Stefan Stenudd

Tove var storslagen

2009-11-07T19:25:00.002+01:00

I senaste Idolomgången fick Tove snåla ord från juryn för sin tolkning av Elvislåten In the ghetto. Jag begriper inte varför. Hennes version var originell, innerlig och väldigt gripande. Den var helt enkelt bättre än juryn har vett att fatta.

Här är den:

Märk hur hon griper sången med tilltagande kontroll och kraft, för att klämma ur den allt som bara går. De första takterna är hon lite svävande och tveksam, vilket också sångens allvarliga tema kräver, men från “Are we too blind to see?” har hon gjort den till sin. Varje ord, varje ton därefter sitter precis där de ska – som om hon med oförminskad kärlek till låten hade sjungit den i åratal på de allra största scenerna.

När hon plötsligt vrålar “and his hunger burns” blir det så starkt att Elvis själv hade tappat hakan, och när hon avslutar med ett ljust och oändligt sprött “and his mama cries” skulle hon få vilken publik som helst att falla i tårar. Det är ljuvligt. Och fullständigt obegripligt att en så ung och otränad artist ska kunna vara så mogen och ge en så överväldigande tolkning av en låt som både till melodi och text är svårtacklad, för att den är så för mycket.

När juryn var avig mot henne blev Tove förbryllad och sorgsen, vilket nog berodde på att hennes instinkt sa till henne att hon gjort något stort, och därför blev det besynnerligt att juryn klagade – som om de vore konstens motståndare. Så var det nog i detta fall.

Det händer då och då i Idol, där nuvarande jury mestadels är flera resor bättre än den förra – men inför verklig talang, inför de överväldigande prestationerna, står de frågande. De är för inriktade på normalskval och poplistornas vardagsmat. Det som sticker ut skrämmer eller bara förvirrar dem.

Därför hittar de artister som passar för Finlandsfärjor och Melodifestivalen, men knappast de världsartister de ideligen påstår att de ser glimtar av i Idolprogrammets deltagare. De artister som skriver musikhistoria är aldrig som man ska, utan helt egna. Det missar Idoljuryn varje gång.
Toves talang har de anat, men när hon verkligen ståtar med den, då ryggar de tillbaka och blir besvikna. Heliga enfald!

Expressen skriver om Toves insats här och här, Aftonbladet här och här, Svenskan här och här. DN fortsätter tydligen att anse att Idol inte är fint nog att skriva om.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove, In the ghetto. Intressant?

Nödvärn går för sig

2009-11-07T15:24:00.002+01:00

De senaste dagarna har såväl tidningar som bloggar gått i affekt om en man som fick fängelse för att ha räddat en kvinna som höll på att bli strypt. Men så enkelt är det inte. Åter gör pressen allt den kan för att desinformera, i sin egen cyniska dramaturgi.

Mårten Schultz, som skriver Juridikbloggen har granskat fallet och bara genom att läsa domen kunnat konstatera att det långt ifrån bara var fråga om nödvärn. Exempelvis var den dömde mannen redan ute efter den andre, med domkraft i hand, och det andra slaget – som spräckte mannens skalle – skedde när han inte längre utgjorde något hot.
Mårten Schultz har också skrivit om fallet i Expressen.

Det råder en myt om att man åker i fängelse även om man bara försvarar sig eller försöker rädda andra människor från våld. Det är inte sant. Sverige har en förstående lagstiftning om nödvärn. Jag fick lära mig grundprinciperna för länge sedan av Hans Greger, nestor i svensk ju-jutsu. Det är rätt enkelt:
I nödvärn har man rätt att använda allt våld som inte är uppenbart oskäligt. Det borde räcka.

Polisen har det betydligt knepigare. De får bara använda våld som är uppenbart skäligt, vilket i många situationer är väldigt knepigt att få till. Sådana restriktioner är rimliga att ha för ordningsmakten, men vi borde ha förståelse för att polisen därmed ibland kan få det svårt att raskt och relevant sköta sina uppgifter.

Men tillbaka till nödvärnet. Var och en har alltså laglig rätt att använda våld för att försvara såväl sig själv som utsatta människor i omgivningen, så länge det handlar om att hejda en akut situation. Man har dock inte rätt att söka upp en förövare i efterhand och ordna med privat vendetta. Inte heller har man någon rätt att låta detta nödvärn övergå i något slags våldsam bestraffning.
Sunt förnuft råder.

Tidningarnas ihärdiga bild av ett rättslöst Sverige ställer förstås till stor skada på vårt samhällsliv, framför allt genom att många svenskar aktar sig för att agera till eget och andras försvar i våldssituationer. Vilket utnyttjas glatt av diverse brutala sällar som självsäkert härjar i sin omgivning. I ett alert samhälle skulle de sällan våga.

Expressen skriver om fallet här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om nödvärn, nödvärnslagen. Intressant?

Aftonbladets barnarov

2009-11-06T15:01:00.001+01:00

Att kvällstidningarna skandaliserar förbi all rimlighets gräns är ingen nyhet. Men när Aftonbladet basunerar ut att Sean Penns 16-årige son greps av polis för narkotikainnehav, fast tidningen vet att det var fråga om medicin på recept – då borde botten vara nådd.

På nätupplagans förstasida skrivet Aftonbladet: “Penns son gripen – på skolan. 16-åringen togs med narkotika.” Det är helt fel. Polisen plockade upp honom med misstanken om att han hade narkotika, men så fort det visade sig att det bara var fråga om mediciner han hade recept på blev han släppt och ärendet avskrevs omedelbart.

Det berättar aftonbladet i själva artikeln om saken, men först efter att ha insinuerat de där med narkotika hur uppenbart som helst under flera av artikelns inledande rader. Artikelns underrubrik påstår oblygt att “16-åringen togs av polis för narkotikainnehav.”

Tur för stackars 16-årige Hopper Penn att han inte bor i Sverige, men det hindrar inte att denna tidningsanka är särskilt lömsk och cynisk, eftersom det handlar om ett barn.
Har Aftonbladet ingen som helst respekt för pressetiken och för människor de drabbar? Nej.

Läs även andra bloggares åsikter om pressetik, Aftonbladet, Sean Penn, Hopper Penn.

Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet

2009-11-05T12:48:00.004+01:00

En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, piratpartiet, internet. Intressant?

Åtråns återvändsgränd

2009-11-01T09:48:00.002+01:00

Det skulle kunna vara en sedelärande berättelse från någon frikyrklig väckelsepredikant: den ilskne maken överraskar kärleksparet och älskaren flyr ut på husfasaden, spritt språngandes naken. I vår tid sker sådant inte odokumenterat. Det hindrar inte att det kommer att ske igen och igen och igen.

Den här gången skedde det i Kina. Älskaren ställde sig på ett luftkonditioneringsaggregat (en riktig miljöbov, förresten). Längre kom han inte, utan blev stående i sin skam – androm till varnagel, som det hette förr i tiden. Åtråns återvändsgränd.

Självutnämnt goda medborgare skyndar sig säkert att moralisera, menandes att mannen fick sitt rättmätiga straff, för där stod han ju med rumpan bar. Kanske mumlar de även något om gudomlig rättvisa.

Jag tycker bara att det är roligt och inte har ett dugg med moral att göra. Åtrån har sin egen logik och vad vuxna gör i samförstånd med varandra – oavsett deras formella band till annan part – är bara som det är. Genom hela världshistorien har inga lagar eller tabuer lyckats förhindra det, så den ambitionen skulle vi göra klokast i att helt sonika ge upp.

Snarare vill jag se den nakna figuren på den hårda huskroppen som ett slags staty, en symbol för den mänskliga naturens ständiga triumf över civilisationens pålagor. Naken hud halkar ur förtryckets bojor, särskilt när den smörjts med älskogssvett.
Eros lever.

Hur det gick för kvinnan förtäljer inte historien. Jag hoppas att hon inte fick mer klander än Jesus hade för äktenskapsbryterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, otrohet, åtrå, moral. Intressant?

Skräckens arketyp

2009-10-31T12:05:00.008+01:00

Vi har blivit så amerikaniserade att vi har bytt den månghundraåriga helgen Allhelgona mot hollywoodska Halloween. Ett beklämmande exempel på hur lättvindigt vi överger traditioner med djup betydelse för en stunds ytligt skoj – skrämselhicka i stället för eftertanke. Men skräck är också en tankeställare.

Alhelgona har varit med oss praktiskt taget sedan den kristna kyrkans tillkomst, ursprungligen för att fira martyrer och helgon som inte hade någon egen dag i kalendern, men sedermera en tid för högtidlighållandet av alla avlidna kära.

Det är först med den amerikanska kulturens sentida landvinningar som vi i Sverige alltmer firar Halloween, Allhelgonaafton, med skräcktema och bus. Risken är ändå överhängande att vi snart glömt bort dess kristna ursprung och det gamla sättet att fira helgen – i takt med att allt i livet ska vara underhållning.
Då är det roligare med spöken än med avlidna anhöriga.

Natten
Det tilltagande vintermörkret gör ju också att natten, alla ruskigheters moder, breder ut sig. En skräckhelg under spirande vår vore svårare att föreställa sig, även om påsken förr delvis firades med häxor och mytologiska hemskheter.

Att natten skrämmer är inte konstigt. Människans mörkerseende är begränsat och för inte särskilt länge sedan saknade vi effektfull teknik att lysa upp natten. Ända fram till vår moderna tid var natten så gott som ogenomtränglig, i synnerhet när inte månens ljus nådde oss. Vi får numera söka oss långt ut i vildmarken för att uppleva sådan nattlig svärta.

Det okända
Vad mer skrämmer? Och vad skrämmer oss mest? Ett enkelt svar, sant för människor i alla epoker och kulturer, är: det okända.

Förr var detta mest det oförklarliga, såsom andra sidan döden, obegripliga naturkrafter, osynliga makter, och så vidare. Nu har vi förklaringar på det mesta, oavsett om dessa i längden ska visa sig stämma eller ej, så vi plägar förfäras mer av det främmande och annorlunda mot vår egen strama norm.

Denna rädsla har sina olyckliga konsekvenser i vårt samhälle, framför allt en hysterisk intolerans som uppträder mest hos dem som är sämst på att medge sin rädsla och därför vill slippa påminnas om den.

Den värsta överraskningen
Det går att vaska fram större rädslor ur det ovanstående. Vad som skrämmer oss mest är när det okända plötsligt uppenbarar sig i det kända och bekanta. När något eller någon vi trodde att vi kände väl plötsligt visar en annan sida, som vi inte anade – eller i alla fall inte förutsåg.
Då är det som om vår världsbild rämnar. Den trygghet vi trodde att vi hade omslutit oss med sviker.

Se på skräckförfattaren Stephen Kings böcker. Där är det alldagligheter som plötsligt blir monstruösa – en far med författardrömmar, en clown, en S:t Bernhardshund, en snygg bil, en späd skolflicka som knappt nått puberteten.

King är långt ifrån ensam om denna upptäckt. Se de moderna skräckmästarnas nestor Alfred Hitchcock, vars filmer ofta frossar just i hur det vanliga och trygga plötsligt byter skepnad och visar sin ohygglighet. I filmen Fåglarna från 1963 är det kråkor, dessa naturens gycklare, som blir demoniska. Och i det odödliga mästerverket Psycho från 1960 är det en blyg och hämmad yngling som hyser en helt annan figur inom sig.

Alan Bates, ynglingen i Psycho, måste vara något av skräckens arketyp. Under den oskyldiga ytan ruvar ett monster. Rollgestalten är faktiskt delvis baserad på en verklig mördare, Ed Gein.

Det är just som Aristoteles slog fast: ett drama måste vara trovärdigt. Det behöver inte vara troligt, eller ens möjligt, men trovärdigt i sitt eget sammanhang. Och monstruöst mänskligt beteende är definitivt såväl möjligt som trovärdigt under vissa omständigheter.

Terapi
Det finns alltid omständigheter, som behöver utforskas även i dramats form, just för att nå trovärdighet. Vi behöver förstå varför. Kanske är det en ritual för att göra det okända känt och därmed upphöra att skrämmas av det.

Den skräck vi själva uppsöker är i högsta grad terapi. Vi utsätter oss för det okända, rentav obegripliga, och gör det därmed känt och någorlunda begripligt. Så tyglar vi våra demoner och hjärnspöken.

Så på med maskerna, ut i nattmörkret med blott ett levande ljus i handen. Tampas med dina demoner. Kom hem skärrad men lättad. Så firas Halloween för de levande (och de skendöda). Då har vi mod att möta de döda på Allhelgonadagen, så att vi kan hedra även dem.

Här skriver Svenskan och DN om Halloween.
Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Allhelgona, arketyp, skräck. Intressant?

Spioner är inga schackspelare

2009-10-30T17:46:00.002+01:00

Robert Aschberg har skrivit en föredömligt sansad krönika i Aftonbladet om det där med KGB och svenska spioner. Han gör en del tänkvärda poänger.

Aschberg är en fullfjädrad journalist, även om han som TV-programmakare inte alltid ger prov på just det. Men han skriver med en annan värdighet än stämningen i TV-programmen han brukar leda.
Denna gång är ämnet KGB och svenskt spioneri, vilket är smaskigt nog att locka vilken murvel som helst till affekt och spekulationer.

I stället tar han ner saken till rimlig nivå och gör bland annat den insiktsfulla poängen att KGB inte nödvändigtvis var skarpsinnigt som ryska schackspelare. Snarare bestod den väldiga organisationen av en mängd mediokra anställda, som letade med ljus och lykta efter spioner att värva och skryta med. De var därför inte särskilt nogräkande.

Aschberg berättar om en kompis som i fem års tid spelade med KGB – men han hade varit klok nog att redan från första ögonblick koppla in Säpo. Det glömde Guillou. Därmed kunde Aschbergs kamrat, som inte var journalist men väl förlagsredaktör, bjuda KGB på massor av information av intet värde, vilket Säpo var med och kontrollerade.
Inte så lite lekstuga, får man förmoda.

Robert Aschberg blev själv erbjuden att spionera eller i alla fall rapportera – till självaste Birger Elmér, den legendariske IB-chefen. Erbjudandet kom vid pissoaren, och de var precis vad Aschberg ansåg det vara värt.

“En journalist bör inte ha alltför många roller”, slår Aschberg fast. Helt rätt. Journalistik ska inte bli teater, även om det kan vara gott om drama. Det har Jan Guillou fortfarande inte lärt sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Aschberg, Birger Elmér, IB, KGB, Jan Guillou, spionage. Intressant?

Kyrka i Mammons tjänst

2009-10-30T16:32:00.002+01:00

Caroli kyrka i Malmö ska upphöra att vara kyrka och i stället på något sätt ingå i köpcentret den är granne till. Hur är ännu hemligt. Vi vet vad Jesus, som härjade runt bland månglarna i templet, hade tyckt om den saken.

Jag ska glatt bekänna att jag oftare har varit inne i köpcentret Caroli än i kyrkan bredvid. Ändå är jag inte särdeles pigg på tanken att den senare integreras med Mammon. Vad kan det bli, annat än smaklöst?

Några föreslår att kyrkan ska bli krog. Då blir varje middag en nattvard. Jag har visserligen varit krogrecensent en massa år i samma stad, men jag undrar vilka anrättningar som kan tävla med takhöjden och vilken muzak som örat härdar ut i denna akustik.

Var det inte en katedral i New York som blev diskotek? Det sakrala och det syndfulla är onekligen passande sängkamrater.

När jag målade tavlor drömde jag om att ha en kyrka till ateljé. Då hade motiven säkert skimrat av andlighet – eller dess självklara motsats, som är skön köttslig lusta.
Konsten och religionen har alltid haft ett intensivt förhållande av hatkärlek, förmodligen för att de vänslas med samma metafysiska storheter.

Så låt kyrkan bli galleri eller museum. Det härdar även Jesus ut. Eller lekstuga, eftersom barnen hör himmelriket till.

Här berättar Sydsvenskan om planerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Caroli kyrka, Malmö, Mammon.

Idol är slaveri

2009-10-30T10:39:00.002+01:00

Deltagarna i Idol får bara 200 kronor om dagen i ersättning, fast de sliter så gott som dygnet runt. TV4 däremot tjänar flera miljoner per program i serien. Slaveriet är inte avskaffat.

TV4 skyller på att deltagarna har chansen till en gyllene karriär. Det är en väldigt dålig ursäkt, som har blivit allt vanligare i media. Folk förväntas ställa upp gratis på allt möjligt, för att det ger dem publicitet.

Det är ett cyniskt utnyttjande av människor för snöd vinnings skull. Och det sker även när rimliga arvoden skulle vara spottstyvrar i jämförelse med vad mediaföretagen drar in. Idol är ett extremt tydligt exempel.

De 200 kronor om dagen deltagarna får – före skatt – räcker knappt till en lunch på hotellet där de bor. De får lägga till egna sparade pengar, om de har några, eller tigga av släkten. Ändå sliter de åt TV4 dygnet runt – uppemot flera månader, beroende på hur länge de är kvar.

Skamligt! TV4 och andra mediaföretag med samma cyniska policy borde skämmas. Lika mycket bör alla de journalister skämmas som konstant vägrar att rota i dyngan bakom Idolkulisserna. I stället är det uteslutande jollriga artiklar om hur folk mår, vad de har på sig och vad de hade för sig i ungdomen. Var är den granskande journalistiken? Var är ifrågasättandet?
Nöjesjournalisterna är pajasar.

Undantaget som bekräftar regeln är Aftonbladet, som uppmärksammat just detta med de skamligt låga arvodena till Idoldeltagarna här, här och här. Fortsätt så!
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, TV4. Intressant?

Djur är också människor

2009-10-29T18:30:00.002+01:00

Apor sörjer, bevisar ovanstående bild som togs när en avliden schimpans i flocken transporterades bort för begravning. De andra aporna samlades vid stängslet under tystnad, som i ett ömt farväl.

Det är förstås inte alldeles säkert att det är sorg schimpanserna uttrycker, även om det ser så ut i mänskliga ögon. Nog är det i alla fall någon allvarsam känsla de har fångats av.

Aftonbladet säger att det är bildbevis på att apor har känslor. Tidningen hävdar också att vetenskapen dessförinnan har förnekat den saken, vilket jag tillåter mig att tvivla på. Alla som har haft med djur att göra på nära håll har sett hur många belägg som helst på att de har känslor. Säkert är moderna zoologer också förvissade om det.

För flera hundra år sedan ansåg man att djur inte kände smärta, för att de aldrig fällde tårar. Det ska tydligen vara något som människan är ensam om (men inte heller det är jag säker på). Det var en bekväm ursäkt för att behandla djur riktigt illa – och det förekommer tyvärr fortfarande, även om ursäkten sedan länge har visat sig falsk.

Men nog har människan i alla tider spårat känslor och känslouttryck hos djuren. Vi må ha kallat det instinkter och reflexer, men det har snarare varit för att särskilja oss från djuren, eller för den delen för att undvika att förmänskliga dem.

Visst har djur känslor. Tankar och drömmar också. Jag har grundinställningen att jag inte tror på andra skillnader mellan djuren och oss än sådana som det finns oomtvistliga vetenskapliga belägg på. Och då är det inte mycket av gamla föreställningar och fördomar som består.

Läs även andra bloggares åsikter om apor, schimpanser, känslor, sorg. Intressant?

Närmare till medicinerna

2009-10-29T18:01:00.002+01:00

Från och med den 1 november kan så gott som alla butiker sälja receptfria mediciner. Apoteket förlorar en väsentlig del av sitt monopol. Alldeles utmärkt, och sannerligen på tiden.

Det är nog inte något som regeringen genomför med ett leende på läpparna, eftersom det ofrånkomligen betyder att en hel del pengar går statskassan förbi. Det torde bottna i krav från EU, som ogillar alla former av monopol.

Apotekets seglivade monopol även på receptfria läkemedel är en kvarleva från det gamla Sverige, där medborgarna hela tiden skulle skyddas från sig själva och allt omkring dem skulle kontrolleras optimalt. Det är skönt att vi är på väg bort från den fängelsetillvaron.

Systemet också
Jag hoppas att Systembolaget också förlorar sitt monopol, som de har misskött på många olika sätt och alltmer de senaste decennierna. Minns diverse mutskandaler, märkliga beställningssortiment som inte fungerar, och det tragiska faktum att Systemet sedan länge vägrar att lagra viner tills de är drickbara, utan bara vräker ut dem så snart de kommer in.

De förtjänar inte sitt monopol. Det är också synnerligen tveksamt om det gör någon alkoholpolitisk nytta. Ändå får vi nog vänta några sega år till på att hitta vinbuteljer på ICA, Hemköp och Coop.
Det är särskilt synd om alla dem som inte har ett Systembolag runt hörnet. Drycker är tunga att släpa på, oavsett deras alkoholhalt.

Här skriver Aftonbladet om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket, medicin, läkemedel, receptfritt, monopol, Systembolaget. Intressant?

Analsex som ursäkt för en förstockad sexualmoral

2009-10-27T15:12:00.002+01:00

Manne Forssberg, som är sexualupplysare i skolorna, förklarar i Expressen att han inte är ute efter att förleda ungdomen, utan bara svarar sakligt på deras frågor. Klart som korvspad. Det obegripliga är att han i detta sekel ska behöva försvara sig.

Han pratar förstås också om analsex, för att skolungdomarna frågar om det. Det upprör några gubbiga debattörer, Roland Poirier Martinsson, som med ringa ödmjukhet kallar sig filosof, och den f.d. vänsterradikalen, numera kristet konservativa Göran Skytte. De har skrivit varsin debattartikel i Svenska Dagbladet om att de vill ha hejd på sexualupplysningen i skolorna.

Martinsson anser att skolan kraftfullt bör verka för sexuell avhållsamhet före 15 års ålder och även predika restriktion därefter. Han påstår att “skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet”, vilket är en absurd överdrift för att de får svar på sina frågor om det.

Göran Skytte tar fasta på detsamma – påståendet att skolbarn lärs “teknik för analsex”, som om det något djävulskt syfte med sexualupplysningen. Han tjatar detta i sin artikel, dessutom med spelad fasa det faktum att sexualupplysarna använder ord som kuk och fitta.

Man undrar om det är drottning Victorias 1800-tal som har kommit i retur. Alla undersökningar visar att sexualupplysning minskar veneriska sjukdomar och oönskade graviditeter bland ungdomar – men även om det inte vore så måste vi väl äntligen slå fast att ungdomen har rätt till sin sexualitet och all tänkbar kunskap om den!

RFSU har svarat helt kort i Svenskan med sådana självklarheter som att sexualundervisning inte ökar ungdomars sexualvanor, men får dem att skydda sig bättre. Hade vi inte det klart för oss redan för flera decennier sedan. Vad är det för bakåtsträvande moralpanik som kommer krypande?

De debattörer som är motståndare till sexualupplysning för ungdom brukar numera skria just om analsex, vilket inte bara är ett fördömande av manlig homosexualitet utan också ett lömskt sätt att vädja till det mest trångsynta hos konservativa och puritanska delar av allmänheten. De försöker medvetet skandalisera, för att förmå samhället att dra åt snarorna så mycket det går.

De vill att sex ska vara fult, helst förbjudet – speciellt för ungdomar – utan att ett enda ögonblick fråga sig varför.
Det är pinsamt att Svenskan glatt – och två gånger på raken – låter sådana föråldrade synsätt komma till uttryck på deras tidningssidor med sitt begränsade utrymme. Tala om gammelmedia...

Läs även andra bloggares åsikter om analsex, RFSU, sexualundervisning. Intressant?

Jan Guillou lekte spion

2009-10-26T12:12:00.002+01:00

Jan Guillou spionerade åt KGB, men som det hittills ser ut på en ganska barnslig nivå. Var han därmed lika oskyldig som ett barn? Det började när han var 22 år och höll på i fem år, vilket borde vara svar nog. Men jag är mest intresserad av vad det säger om hans trovärdighet som journalist.

Jan Gullou har alltid varit högljutt övertygad om sin egen förträfflighet, och praktiskt taget ansett sig som den enda riktigt dugliga journalisten i landet. Men han har ofta hanterat sanningen som om han inte hade några förpliktelser gentemot den, som om den vore blott ett vapen i hans tjänst. Det är inte särskilt föredömlig journalistik.

Avslöjandet av hans samröre med KGB gjordes av Expressen, tidningen han har ett ömsesidigt hatförhållande till. Bara det måste reta gallfeber på honom. I sin egen tidning Aftonbladet skriver han ett märkligt försvar, där han påstår att han blott var naiv och spelade med KGB en tid i förhoppning om att det skulle leda till ett reportage och Stora Journalistpriset.

Han menar bestämt att han aldrig gav KGB något matnyttigt, fast han åtminstone en gång till och med fick betalt (ett belopp han påstår sig ha delat med en nu avliden journalistkollega, utan att förklara varför). Det kan man tvivla på.

KGB skulle knappast upprätthålla kontakten så länge som fem år, om de inte under tiden fick något matnyttigt. Guillou må tro att han kunde spela ut dem, men världens stora spionorganisationer är själva rätt skickliga spelare – och om han nu var så naiv som han själv påstår är det ingen tvekan om vem som spelade ut vem.

Det är särskilt pinsamt för Guillou att avslöjandet kommer strax efter utgivningen av hans journalistiska memoarer, där han borde ha nämnt saken om han verkligen ansåg den oskyldig. Om inte annat så hade det sålt fler ex av boken, och vi vet sedan några decennier vilken vikt han lägger vid det.

Pressetiska frågor
Intressanta frågor ligger och gömmer sig i hela affären. Hur “renlärig” behöver en journalist vara för att behålla sin trovärdighet? Och på andra sidan: vilka skumraskaffärer kan en journalist blanda sig in i för att rota fram en nyhet? Det påminner inte så lite om frågan huruvida polisen ska ha rätt att locka folk till brott för att fånga skurkar, så kallad provokation.

När det gäller Guillou själv framträder med åren en allt underligare figur med allt mindre resning. Han anklagar kollegor för att ha tjallat men informerade själv såväl KGB som Säpo om ditten och datten. Han är snabb och sträng i sin dom över andra men anser sig själv värd all förståelse för vad han än ställer till med. Den gamla kommunisten anser sig stå över sådant som ska gälla för alla andra, och han verkar ha tänkt så under hela sitt yrkesverksamma liv.

Det gör honom antingen mer än lovligt dum eller smått sociopatisk. Framför allt gör det honom renons på trovärdighet.

Tidningarna skriver lika flitigt om saken som om Guillou hade startat ett eget världskrig. Aftonbladet skriver här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, KGB. Intressant?

Vittneslitteratur leder till Nobelpris

2009-10-23T18:53:00.003+02:00

DN:s Håkan Lindgren har hittat en kod till de senaste årens Nobelpris. Denna kod består av en liten anspråkslös bok utgiven av Svenska Akademien år 2002. Med hjälp av den vet vi också vilka som får Nobelpriset i litteratur inom de närmaste åren.

Den lilla boken heter Witness literature (för övrigt felstavad både i DN:s puff på nätupplagans förstasida och i ingressen till Lindgrens artikel). Boken handlar om den sorts litteratur som vittnar om förtryck. Alla utom tre medverkande textförfattare har antingen fått Nobelpriset eller kommit in i Akademien (Peter Englund).

De återstående tre författarna, som enligt denna lilla kod bör få priset inom de närmaste åren, är den brittiska historikern Timothy Garton Ash, den somaliska författaren Nuruddin Farah och den kinesiska författaren Li Rui.

Problemet med att koden nu har knäckts är att Akademien hädanefter knappast kommer att tillämpa den. Men Håkan Lindgren är uppenbart en god Robert Langdon, så han hittar säkert nästa lathund Akademien tar till. Och lita på att verkligheten överträffar dikten, även i litteratörernas värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Witness literature, Svenska Akademien, Nobelpriset.

Mina engelska böcker

2009-10-22T16:36:00.002+02:00

Jag upptäckte till min förtjusning att nu går flera av mina böcker på engelska att beställa hos svenska nätbokhandlar. Dessutom är de nästan lika billiga som på Amazon. IT-samhället är härligt!

Jag har de senaste åren gett ut ett antal böcker på engelska, och fortsätter med det. De finns på Amazon och andra internationella nätbokhandlar sedan länge, men nu har de också dykt upp på svenska nätbokhandlar – framför allt Adlibris (där de är billigast) och Bokia. På Bokus finns än så länge bara en av böckerna, men det blir kanske fler efterhand.

Här är de engelska böcker av mig som hittills går att köpa på svenska nätbokhandlar (med länk till deras Adlibrissidor och priset där):

Aikido Principles 135:-
Life Energy Encyclopedia 135:-
Aikibatto 148:-
Your Health in Your Horoscope 135:-

Mer information om dessa titlar finns på min engelska hemsida: stenudd.COM

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Stenudd, böcker, nätbokhandlar.

Kärleken i stället för hatet

2009-10-22T12:22:00.002+02:00

Svenska kyrkan har beslutat att starta med homovigslar från 1 november. Beslutet är så självklart för en religion byggd på kärleksbudskapet att det knappt borde vara en nyhet. Men det kommer säkert att väcka en hel del ont blod. Och andra trossamfund vägrar.

Om det är något som kännetecknar gestalten Jesus och hans budskap, så är det välviljan, medkänslan och den villkorslösa kärleken. Därför har det varit märkligt att kyrkor byggda på hans lära stretat emot särdeles intensivt när det varit fråga om att bejaka kärleken, människors rätt att älska varandra.

Kristna som är fientliga till samkönad kärlek krafsar bland obskyra argument. De rotar fram perifera bibelställen medan de obekymrat ignorerar andra, de hänvisar till “naturen” fast den dräller av homosexualitet, de säger sig värna om barnen fast de annars mest slåss för föräldrarnas rätt över dem, och så vidare.

Alltihop är nonsens, eftersom de i sin argumentation alltid utgår från viljan att kunna fördöma samkönad kärlek, utan att de frågar sig själva varför detta ska vara utgångspunkten. De börjar i en ogenomtänkt antipati, som de vill berättiga.
Fast de kallar sig kristna väljer de hatet framför kärleken.

Det måste få ett slut. Hat, fördömanden och förakt får inte kväva kärlek och medkänsla. Det kan inte leda till annat än helvetet på jorden. Svenska kyrkan har tagit ett stort steg i rätt riktning. Det borde ha skett redan när den kristna kyrkan byggdes i det forna Rom, men bättre sent än aldrig.

DN skriver om Svenska kyrkans beslut här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, Expressen här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, samkönade äktenskap, homovigsel, homosexualitet, religion. Intressant?

Skolan rasade samman när den blev kommunal

2009-10-21T19:36:00.002+02:00

Folkpartiet föreslår att skolan åter förstatligas. Det är djärvt av ett borgerligt parti i dessa nyliberala tider. Jag håller med dem fullständigt. Skolan har förfallit i den kommunala regin.

Som jag minns det – men jag kan ha fel vad gäller ordningen och detaljerna – har skolan fallit på punkt efter punkt, när kommunerna tog över ansvaret och finansieringen:

Först var det själva lokalerna, skolhusen, som överlämnades från stat till kommuner att hantera. Genast började de förfalla, en del så mycket att de kom att likna ruiner. Fuskbyggen och enkla paviljonger dök upp. Några kommuner sålde sina skolhus för att i stället hyra dem – så korttänkt att man får svindel.

Trots detta tydliga misslyckande blev det snart så att även ansvaret för skolmaten togs över av kommunerna. Också det ledde snabbt till billiga lösningar och en skrämmande snålhet, fast det handlade om det uppväxande släktets föda. Skräpmat och stordriftsfusk, som säkert är en del av anledningen till såväl ungdomens tilltagande ohälsa som dess obegripliga förtjusning i McDonalds och andra snabbmatsrestauranger.

Det hindrade inte staten från att därefter ogenerat bolla över ansvaret för skolböckerna på kommunerna. Därmed var det genast slut med nya böcker till varje årskull. I stället skulle de ärva gamla böcker, i vissa fall så gamla att deras faktauppgifter sedan länge blivit inaktuella. Dessutom var de självklart slitna och nedkladdade av tidigare årskullars bruk.
När jag gick i grundskolan fick man faktiskt böckerna och kunde ta hem dem efter läsårets slut. Nya böcker varje läsår, allihop skänkta till oss. Det är länge sedan.

Det enda ansvar staten behöll var det över lärarna, som några år till var i statlig tjänst. Men trots de föregående fiaskona med övergången till kommunal regi, gick lärarkåren samma väg. De blev kommunalanställda, varvid deras villkor snabbt försämrades, likaså nivån på lärare och lärarvikarier. Många skolor låter t.o.m. barnen vara lediga från lektionerna när lärare är sjuka, i stället för att bekosta en vikarie.
Och lärarnas jobb har blivit så mycket otacksammare. Jag misstänker att deras löneutveckling också har varit usel.

Nej, tillbaka med alltihop i statens vård, där politikerna faktiskt tar ett mycket större ansvar och inte beter sig som begagnade bilhandlare. Skolan måste ju vara något av det viktigaste inför framtiden, så den får inte försummas av likgiltiga kommunalpolitiker som bara snålar, vad det än kostar samhället i längden.

PS: Jag kan minnas fel i min genomgång ovan, vilket jag i så fall ber om ursäkt för – och hoppas på rättelser. Det är så här jag minns det, men minnet är inte alltid pålitligt.

Här är folkpartisternas debattartikel om förstatligande av skolan, och här skriver Svenskan, Aftonbladet och Expressen om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, statlig skola, folkpartiet. Intressant?

De två äldsta träden i världen är svenska

2009-10-21T13:50:00.002+02:00

Världens två äldsta träd finns i Sverige: två granar i olika landskap, som har levat nästan precis lika länge – cirka 9.500 år. Varför är nordbor så särskilt livssega, trots det kärva klimatet?

Old Rasmus (se bilden ovan) är det namn som en gran i Härjedalen fått av trädforskaren Lisa Öberg, som också namngivit Old Tjikko i Dalarna. Dessa båda granar är de äldsta kända träden i världen, med sina 9.500 år på nacken.

Det är inte trädstammarna som har den åldern, inte heller egentligen rötterna. Träden regenererar sig själva genom att grenar som tyngs till marken av snö slår rot och bildar nya stammar. Ett slags intern kloning. Kanske är det en modell också för mänskligheten?

Nästan tiotusen år är svindlande länge. Dessa granar smakade på den senaste istidens sista suck, såg stenåldersfolken anlända och civilisationen sakta framträda. Vad de skulle kunna berätta! Framför allt skulle man vilja veta varför de inte tröttnar på alla dessa årstidsväxlingar och en utsikt som förändras föga genom årtusendena.

Granarnas exakta hemvister är hemliga, för att inte tokfransar ska komma och göra naturmedicin av dem eller bara plocka bitar av dem som souvenirer. Människan behöver skydda naturen mot människan.

Här har Östersundsposten en artikel om de gamla träden, samt en videofilm med ett besök vid Old Rasmus. Här skriver DN, Aftonbladet och SVT om träden.
Läs även andra bloggares åsikter om Old Tjikko, Old Rasmus, träd, gran, åldrande. Intressant?

Retsamma annonser

2009-10-21T11:55:00.001+02:00

Sverigedemokraternas egen tidning vägrade att publicera annonsen här bredvid, som kom från Socialistiska partiet i Lund. Kul försök, i alla fall. Och publicerad blev annonsen ändå annorstädes – dessutom gratis.

Aftonbladet publicerade den jämte en skadeglad text där de jämför SD:s vägran att publicera den med sitt eget ställningstagande att inte publicera SD:s annonser. Men jämförelsen haltar – SD:s tidning är ett partiorgan. Det finns nog inga sådana som publicerar annonser för andra partier.

Aftonbladet är en helt annan sorts tidning, som därför har andra åtaganden. Deras vägran kan fortfarande ifrågasättas – liksom mycket av retoriken i dess kampanj mot Sverigedemokraterna.

Men socialisternas annons är kul. Den anknyter till en lång tradition av satir och tillspetsad humor med annonser, som exempelvis studenttidningen Blandaren och Johan Ehrenbergs ETC har ägnat sig väldigt förtjänstfullt åt. De retades med reklamspråket och rådande värderingar på ett sätt som var rena gerillaverksamheten och väldigt skojigt.
Jag minns t.ex. när något företag i matbranschen (kan det ha varit McDonalds?) drabbades av en annons med frasen: “smakar skit redan i munnen”.

En likartad tradition som man gärna vill se mer av är gerillautgivningen av falska kvällstidningar, med hysteriska rubriker och saftigt parodiskt innehåll.
Mera sånt!

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Aftonbladet, annonser, Socialistiska partiet.

Jimmie Åkesson är inte så lätt att avfärda

2009-10-20T14:21:00.003+02:00

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare, har skrivit en debattartikel om muslimerna, som föga överraskande har skapat mediastorm. Aftonbladet kontrar bland annat med en text som säger sig visa alla fel i Åkessons text, men bevisar snarare motsatsen. Fördomar krockar med fördomar och förnuftet är annorstädes.

Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet handlar om hur Sverige enligt hans mening håller på att islamiseras. Han uttrycker en oro som han knappast är ensam om, och som i några avseenden är begriplig – men han generaliserar så till den grad att det blir svårt att dra några konkreta slutsatser alls.

Framför allt förbigår han att det finns många olika sorters muslimer, precis som det finns olika sorters kristna. Han pratar egentligen så gott som enbart om militanta fundamentalister, och sådana finns i alla religioner.

De flesta är dock sansade i sin religiositet. Det är inte ens säkert att alla som kommer från muslimska länder är ett dugg muslimer, eller religiösa över huvud taget.
Och alla människor har rätt att bedömas individuellt, i stället för att buntas ihop i klump – dessutom med de mest extrema särarterna i denna grupp som beskrivning av allihop.

Ändå kräver yttrandefriheten och åsiktsfriheten att Jimmie Åkesson ska få hävda allt det han säger offentligt. Den rätten ska lika självklart ett politiskt parti ha. Det är i den offentliga debatten sådana åsikter bör prövas.

Aftonbladet famlar
Aftonbladet, som publicerade Åkessons artikel, gjorde förstås rätt i det, men vrider sig därefter som masken på kroken för att försöka slå sönder Åkessons argument. Det borde inte vara alltför svårt, men de misslyckas kapitalt. Deras argument mot Åkesson blir precis lika ensidiga och kategoriska som hans.

Bland annat har de publicerat en artikel där de menar att de visar på alla faktafel i Åkessons artikel, med experters hjälp. Men det går rätt dåligt.

Mestadels falerar det för att de bara kan hävda att Åkesson inte kan bevisa sina påståenden. Oftast lyckas de inte motbevisa dem för att forskning saknas – kanske just för att sådan forskning vore så inopportun.

Vårt samhälles stigande oro för att upptäcka sådant som vi skulle få svårt att förhålla oss till bestämmer i hög grad vad det alls forskas i. Det kan inte Åkesson klandras för – snarare är det argument för hans sak.
Vi behöver få alla papperen på bordet. Hur ska medborgarna annars kunna rösta kunnigt och insiktsfullt?

21 påståenden granskas
Aftonbladet har extraherat 21 påståenden i Jimmy Åkessons debattinlägg och hävdar att av dem är tio fel och fyra överdrifter. Men det går att ifrågasätta Aftonbladets ifrågasättanden.
Jag tar de 21 påståendena ett i taget.

Islam skiljer sig från kristendom bl.a. vad gäller våldsanvändning.
Experten Aftonbladet använder är islamologen Jan Hjärpe, som är en flitig debattör till islams försvar och därmed knappast objektiv i denna fråga. Men vad han säger är självklart – båda religionerna har alla möjliga olika doktriner om våld, etc. Ändå är det inte orimligt av Åkesson att peka ut en skillnad, eftersom det idag verkar finnas mer militanta, våldsbejakande strömningar inom islam än inom kristendomen — vilket i och för sig kan förklaras av att det är i hög grad en kristen värld som styr definitionerna.
Nå, Aftonbladet menar att Åkesson har fel, men det är inte alldeles självklart, snarare en tolkningsfråga.

Islam har avvisat upplysningen och humanismen
Aftonbladet använder åter Hjärpe, som påtalar att det finns nordafrikanska filosofer hängivna dessa ideologier. Märkligt försvar. Om undantaget bara är några filosofer i ett hörn av den muslimska världen måste man kanske snarare konstatera att Åkesson har rätt?
Det är ofta slående hur offentliga gestalter inom islam lättvindigt avfärdar de upplysningsideal vi i västvärlden hyllar. Inte konstigt, i och för sig, eftersom det är ideal framvuxna helt utanför deras kultur och traditioner. Men Aftonbladet har inte fog för att påstå att Åkesson har fel. Han generaliserar, men har ett visst fog för det.

Islam påverkar svenskt samhälle mer än det omvända
Socialantropologen Aje Carlbom, som doktorerat på attityder till islam, får konstatera att det inte finns belägg för detta, men det är inte samma sak som att det är fel. Det är en bedömning Åkesson gör, ungefär som när massmedia ideligen gör påståenden om trender i tiden. Åkesson tycker att vårt samhälle gör eftergifter gentemot islam, men ser inte de motsvarande eftergifterna och anpassningarna som muslimer självklart gör för att kunna fungera i det svenska samhället.
Det är en personlig bedömning, varken rätt eller fel. Dock tämligen aningslös.

Massinvandring och hög nativitet leder till fler muslimer
Det är lite osäkert hur prognoserna ser ut på denna punkt, men Aftonbladet påstår inte heller att Åkesson har fel. Snarare pekar siffrorna – om än måttligt – åt det håll han hävdar.

Studier visar att fundamentalisterna blir fler
Aje Carlbom slår fast att det inte finns säkra undersökningar på den saken. Aftonbladet menar att det inte heller finns belägg för saken i de undersökningar SD refererar till. Snarare verkar Åkesson har tagit det för givet som en följd av en ökning av antalet muslimer. Här har han i så fall onekligen varit slarvig. Han kan möjligen ha rätt i att det blir fler fundamentalister, det vet vi inte, men han verkar ha fel när det gäller studier som bevisar saken.
Det verkar inte finnas studier som hävdar motsatsen, annars skulle säkert Carlbom påpeka den saken. Varför studeras inte detta? Fundamentalister är en fara för samhället och man kunde tro att de skulle studeras noga av såväl universiteten som polisiära utredningar.
Åkesson må ha fel, men han pekar på en oroande okunskap.

Invandrares rotlöshet leder till radikalisering av muslimska ungdomar
Religionshistorikern Jonas Otterbäck säger att det är fel, fast han medger att fenomenet existerar. Det finns inga belägg på att det växer – eftersom det inte finns några stora undersökningar på området i Sverige. Därmed är det inte heller fastställt att Åkesson har fel. Snarast antyder Otterbäck med sina uppgifter att det ligger något i vad Åkesson hävdar.
Om det nu är så att invandrare upplever rotlöshet så tycker jag att det hur som helst behöver utforskas och begrundas, i synnerhet om detta fortgår i generationer. Vad felas för att invandrare ska känna sig rotade i Sverige? Förmodligen är SD och dess attityder delvis förklaringen.

37% av unga brittiska muslimer föredrar sharialag
Aftonbladet medger att detta är korrekt, men påpekar att samma undersökning visar att de flesta muslimer inte tänker så – vilket Åkesson inte heller påstod. Om 37% av unga muslimer i England föredrar sharia framför vanlig brittisk lag är det förstås alarmerande. Man frågar sig om en motsvarande undersökning har gjorts i Sverige – det vore självklart angeläget.

Islam är Sveriges näst största religion
Åkesson hävdar att ingen kunde ana det för 20 år sedan, men islam var redan på 1960-talet näst störst. Visst har Åkesson fel, men vad han uttrycker är en förvåning över att islam blivit så betydande i samhället och samhällsdebatten, och där kan jag hålla med honom: Jag hade nog aldrig på 1960- och 1970-talet kunnat gissa att islam skulle bli en så het fråga i Sverige – helt enkelt för att religiösa perspektiv över huvud taget var marginaliserade i debatten och samhällsklimatet. Det är inte bara islam, utan all religion som fått mycket större uppmärksamhet på sistone.
Och så måste man vara uppmärksam på hur religion definieras. Det dräller av samfund och kyrkor inom religionerna, som är ganska få enligt definitionen. Exempelvis hör protestanter, katoliker och pingstvänner allihop till religionen kristendomen. Det är därför inte ett dugg konstigt att islam är tvåa i vårt land. Judendomen, buddhismen och de andra ligger långt efter.

Konstnärer som kritiserar islam lever under dödshot
Aftonbladet kan förstås inte påstå att det är fel. I stället får Lars Vilks, som tidigare varit i denna hetluft, säga att han inte längre känner sig hotad. Men visst har Åkesson rätt. Dessutom är det bevisligen så att många kulturinstitutioner drar sig för islamkritisk konst, av rädsla för repressalier. Det är ett problem som vi alla måste medge allvaret i – även när det är Åkesson som påminner om det.

Muslimska terrororganisationer är etablerade i Sverige
Åkesson hävdar att det är ett tiotal, men det är svårt att idag bevisa existensen av fler än fyra. Säpo har döpt om det till “våldsbenägen islamism”, vilket knappast gör någon skillnad. Åkessons uppgift är förmodligen från en artikel publicerad år 2001, men det kan se annorlunda ut nu. Till och med Säpo verkar osäkra på hur det egentligen förhåller sig, vilket onekligen ger skäl till oro. Klart är att Åkesson inte har belägg för antalet, men definitivt för problemet.

Ledande muslimer kräver sharialagar i Sverige
Det finns en ledare som gjort det offentligt i egenskap av ordförande för Sveriges muslimska förbund, men det saknas belägg för att andra har sagt detsamma. Kanske, kanske inte. Åkesson må möjligtvis överdriva, som Aftonbladet hävdar, även om det är en petitess – men jag tycker framför allt att Åkesson här binder ris på egen rygg, eller vad det heter. Han hävdar rätten att få framföra inopportuna åsikter som andra skulle kalla extrema – varför är det ett problem för honom att andra får göra detsamma?

Skattepengar går till omskärelse
Aftonbladet kallar det en överdrift, fast myndigheterna till och med rekommenderar det. Men är inte skattepengarna det minsta problemet? Det är väl bra om omskärelse görs av medicinsk expertis i stället för av klåpare, men frågan är om föräldrar ska ha rätt att utföra ingreppet på sina barn, när inte medicinska skäl motiverar det.

Muslimer är överrepresentare bland våldtäktsmän
Åkesson påstår också att Sverige har flest våldtäkter i Europa, men BRÅ meddelar helt riktigt att det bara gäller anmälningsfrekvensen. Det är inte samma sak. Ej heller finns någon undersökning som visar att muslimer är överrepresenterade – tydligen för att någon sådan undersökningen inte har genomförts. Man har bara siffror för utländska män, och där finns en överrepresentation, men hur stor den är meddelar inte Aftonbladet.
Här påvisar Åkesson med sina obevisade slutsatser åter att forskning borde göras – inte för att döma ut religioner utan för att motverka eventuella konsekvenser av deras inflytande, om det är så.

Separata badtider för män och kvinnor
Att svenska badhus mer och mer inför separata badtider för könen verkar stämma. Aftonbladet påstår inte heller annat. Det är märkligt och definitivt olyckligt om Sverige på detta eller andra sätt går mot ökad segregering av könen. Det behöver ifrågasättas. Åkesson pekar åter ut något som vi behöver våga diskutera.

Könssegregerad simundervisning övervägs i kommunerna
Det verkar redan förekomma här och där, och även om segregering är olycklig kan den förstås i detta sammanhang. Små anpassningar i enskilda fall för att alla ska lära sig simma. Dock får vi se upp så att det inte blir norm. Att könssegregera barn är generellt sett en återgång till ett könssamhälle som vi alltjämt kämpar för att lämna bakom oss.

Ritualslaktat kött i butikerna
Det syftar på halalslaktat kött, som förekommer i butikernas sortiment, bekräftar Coop. Jag vet inte hur den slakten går till men om den inte är särdeles grym mot djuren ser jag inget problem. Det är ju inte precis så att vi med vanlig svensk boskapshantering är några änglar.

Förskolor slutar med fläskkött
Aftonbladet kallar det en överdrift men det finns bevisligen exempel på detta. SKL nämner tre förskolor i Malmö som slutade med fläsk “för att öka kvaliteten på andra maträtter”. Det låter som ett svepskäl om något. Muslimer och judar äter inte fläsk, vegetarianer äter inte kött över huvud taget. Det är inte fel om skolbespisningar kan betjäna också dessa, vilket säkert sker i hög omfattning. Att helt sluta med fläsk verkar tokigt – det är som att helt sluta med kött. Även barn måste få välja.

Nya skollov för att passa ramadan
Aftonbladet medger att det sker på vissa skolor. Det står dem fritt att lägga sina lov var de önskar. Varför inte? Så gott som alla andra lov har ju kristen grund. Jag har svårt att se det som ett problem. Skolbarnen kvittar det säkert ganska lika varför de är lediga.

Kyrkliga skolavslutningar förbjuds
Också detta bekräftar Aftonbladet är en tendens. Man får inte ha konfessionella avslutningar, men de får äga rum i en kyrka. En moské också, får man anta. Självklart ska inte en skolavslutning bli något slags gudstjänst, så det kan kvitta lika var den firas. Religionsfrihet bör innebära att barn besparas religiös indoktrinering – åtminstone i det offentliga rummet.

Muslimska befolkningen flerdubblas på några decennier
Aftonbladet påstår att det är fel, fast religionstillhörighet inte registreras i vårt land och därför går det inte att se om han har rätt eller fel. Antalet muslimer ökar, men myndigheterna har inget sätt att räkna ut hur mycket. Åkesson må göra en oberättigad uppskattning, men den är följden av att vårt samhälle vägrar att inhämta sådan uppgifter. Anses det olämpligt att vi får veta hur många muslimer vi har och kommer att få? I så fall varför?
Åkesson må spekulera, men han gör det utifrån just den oro som vinner sympatisörer och väljare till hans parti. Det är SD och inte Sverige som tjänar på att dylika siffror fortsätter att mörkas.

Många städer kommer att ha en muslimsk majoritet
Aftonbladet kallar det fel för att det inte går att belägga. Men SD stöder sig på en artikel i Financial Times som Aftonbladet inte avfärdar, så tanken är fullt möjlig. Åter ett exempel på myndigheternas mörkning, som skapar oro och leder till ökat stöd för SD.
Jag tror att allmänheten skulle vara mindre oroad av offentlig statistik som visar att muslimerna kommer att nå majoritet här och där, än av den totala bristen på sådan statistik. Mörkläggning skapar fler problem än det undanröjer.

Religionernas problem
SD och Jimmie Åkesson pekar ideligen ut islam som ett hot och ett problem, men snarare är det själva religiositeten som är problemet – i synnerhet fundamentalism – oavsett religion. Det finns bestialisk fundamentalism i de flesta religionerna, likaså finns det massor med problem redan i moderata och allmänna strömningar inom religionerna.

Vårt samhälle behöver hålla stånd mot religiös snedvridning. Tro ska inte få bestämma hur vi utformar vårt samhälle. Vi har sett förr i världshistorien hur det går, och vi har under de senaste århundradena lyckats lyfta oss ur mycket av det eländet. Vi vill inte ha det i retur.

Det skrivs massor om Åkessons debattinlägg. Här är ett urval: DN skriver här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Jimmie Åkesson, SD, Sverigedemokraterna, muslimer, islam. Intressant?

Kristdemokraterna blir moderater

2009-10-20T10:54:00.002+02:00

Kristdemokraterna lovar att sluta kräva en massa förbud och i stället verka för ökade medborgerliga friheter – till och med när det gäller alkohol. Det är en nyliberal framtoning de signalerar – så då borde de kanske rösta på moderaterna i stället?

De tre högsta ledarna i KD skriver i DN att de vill bort från sin gamla reflex att lagstifta hit och dit, för att i stället öka medborgarnas rätt att själva bestämma över sina liv. Till och med när det gäller alkohol – fast bara med sådan småsaker som att krögare ska få krydda sitt brännvin och inte behöva servera varm mat. För medborgarna gör det ringa skillnad.

Attitydskillnaden i KD är ändå ett försök att bli ett populärare och mindre moraliserande parti. Det handlar förstås om deras rädsla för att hamna under 4%-spärren. Sammalunda med Göran Hägglunds nyliga artiklar om kultureliten. KD vill bli populära och drar sig därför inte för att bli populister.

Men förlorar de inte därmed sin själ? Detta parti på frireligiöst kristen grund är knappast nyliberaler, även om det skulle ge fler röster. Snart nog kommer deras marknadsföring att leda väljarna till den rimliga slutsatsen att i så fall kan man lika gärna rösta på moderaterna – och att KD:s egna medlemmar kunde göra detsamma.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenskan om KD:S utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om KD, kristdemokraterna, Göran Hägglund. Intressant?

Strindberg skulle aldrig ha fått Augustpriset

2009-10-19T22:38:00.000+02:00

Nu har nomineringarna till årets Augustpris offentliggjorts. Det är ganska enahanda, särskilt i skönlitteraturen: av de sex nominerade är tre från Bonniers och lika många från Norstedts. Bara de två bamsarna.

Det är Svenska Förläggareföreningen som sköter Augustpriset. För skönlitteraturen har det varit 128 böcker som sänts in av 28 förlag. En jury på fem personer har sedan avgjort vilka som skulle bli nominerade, och fastnat för idel böcker från Bonniers och Norstedts. Har juryn verkligen orkat läsa alla böcker och bedömt dem förutsättningslöst?

Nu kommer en elektorsförsamling på 21 personer att avgöra vinnaren, som avslöjas vid prisceremonin den 23 november. Samma process är det också för fack- och barnbokspriset. De två sistnämnda har betydligt större spridning av nomineringar bland förlagen.

Men det är det skönlitterära priset som väger tyngst och ges mest uppmärksamhet. Och som har potential att sälja mest. Då duger tydligen bara de stora kanonerna.

Svenskt litteraturklimat är tyvärr extremt fokuserat på de stora förlagens utgivning. De blir recenserade och diskuterade i media, deras författare uppmärksammas rejält, medan skönlitteratur från de mindre förlagen mestadels förbigås med tystnad.

Det leder till en sorglig ensidighet, dels för att de stora förlagen därmed blir allt större och maktfullkomligare, dels också för att deras litteratursmak är slentrianmässig och konform. De sätter Sveriges skönlitterära dagordning fast de är betydligt tristare och fegare än många småförlag.

Augustpriset blir därmed bara ännu ett sätt på vilket den svenska skönlitteraturen likriktas och grånar. Det behövs mer rock’n’roll i litteraturen, mer uppkäftighet, originalitet, nydaning, utmaning och engagemang. Inte detta trötta ifyllande av förutfattade meningar och konventioner.
Eller med andra ord: August Strindberg må ha lånat sitt namn till priset, men han skulle aldrig ha fått det.

DN skriver om Augustpriset här, här, här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Bonniers, Norstedts, skönlitteratur, böcker. Intressant?

Kvotering är en återvändsgränd

2009-10-19T13:06:00.002+02:00

Norges kvoteringslag för näringslivet fungerar. Där har nu kvinnorna 40% av styrelseposterna – för att lagen kräver det. Men det är inte jämställdhet, det är tvångsmedel. Företagen kan ju inte bryta mot lagen.

Mona Sahlin vill att vi gör samma sak i Sverige, vilket är lätt att säga. Visst är andelen kvinnor i företagsstyrelserna beklämmande låg – 22% enligt Aftonbladet – men är lagstiftning rätt metod? Det cementerar uppfattningen att könen inte är likvärdigt kompetenta och därmed inbillningen att kvinnor inte klarar sig utan extra stöd. Dessutom:
Kvotering är diskriminering.

I funktioner där kompetens eftersträvas är det djupt olyckligt att tillämpa andra bevekelsegrunder. Det är att bekräfta ett misslyckande. Våra könsroller ska bearbetas kulturellt snarare än juridiskt. Den ojämna könsfördelningen här och där i samhället beror på vår grundsyn, som knappast förändras av lagstiftning, utan av diskussion och information.

Nu är i och för sig näringslivet på många sätt mer konservativt än övriga delar av samhället, så en metod för att skynda på med nytt blod i dess ledningar kan vara vitaliserande, åtminstone i en första omgång. Men i längden blir effekten lätt den motsatta. Kvinnor misstänkliggörs, män diskrimineras och företagen fuskar sig runt denna regel som de gör med så många andra regler.

Kvotering via lagstiftning är inget annat än ett misslyckande för jämställdhetssträvan. Då bör vi hellre än att tillämpa maktmedel fråga oss vad det kommer sig att näringslivets styrelser fortfarande har så få kvinnor. När vi vet svaret kan vi åtgärda meningsfullt, i stället för att drämma till med lagboken.

Politikerna blir allt ivrigare att ta till lagstiftning för att “lösa” problem i samhället. Men det löser inte problemen, det bara döljer dem. Och politikerna påstår glatt att de därmed har gjort allt de bara kunnat.

Aftonbladet skriver om saken här, DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, kvotering, diskriminering, jämställdhet, näringslivet. Intressant?

Be om lov att ejakulera?

2009-10-18T17:41:00.002+02:00

Johanna Sjödin är en djärv och skarptungad bloggare med sexualiteten som huvudämne. I sitt senaste inlägg resonerar hon om att man inte ska ejakulera i någon, utan att ha fått tillstånd. God ton, förstås, men inte helt utan komplikationer.

Först och främst blir jag alltid tveksam när sexualiteten behandlas utifrån ett moraliskt perspektiv. Sex har ganska lite med moral att göra egentligen, men har kommit att bli så mycket av en moralfråga att känslorna kvävs. Då är det knappt sex längre, i alla fall inte särskilt tillfredsställande.

Men det är klart att det ändå finns massor av moraliska aspekter på sexualiteten, så fort det inte är fråga om en soloakt. Vi har förpliktelser gentemot varandra, även när det kommer till sex. Men det betyder absolut inte att sex i förstone är en moralfråga, ej heller att sex skulle vara moraliskt tveksamt till att börja med – vilket är vad vårt kulturklimat ofta tycks utgå ifrån.

När det gäller ejakulationen tycker Johanna att man ska försäkra sig om tillstånd innan man ejakulerar inuti en annan människa. Eftersom det är något män är ensamma om att kunna göra blir Johannas ställningstagande enkönat – männen har en plikt som kvinnorna klarar sig utan.

Är det riktigt rättvist? Borde det inte också vara den penetrerades (oavsett om det är en kvinna eller en man) ansvar att säga ifrån hur man vill ha det på den punkten, om man har en bestämd uppfattning om saken?

Sexualakten är så att säga djurisk, på så vis att man är känslors och lustars rov. Det går inte att jämföra med en sittning vid förhandlingsbordet. Därför bör man hjälpas åt att få till det så att båda (eller alla) blir nöjda. Ingen är hjälpt av att en part inväntar fullbordat faktum och sedan protesterar.

När vi resonerar om sex bör vi alltid ha klart för oss att det är en helt annan sak att prata om det än att göra det. Därför kräver det i praktiken ett annat tänkande än resonemangets. Ömsesidig lyhördhet, till exempel, vilket ju också råkar vara vägen till den bästa upplevelsen för alla inblandade.

Läs även andra bloggares åsikter om Johanna Sjödin, sex, ejakulera, moral.

Propositionsordning på Idol

2009-10-17T19:43:00.003+02:00

Idol har en ny variant i år, där de två med minst röster “duellerar” genom att framföra sina låtar på nytt och få nya röster. Det kan vara en seg repris men är också utmärkt demokrati – vad man på föreningsmöten kallar propositionsordning.

När ett möte har att välja mellan flera olika alternativ är det bästa att låta dem rösta mellan två alternativ i taget, i ett slags stegvis uteslutningsmetod. Det beror på att folk som t.ex. helst ville ha alternativ A ändå föredrar B framför C och därför ska få rösta igen om deras förstahandsval utgick.

I Idol röstar folk på sin favorit, men sedan har de förstås synpunkter på tvåan, trean och så vidare. Med Idols nya ordning att rösta på de två som riskerar att åka ut får alla tittare en chans att avgöra vem av just de två som de vill ha i behåll.

Det är alldeles utmärkt, för då kommer de kvarstående i allt högre grad vara den röstande publikmajoritetens favoriter och slutstriden blir intressantare för alla. Jag är säker på att det leder till en finalomgång som verkligen representerar TV-publikens idealartister.

Michael Jackson svårhärmad
För övrigt var senaste omgången med Michael Jackson i karaoke mycket talande: Jacksons ekvilibrism som sångare kom ingen i närheten av. Det handlade framför allt om bristen på rytm, skärpa och diktion. Michael kunde slå an varje ton som ett trumslag och lik förbannat krama ur den som en svamp. Det är inget man härmar på ett ögonblick.

Hans låtar är allihop sådana att de kan vara anständiga med en hyfsad sångare men blir världshits enbart med en sådan mästare som han själv. Jag har hört flera av hans stora sånger i a capella-versioner, där det verkligen märks hur han slet med varje stavelse och ton. Det borde alla sångare studera. Innan dess är de bara ute och cyklar, vilket bevisar sig när de försöker sig på någon av hans sånger.

Den av Idoldeltagarna som klarade temat bäst var Eddie, som levde sig in i Michael Jacksons ilska och allvar. Det var uppenbart att Eddie har en personlig och innerlig relation till Michael Jacksons musik och dess idéinnehåll, som inte alls är rart, utan revolutionärt.
Michael skulle nicka gillande i sin himmel.

Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här och här, Svenskan här, DN här.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Michael Jackson, Eddie. Intressant?