbart. Politik handlar alltför ofta om att förneka detta.

Vi människor är så beskaffade att vi har svårt att bara avstå från något, men ganska lätt att ersätta det med något annat. Det gäller i synnerhet behovet av droger, som syns vara allmängiltigt för människan i alla kulturer och tider.

Det sättet att tänka klarar dock ingen myndighet. De förhåller sig alltför ofta maniskt till människan som de tycker att hon borde vara. Men den människan finns inte.

Vi arma själar kämpar genom vad man fordom kallade livets grottekvarn mot ett ofrånkomligt slut vi är mycket medvetna om. Då går det inte att avstå en och annan katarsis, den rening och tillfälliga lättnad som bland annat ett eller annat slags rus kan ge.

Därför är jag övertygad om att en klok och verksam drogpolitik förstår att välja det minst onda och styra så att få av oss riskerar att gå ur askan i elden.

Politik är att glömma

Under 1900-talets första hälft prövade många länder att förbjuda alkohol, helt eller delvis. I Sverige hade vi motboken, som skulle begränsa konsumtionen om det inte fanns så många vägar runt det. I USA hade de totalförbud, vilket gjorde den organiserade brottsligheten varaktigt stor och rik.

Dessa experiment gavs upp när man motvilligt konstaterade vad de kostade samhället.

Ändå envisas politikerna ideligen med förbud av olika slag. Det beror nog mer på att det är deras favoritmetod än på någon dokumenterad framgång med den. Förbud är billiga lösningar, som ger intryck av beslutsamhet.

När politiker har förbjudit något tycker de att de har gjort allt som går att göra. Dessutom så gott som gratis. Det kan de inte motstå, hur dåligt det än i längden visar sig fungera.

Politik är att glömma. Vad som gjorts inför ett val eller i nya makthavares iver direkt efter ett, hinner knappast visa sin verkan till nästa val. Lagom till valet därefter har redan eventuella lärdomar gått förlorade.

Politik är att låtsas

Politik är också att låtsas. Teater. Det viktiga i politiken är inte vad man tycker och gör, utan vad man verkar tycka och göra. Därför letar politiker alltid efter ståndpunkter och åtgärder som framställer dem i så god dager som möjligt. De vill visa vad de gillar och ogillar, så tydligt som möjligt.

Det leder till en svartvit världsbild, fast livet består av såväl gråtoner som färger. Få ting i världen är antingen eller. De är alltid både och, om än i varierande proportioner.

Svårtyglade bieffekter

Det leder också till att händelser sällan är isolerade. När något bekämpas är det något annat som gynnas eller missgynnas i proportion. Det är lika svårt att komma ifrån som det är att förutsäga.

När det gäller droger leder ofrånkomligt en framgångsrik kamp mot en drog till en annan drogs segertåg. Olika droger har olika sociala och psykologiska effekter, så det är ingen lätt sak att på förhand avgöra ens vilken drog som i längden är att föredra.

Dessutom är det så mycket annat som påverkas. Kriminaliteten är en av de allvarligaste. Lagar fungerar bara till den grad de efterlevs och det är aldrig helt och fullt. Inget samhälle har lyckats ändra på den saken.

Därför bör politiker passa sig för att stifta lagar som gynnar utvecklingen av den mest oönskade brottsligheten, det vill säga den brutalaste och mest hänsynslösa.

Droger är också direkt kopplade till kulturens vågor och tendenser. På 1960-talet var cannabis och LSD hippiefavoriterna, på 1970-talet blev samhällsklimatet barskare och heroin vanligare, bland 1980-talets yuppies sniffades det mängder av kokain, och så vidare.

Det är svårt att säga vad som kom först, hönan eller ägget, drogen eller dess subkultur, men de tenderar hur som helst att eskalera varandra.

Även drogfrihet har sina kulturella uttryck, som man kan ha olika åsikter om. Se bara frikyrkorörelsen...

Svåra val utan svar

Som nog märks av det ovanstående är jag rätt osäker vad gäller frågan om legalisering av cannabis. Det finns värre saker, helt klart, och konsekvenserna av rådande förbud är kostsamma för samhället, såväl vad gäller brottsligheten som kriminaliseringen av brukarna. Därför vore mycket vunnet vid en legalisering.

Å andra sidan är det svårt att överblicka alla konsekvenser om cannabis släpps helt fritt, eller att hejda dem om de visar sig fördärvliga. Så man bör nog skynda sakta, som med så mycket i politiken. Steg för steg.

Cannabis tycks vara ett välgörande läkemedel i vissa sammanhang. Det bruket borde i så fall våra myndigheter skyndsamt göra tillgängligt även i vårt land. Vi har ju redan en fungerande infrastruktur för dylikt, med recept och apotek.

Marijuana verkar vara en rimligt skadlig drog (det finns knappast några oskadliga), medan detsamma nog inte kan sägas om hasch. Samtidigt verkar nöjesbrukare av cannabis mestadels hålla tillgodo med förstnämnda, så det ena leder förmodligen inte till det andra i någon omfattning – i synnerhet inte om försäljningen flyttas från kriminalitet till det öppna samhället.

Det skulle också leda till att myndigheterna får en tydlig överblick över dessa drogvanor, som torde vara till stor hjälp i drogpolitiken. För att inte tala om hur det skulle strypa brottslighetens resurser.

Jag gissar att någonstans där ligger den rimligaste kompromissen. Cannabis som läkemedel. Marijuana som tillåtet rusmedel – med åldersgräns och reglerad handel, likt vad som redan gäller för alkohol och tobak. Sedan får man se vad som händer.

Jag bävar för en återkomst av den där fördumningen och fåniga flummigheten som genomsyrade mycket av 1960-talet. Å andra sidan är det mycket i vårt samhälle som befrämjar dumheten – det mesta och värsta är inte ens drogklassat.

Här är DN:s artiklar om cannabis hittills:
Cannabis kan bli godkänt läkemedel
Cannabusiness
”Plötsligt var det som om jag flög”
Så orsakar cannabis psykisk ohälsa
”En person som råkat ut för detta ska aldrig röka cannabis igen”
”Man kan inte byta ut missbruk mot ingenting”
Föräldrarna upptäcker ofta missbruk sent
Enkät: Har du märkt att acceptansen för cannabis ökat bland unga?
”Cannabis gör dig känslomässigt urholkad”
Tullverket: Beslagen ökar kraftigt

Uppdatering den 27 augusti:
Här är en intressant motbild till nuvarande drogpolitiks teser, från forskarhåll: Nu rasar grunden för svensk drogpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om cannabis, marijuana, hasch, droger, drogpolitik. Intressant?

Löjeväckande censur på Google

2011-08-17T13:29:00.000+02:00

När jag som bäst höll på att lägga upp mina bloggbilder på nytt (se mitt förra blogginlägg) stötte jag plötsligt på patrull. Google vägrade att acceptera min illustration till inlägget om RFSU:s Onanipraktika, fast den bara var en bild av bokens omslag. Google är smittat av en hycklande amerikansk sexualmoral.

Censuren verkar vara i tilltagande, eftersom jag inte hade några problem att lägga upp bilden när jag ursprungligen skrev blogginlägget i april 2009. Men när jag ska ladda upp bilden på nytt, eftersom den blev raderad av misstag tidigare – då är det stopp. En varningsbild dök upp, som förklarade att bilden inte accepteras.

Det måste vara ordet onani som skapar denna reaktion i Googles dator. Ska det då vara så farligt? Onani måste väl vara den mest ofarliga och oskadliga form av sex man kan tänka sig.

Många stora webbplatser har automatiserade funktioner för att stoppa porren – märkligt nog ringa motsvarigheter för att stoppa våldsskildringar, uppvigling, rasism och allt vad det kan vara. Där är det inget annat än den hysteriska amerikanska dubbelmoralen om sex som kommer till uttryck, vilket är djupt olyckligt om det inverkar på vad övriga världen har möjlighet att kommunicera och diskutera.

Vi borde inte tvingas in i den trångsynta moralism som stora grupper i USA förespråkar och som räddhågsna amerikanska storbolag fegt följer. Internet är världstäckande och ska därför inte på något sätt lyda under en enda nations konventioner.

För att inte tala om hur fel det blir närhelst censur tillämpas. Det är en läxa åt alla censurivrare. Allt som berör sexualiteten är inte porr. Eller menar Google att vi allihop ska leva i absolut celibat?

Situationen är onekligen ironisk, eftersom jag i mitt blogginlägg om RFSU:s informationshäfte påpekade hur fegt häftet var utformat – utan några som helst illustrationer, av samma rädsla för att råka snudda vid det pornografiska som Google tydligen uppfylls av.

Denna tämligen nyvaknade rädsla för sexualiteten är rent löjeväckande.

Bilden ovan på RFSU-skriftens omslag är en länk från deras egen hemsida. Det är alltså detta omslag – på några blommor – som Googles dator bedömde vara otillbörligt.

Läs även andra bloggares åsikter om censur, sex, Google, RFSU, onanipraktika, bloggar. Intressant?

Alla bilder blev svarta hål

2011-08-17T11:13:00.000+02:00

Här om dagen råkade jag radera alla bilder på min blogg. Nu befinner jag mig i det mödosamma arbetet att ladda upp dem igen. Google är inte fool proof.

Under våren skaffade jag en ny mobil, en Android. Det verkade som att alla mina bloggbilder hade kopierats över på den. Det är väl onödigt att de tar upp plats där, tänkte jag för några dagar sedan och raderade dem.

Senare upptäckte jag att på min blogg hade alla bilder ersatts av svarta rutor med varningstrianglar på. Jag trodde först att det var något tillfälligt tekniskt fel hos Google, så jag avvaktade.

Men snart stod det klart att bilderna inte dök upp igen och då begrep jag sambandet. Min mobil och mitt Googlekonto är länkade, så när jag raderade bilderna från telefonen togs de i själva verket bort från bloggkontot. Oåterkalleligen.

Lyckligtvis har jag alla bilder på min hårddisk, så de har inte gått helt förlorade.

Lite sökning på nätet och Googles hjälpforum slog fast att det inte finns någon enkel metod att reparera skadan. Jag måste manuellt lägga upp bilderna på nytt i vart och ett av blogginläggen. Det räcker inte att bara tanka upp allihop i Googles bildarkiv Picasa – blogginläggen hittar dem inte utan manuellt angivna länkar.

Jag har sedan bloggens start i februari 2008 skrivit 1.019 blogginlägg hittills (1.020 med detta). Så gott som alla är illustrerade med någon bild. Ugh!

Jag kunde strunta i det och säga typ ”lätt fånget, lätt förgånget”, men bilderna utgör för mig en så viktig del av blogginläggen att jag bara inte kan nöja mig med det – även om de flesta gamla inläggen sällan blir lästa.

Så det var bara att kavla upp ärmarna. Jag arbetar mig bakåt i tiden. Just nu är jag vid maj 2009 och svär över att jag skrev så mycket i bloggen vid den tiden...

Google borde nog ha automatiska varningar när någon ger sig på att radera så omfattande. Det har inte bara hänt mig, såg jag i min nätsökning. Andra har gjort precis samma misstag på sina mobiler, så här finns vad man kan kalla en säkerhetslucka.

Men det är också en påminnelse om att hela denna nya värld av ord och bilder som Internet har öppnat är bräcklig. Vi vet ingenting om hur pass bestående den ska visa sig vara. Hur mycket kan gå till spillo blott vid en olycklig knapptryckning?

Läs även andra bloggares åsikter om Picasa, Google, Android, blogg, bilder, internet. Intressant?

Naturen kan inte vara onaturlig

2011-08-15T10:21:00.000+02:00

En ny studie visar att zebrafinkar i homosexuella relationer kurtiserar varandra och är trogna på samma sätt som heterosexuella par. Det är ingen nyhet i naturen, utan i vårt betraktande av den. Vi ser vad vi kan tänka oss – eller kan acceptera.

DN berättar om den amerikanska undersökningen, som har publicerats i tidskriften Behavioral Ecology and Sociobiology. Zebrafinkar som lever i samkönade par visar samma kurtiserande och trogna beteende som de av olika kön.

Undersökningen visade också att det blir fler samkönade par när det är ont om det motsatta könet, men att dessa par ändå består när fler fåglar av det motsatta könet är tillgängliga.

Zebrafinkar är monogama och tenderar att hålla ihop – även när relationen frestas på. Det visar en annan undersökning om samma fågel, presenterad i juli av DN och Svenskan. Både honor och hanar kan vara otrogna, men de håller ändå ihop i sina ursprungliga par. I många andra monogama arter brukar i stället otrohet leda till uppbrott.

Det är först under de senaste decennierna som biologerna har konstaterat och kartlagt homosexuellt beteende hos olika djurarter, något som är vanligt förekommande. Dessförinnan kunde man inte föreställa sig att djur hade den förmågan. De betraktades som absolut heterosexuella, eftersom det ansågs vara det ”naturliga” och bara människan var kapabel till det ”onaturliga”.

Vi behöver alltid vara medvetna om de skygglappar som vår världsbild ger oss, utan att vi är medvetna nog att ifrågasätta den. Vi ser vad vi förväntar oss, upptäcker vad vi letar efter, men har väldigt svårt att ta oss ur dessa självuppfyllande profetior. För att klara det måste vi inte bara tänka, utan även tänka på hur vi tänker och hur det gör oss trångsynta.

Det är till och med förhastat att tala om biologernas upptäckt av homosexualitet i djurriket som en seger för det gränslösa förnuftet. Snarare är det resultatet av en växande social acceptans av homosexualitet. Först när vi började bli tillfreds med homosexualitet bland människor kunde vi upptäcka den bland djuren.

Religiösa fundamentalister torde ändå fortsätta att envisas med sin intolerans mot homosexualitet. De hävdar ofta att den är ”onaturlig”, vilket faller på sin egen orimlighet när det visar sig att naturen dräller av den. De kommer väl att hävda att även zebrafinkar kan vara ”perversa” och ”onaturliga”.

Vid närmare granskning visar det sig att naturen inte är särskilt ”naturlig”. Det är förstås inte en anomali hos naturen, utan i vår syn på den. Vi har ett slags antropomorft synsätt, som vill se vår värld på samma sätt som vi vill se oss själva. Som om hela världen verkligen vore skapad blott för oss, vilket hävdas i bibelns andra skapelseberättelse (Genesis 2).

Därmed röjer naturen vid förutsättningslös beskådan inte bara att vi haft fördomar om den, utan också om oss själva när vi utifrån denna vrångbild påstått det ena och det andra om vad som är naturligt för människan. För att se världen som den är, i stället för hur vi vill ha den, behöver vi först och främst se klart på vad som är vår egen natur.

Läs även andra bloggares åsikter om homosexualitet, sex, naturen, zebrafink, genesis, vetenskap, antropomorf. Intressant?

Inte bara el har en junta

2011-08-15T00:24:00.000+02:00

Aftonbladet och E24 har en artikelserie om vad de kallar el-juntan: Vattenfall, Eon och Fortum, som totalt dominerar branschen i Sverige. Uttrycket är ovanligt vågat, även för att komma från en kvällstidning – men det är inte alls missvisande.

Sverige är litet nog för några få stora företag att helt kontrollera sin bransch genom att bilda kartell. Vi har förstås lagar mot sådant, men små resurser och ringa politisk vilja att se till att de efterlevs. Därför kan man räkna med att övertrampen är många.

Bara det faktum att villkor och priser är så nära mellan de stora oljebolagen, försäkringsbolagen, bankerna och så vidare – det borde få klockor att ringa hos Konkurrensverket, men de har numera så mycket annat för sig...

Aftonbladet och dess ekonomipublikation E24 granskar elmarknadens tre stora och visar varför de är värda att kallas el-juntan. Se här, här, här, här, här, här och här. Det är skumrask och kundmanipulationer på högsta nivå.

Regeringen morrar då och då. Ändå har elbolagen fått igenom en del märkliga regler, såsom att olika landsändar ska taxeras olika – på ganska grumliga grunder. Det har också uppstått något slags regionalisering vad gäller möjligheten att välja elbolag. Sverige har delats upp i zoner, som begränsar konkurrensen ytterligare.

Elbolagen fortsätter att sko sig med kryptiska tariffkonstruktioner och andra knep, som det är märkligt att svensk lag alls godtar. Kanske gör den inte det, om någon bara rotar tillräckligt djupt i det hela – och får tillgång till allt som sker bakom kulisserna hos elbolagen.

Det är långt ifrån bara elbolagen som agerar i denna gråzon mellan lagligt och skurkaktigt. Bankerna, med sin skog av likartade avgifter och hysteriska vinster som de inte sällan använder så katastrofalt att hela den svenska ekonomin riskeras – de skulle nog bäva inför en närgången granskning. Man bör också grunna på varför så få utländska banker etablerar sig i Sverige, dessutom så diskret och smått när det någon gång sker. Skulle inte EU öppna gränserna för all företagsverksamhet?

Kanske skulle Konkurrensverket använda lite enkel matematik för att spåra karteller och annat fuffens: När ett litet antal storföretag dominerar en bransch, har snarlika villkor och allihop gör saftiga vinster – då finns det anledning att ana fuffens. Speciellt som de aldrig har prispresskrig mot varandra.

Och det gäller för så gott som varenda bransch i Sverige. Livsmedel, media, transport, byggbransch... Det finns många juntor.

Läs även andra bloggares åsikter om kartell, konkurrens, el-juntan, ekonomi. Intressant?

Västra hamnen under konstruktion

2011-08-14T19:10:00.001+02:00

Sydsvenskans kultursidor har tema Västra Hamnen (här, här och här), det exklusiva området i Malmö. Det väcker minnen. Jag var där när det invigdes. Då hette det Bo01 och var fortfarande en byggarbetsplats.

Bo01 var en stor utställning av verkliga hus, som skulle visa framtidens snitsiga boende. Det mesta var försenat vid invigningen 2001, så det var verkligen som att gå omkring på en byggarbetsplats. Den mäktigaste byggnaden, Turning torso, hade inte ens börjat byggas. I stället fick man se den jordyta det skulle ske på och lite bilder från arkitektkontoret.

Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong på den tiden, så jag gjorde nedslag på restaurangerna i området (här är den texten). De flesta av dem försvann redan när utställningen avslutades men den bästa, Salt & Brygga, serverar fortfarande sitt ekologiska kök. Jag trodde inte att de skulle klara sig i det då rätt karga och och alienerade bostadsområdet i vardande.

För eget nöjes skull gick jag också runt och tog en hel del bilder, som jag samlade i en utställning på min hemsida. Jag kunde inte motstå att döpa utställningen till Under Construction, fast jag förstod att många surfare skulle låta bli att klicka sig dit i tron att det var just en site under konstruktion. Här är den utställningen. Några av de bilderna ser du nedan (och ovan, under rubriken):

Läs även andra bloggares åsikter om Västra hamnen, Bo01, Malmö. Intressant?

Antingen eller både och

2011-08-14T12:01:00.001+02:00

DN Debatt är en journalistisk styggelse, där diverse makthavare kan sprida sin propaganda oemotsagda. Det blir rätt enfaldigt. Senast ägnas en mängd ord åt att konstatera att globalisering är bättre än nationalisering. Som om civilisationen, likt elektriciteten, blott hade två poler.

Det hävdas av Bo Ekman, grundare av något som kallas Tällberg Foundation. Bara namnet... Tällberg är en pittoresk by i Dalarna, medan stiftelsen verkar för svar på frågan: “How on earth can we live together – we humans and we with nature?”

De syns favorisera polariserat tänkande. Människa kontra natur, nationalism kontra globalisering, biosfär kontra teknosfär. Bo Ekman hävdar i sin mångordiga debattartikel att blott globalisering hör framtiden till och serverar med något slags automatik de underbara lösningarna. Allt blir bra när teknosfären når alla.
Inte precis material för något Nobelpris.

Fungerande lösningar på den komplicerade samhällskroppen kan inte vara antingen eller, utan allraminst både och. Det går inte att likrikta en hel värld och tur är det – annars hade den redan gått i graven till följd av någon härskares kompromisslösa envetenhet.

Man lägger inte alla ägg i en korg. Det fungerar inte med en enda lösning, hur vacker den än låter, på en värld som består av mångfald och föränderlighet. God politik behöver ideal och målsättning, men också lyhördhet och anpassning – för det praktiska arbetet måste bestå av klippa och klistra, lappa och reparera, pröva och rätta till. Bara det är naturligt och därför det enda som fungerar på naturen.

Alla dessa självutnämnda profeter – inom religion, politik och vetenskap – blundar för det enkla och avgörande faktum att verkligheten inte är enhetlig, så lösningar för den kan inte heller vara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Bo Ekman, Tällberg foundation, ekologi, framtiden, samhället. Intressant?

Draken som förgörare eller välgörare

2011-08-13T23:38:00.003+02:00

Forskare i USA har hittat på en medicin som kanske kan hejda alla virussjukdomar. Det låter så bra att man måste tvivla på om det kan vara sant. Och så döper de undermedlet till Draco, draken, så att det låter mer som ett hot än ett löfte.

Tillvägagångssättet är nytt. I stället för att angripa själva virusen, som tenderar att mutera så de klarar sig från det mesta, tar denna medicin kål på cellerna de angriper. Därmed hejdas deras spridning. Klyftigt tänkt, så länge det verkligen bara är de angripna cellerna som stryker med...

Det kräver sisådär tio år till av utveckling innan denna medicin är verklighet, men forskarna är mycket optimistiska. I så fall blir det en medicinsk revolution inte långt ifrån den som antibiotikan åstadkom.

Men namnvalet förbryllar. Draco är latin för drake, en mytisk figur som inte precis gjort sig känd för att var välgörande. Och i romanerna om Harry Potter är Draco Malfoy inte precis någon ängel. Det är som om forskarna varnar för att den stora räddare de må ha skapat ändå kan visa sig bli en förgörare.

Vi får se hur det går.

Här skriver Aftonbladet om upptäckten. Samma sak i Time och i den vetenskapliga tidskriften PlosOne.
Läs även andra bloggares åsikter om Draco, antivirus, medicin, drake. Intressant?

Ungdomar ska skrämmas bort

2011-08-13T10:26:00.002+02:00

Malmö kommun använder ungdomsskrämma på ett par förskolor för att hålla tonåringar borta nattetid. Den piper på en frekvens som bara unga människor hör. Kommunen rapporterar glatt att det verkar fungera, som om det vore en fullgod ursäkt.

Jag har skrivit om den elaka lilla tingesten i ett tidigare blogginlägg. Den heter egentligen Mosquito Teen Deterrent men har nu tydligen fått det svenska smeknamnet ungdomsskrämma. Fågelskrämma, ungdomsskrämma... vad härnäst?

Ungdomsminister Nyamko Sabuni vill förbjuda apparaten eftersom den är en diskriminerande form av kollektiv bestraffning, som om alla tonåringar vore brottslingar eller bråkstakar. Hon har alldeles rätt. Dessutom är redan idén med den lilla apparaten uttryck för en kuslig samhälls- och människosyn som vi borde ha vuxit ifrån efter diverse grymheter i vår världshistoria.

Aftonbladets kolumnist Åsa Erlandson tycker dock att det inte är något att gny om. ”Otroligt vad lätt det är att bli diskriminerad”, säger hon i sin spalt och menar att ungdomsskrikan är utmärkt om den hindrar tonåringar från att skräpa ner på förskolornas rastgårdar. Barnen ska skyddas från tonåringarnas fasoner, menar hon.

Hennes naivitet är svår att ursäkta. Vad tror hon att en sådan aggressiv attityd kan leda till, om inte samma aggressivitet tillbaka? Hon kunde lika gärna begära internering av barn så snart de blir tonåringar.

Det är inte lätt att vara tonåring. Föräldrarna har i hög grad slutat bry sig när de inte längre är gulliga små barn. Politikerna har ringa intresse för tonåringarnas bekymmer och behov, eftersom de ännu inte har rösträtt och deras röstande föräldrar har slutat bry sig.

Erlandsons attityd mot tonåringarna, som om de vore en homogen och oönskad klump, något katten släpat in på fina mattan, är ett tydligt exempel på deras utsatthet. Än tydligare är det när hon avslutar sin krönika med att varna för att barn kan råka plågas av skrikan. Dem är det synd om, men bara fram till puberteten...

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsskrämma, mosquito teen deterrent, tonåringar, ugdomar. Intressant?

Tystnad om fattigas företräden

2011-08-12T13:33:00.001+02:00

En amerikansk undersökning visar att fattiga är mer empatiska och generösa än rika. Det förvånar inte alls. Vad som förvånar är att ingen undersökt saken tidigare – och varför bara en av de svenska rikstidningarna nämner saken.

Expressen skriver om undersökningen, men varken i Aftonbladet, DN eller Svenskan nämns den med ett enda ord.

Sökning på deras hemsidor visar att de aldrig har skrivit om Dacher Keltner, sociologen bakom undersökningen. Han forskar sedan flera år på människors medkänsla, sociala band och altruism – så att säga det goda i människan.

Han verkar också i en särskild organisation med detta sikte: Greater Good Science Center. Det låter lite lulligt, vilket kan vara anledningen till tystnaden i svensk press – men forskningen är genomförd enligt alla konstens regler.

Jag anar därför att det är fördomar som hejdar media. De har svårt att föreställa sig annat än att fint folk är fina och pöbeln pöbel. Eftersom journalisterna i hög grad snarare räknar sig till de förra än de senare har de svårt att acceptera annat.

Det delar de med hela överheten. Exempelvis hävdade Fredrik Reinfeldt nyligen att extremism är vanligast hos de ”socioekonomiskt marginaliserade” (ett väldigt fint uttryck för fattiga).

Keltners undersökning visar det motsatta: rika och privilegierade är betydligt mindre empatiska och mer själviska än fattiga. Keltner stöder sig på tolv olika studier som allihop visar detsamma.

Det borde inte vara ett dugg överraskande. Rika har mer att vara själviska om, medan fattiga har större behov av att samarbeta och dela med sig. Klassamhället har genom sin långa existens gjort detta hur tydligt som helst. Att det ska kräva vetenskapliga bevis är bara ytterligare ett beklämmande exempel på vilka som har makten.

Självklart är det så att de som är bäst skickade att styra samhället är de som värnar mest om dess fortlevnad och gemensamma nytta. De som är mest angelägna om att samhället ska vara så mycket som möjligt till godo för alla. Därför är det solklart att det borde styras av de fattiga.

Problemet är bara att de som styr tenderar att bli både rika och privilegierade. Därmed är det risk att de byter inställning. Det har väl hänt?

Läs även andra bloggares åsikter om Dacher Keltner, klassamhället, empati, sociologi, rika, fattiga. Intressant?

En massmördares startskott

2011-08-12T12:29:00.002+02:00

Vad driver en massmördare? Det finns nog minst lika många svar som det finns massmördare. Förmodligen är det en psykisk konstitution snarare än händelser i deras förflutna som de kan ha gemensamt: viljan till så monstruösa dåd. Inför sig själva har de dock andra förklaringar – så ock Anders Behring Breivik, som flödar över av dem i sin 1500-sidiga text. Där framstår 2002 som en vändpunkt.

Anders Behring Breivik säger sig ha planerat sin attack i nio år, sedan 2002. Det året säger han sig dels ha träffat en serbisk ”krigshjälte” och strax därefter, i april, ha varit med och bildat ett slags Tempelriddarorden i London. Under hösten samma år satte han igång en företagsamhet i avsikt att finansiera sitt terrordåd.

Fattiga riddare

De där Tempelriddarna, PCCTS (Pauperes commilitones Christi Templique Solomonici, The Poor Fellow-Soldiers of Christ and and of the Temple of Solomon), ger ett starkt intryck av att vara pojkaktiga fantasier. Breivik ägnar många sidor av sitt dokument åt att i detalj beskriva deras regler, insignier och allt vad det är. Inte helt olikt konstruktionen av ett rollspel eller för den delen av en fantasyroman.

Ändå är tidpunkten han pekar ut signifikativ, eftersom det enligt honom är när han börjar det långsiktiga arbetet med att sätta sitt terrordåd i verket. April 2002. Det är inte omöjligt att han alltsedan dess har förberett vad han den 22 juli i år genomförde i Oslo och på Utöya.

Då finns kanske i alla fall en händelse vid samma tid som så att säga tände stubintråden? Något som fick just hans hjärna att gå in på ett spår som med sin långvarighet och omfattning måste beskrivas som maniskt.

Samtidigt i London

En dansk blogg som verkar vara antiislamsk och nationalistisk, Eticha, har hittat en artikel i den norska dagstidningen VG från just april 2002, där en islamisk fundamentalist boende i London intervjuas. Han uppger i intervjun att han representerar en grupp som avser att göra Norge (och resten av världen) muslimsk. Han säger:
- Dette er misjonen til alle muslimer. En dag vil vi se Norge under islamsk lov, under sharia-lovene, hvor muslimer, jøder og kristne lever sammen.

Artikeln publicerades den 24 april 2002, alltså den månad då Breivik menar sig ha varit med och bildat ovannämnda Tempelriddarorden. Dessutom är den islamiske fundamentalisten bosatt och verksam i London, samma stad som Breivik anger vara platsen för bildandet av Tempelriddarna.

Parallellerna är fler. Den grupp som den muslimske fundamentalisten representerar har ungefär samma blygsamma omfång som Breivik hävdar för sina Tempelriddare. Sistnämnda ska ha varit ett knappt tiotal vid bildandet, varav blott hälften var fysiskt närvarande i London. Den islamiska gruppen har ett tiotal medlemmar.

Också retorik och metod är snarlik. Den islamiske fundamentalisten säger i intervjun:
- Vi er i startfasen i Norge. Vi må først bygge oss sterke for å kunne bygge oss større. Det handler om å utdanne medlemmene våre intellektuelt for å gjøre dem i stand til å gå ut i samfunnet og påvirke.

Det är ett slags gerilla han skisserar, som har likheter med Breiviks idéer. Breivik är tydlig med att hans terrordåd är ämnade att väcka uppmärksamhet åt hans 1500-sidiga dokument, som han tror ska övertyga den europeiska allmäneten om hans sak och sätta igång ett krig mot islam som han anser närmast heligt.

Även i den minst sagt förvånande rättsuppfattningen finns det likheter mellan Breivik och den islamske fundamentalisten, som säger till VG:s reporter:
- Vi regner med at vi blir arrestert, forfulgt og angrepet. Det er en del av systemet ditt, å avvise mennesker med et annet syn enn deres eget, fordi dere er fundamentalister.
- Dere vil kanskje gjøre dette på lovlig måte, gjennom å si at vi er ekstremister og fundamentalister. Dere arresterer mennesker dere intellektuelt er uenig med, og bruker makt. Det kalles fundamentalisme.

Breivik beskriver sina meningsmotståndare som förrädare av olika grad (han har en klassificering av dem), vilket är ett likartat fördömande.

Breivik är också mycket införstådd med att inte accepteras av den rådande samhällsordningen, men anser sig vara i sin fulla rätt och beredd på personliga offer i vad han ser som sin mission. I sin skrift håller han det för troligt att han ska dödas i samband med sitt terrordåd.

Vad som dock skiljer dem åt är att den islamiske fundamentalisten må uttrycka sitt stöd för jihad, men ändå tänker sig det muslimska övertagandet på fredlig väg:
– Det handler om å overbevise folk om å velge det rette systemet. Vi skal ikke tvinge noen.
- Vi skal diskutere med mennesker. I et lite samfunn som Norge tror jeg det blir lett for oss å trenge gjennom rent intellektuelt, slik at folk kan se budskapet vi har.

Breivik kan ha känt en stark rädsla för att de muslimska fundamentalisterna skulle kunna lyckas med detta och därför själv ha bestämt sig för en kraftigare moteld. Hans dokument beskriver ett Norge som lägger sig platt för vad han ser som ett ökande muslimskt inflytande.

Något torde ha fått Breivik att gå till beslut och handling. Knappast blott denna artikel i VG, om än den kommer just vid den tid som Breivik pekar ut som avgörande. Men den kan ha varit av stor symbolisk betydelse för honom.

Breivik citerar den islamiske fundamentalisten på ett ställe i sitt långa dokument, men det är inte från VG:s intervju.

Serbien

Breivik pekar i sitt dokument ut en annan händelse som fick honom att besluta sig för att genomföra terroraktionen: NATO:s bombningar av Serbien 1999, där Norge som NATO-medlem medverkade. Han skriver:
”It was completely unacceptable how the US and Western European regimes bombed our Serbian brothers. All they wanted was to drive Islam out by deporting the Albanian Muslims back to Albania.”

Det påminner om hans påstådda möte med en serbisk ”krigshjälte”, som ska ha ägt rum strax före bildandet av Tempelriddarna, alltså kanske också i april 2002 – Breiviks tidsangivelse är på denna punkt vag. Huruvida detta möte alls ägde rum är osäkert, men han skildrar det med en förtjusning som visar dess betydelse i hans tankevärld.

Än sen?

Jag vet inte vart dessa resonemang kan leda eller ens om de har något värde. Egentligen tvivlar jag på att något slags övertygelse eller ideologi kan göra människor till massmördare. Snarare är det nog så att några ytterst få individer är så beskaffade att de letar efter en anledning till att begå bestialiska handlingar – och då återstår förstås frågan vad som får dem att börja leta.

Vi människor är till vår natur närmast obegripligt komplicerade varelser – och vi kan vara väldigt olika.

Dock har jag det bestämda intrycket att vi behöver värna om det öppna och förutsättningslösa samtalet, även när det gäller inflammerade ämnen. Det har en sansande, läkande verkan, medan tystnad ofta gör det motsatta.

Breivik är lyckligtvis en av de ytterst få som begår så monstruösa handlingar, men han är långt ifrån ensam om en extremt tillspetsad syn på kultur och samhälle. Man kunde kalla det en krigisk syn, där två krafter sägs stå emot varandra likt ett annalkande Harmagedon. Denna retorik förekommer inom många – ofta varandra motsatta – subkulturer och samhällsgrupper.

Även om det är både tröttande och olustigt, tror jag att dessa yttringar behöver genomlysas och diskuteras i det offentliga samtalet. Jag tror att det är det enda sättet att gjuta olja på vågorna. Dessutom är det så vi lär känna oss själva och varandra på djupet, vilket är en förutsättning för att avstyra våra allra värsta egenskaper.

Jag tvekade länge om länken till såväl VG-artikeln som bloggen Eticha ovan. Men sådant material dräller det av på nätet. Inget är vunnet om vi gör som den mytiska strutsen och sticker huvudet i sanden. Då står hela den världsbilden oemotsagd och fri från inträngande ifrågasättanden.

I den offentliga debatten brukar extremyttringar mestadels förbigås med en pinsam tystnad, som om vi inte ville kännas vid att mänskliga hjärnor kunde tänka så. Det kan de. Allvarligt talat är vi allihop tidvis lätta byten för förivrade och extrema ståndpunkter, beroende på sådant som källorna till dem, tidsandan och händelser som framkallar dem.

Vi behöver ständigt granska även de mest aparta och absurda ståndpunkter som dyker upp, för historien har visat att inte så sällan kan de komma att omfatta folkflertalet och minst lika ofta de styrande skikten. Ingen av oss går säker för vanföreställningar, speciellt inte om de ignoreras så fort de blir inflammerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, fundamentalism, extremism. Intressant?

Bronset var guld

2011-08-12T00:22:00.001+02:00

Idol är karaoke. Så också den amerikanska varianten. Men pärlor dyker upp ändå. I senaste omgången av American Idol var Haley Rinehart i särklass. Hon kom trea. Ettan och tvåan var sömnpiller i jämförelse. Det verkar vara en naturlag med Idol att de största talangerna aldrig vinner.

Haley Rinehart är bara 20 år men sjunger som om hon stått på scen ett helt långt liv. Hennes röst har resurser och en laddad busighet som leder tankarna till Christina Aguilera. Samma humor och självdistans under framträdandena verkar hon också ha.

Under Idoltävlingen vågade hon ta sig an riktigt stora utmaningar, som Michael Jacksons Earth Song och Animals version av gamla House of the Rising Sun – sånger som är knepiga på olika vis men framför allt genom att de blivit kända med så makalösa sångare.

Där skymtade små sprickor och otillräckligheter i Haleys kapacitet. Nå, hon har åratal på sig och ska nog fylla håligheterna.

Det dräller av hennes sköna sångprestationer på YouTube. Jag fastnade för hennes lediga ad lib på Elton Johns gamla Benny and the Jets, som hon framförde under Idolgängets turné efter avslutad programserie, något som har blivit tradition i USA – och görs med en helt annan ambitionsnivå än de eländiga uppträdanden på köpcentra som svenska Idol låter sig nöja med.

Haley leker med låten och med publiken. Det är musik i praktiken, en ysterhet och bekvämlighet med musiken som förklarar varför den är så väsentlig för oss alla i att ge mening med livet.

Hon har redan skivkontrakt och så vidare, men för hennes fortsatta karriär gäller bara en sak: hon måste ha starka låtar. Annars sjunker hon snart tillbaka in i anonymiteten. Oavsett hur det går med den saken är det uppenbart att hon aldrig kommer att sluta sjunga.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, American Idol, Haley Reinhart, musik, TV. Intressant?

Väldigt hemlig kroggäst talar ut

2011-08-10T18:47:00.002+02:00

För bloggens återkommande läsare är det knappast en nyhet att jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong under 12 år. Sedan skrev jag en bok om mina erfarenheter – som Sydsvenskan vägrade att kännas vid. Den föll dem kanske inte i smaken.

Jag började recensera krogar åt Sydsvenskan 1995. Innan dess hade de ingen krogkritiker. Det var nödvändigt att vara hemlig för att inte bli bortskämd av angelägna krögare, så jag skrev under signaturen Bong, som jag hittade på själv. En bong är den interna nota som skickas från serveringen till köket på en krog, för att de ska hålla reda på vilken mat som lagas.

Det blev ett väldigt väsen om Bongs krogrecensioner och jag fick ett slags entourage som roade sig med att göra egna besök på krogarna jag skrev om samma dag recensionen kom ut – oavsett vad jag tyckt om stället. Krögare stönade när de inte fick toppbetyg och undrade med svettdroppar i pannan vem den där förbannade Bong kunde vara.

Nå, efter tolv år fick det vara nog. Framför allt frestade det på att vara så hemlig. Det var ytterst få ens i den egna vänkretsen som fick veta att jag var Bong och jag fick hela tiden gå och passa mig, så att jag inte råkade röja mitt hemliga uppdrag. Lite spionhistoria.

Det låter kanske festligt, som ett äventyr, och det var det onekligen. Men det var även tungt och ett ständigt stressmoment. Besvärande att inte kunna prata med folk om en så viktig del av min sysselsättning. I efterhand är jag förvånad över att ha stått ut så länge som tolv år.

Nå, de många åren gav en hel del erfarenheter och tankar, som jag tyckte förtjänade att sättas på pränt. Så med tiden blev det en bok, Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Den kom ut våren 2010.

Vad jag vet var det första gången en svensk krogrecensent skrev en bok om sina erfarenheter. Det är en intressant del av mediavärlden, som i synnerhet under de senaste 15-20 åren har blivit allt mer i ropet – ibland så att det går till överdrift, måste jag själv konstatera. Restauranger, mat och dryck har blivit heta nyheter som fyller tidningar, TV-kanaler och Internets mest talföra webbplatser. Så viktigt är det ändå inte.

När jag skrev boken hade jag ändå skoj med att berätta hur det gick till bakom och framför kulisserna. Det är ett knepigt jobb att vara krogrecensent och man får räkna med att bli missförstådd – även av andra krogrecensenter och matskribenter, som verkar vara en ytterst ogin skara, tillfreds uteslutande med den egna smaken.

Det var inte heller alltid lätt att ha att göra med min egen tidning Sydsvenskan och dess redaktion, vilket kan förklara varför de sedan bestämde sig för att hålla tyst om min bok.

Skriva för gästerna, inte för krögarna

Många krögare led av ett missförstånd som jag kände igen från när jag tidigare recenserat musik, teater och litteratur. De kunde inte tänka sig annat än att recensionerna var till för dem och deras bransch. I så fall kunde man förstå deras missnöje.

Men recensionerna är förstås till för tidningens läsare, som funderar på om de ska besöka den eller den krogen – eller som varit där och gärna jämför sina intryck med recensentens.

Krogbranschen – alltför ofta även tidningsredaktioner – lider även av den missuppfattningen att en krogrecensent behöver ha sin bakgrund i krogbranschen, som erfaren kock eller krögare. Men det är galet. En krogrecensent ska vara erfaren krogbesökare, inte krögare. Annars ser man det från fel sida skranket och är till ringa nytta för läsarna, som med största säkerhet oftare är kroggäster än krögare eller kockar.

Att en krogrecensent behöver kunna branschen inifrån är lika dumt som att en musikkritiker skulle vara musiker eller en filmrecensent regissör. Det blir inte bra.

Nå, det här blogginlägget riskerar att bli långt som en bok om jag inte hejdar mig. Avslutningsvis får jag konstatera att de tolv åren gjorde mig mätt på jobbet som krogrecensent, om än det hade sina ”benefits”. Men jag är inte mätt på lustfylld och nyfiken förtäring av mat och dryck – vilket denna blogg här och där skvallrar om. Se ämnet/etiketten ”mat och dryck” för mina blogginlägg på temat.

Lustigt nog har det visat sig att jag efter jobbet som krogrecensenten Bong har blivit ännu mer kritisk och kräsen vid mina restaurangbesök, fast jag numera bara försöker njuta av dem. Bongreflexen går inte riktigt att stänga av och det är inte mycket som går den förbi.

På Sydsvenskan har de en annan krogrecensent, som fortsätter att använda min gamla signatur Bong. Jag tycker förstås att jag gjorde ett betydligt bättre jobb, men jag vet ju också att krogskribenter bara uppskattar den egna smaken. Det är ju liksom deras jobb.

Här är mer information om boken Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Här finns den att beställa på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om krog, krogrecension, Bong, böcker, mat, restaurang, restaurangkritik. Intressant?

Dödliga omvägar

2011-08-10T12:36:00.001+02:00

Nu börjar den journalistiska granskningen av den norska polisens handlande i samband med terrordådet på Utöya bli närgången – och avslöjande. Det blir alltmer uppenbart att polisens insats borde ha kommit betydligt snabbare. Bristerna verkar, som så ofta, ligga i ledningen.

Den bild som allt tydligare framträder skulle vara snudd på farsartad, om det inte vore för den ohyggliga tragedin. Larmen från Utöya tog märkligt lång tid att nå den operativa ledningen. Trots nära tillgång till två helikoptrar sattes insatsstyrkan i bilar, dirigerades till fel plats, fick en trasig båt...

När de väl nådde ön var de föredömligt skyndsamma och hastade mot en lösning med ringa omsorg om egen säkerhet. Insatsstyrkan gjorde vad den skulle och måste ha lidit av att deras ankomst blev så fördröjd.

Bristerna ligger i ledningen, såväl vad gäller beredskap som agerande när terrordådet ägde rum.

Det är ännu tidigt att dra långtgående slutsatser, eftersom mycket återstår att klarlägga. Men nog pekar det mot att polisstyrkorna gjorde vad de kunde, medan deras ledning uppvisade väldiga brister.

Ungdomarna på Utöya flydde en massmördare i uppemot en och en halv timma. Breivik hade massor av tid för sitt förfärliga dåd. Det borde inte kunna ske. Alla dessa förlorade unga liv kan åtminstone göra den nyttan att en översyn ombesörjer att det inte kan ske igen.

Alla sorters ledningar plägar hålla varandra om ryggen och göra gemensam sak i att skylla ifrån sig. Vi får se vad som sker här, men jag tror att pressen inte accepterar några bortförklaringar eller mörkanden. Det är sådana stunder man gläds åt journalistiken och det så kallade drevet.

Här skriver DN, Svenskan och Expressen om saken. Mest information finns förstås i norska tidningar. Här är blott några av deras artiklar: VG, VG, VG, Aftenposten, Dagbladet, Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, journalistik, pressen, drevet, terrorism, Utöya.

Det fria ordet har nyhetens behag

2011-08-10T01:43:00.001+02:00

På DN diskuteras den råa ton som läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor kan hålla. Ska de tillåtas eller förbjudas? Intressantare är vad de uttrycker – det fria ordets ojämlikhet.

Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.

Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.

Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.

Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.

Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.

När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.

Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.

Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.

DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.

Terrorism är inte särskilt norsk

2011-08-09T18:16:00.001+02:00

Debatten går het om hur Anders Behring Breiviks förskräckliga dåd i Norge ska tolkas. Man söker mönster fast det är ett enstaka nidingsdåd. Det faller på sin egen orimlighet.

Allra märkligast är det när debattörer försöker utröna vad det kan vara för specifikt norska omständigheter som ledde till att dåden skedde där.

Men det var första gången Norge drabbades av något sådant. Det måste därför ses som ett undantag, varför det vore rättare att fråga vad det är med Norge som gör att något sådant inte hänt där förrän nu.

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller uttrycker ungefär den betänklighet jag känner, när hon reser flera invändningar mot en debattartikel i samma tidning av freds- och konfliktforskaren Ane Ørbø Kirkegaard, som hävdar att Norge är djupt splittrat mellan statsmakt och dess motståndare och att det skulle kunna förklara uppkomsten av en mentalitet som Breiviks.

Hanne Kjöller ger en motbild, som snarare säger att klyftor och motsättningar är mildare i Norge än på andra håll – även i jämförelse med andra nordiska länder.

Jag vet inte tillräckligt om norskt samhälle och norsk mentalitet för att döma mellan de två positionerna, men jag är rätt säker på att det inte är ur något specifikt norskt en terrorist med Breiviks skoningslöshet uppstår. Jag tvivlar över huvud taget på att han går att generalisera om.

Han fortsätter att vara ett mysterium, just för att hans bestialiska handlande är så exempellöst. Därför tror jag att lärdomar inte kan dras ur svepande generaliseringar om samhällsklimat eller politiska strömningar.

Vi bör hellre söka den individuella diagnosen – för att ha en chans att hindra en upprepning hos andra, eller i alla fall finna vägar att göra det betydligt svårare för dem att åstadkomma så stor skada.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, terrorism.

För tidig rök ger förtidig död

2011-08-09T17:52:00.001+02:00

Den som börjar dagen med en cigarett löper större hälsorisker än den som förmår vänta lite med den, säger en forskarrapport. Utmärkt – då är jag på den säkra sidan. Jag röker aldrig före frukost.

Annars får man ideligen veta att rökning är det allra värsta man kan ägna sig åt. När jag i ungdomen valde min last och valde bort andra, levde jag i den naiva tron att jag kommit undan många allvarligare helveten. Numera verkar det tvärtom.

Därför får man glädjas då det kommer någon liten solstråle från den annars mörka himlen.

I och för sig händer det vissa morgnar att jag brådskar med frukosten för att nå dess grande finale, dagens första cigarett.

Läs även andra bloggares åsikter om rökning, hälsa, vetenskap.

Tre statsministrar blir boyscouts

2011-08-06T10:18:00.001+02:00

Fredrik Reinfeldt är i skrivartagen. Igår skrev han med några regeringskamrater om hur Sverige ska förhindra ny terrorism. Idag gör han detsamma med två andra nordiska statsministrar. De inleder sitt antiterrorarbete genom att besöka scouternas jamboree...

Fredrik Reinfeldt, Danmarks Lars Løkke Rasmussen och Finlands Jyrki Katainen gör ett gemensamt uttalande med anledningen av terrorattackerna i Norge. Därför är det förvånande att Norges statsminister inte ingår i gruppen, i synnerhet som texten prisar de nordiska värdena och den nordiska enigheten.

Det blir lite antiklimax när de efter sina stora ord landar i att deras första aktion blir ett gemensamt besök på scouternas stora jamboree i Skåne. Vad ska det göra?

Jamboree i stället för Pride

De prisar scoutrörelsen, som de kallar ”världens största idéburna ungdomsrörelse, byggd på gränsöverskridande engagemang för miljö, fred och gemenskap”.

Må så vara. Men det är också en rörelse som länge hyst ytterst konservativa ideal bottnande i det tidiga 1900-talets vurm för nationalism och det militära. Varken tolerans eller öppenhet har varit särskilt kännetecknande för scoutrörelsen, snarare i botten en grumlig disciplinär syn på människan och vad som ska ge henne människovärde.

Ett märkligt val av statsministrarna. Det hade varit en helt annan sak om de i stället valde att besöka Stockholm Pride och gå med i dess avslutande parad. Pride handlar – i motsats till scoutrörelsen – om öppenhet och att hylla människors olikhet i stället för att likrikta dem med uniformering och honnörer. Det är skillnad, det.

I och för sig är det politisk flathet att sätta igång en antiterrorkampanj genom att dyka upp någonstans och hålla ett par tal, som om det vore något att hänga i julgranen.

Nordisk överhöghet

Statsministrarnas text flödar av ett självgodhetens prisande av det nordiska, som också leder tankarna till det tidiga 1900-talet, före unionsupplösningen. De inleder med rena pekoralen:

”De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratiska värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.”

I sammanhanget leder det tankarna till de nationalistiska strömningar som Anders Behring Breivik tog näring ur till sin förvridna världsbild, snarare än till den multikulturella, gränslösa värld som han ville slå sönder.

Det är inte dags att hävda något slags nordisk överhöghet, utan att insistera på en värld utan gränser och alla jordens människors lika värde och förmåga.

Se också mitt förra blogginlägg om Reinfeldts skrivariver i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, terrorism, Anders Beihring Breivik, Norden, politik, scouter.

Fördomar i regeringens syn på extremism

2011-08-05T12:18:00.001+02:00

Fredrik Reinfeldt och ett par av hans ministrar skriver på DN Debatt vad som behöver göras preventivt mot våldsam extremism. Men de tänker fördomsfullt, så det är risk att de både missar målet och råkar skapa nya sociala spänningar.

De påpekar att extremism med risk att leda till lika extrema våldshandlingar finns i tre specifika extremistmiljöer: ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Jag vet inte vad de menar med ”autonom” vänster, ordet betyder ju blott självständig och det är väl på något sätt varje politisk rörelse?

Jag är också förbryllad av att de inte nämner fundamentalistisk kristendom, fast även den har varit grogrund för våldshandlingar. Är det kristdemokraterna som fått denna extremism exkluderad?

Socioekonomiskt marginaliserade

Mest oroande är dock regeringens utpekande av en samhällsgrupp som särskilt i riskzonen för att skapa terrorister. Så här skriver de:

”Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.”

Med det kryptiska uttrycket ”socioekonomiskt marginaliserade” kan de knappast mena annat än fattiga. Klassamhällets bottenskikt. Men är det verkligen där terrorister och extremister oftast har sin bakgrund?

Reinfeldt och hans ministrar inleder förstås sin artikel med det hemska terrordådet i Norge, men Anders Behring Breivik passar inte alls in i deras modell. Hans bakgrund är närmast högborgerlig och välbärgad. Det är långt ifrån sällsynt, i synnerhet bland högerextrema och vitmakt-anhängare. Inte heller är det märkligt: de privilegierade har ju mest att försvara mot vad de anser vara hotbilder i samhället.

För övrigt beskrev Breivik sig själv som kristen.

Fattiga är inte farligast

Från samhällets toppskikt odlas ständigt bilden av de sämst lottade som de mest oregerliga och minst socialt anpassade. Det är en fördom, som tyvärr ständigt bekräftar sig själv genom att rättsapparaten agerar i enlighet med den och samtliga ”statsmakter”, alltså även pressen, ideligen uttrycker den, oavsett hur det tål närmare granskning.

Just Breivik spelade på detta, vilket han på flera ställen stolt redogjorde för i sitt manifest: han kom undan risker och problem genom att uppträda med överklassmanér. Då slapp han misstanke fast han gjorde saker som borde ha skapat uppmärksamhet. Och hela hans vurmande för tempelriddare med mera visar att han såg sig som elit snarare än förtryckt.

Han är långt ifrån ensamt exempel på en extremist med socioekonomiskt gynnad bakgrund.

Regeringen vill påstå att fattiga är farligare än andra. Farligare för de rika, måhända, men knappast ens det. När rika blir fattiga beror det så gott som alltid på att andra rika har kommit över deras pengar.

Det är också ytterst osäkert att fattiga skulle vara mer våldsbenägna än rika. Snarare är det så att deras våld oftare kommer till samhällelig kännedom och leder till långtgående rättsliga åtgärder.

Förmodligen resonerar både regeringen och Forum för levande historia upp och ner. Olika former av extremism har olika procent anhängare i olika sociala grupper, helt enkelt till följd av vilka idéer extremismen i fråga uttrycker. Vitmakt har väl inte särskilt många invandrare bland sina anhängare, våldsbejakande islamism har knappt några kristna anhängare, och så vidare.

Statistik är vansklig. Man kan inte bara leta efter korrelationer och ta fasta på första bästa. Man behöver leta upp de mest tydliga korrelationerna.

Extremism kan dyka upp överallt, precis som andra abnormiteter kan. Det är själva extremismen som är kärnan, inte vilken specifik lära den omfattar. Därför är det ytterst olämpligt att generalisera – i synnerhet på sådant sätt som redan med de mest otäcka exemplen på extremism har visat sig felaktigt.

Bakläxa för regeringen. De behöver tänka bredare och djupare, om de ska hitta verkningssamma motgifter mot extremism. Deras debattartikel presenterar ingen lösning, utan blott deras egen fördomsfulla världsbild – som i viss utsträckning är en del av problemet, inte dess lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, extremism, terrorism, klassamhället, politik, regeringen.

SJ är klantigt men inte populistiskt

2011-08-05T10:41:00.001+02:00

Fackförbundet Seko klagar i DN på att SJ:s ledning skyller ifrån sig på personalen i samband med avvisningen av barn från tåg. SJ:s agerande är ”populistiskt”, säger Seko. Det där ordet har blivit en fluga.

Att SJ:s ledning skyller ifrån sig är uppenbart. De hänvisar till luddiga regler, som det dessutom är oklart hur länge de har funnits. Kanske nytillkomna, menar i alla fall Seko. Och när det gäller alla dessa förseningar och inställda tåg plägar de skylla på Banverket, numera kallat Trafikverket. När det gäller märklig prispolitik och vagnstallets förfall skyller de på budgetkrav.

Vid det här laget är det pinsamt uppenbart att SJ:s ledning är inkompetent och saknar handlingsförmåga. De gör reklam i stället för sitt jobb, går och gömmer sig i stället för att gå till verket. Men är de populister?

Inte mer än extremister är det. Ordet populism sprider sig som en löpeld men används galet. Se mitt förra blogginlägg. Populism är strävan att göra sig populär genom att predika uppfattningar man tror att allmänheten vurmar för. Dit hör knappast att skylla ifrån sig, som SJ-ledningen gör.

Det är A och O i mediastrategi att aldrig skylla ifrån sig – även om man de facto skulle vara helt oskyldig. Det saknar ödmjukhet och antyder låg moral. Det är en uppfattning som så gott som hela allmänheten delar. Så SJ-ledningen är inte populistisk, den bara klantar sig. Som vanligt.

Om SJ-personal gör fel, dessutom samma fel mer än en gång, då är det uppenbart att dess ledning har fallerat i instruktioner och utbildning av sin personal. Alltså kan det inte blott vara vad man brukar kalla ”den mänskliga faktorn”, ett uttryck som inom hela transportindustrin är populärt när ledningar vill skylla ifrån sig. Och att skylla ifrån sig är väldigt populärt bland alla sorters ledningar. Höga chefer talar bara om sitt ansvar när de löneförhandlar för egen del. Då något oönskat händer är de plötsligt maktlösa, av ett eller annat skäl.

Det är inte populism det heller. Det är svek. Man frågar sig för n:te gången varför de ska ha så groteskt höga löner.

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, avhysning, populism.

Populism är nyspråk

2011-08-04T13:00:00.001+02:00

I synnerhet sedan tragedin i Norge har det gått inflation i pressens användning av begreppet populism. De högerextrema tankar som bland andra Anders Behring Breivik hyser kallas högerpopulistiska. Men det är ett både olyckligt och obehagligt ordval, framför allt för att det felaktigt insinuerar att åsikterna delas av väldigt många.

Populism är egentligen att vädja till eller flörta med populära åsikter. Att locka allmänheten genom att försöka låta som den. Men högerextremism, i synnerhet av den bestialiska sort som kom till uttryck i tragedin i Norge, delas av ytterst få. En försvinnande liten minoritet.

Det står klart redan med begreppet ”extremism” – en extrem åsikt fjärran från den allmänna meningen. En extremist kan knappast vara populist. Snarare motsatsen.

Varför används ändå orden som om de vore synonyma i mängder av artiklar och debattinlägg? Det är nog ett försök att förringa extremuppfattningarna, vilket gör det hela ännu obehagligare – för det antyder att brett omfattade folkliga uppfattningar är extrema, intoleranta och farliga.

Elitism

En motpol till populism är elitism, uppfattningen att stå över folkflertalet. Breivik är uppenbart snarare elitist än populist, eftersom han anser sig veta bättre än alla andra och vara berättigad att tvinga på omvärlden sin ståndpunkt, även med de mest brutala våldsgärningar.

När debattörer och diverse självutnämnda experter i pressen föraktfullt beskriver extremism som populism gör de sig också skyldiga till en form av elitism. Som om majoriteten har fel just för att den är i majoritet – som om demokrati ofrånkomligt leder åt fanders.

Det är klassamhället som blottar sig i sådan retorik. Föreställningen att pyramiden, med privilegierad elit i topp och en massa av förtryckta i botten, är den enda pålitliga ordningen. Ändå är det ofta i privilegierade grupper de extrema åsikterna frodas, inte bland ”vanligt folk”. Det gäller såväl vänster- som högerextremism.

Språket är dynamit, så vi bör använda det med försiktighet och eftertanke. Den terminologi vi väljer påverkar sedan hur vi ser på saker och vart våra argument för oss.

Nyspråk är ett begrepp uppfunnet av George Orwell i hans berömda bok 1984 för att peka ut just detta. Storebrorssamhället vände upp och ner på användningen av viktiga värdeord, för att lura folket att överge principerna bakom dem. Frihet var ofrihet och så vidare. Något liknande kan ske om elitism och extremism kallas populism.

Det dräller i pressen av ”populism” och ”högerpopulism”, i synnerhet efter attentaten i Norge. Här är några exempel: Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SR, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, GP, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, DN, HD.

Läs även andra bloggares åsikter om populism, högerpopulism, högerextremism, extremism, elitism, klassamhället.

David får inte dras av

2011-08-04T11:25:00.002+02:00

I en debattartikel på Svenskan klagar ordförandena i två konstnärsorganisationer bland annat på att företags konstinköp inte är avdragsgilla. Det är en hård värld som betraktar konstnärlig utsmyckning av en arbetsplats som onödig lyx.

Karin Willén på Konstnärernas Riksorganisation och Johan Wingestad i Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare ger några enkla exempel på hur konstnärer lättare ska kunna försörja sig på sin konst. Däribland att företags konstinköp bör vara avdragsgilla.

De skriver: ”Vi finner det orimligt att samhället erbjuder skattereduktion om en målare målar om en vägg, men inte om en konstnär gör ett konstverk på samma vägg.”

Jag kan bara hålla med. Jag tog för givet att sådana kostnader var avdragsgilla för företagen. Det är ett sedan årtusenden känt faktum att en livsmiljö behöver utsmyckas för att vara dräglig, precis som att den behöver tillströmning av frisk luft, svalka på sommaren och värme på vintern. Människan lever inte av bröd allena.

För en borgerlig regering torde det vara särdeles uppenbart att företag genom investering i olika former av miljöförbättring på arbetsplatserna gynnar verksamheten och resultatet. Jag vill därför tro att denna skatteregel är någon gammal rest från en tid med en futtigare syn på samhällsliv och mänskliga villkor. Förhoppningsvis ska det ändras nu när det har blivit påtalat.

Idag säljs konst framför allt till privatpersoner och till myndigheter. Många företag gör nog också en del konstinköp, fast de inte får dra av för dem, men den konsten stannar nog på direktionsrum och lokaler för kundmöten. Det vore dubbel vinst med avdragsgill konst, för då skulle den säkert sprida sig över arbetsplatserna – därmed öka trivseln för anställda samtidigt som den bidrog till konstnärernas idag ganska skrala kassa.

Det är också viktigt att intresset för konst har så många källor som möjligt. Privatpersoners inköp är oftast av nödvändighet ganska budgetmässiga när det gäller både omfång och innehåll. Myndigheters köp kännetecknas alltför ofta av myndigheters ganska likriktade och konventionella syn på konst och kvalitet. Företag som givetvis vill profilera sig även genom sina konstinköp skulle säkert spreta åt diverse sköna håll, från det förutsägbart flata till det djärvt annorlunda.

Det kan bara bli win-win, även för staten.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, avdragsrätt, konstnärer, avdragsgill konst, skatt, konstnärers inkomster.

Uppdatering
Nu har jag fått veta att företagen visst får göra avdrag för konstinköp, precis som andra inventarieinköp. Det är som det borde vara. Då begriper jag inte riktigt vad de två debattörerna menar, men det är en annan femma. David får dras av.

En och en halv timmas mardröm

2011-07-24T00:55:00.005+02:00

Det är fel tid nu, men jag kan inte låta bli att reflektera över några märkligheter vad gäller det förfärliga dådet på Utöya, där minst 85 ungdomar mördades av en i sanning vedervärdig människa. Det dröjde en och en halv timma efter larmsamtalen innan polisen kom. Under tiden kunde mördaren mala på. Varför?

Det är nog så att bomben i Oslo, vid regeringsbyggnaden. Var ett slags skenmanöver och att den metodiska, uppenbart lustfyllda slakten på Utöya var det egentliga målet för Anders Behring Breivik. Det kan vara så banalt som att unga socialdemokrater hade de skarpaste argumenten mot hans rasistiska och högerextrema klyschor på diverse webbplatser.

Han kan nog också ha tänkt att ungdomarna var det störst chans att nå oskyddade. Han kom till ön när inga viktiga vuxna politiker var där, för då hade han förmodligen mötts av moteld och hans polismaskering hade knappast fungerat. Men femhundra tonåringar var hjälplöst, oskyddat villebråd.

Nå, den där dårens bevekelsegrunder och strategi kan man lämna därhän. Trots att jag som romanförfattare lever mig in i diverse psyken för att skildra dem med något slags förståelse, har jag ingen lust för den tankeövningen med Breivik.

Andra frågor kliar i huvudet. Främst denna: Första larmet om vad som skedde på Utöya kom till polisen cirka 17.30 – men det dröjde en och en halv timma innan de kom till platsen och kunde gripa honom odramatiskt. Inte så konstigt. Han hade haft all tid i världen att förrätta sitt monstruösa värv ostört, tills han inte längre hittade några offer.

Dessutom ville han behålla sin egen livhanke, så han aktade sig för att göra motstånd eller vifta med vapen när polisen kom.

Varför dröjde det så länge? Utöya är, vad jag förstår, bara fyra mil från Oslo. Man kunde nästan cykla och simma dit på kortare tid än en och en halv timma, och nog måste polis ha funnits närmare till hands?

Förhoppningsvis får vi så småningom veta hur det hänger ihop, fast jag anar att norsk polisledning inte kommer att medverka helhjärtat till just den belysningen. Tänk på det: I en och en halv timma flydde hundratals ungdomar för glatta livet på den lilla ön och många låg med livshotande skador som bara skyndsam läkarvård skulle kunna åtgärda. Vilken mardröm!

Till på köpet tillät inte polisen räddningstjänsten att komma till ön förrän man kontrollerat om det fanns några bomber. Medan människor låg och dog.

Jag kan inte tänka mig annat än att här har begåtts ohyggliga fel. Ett av dem är nog att polis och liknande myndigheter har scenarios för sig som inte alltid stämmer med verkligheten. En del amerikanska skolskjutningar antyder samma dilemma. Polisen dröjer med sin aktion, av diverse säkerhetsskäl, och under tiden blir oskyldiga människor kallblodigt avrättade, en efter en.

Det är hög tid för dessa myndigheter att ompröva sina rutiner.

Vi kan aldrig skydda oss helt och hållet mot dårskap, men man undrar hur en sådan man som Anders Behring Breivik kunde komma i besittning av automatvapen, även om han var medlem i en skytteklubb. Ingår automatvapen i skytteklubbars verksamhet? Och hur kunde han få köpa hundratals kilo av en kemikalie som man enkelt gör bomber av?

Det dräller av dårar men vi behöver inte vara så släpphänta i vårt samhälle att de med lätthet beväpnar sig.

Pressen flödar av artiklar om dådet, så jag ger bara några: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen. Här skriver DN om polisens förklaring till sitt sena anländande till ön.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, oslo, terrorism, utöya, terrordåd, , anders behring breivik.

Ungdomsbok bannlyst i Norge

2011-07-15T18:13:00.004+02:00

Jag har just släppt en ny upplaga av min ungdomsbok Om Om, som kom ut första gången 1979. Det är en vildsint science fiction-historia om en liten pojke med allsmakt. Även boken har en lustig historia. Den blev långfilm på ett gymnasium i Sverige och starten på en dansk filmregissörs karriär – men Norge vägrade att ge ut den för att de tyckte att den var för konstig.

I januari 1978 råkade jag se att tre skandinaviska bokförlag gemensamt gått ut med en ungdomsbokstävling, där de sökte nya författare. Jag hade börjat skriva på allvar halvannat år dessförinnan men ännu inte fått något publicerat.

Tävlingen lockade – det var bara ett problem: blott en dryg vecka återstod till sista inlämningsdagen för manus.

Obestämd olycka

Jag tyckte ändå att det var värt ett försök. På den korta tiden sedan sommaren 1976 hade jag knattrat ihop tre romanmanus, varav det senaste på bara sådär en månad. I mitt frenetiska tillstånd kändes en vecka som en evighet.

Jag klarade det nästan. Ett par dagar efter deadline den 1 februari skickade jag manuset Om Om till förlaget och inkluderade ett följebrev där jag bad om ursäkt för förseningen, som jag antydde berodde på en olycka – utan att säga av vilken sort, hur allvarlig eller ens vem den drabbade.

På den tiden arbetade bokförlag i ett annat tempo än nu, så Norstedts redaktörer lät mitt försenade bidrag ingå i tävlingen.

Den svenska juryn bestod av författaren Stig Malmberg, bibliotekarien Harriette Söderblom och förlagsredaktören Ulla Fröderström. De utsåg min bok till svensk vinnare och jag blev bjuden på middag på källaren Diana, som låg i förlagshusets bottenvåning i Gamla stan (den division av Norstedts som då kallades AWE/Gebers). Det blev fler besök både på förlaget och krogen, innan boken kom ut följande år.

Ulla Fröderström var en underbar redaktör, som det var en fröjd att arbeta med på det gamla sättet. Vi satt på varsin sida av hennes skrivbord och gick igenom förstakorrekturet sida för sida. Diskuterade ett adjektiv här, ett komma där. Hon var väldigt generös med de kunniga råden och jag sög i mig.

Norsk vägran

I och med att Om Om var svensk vinnare gick boken vidare till den skandinaviska finalen, där den tävlade mot en dansk och en norsk bok. Vinnaren skulle ges ut i alla tre länder.

Svenskarna och danskarna var snart överens om att Om Om borde utses till vinnare, men norrmännen ville inte gå med på det – fast de inte hade någon alternativ kandidat. De tyckte bara att Om Om var alltför konstig.

Förhandlingarna drog ut på tiden utan att någon lösning uppenbarade sig. Till slut gav de upp med en kompromisslösning: de svenska, danska och norska vinnarböckerna skulle gemensamt förklaras vinnare av den skandinaviska finalen och ges ut i alla tre länder.

Så mitt svenska förlag gav även ut den danska och den norska boken, det danska förlaget Forum gav ut den svenska och den norska, men på det norska förlaget Gyldendal gav de bara ut den danska boken – de vägrade att ge ut Om Om, trots överenskommelsen.

Det var märkligt. Självklart kände jag mig hedrad. Bannlyst i Norge. Inte illa för en debutant.

På 1970-talet var Norge fortfarande konservativt och betydligt mer genomströmmat av religion och kyrka än sina grannländer. De uppfattade nog Om, den allsmäktiga gossen, som hädisk. Jag tror att det är annorlunda nu. Å andra sidan har fortfarande inte Om Om getts ut där...

Döm inte boken efter omslaget

Nå, Om Om gavs ut i Sverige och Danmark 1979. Den svenska utgåvans omslag målades av Jan Ternald, en skicklig konstnär som alltjämt gör bilder främst i fantasystil. Jag var inte helt förtjust i omslaget, som jag tyckte såg lite pilligt och kladdigt ut.

Jag målade mycket på den tiden, så jag hade gjort ett eget förslag i tusch och akvarell. En inramad porträttbild på Om med påvetiaran på huvudet och nattlinne, hans mundering i boken. Nu slår det mig att där ser han väldigt mycket ut som Michael Jackson kom att göra – flera år senare.

Jag gjorde en variant i olja också, där Om inte längre såg ut som Michael Jackson men annars var sig lik. Förlaget bestämde sig ändå för Ternalds version. Nu har jag fått min revansch – min oljemålning från 1978 pryder den nya upplagans omslag. En prålig ram har den också fått.

Den danska utgåvan gick en annan väg med sin fotoliknande illustration, som om boken vore ett vanligt science fictionäventyr. Ett aningen falliskt rymdskepp och i förgrunden vad som möjligen kan vara maskrosor. Jag tyckte att det var lite platt och gråtrist, men jag är närmast omöjlig att tillfredsställa.

Inför den andra upplagan 1985 bad jag Rolf Gohs, den fenomenalt begåvade serietecknaren bakom Mystiska 2:an, att göra en omslagsbild. Vi hade lärt känna varandra när jag hjälpte honom lite med dialogen till en av hans serieböcker.

Rolf är en mästare i att skapa dramatik mellan svart och vitt men jag blev inte klok på den besynnerliga rymdgubben bakom Om. Är det inte en dykardräkt han har? (Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.)

Numera gör jag alla mina bokomslag själv – och är ändå långt ifrån alltid nöjd.

Omnipotens och demens

Jag blev intervjuad i några tidningar och i radio när Om Om kom ut. Inget särskilt mediabrak men tillräckligt för att förgylla en ung debutants vardag.

Boken sålde hyfsat i båda länderna men livet gick vidare. På hösten åkte jag till USA och blev kvar där till följande sommar. Då var Om Om historia.

Jag fick i och för sig en del smickrande läsarbrev om boken, såväl från unga som vuxna. Det märktes att hos många slog Om Om an en nerv eller närde en dröm. Oms allsmakt var för de flesta det centrala. Han kunde göra allt han ville. En fantasi som många hyste och inspirerades av.

Det sägs att barn periodvis har omnipotenskänslor. De upplever sig gränslösa med en oändlig framtid där allt är möjligt. En vacker känsla som vårt samhälle gör sitt bästa för att slå hål på. Det var jag mycket medveten om när jag skrev boken, som delvis var ett sätt att dra lansen för denna känsla och dess berättigande.

Men jag fick också höra på avvägar att en professor i geriatrik använde Om Om i sin undervisning om senil demens. Han förklarade för sina studenter att Om upplevde världen just som senildementa kan göra. Barndom och ålderdom, ormen som biter sig själv i svansen.

Roligast var ändå när jag då och då mötte en förtjust läsares översvallande reaktion på att ha Om Oms författare mitt emot sig.

En kastade sig om min hals med ett glädjetjut. En annan hade jag diskuterat kosmologiska ting med ett tag när han frågade om jag hade läst Om Om (han uttalade det som det indiska mantrat, Åm Åm), en bok som förklarade vad han menade om verkligheten.

Jag kunde inte motstå att spela oskyldig ett tag för att höra honom utveckla sig om bokens betydelse. Jag vet, det var rätt lömskt av mig – men vem hade kunnat motstå det?

Om Om the movie

Ett par år efter att Om Om hade kommit ut – och, vad jag trodde, tynat bort – kom ett brev från en gymnasieelev i Solna. Han hette Mikael Elf och berättade försiktigt att han och några skolkamrater hade hämtat lite ur min bok för en film de jobbade med, som sitt specialarbete.

Jag svarade glatt att det hade jag verkligen inget emot. Då bekände han att det var en långfilm i super-8 som han och kamraten Erik Cung-Dinh engagerat praktiskt taget hela skolan i arbetet med och som ganska mycket var en filmatisering av min bok. Det hade han inte vågat medge av rädsla för att jag skulle sätta käppar i hjulet. Aldrig i livet!

De hade storslagen premiär i aulan på Solna gymnasium till hösten. Några tidningar skrev om det imponerande projektet. Grabbarna hade byggt modeller av rymdskepp som de trickfilmade, med mycket mera. Det tog dem nog ett år av träget slit.

Mikael spelade själv huvudrollen i sin film. Allsmakten fanns där, likaså en tydlig antydan av en Kristusgestalt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. I mina ögon är Om snarare en utmanare av den eventuelle guden än hans förkroppsligande. Nå, en roman förlorar sin författares bestämmanderätt i samma ögonblick som den får en läsare.

Om Om the movie maker maker

Om Om inspirerade inte bara till en film utan också till att en filmmakare blev till. Det var den danska upplagans förtjänst. Men det tog tio år innan jag blev upplyst om saken.

Ännu ett brev. Denna gång på danska. Det nådde mig i slutet på 1989, tio år efter att Om Om publicerats, och kom från Hans Fabian Wullenweber, en 22-åring med stora planer på att bli filmregissör. Bakom sig hade han en kort karriär som fotomodell, avbruten av en tidigt begynnande flint.

Hans hade läst min bok när han var 14 och ”blev meget grepet af den”. Det var gossen som kunde göra allt, vad omvärlden än ansåg om saken, som fascinerade Hans. Redan när han läste boken bestämde han sig för att en gång göra film av den. Nu undrade han om jag ville diskutera saken med honom.

Vi sågs i Köpenhamn en tid därefter. Jag förstod att det var långt kvar innan han kunde förverkliga sin dröm men också att han hade glöden, för att inte säga besattheten, att bli filmregissör och som sådan skapa både större och mörkare filmer än vad Om Om skulle kunna bli.

Det skarpa sinnet och det stora allvaret gav intrycket av en dansk Ingmar Bergman i blivande. Det tror jag fortfarande.

Men 1989 slet han med diverse små filmprojekt och längtade till Den Danske Filmskole. Om Om skulle inte bli film inom det närmaste. I stället hjälpte jag honom med några kortfilmsmanus. Det fortsatte när han väl kom in på filmskolan och blev en alltmer slipad – och svårmodig – regissör. Minst lika krånglig som Bergman. Det hör till, annars blir det inga filmer som biter.

Hans Fabian Wullenweber vid en av våra talföra middagar på krogen.

Vi tappade kontakten efter några år. Jag hade också blivit rätt trött på att brottas med honom om hans manus, som på något sätt aldrig landade. Svår typ, som man säger. Några fina kortfilmer blev det i alla fall. Jag kunde konstatera att mitt första intryck om hans begåvning var mitt i prick.

Hans Fabian Wullenweber har hunnit göra en klase filmer genom åren, bland annat Klättertösen, som gick väldigt bra i Danmark och även fick en amerikansk version, men också de betydligt allvarligare Tvilling och Cecilie. Just nu befinner han sig i slutproduktion av en ny ungdomsfilm, Bora Bora. Dock ännu inte Om Om.

Ändå är det nu närmare till hands än fordom, för nu finns ett filmmanus. Jag skrev ett på engelska för några år sedan, när jag pysslade en del med sådant. Det skvalpar väl runt lite här och där, hittills utan några napp, men Hans har inte sett det ännu. Så vem vet?

Å andra sidan tror jag att ödet har andra filmer i beredskap åt honom. Mer Bergmanska, om man säger så. Det mörka sinnets djupa allvar och plåga, inte en liten pojke som har universum till lekstuga.

Nytt blad

Sedan hände inte så mycket mer med Om Om. Då och då har jag hört av folk som läste den för länge sedan. Det har varit påminnelser om att den var lite kult, så jag har ibland tänkt att boken borde ges ut på nytt. Men annat har kommit emellan.

Det här året fick jag för mig att ge ut nya upplagor av alla romanerna från mina första år som författare. Jag började med Evigheten väntar (Den siste), vilket jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg. Det var en väldig dust med den redigering av språket som jag inte kunde motstå att göra.

Samma besvär hade jag med Om Om. Mycket har hänt med mig och min språkuppfattning sedan sittningarna med Ulla Fröderström på förlaget i Gamla stan. Vissa fel förvånar det mig att inte hon, med all sin erfarenhet, tycktes ha sett. Kanske lät hon det vara för att inte ta geisten ur mig.

Jag är mer härdad nu, så jag tål omfattande rättelser i mina texter – speciellt när det är mina egna. Under de språkliga fläckarna som jag mödosamt putsat bort ligger alltjämt en berättelse som jag själv tycker är charmerande, även om den som norrmännen konstaterade är väldigt konstig. Eller kanske just därför.

Vi får se vad Om ställer till med den här gången.

Här är mer information om boken: Om Om.
Om Om går att beställa på alla internetbokhandlar. Här är den på AdLibris, Bokus och Bokia.

Läs även andra bloggares åsikter om Om Om, ungdomsböcker, science fiction.

Billiga buteljer från Bordeaux

2011-06-29T01:54:00.002+02:00

Systembolaget är inte vad det en gång var. Att hitta sköna viner som har nått mogen ålder är inte lätt, speciellt om de ska vara från t.ex. Bordeaux, och det får de mycket gärna vara. Lösningen på dilemmat finns inte i butikerna, utan i Beställningssortimentet.

Fram till för några decennier sedan lagrade Systembolaget (eller dess systerkompani Vin & Sprit) alltid vinerna tills det var dags att dricka dem, innan de ställdes fram i butikerna. Någon ekonom kom väl på att det var kostsamt, så det har man upphört med.

Upphört har också det omfattande sortiment av fina franska viner till rimliga pengar som förr gick att hitta i Systembolagets butiker. Kanske var det samma ekonom som tyckte att de var för dyra i inköp, vad vet jag. Trist är det i alla fall.

Beställningssortimentet är en mängd viner som svenska handlare importerat, men som inte bereds plats i Systemets butiker, av en eller annan anledning. Där finns flera fynd och ofta till förvånande låga priser – i vissa fall för att importörerna hoppas få in dessa viner i Systembolagets ordinarie sortiment, vilket leder till betydligt större omsättning.

Jag botaniserade och fann bland annat de två slottsviner från Bordeaux som syns på bilden ovan och som har nödvändig ålder för dylika drycker (minst åtta år men gärna tio): Château Baulos la Vergne från 2001 och Château Peybonhomme Les Tours från 1998. De kostar blott 86 respektive 160 kronor! Normalt kostar denna typ av buteljer, dessutom vid mogen ålder, sisådär 500 kronor och uppåt – långt uppåt.

Baulos (nr 82488) visade sig vara den enklare av dem, helt klart, men ändå en njutning med sitt djup, sin balans och fyllighet. Jag anade att det tål ytterligare några års lagring, så man borde köpa på sig en klase buteljer och sedan pröva sitt tålamod.

Peybonhomme (nr 83103) är några år äldre och dubbelt så dyr, men med god marginal värd prisskillnaden. Detta vin har nått sin höjdpunkt, vilket märks både på färgen och den sofistikerade smaken. Jag tvivlar på att det är någon poäng att samla på sig något större antal flaskor, om man inte räknar med att tömma dem i någorlunda rask följd, för detta vin håller på att tappa myndigheten och styrkan i sin kropp. Men än så länge är det en skön upplevelse, värd långt mer än sina 160 kronor.

Beställningssortimentet har fram till nu publicerats i särskilda häften, men de har nog kvar den där ekonomen på Systembolaget, för nu är det slut med det.

Man hänvisas till Systemets hemsida, där detta sortiment tyvärr (föga överraskande) inte listas separat, utan man får klicka sig fram till urvalet i hemsidans otillfredsställande menysystem. Det är också online, och framöver enbart där, man kan beställa dessa flaskor framgent – men det är å andra sidan ganska smidigt, när man väl har hittat dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Bordeaux, vin, Systembolaget, beställningssortimentet.

Tystlåtet 1970-tal

2011-06-19T20:52:00.003+02:00

Jag såg Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå från i fjol, om Sandhamn och knarklangning på 1970-talet i en kompott av komik och tragedi. Den fick en del beröm i recensionerna men jag led för varje minut alltmer av bristen på dialog – ack så typisk för svensk film.

Jag minns 1970-talet och det var långt ifrån tystlåtet, vilket bevisar sig i filmer från den tiden. Men sedan dess har det blivit alltmer ordfattigt på vita duken, i synnerhet när det är drama. Himlen är oskyldigt blå följer den stumma trenden.

I stället för samtal fick man ett antal talande miner, som om det skulle förmedla både känslor och tankar så mycket bättre. Som om det var stumfilm.

Det är en korkad vanföreställning som odlats inom svensk film de senaste decennierna. Filmmakarna verkar tro att dialog förringar upplevelsen, vilket förmodligen beror på att de själva är usla på att knåpa ihop en sådan. I stället kommer känsloladdade händelser slag i slag, för att engagera publiken.

Men utan monologer och dialoger får vi ringa grepp om karaktärerna, därmed inte heller mycket till medkänsla för dem. De blir föga mer än spratteldockor, som kastas mellan sorg, glädje och ett knippe andra basala känslor under det att de rycks fram genom handlingen, som i sin tur sällan bygger på annat än ytterst förutsägbara sammanträffanden.

Det är lika ont om gedigna manus i svensk film som det är gott om regissörer övertygade om att det ändå går att göra fascinerande rullar. Men uppemot två timmar utan ett enda vettigt samtal, det blir riktigt trist.

Vi människor lär känna varandra genom ord. Det gäller även för skådespel.

Här är filmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om Himlen är oskyldigt blå, Hannes Holm, film, svensk film.

Mannen har alltid varit sexobjekt

2011-06-11T02:09:00.001+02:00

DN har en artikelserie om mannen och mansrollen, där de pekar på moderna trender i attityder och forskning – men det är inte mycket som är nytt. I synnerhet inte synen på manlig skönhet och hur den har exponerats.

DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.

Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.

Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.

Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.

Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.

Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.

Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.

Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.

Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.

Läs även andra bloggares åsikter om mansrollen, könsroller, mannen, sexobjekt, genetik.

Döden gäckar även med sitt inträde

2011-06-10T02:11:00.001+02:00

Döden må vara ofrånkomlig för oss alla, men det blir allt svårare att avgöra när den inträder. Medicinsk vetenskap skjuter på gränserna samtidigt som den gör alltmer förfinade mätningar av tynande liv. Går vi mot en framtid där döden blir evigt undflyende – som om vi fick evigt liv?

I Svenska Dagbladet diskuteras vårt dödsbegrepp, av en idéhistoriker och sedan en läkare. Båda gör det utifrån problemet att hitta organdonatorer, eftersom den svenska definitionen med hjärndöd dröjer så länge att en del organ hinner förstöras före dödförklaringen.

Det finns anledning till oro när ivern att få organ för transplantation ska vara utgångspunkt för dödsbegreppet. Där måste väl ändå den döendes rätt prioriteras? Världen har redan problem med den illegala organmarknaden. Vi ska inte spä på monstrositeterna genom att otåligt trumma med fingrarna vid sjukbäddar.

Döden är en vidunderligt betydande passage, blott överträffad av födelsen. Nyttoperspektiv väger lätt mot nödvändigheten att låta döden ta sin tid och ske helt och fullt på den döendes villkor. Visst kräver fortsatta medicinska framsteg att vi omprövar dödsbegreppet, men inte utefter andra behov än just att veta när människor är oåterkalleligt döda – om nu ett sådant ögonblick alls går att fastställa med visshet.

Kanske är det enda som gäller obönhörligt vad Jesus illustrerade när han befallde en synbart död att resa sig, ta sin säng och gå. Den som inte klarar det torde vara och förbli död, åtminstone om ingen medicinsk assistans ges. Och där skymtar en förfärlig orättvisa som vi i hög grad redan har och riskerar att se förstorad i framtiden: Långt ifrån alla människor har tillgång till den avancerade vetenskap som skulle kunna hålla dem vid liv, även väcka upp dem ur vad som fordom betraktades som döden.

Läkaren i Svenskan hänvisar faktiskt till påvens syn på döden: ögonblicket när själen lämnar kroppen. Inte för att läkaren bekänner någon tro på själens existens, utan som ett symboliskt uttryck för att man är att betrakta som död när hjärnan inte längre förmår uppleva och förnimma. Jag tvekar, för hur vet vi när denna oförmåga är irreversibel?

Döden är och förblir ett mysterium som vi bör betrakta ödmjukt och med den eftertankens kranka blekhet som var Hamlets.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, dödsögonblicket, organdonation, transplantation, dödförklaring.

Jämställdheten letar fortfarande efter lösningar

2011-06-08T16:34:00.002+02:00

På Riksidrottsförbundets (RF) stämma här om veckan beslutades om en ny jämställdhetsplan, som i princip går ut på att man ska tänka på jämställdhet jämt och att styrelser och tränare inom idrotten ska vara minst 40% av vardera könet. Det må vara lovvärt men också en komplikation – dessutom konserverar det könsrollerna.

RF:s nya policy bygger på en utvärdering gjord av Gertrud Åström, där hon har granskat några av RF:s verksamhetsberättelser och policydokument. Hon har struntat helt i den praktiska verkligheten och ändå slutit sig till vad RF borde göra. Det handlar förstås därför mest om vad RF borde skriva...

Här är hennes utredning.

Gertrud Åström är en jämställdhetsdebattör och före detta ensamutredare åt förra regeringen i samma ämne. Då föreslog hon en ny myndighet just för jämställdhet, fast hon menar att separerade jämställdhetsorgan inte gynnar saken. Kanske hoppades hon på att bli dess generaldirektör?

Hon agiterar för jämställdhetsintegrering, ett begrepp hon själv lanserat och som innebär att man i varje del av den ordinarie verksamheten lägger in ett jämställdhetsperspektiv – i motsats till att utse en kommitté eller liknande för saken och sedan tåga på som vanligt. Det är inte så dumt tänkt av henne men det torde vara realitet på de flesta håll i Sverige, förvisso även idrotten. Få ansvariga ignorerar jämställdhetsperspektivet.

Det visar sig också i siffror. Idrottsrörelsen har under de senaste åren fått en tilltagande andel kvinnor i beslutande organ – just nu en tredjedel (33% år 2009), och kurvan pekar uppåt. Det är totalt dryga 40% kvinnor i idrotten, så andelen kvinnliga beslutsfattare är inte långt från det rimliga målet. Det finns all anledning att tro att det löser sig av sig självt inom några år.

Det visar sig bland annat i det faktum att av ovanstående styrelseledamöter inom idrotten var det bland dem under 30 år 71% kvinnor, medan det för gruppen över 60 år var 95% män. Ge det några år...

Andra problem kvarstår. Kvinnor får allt större plats bland ledare, såväl utom som inom idrotten. Men könsrollerna består – faktiskt verkar de på sistone bli ännu mer cementerade än för några decennier sedan. Könskvotering och jämställdhetsarbete av den sort RF och Gertrud Åström förespråkar bidrar faktiskt till detta, eftersom det pekar ut könen och ställer dem mot varandra.

Queer

Inom genusvetenskaperna har på senare år alternativa strategier växt fram. De handlar framför allt om queer-perspektivet, alltså granskningen av könet som en social konstruktion.

Det råder förstås rent biologiska skillnader mellan könen men det som i mycket högre grad formar vårt samhälles könsroller är grumliga uppfattningar om skillnaderna mellan män och kvinnor, som skapar sociala könsroller – förväntningar och krav på människor utefter vilket kön de har.

Det är där könsrollerna har sitt fäste och åstadkommer störst skada, eftersom de hindrar människor från att vara individer som själva väljer attityd och livsinriktning. I vårt sociala liv är vi i hög grad slavar under det kön vi råkar ha, alldeles oavsett hur vi trivs med det eller passar i mallen.

Queerforskningen har kommit långt i förståelsen av dessa mekanismer. Den politiska kamp som görs utifrån queerperspektiv presenterar många möjligheter att rasera själva könsrollerna, i stället för att ideligen blott hantera symptomen på dem.

Detta berör dock varken Gertrud Åström eller RF. De stannar vid ett föråldrat perspektiv på jämställdhet, som genom sitt fokus på könen knappast gör annat än att bevara könsrollerna. Inte heller ger de någon som helst plats för en könsöverskridande människosyn. Därför är de rena stenåldern.

Kampsport är könlös

Inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet har vi de senaste decennierna haft en stigande andel ytterst framgångsrika kvinnliga utövare, som håvar hem mängder av medaljer i internationella mästerskap och är framstående tränare ute på klubbarna. Tidvis har det varit bland kvinnorna de största och flesta framgångarna har rönts.

Ändå finns jämställdhetsproblem även i våra led. En del medlemmar och fans värdesätter inte kvinnliga segrar lika högt som manliga och berättigar detta med minst sagt murriga argument. Vi kan också se att det bland tränare och andra ledare fortfarande är en oproportionerligt stor andel män. Det är tydligare ju högre upp man kommer i graderna hos de idrotter som tillämpar graderingar.

Lösningen är knappast att införa ett antal kvoteringar, eftersom problemet inte bottnar i kvantiteter, utan i attityder och kultur, som i sin tur leder till kvantiteter. Det är könsrollerna – de sociala könen och den sociala synen på dem – som är orsaken. Så det är dem vi behöver komma åt.

I SB&K:s förbundsstyrelse är det vår vice ordförande Raili Bükk som ansvarar för både jämlikhets- och jämställdhetsarbetet. Hon håller som bäst på att både granska situationen och tillsammans med andra engagerade aktiva leta efter lösningar.

Det är ingen lätt uppgift, eftersom det i hög grad handlar om att plöja ny mark. Men nog ska det gå att hitta vägar lämpade just för våra idrotter och hur de utövas, som stimulerar en sant jämställd utveckling. Det kan vi bara vinna på.

Jag tror också att våra idrotter är nära de insikter som nåtts inom queerforskningen, eftersom vi vardagligdags tränar tillsammans med ringa eller ingen tanke på kön, och våra idrotter lockar såväl kvinnor som män ungefär likvärdigt. Hos oss spelar helt enkelt könet sällan någon roll alls. Det är så det ska vara.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksidrottsförbundet, RF, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, jämställdhet, queer

Ingen idrott är svensk

2011-06-06T12:24:00.001+02:00

Riksidrottsförbundet (RF) har en satsning på gång där den samlade svenska idrottsrörelsen marknadsförs under en slogan: Svensk idrott – världens bästa. Det går att ifrågasätta.

Tanken bakom satsningen är utmärkt – den svenska idrottsrörelsen behöver presenteras med samlad front för att tillvarata sina intressen effektivt i Sverige. Vi ska stå enade närhelst sådant som berör oss alla kommer på tapeten.

Den slogan man valt, dock, har jag varit tveksam till. ”Världens bästa” är ett luddigt uttryck. Bäst på vad? Dessutom är det på många punkter inte sant. Vi är inte bäst i världen på idrott, att döma av hur det ser ut på VM-prispallarna. Däremot har vi i Sverige ett välutvecklat ideellt föreningsliv som driver idrotterna och det är kanske inte unikt men ändå utmärkande för hur vi gör saker i vårt land.

När det gäller den första delen av RF:s slogan, ”Svensk idrott”, blev jag med tiden mer positivt inställd. Något ska det ju heta och detta begrepp är så att säga minsta gemensamma nämnare. Det vore inte dumt om Riksidrottsförbundet följde efter och bytte namn till Svenska Idrottsförbundet eller liknande. Det där med ”riks” känns lite unket.

Å andra sidan, det finns ju ingen idrott som är svensk. Så gott som samtliga idrotter i RF har sina ursprung i andra länder. I vårt förbund, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, är det bara glima som kommer i närheten men dess ursprung är snarare nordiskt än just svenskt. Likadant ser det ut i övriga idrottssverige. Idrotterna har utländskt ursprung och utövas dessutom internationellt på samma sätt. Idrott är till sin natur internationell, inte nationell.

Det är förstås en väldigt stor poäng med idrotten. Den är, som man sa förr, förbrödrande – skapar kontakter och gemenskap över alla nationsgränser. Då blir det lite udda när just den svenska idrottsrörelsen vill särskilja sig med nationellt förtecken – även om det i sammanhanget är aldrig så oskyldigt.

Vi behöver hitta slagkraftiga uttryck för den svenska idrottsrörelsens gemenskap, men helst inte så att nationalitet ges en huvudroll i förhållande till omvärlden. Det är knepigt. Kanske skulle vi helt enkelt nöja oss med att byta namn på Riksidrottsförbundet – till Svenska Idrottsförbundet – och låta det räcka som gemensam nämnare?

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

1,7 miljarder utan budget

2011-06-06T12:16:00.001+02:00

Riksidrottsförbundets (RF) stämma, som ägde rum den gångna helgen, hade förstås också att besluta om de kommande årens verksamhet och ekonomiska plan – men ingen budget presenterades och det var bara vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet som efterfrågade en sådan.

RF erhåller totalt 1,7 miljarder kronor i statsanslag. Det är inga småpengar. Ändå presenterades ingen budget för hur de ska fördelas under de kommande två årens verksamhet. Allt vi fick var två enkla diagram, som sa så gott som ingenting. Det var RF:s ekonomiska plan.

Vi var det enda förbundet som efterlyste en budget, vilket Riksidrottsstyrelsen ignorerade. RS ville inte ens gå med på vårt förslag att behandla den ekonomiska planen som en egen punkt på dagordningen. Tyvärr var det inte heller något annat ombud på stämman som uttryckte samma önskemål, så det rann ut i sanden. Stämman avslutades utan att någon som helst budget ens hade presenterats.

Det hade aldrig varit möjligt, eller ens tillåtet, på vår egen förbundsstämma, förhoppningsvis inte heller på något annat specialidrottsförbunds stämma.

Regleringsbrev

Förr om åren fick RF sitt statsbidrag tillsammans med ett regleringsbrev från regeringen, som angav hur bidraget skulle fördelas mellan olika instanser och verksamheter inom idrottsrörelsen. Det gjorde förstås att en budget inte kunde stuvas om särskilt fritt av RF-stämman, annat än inom varje anvisad pott. Inte för att det ursäktade den kompletta bristen på budget men det förklarade saken nödtorftigt.

Sedan något år har regeringen så gott som avvecklat regleringsbrevet. Nu kan idrottsrörelsen själv avgöra hur statsbidraget ska fördelas mellan de olika verksamheterna. Då är en budget alldeles nödvändig, i synnerhet som det handlar om så stora pengar: 1,7 miljarder kronor!

Jag har svårt att förstå varför budget saknades och varför den inte efterfrågades av fler än oss. Mitt intryck är att det handlar om en auktoritär mentalitet inom idrottsrörelsen, där dess medlemmar förväntas foga sig efter Riksidrottsstyrelsens beslut som om den vore en kung under enväldets tid.

Det är nog också så att många av de mindre förbunden är rädda för att sticka upp huvudet, av rädsla för repressalier av någon sort. De är alltför beroende av RS och RF-kansliet, så de tiger stilla och lyder.

Föråldrade ideal

Idrottsrörelsen har en hel del föråldrade attityder och ideal i sitt bagage, som den inte förmår göra upp med – eller ens verkar intresserad av att ifrågasätta. RF är en hierarki av den gamla sorten, med en ledning som pratar maktspråk och en auktoritär arbetsordning som alltför mycket bygger på pondus och prestige. Inte att förvånas över hos en rörelse som växt fram i det tidiga 1900-talets idéströmningar, särskilt som den aldrig på allvar tagit itu med dem.

Inom RF talas det vackert och ofta om demokrati och transparens, men för att dessa begrepp inte bara ska vara honnörsord måste de tillämpas i verkligheten. Där brister det ideligen. Jag undrar hur idrottsrörelsen skulle klara den ihärdiga granskning som till exempel politikerna och kultursektorn ständigt utsätts för. Vi borde välkomna den.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

Fördomar i idrottsrörelsens topp

2011-06-06T12:05:00.002+02:00

Nu är Riksidrottsförbundets (RF) stämma över, efter tre dagars möte med över 700 deltagare allt som allt. Det har varit konstruktivt på flera punkter, ändå är eftersmaken bitter. Både Riksidrottsstyrelsen och styrelsen för SISU, idrottsutbildarna, visade sig kallsinniga mot självklara önskemål om likabehandling inom idrottsrörelsen. Varför då?

På deras förra stämmor, 2009, beslutades att en likabehandlingsplan skulle utarbetas och presenteras 2011. Ändå beslöt båda styrelserna att strunta i det, trots stämmobesluten. De motiverade detta på samma sätt: de har fått för sig att den nya diskrimineringslagen inte gäller för ideella föreningar.

Mot detta kan man resa två självklara invändningar: dels är det inte alls så enkelt som att föreningslivet är undantaget från diskrimineringslagen, och även om så vore – det betyder inte att det är fritt fram att diskriminera.

Det har dessutom visat sig att idrottsrörelsen inte alls är fri från diskriminering av olika grupper, så RF och SISU borde ivrigt ta sig an dessa frågeställningar och leta efter lösningar.

Diskrimineringslagen säger att man inte får diskrimineras på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. RF:s stadgar har en snarlik skrivning.

Detta är förstås väldigt viktiga frågor. Diskriminering förekommer bevisligen i vårt samhälle – även inom idrotten. Därför behöver RF och SISU i allra högsta grad arbeta för likabehandling. Jag begriper inte hur de båda styrelserna kan vara så ovilliga till det.

Om inte vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet hade lyckats få igenom förnyade direktiv om saken på de båda stämmorna skulle både RF och SISU i realiteten ha tagit avstånd från ett samlat och aktivt arbete mot diskriminering. Det hade varit skamligt.

Religion och etnicitet

På ännu en punkt har Riksidrottsstyrelsen agerat mycket märkligt utifrån diskrimineringsperspektivet. De föreslog stämman en särskild skrivning om att förbund baserade på en viss religion eller etnicitet inte ska tillåtas i RF. Det är egentligen självklart och är redan angivet i RF:s stadgar. Det gäller förstås även kön, sexualitet, och så vidare.

Varför då ett särskilt beslut om saken på RF-stämman – och varför bara om religion och etnicitet? Det är ett sätt att peka ut några grupper i samhället, som om de utgjorde ett akut problem. Det är inget annat än ett uttryck för fördomar.

Vi påtalade detta på stämman och yrkade på att formuleringen skulle strykas, men det ville inte Riksidrottsstyrelsen gå med på. Tyvärr ej heller stämman. Nu har denna besynnerliga och insinuanta skrivning fastställts och kommer att ingå i RF:s regelverk. Utan att ens något skäl presenterades för varför denna skrivning skulle behövas.

Det är djupt olustigt. Sammantaget – oviljan mot en likabehandlingsplan samt detta utpekande av religion och etnicitet – är detta svårt att tolka på annat sätt än som ett uttryck för envisa fördomar inom svensk idrotts ledning och en ovilja att komma tillrätta med dem.

Runt om i idrottsrörelsen ser vi ofta tendenser till fördomar och avoghet gentemot vårt förbunds idrotter, från människor som vet inget eller ytterst lite om dem. De verkar ändå anse sig berättigade att stå fast vid sina fördomar. RF-stämman har tyvärr blottlagt att detta inte är ett fenomen isolerat till hur de ser på olika idrotter, utan verkar vara en utspridd attityd inom idrottsrörelsen. Vi vet att den innehåller en del föråldrat gods, men vi var före denna stämma inte medvetna om att det gäller i så hög grad och så högt upp i idrottsrörelsen.
Det är sorgligt. Det är också oacceptabelt.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

RF och häcklare på YouTube

2011-06-06T11:52:00.002+02:00

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Här om veckan hölls Riksidrottsförbundets stämma i Uppsala, där svensk idrott samlades och fattade beslut om framtiden. Det spelar inte så väldigt mycket roll för den vanliga träningen på klubbarna, men desto mer för förbundets möjligheter att verka för våra idrotter. Så vi var där och kämpade som om det vore SM-final.

Hela materialet till stämman var uppemot två kilo papper. Som Hamlet sa: Ord, ord, ord.

Genom hela läsningen påmindes jag ideligen om vad jag uppfattar som grundproblemet med RF: Det har blivit en stor byråkratisk apparat som slukar massor av pengar för att skriva en massa opportunistiska dokument och sedan insistera på att de blir katekes för våra idrottare. Ni har ingen aning om hur mycket det är, men det får vårt stackars kansli brottas med dagligen och vi i förbundsstyrelsen när vi inte kan undgå det.

Tjänstemännen på RF – och tyvärr även stora delar av RF:s valda ledning från idrottsrörelsen – befinner sig långt från själva idrottsutövningen men har ingen självinsikt på den punkten. De tror att de kan sitta på sina kontor och räkna ut hur idrott ute i klubbarna ska bli bättre. Och det kostar pengar när de gör det. Dessutom har de inte sällan en mästrande ton när de predikar för oss i förbundet om hur vi borde göra.

Jag känner igen det från många organisationer. När administrationen växer blir den ett självändamål och ord ersätter handling. Dessa många ord uttrycker vad som är gångbart i tiden men inte lika omsättbart i praktiken. RF formulerar visioner, värdegrunder och idéprogram på löpande band. So what? I de österländska kampkonsterna får man lära sig att ingen filosofi är något förrän den kan omsättas i praktik. Filosofi är inte att tala, utan att göra.

Det vet varenda idrottare. RF borde buga och ödmjukt lyssna på de erfarenheter som görs på träningsgolvet i själva idrotterna. Det är verkligheten. Vad RF håller på med är i alltför hög grad ett tyckande från kontorsstolen.

Jag känner igen det från YouTube, där jag har en del aikidovideor upplagda. Mängder av häcklare skriver föraktfulla kommentarer om att det där minsann inte funkar i ”verkligheten” eller att jag skulle få så mycket stryk av den och den. På deras YouTube-konton finns förstås inga som helst egna kampsportsvideor. De vet allt, fast de aldrig själva prövat.

Nå, det finns både på YouTube och RF många vettiga människor också. De vettiga på YouTube är förstås de som skriver smickrande om mina videor... På RF är det de förtroendevalda och anställda som envetet verkar för idrottens själ och mening, som söker de vettiga lösningarna och aldrig glömmer att idrott är inte att prata, utan att göra. De som gör det sistnämnda må vara sparsamma med orden men det är dem vi behöver lyssna på.

Om ni blev nyfikna är detta mitt YouTube-konto:
Aikidostenudd
Välkomna att häckla! Om det kommer från utövare är det alltid uppskattat.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

Den sistes återkomst

2011-05-10T12:51:00.004+02:00

Nu är jag klar med den reviderade nyutgåvan av min roman från 1982, som också bytt namn från Evigheten väntar till Den siste. Jag hade en hel del våndor i arbetet med boken – såväl när jag först skrev den, som vid denna omarbetning.

Jag skrev den första versionen under fem månaders intensivt arbete 1976, då jag var så gott som begravd i den fjärran stenålder som är romanens miljö. Jag kunde svära på att utanför fönstret sken en fullmåne hela tiden. Det såg jag varje gång jag tittade upp från skrivmaskinen.

Det dröjde till 1982 innan boken publicerades. Den gjorde inget särskilt väsen av sig. Det förvånade mig inte, för med tiden fick jag själv en alltmer tveksam inställning till den. Dess högstämda språk och melodramatiska handling passerade i mina ögon ofta gränsen till pekoral.

Därför var jag också väldigt tveksam till att ge mig på boken på nytt, trettio år senare. Om den redan i min rusiga ungdom hade känts övermaga, hur skulle den inte kännas nu?

Mycket riktigt led jag alla möjliga kval under redigeringsarbetets gång och min penna ristade rena spindelnätet av rättelser över manussidorna. Flera gånger var jag nära att slänga manuset i papperskorgen och strunta i saken. Det var bara tjurig envishet som hindrade mig.

Sedermera blev jag ändå klar med redigeringen och monterade texten som boksidor i PageMaker. Jag utformade också ett omslag jag blev rätt förtjust i, med en flintkniv som ett dramatiskt utropstecken mot svart bakgrund. Formgivningen av en bok brukar jag alltid ha skoj med. Så även här – men jag fortsatte att känna stor tveksamhet inför innehållet.

Jag gjorde en pappersutskrift av den färdiga layouten för att göra en sista genomläsning. Denna slutredigering brukar jag göra på restauranger och caféer, för att äntligen komma ut ur lägenheten.

På det lokala stamlokuset var det en annan stammis som blev nyfiken på manuskriptet. Han läste de första raderna högt och då hörde både han och jag att, faktiskt, det var en skön text. Dess högtravande språk var en rimlig poesi, som förklarade sig nödvändig för bokens innehåll. Han läste också korta stumpar på andra sidor i boken. De gav samma goda intryck.

Jag var förvånad. Min tvekan var bortblåst på ett ögonblick. Jag hörde och kände att jag kunde stå för boken. Den var som den måste vara, och det var utmärkt.

Det kan låta som rena storhetsvansinnet men jag behöver alltid känna att böckerna jag skriver är fantastiska för att jag ska vilja ge ut dem. Utan denna författarens speciella hybris är författeriet så gott som meningslöst. Förmodligen är det något jag delar med alla skapande konstnärer. Jag behöver vara förvissad om att just denna bok är unik och nödvändig, med ett innehåll som världen på något sätt, möjligen helt omedvetet, törstar efter.

Detta kände jag nu plötsligt med min stenåldersroman. Så självklart måste jag ge ut den.

Under det avslutande arbetet med boken tog jag en titt på de gamla recensionerna den fick 1982, när den gavs ut första gången. Mitt minne hade sagt mig att de var negativa men också här blev jag överraskad. Det visade sig att de så gott som samtliga var övervägande positiva – också vad gällde romanens högtravande språk, som de imponerades av och förstod var nödvändigt.
Minnet är inte att lita på.

Nå, romanen är fortfarande högtidlig i stilen, ibland övermåttan, och berättelsen snuddar då och då vid pekoralen. Det är dock en ofrånkomlig följd av dess tema och dess berättarröst.

Men titeln behövde ändras. Evigheten väntar låter som en kristen väckelseskrift. Dessutom är det passivt. Hur kul kan det vara med en bok om väntan? Det var inte heller någon sann titel på den händelserika berättelsen, full av betydligt mer rörelse än väntan. Den siste föll mig betydligt mer i smaken. Den titeln antyder ett händelseförlopp mot ett slut. Jag är också rätt förtjust i kontrasten mellan titeln och det faktum att boken snarare handlar om mänsklig gryning än dess final, åtminstone sett till vår art och dess utveckling utifrån vårt nuvarande perspektiv.

Jag var mycket klar över vad jag var ute efter med romanen, redan när jag satte igång med den på 1970-talet. Jag ville med författarens fantasi som farkost ta mig tillbaka till den mänskliga civilisationens gryning för att utröna vad vår art då tänkte och tyckte om världen, livet och alla deras mysterier. Vår hjärna var minst lika stor då, så den kan knappast ha varit overksam. Vad fick den för sig när ingen vetenskap hade formulerat alla svar?

I hög grad tror jag att vårt förhållande till såväl oss själva som vår värld är kvar i de föreställningar människorna hade då. Vi skapar vår värld inifrån vår upplevelse av den, från vårt födelseögonblick till vår sista suck, och det är en helt annan sak än vad laboratorierna redovisar. Varje ny människa tar det från början. För att förstå oss själva idag behöver vi ha kontakt med våra idéer och uppfattningar från förr – helst så långt tillbaka som möjligt. Annars fortsätter vi bara att gå från en förvirring till nästa.

Vi behöver undersöka och begripa vårt subjekt, vår introverta startpunkt, i stället för att blott se oss själva som objekt, komplicerade maskiner, vilka aldrig riktigt fungerar som de ska i en värld inrättad för maskiner.

En av recensenterna 1982, Gunder Andersson på Aftonbladet, hade en huvudsaklig invändning mot boken. Han trodde inte att stenåldersmänniskor kunde förhålla sig medvetet till abstrakta begrepp: ”En sådan här historia uthärdar inte alltför synbara symboler eller abstrakta resonemang.”

Gunder är en utmärkt recensent, som även anmält någon annan av mina romaner med begåvade ord därom, men här tycker jag att han gick helt vilse. Snarare var det just abstraktioner som den forntida hjärnan frossade i.

Man märker det på mytologier och religiösa föreställningar, som är betydligt mer avancerade och så att säga teoretiska ju längre tillbaka de har sin uppkomst. Först med jordbrukarsamhället kom de konkreta och rustika föreställningarna, som snarast var ämnade att skapa laga ordning i dessa samhällens vardag. Dessförinnan kunde människor spåna friare och kom därför till mindre verklighetsförankrade slutsatser.

Det var också vad jag kände när jag borrade mig ner i stenåldersgestalterna. De var tänkare och drömmare, klämda mellan en hårdhänt jord och en obegriplig himmel. Snarare än att gräva sig ner i förstnämnda sträckte de sina nackar och lyfte ansiktena mot sistnämnda. Och jag tror att vi skulle må bättre om vi även nu vågade göra det. Varje människa behöver dricka djupt av sina drömmar.

Boken är billigast att köpa via Internetbokhandlarna. Här är den på AdLibris och Bokus. Mer om boken och ett par utdrag ur den finns på Arriba.

Läs även andra bloggares åsikter om stenåldern, roman, den siste, evigheten väntar, litteratur.

Premiär för min blogg på engelska

2010-11-21T10:45:00.002+01:00

Jag fick ett ryck och startade en blogg på engelska. Den har det föga fantasifulla namnet Stefan Stenudd's Blog men är ändå ämnad att handla mycket om just fantasi och konstens övriga rus. Vi får se hur jag lyckas hålla mig till det.

De senaste åren har jag mestadels skrivit böcker på engelska. Jag tror det har blivit sådär åtta, nio stycken vid detta lag. Och min engelska hemsida stenudd.COM har rätt många engagerade besökare, framför allt dess aikidosidor men även annat där. Så det var dags att även blogga på engelska.

I mitt första blogginlägg ”What makes me tick” berättar jag om min bakgrund och vad jag utifrån detta tänker mig att skriva där. I och för sig tänkte jag ungefär detsamma med denna min blogg på svenska, men det blev betydligt mer politik och debatt än jag hade föreställt mig.

Kanske glider det åt samma håll med den engelska bloggen, men än så länge tänker jag mig att fokusera på konst – egen och andras. De första tre purfärska inläggen får sägas klara målsättningen.

Jag hoppas att ni som gillar att titta in till denna blogg även ska ha lust att göra besök på den engelska varianten, gärna också ge kommentarer på det som dyker upp där.

Välkomna till Stefan Stenudd's Blog!

Otrohet är mänsklig, inte manlig

2010-11-19T16:25:00.001+01:00

DN har en artikelserie om otrohet, där de frågar sig varför framgångsrika män är mer otrogna än andra. För att de kan?

Svenskt hyckleri vad gäller könsroller och relationer har inga gränser. Framgångsrika personer – vare sig de är män eller kvinnor – har betydligt fler tillfällen till lockande otrohet, eftersom det dräller av människor som gärna lägger sig för dem.

Annars vore de knappast mer eller mindre otrogna än andra. Det är inte så att framgång i sig väcker åtrå utanför äktenskapet – men tillfället gör tjuven. Frestelserna är fler, för att så många människor gärna hoppar i säng med en kändis, en rik, en makthavare. Wikileaks Julian Assange är ett aktuellt exempel.

De experter DN har pratat med är mycket mer nyanserade och insiktsfulla än DN:s rubriker och ingresser ger vid handen. Otrohet är inte ett manligt fenomen, utan ett mänskligt. Vår gamla tvåsamhetsmodell är en rest från ett annat samhälle med andra villkor och behov,och även där var otrohet vanlig. Läs till exempel Decamerone och Canterbury Tales, båda från 1300-talet.

DN skriver om otrohet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, Julian Assange, sex, relationer. Intressant?