Baksmälla på DN?

Även på DN har det uppenbarligen firats midsommar. Rubriksättningen är sådär kryptisk som den lätt blir när man inte riktigt orkar tänka efter. Se ovan.

Redan huvudrubriken om 200 sovrum förbryllar. Är det just blott sovrummen i en lång rad olika lägenheter som en privatperson på något sätt har tilldelats? Underrubriken i blått blir än mer besynnerlig. ”Vanlig människa” – alltså inte en ovanlig människa? Är det månde ett politiskt korrekt sätt att markera någon som inte hör till överklassen?

Själva artikeltexten förklarar att det är en gammal militär anläggning i Norge, något slags mastodontiskt skyddsrum i fjällen, som sålts till en privatperson för 1,3 miljoner fast den skulle kosta 100 miljoner att nybygga.

DN försöker göra nyhet av det faktum att priset var så lågt, men försvaret har försökt få lokalen såld i fyra år utan att lyckas, så inte undra på. Dessutom – klart att det skulle vara svindyrt att bygga något dylikt nu, men vad har det med saken att göra när norska försvaret inte anser sig behöva det?

Nyhetstorka och allt det där. DN toppade förstås nätupplagans förstasida med ”nyheten” att midsommarnatten varit bråkig, beledsagad av ett fotomontage minst lika kryptiskt som ovannämnda rubrik. Någon som kan gissa vad högra bilden föreställer?



Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, DN, bakfylla. Intressant?

A- och B-lag på arbetsmarknaden

EU-kommissionen morrar till mot svenska regeringen, som trots EU-beslut inte har lagstadgat lika rättigheter för anställda i bemanningsföretag. Vi har fått en arbetsmarknad med A- och B-lag, alltihop för att kringgå LAS, lagen om anställningsskydd. Klassamhället i retur.

Det svenska samhället är inrättat efter de fast anställda, som ständigt gynnas och skyddas av regelverk, arbetsmarknadspolitik och fackförbundens ansträngningar. Men det är allt fler som står utanför denna ordning – dels de helt arbetslösa men också de som anlitas av bemanningsföretag i underliga anställningsvillkor, som arbetsmarknadens parter ignorerar.

Bemanningsföretagen har växt explosionsartat av ett enda skäl: De erbjuder ett sätt för arbetsgivare att komma runt LAS. Många företag föredrar därför att anlita personal som de inte har eget arbetsgivaransvar för. Bemanningsföretagen erbjuder arbetskraft i slit-och-slängmentalitet.

EU har sagt ifrån (se DN). Bemanningsföretagsanställda ska inte ha sämre villkor än den ordinarie personalen på arbetsplatsen där de hamnar. En självklarhet, kan man tycka – om man inte är den svenska regeringen. Inte heller fackförbunden bryr sig. Trots EU-direktiv har Sverige ännu inte infört sådana självklara likabehandlingskrav.

I stället har vi fått ett samhälle med en andra klassens medborgare – de som saknar fast anställning där de faktiskt arbetar och aldrig får det. De är i jämförelse så gott som rättslösa.

Vi har sedan länge förstås också den tredje klassens medborgare, de arbetslösa. Deras villkor är värst och blir bara värre för varje år som går – samtidigt som de i realiteten blir allt fler.

Bemanningsföretagens löntagare är en dold arbetslöshet, på så vis att deras situation är ytterst otrygg och de inte får fasta jobb i sina yrken.

LAS är en märklig konstruktion, vars princip ”sist in först ut” och andra skydd för de redan fast anställda i praktiken innebär att de som har det bra får det allt bättre, medan de som har det sämre får det allt sämre, ofta från de första stapplande stegen på arbetsmarknaden till pensionen med skral pensionsinkomst.

Det är det nya klassamhället. Jag kan slå vad om att vid närmare granskning visar det sig slå på samma sätt och mot samma grupper som det gamla klassamhället gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om bemanningsföretag, arbetsmarknaden, EU, arbetsrätt, LAS. Intressant?

Allt kan hända

Den tragiska olyckan på Kolmården, där en djurskötare dödades av vargar, väckte från första stund en mängd frågor. Så småningom får vi kanske svar på dem. De flesta av dessa kommer förmodligen att slå fast att när det gäller djur i bur kan man inte veta säkert. Och det visste vi ju redan.

Vargar i vilt tillstånd skyr människor. Därför händer ytterst sällan något. Ju vanare de blir vid människor, desto mer ökar risken – därom är alla experter överens. De blir aldrig tama, de bara ändrar sitt beteende, som blir svårare att förutsäga.

Kolmårdens vargar var uppfödda med nappflaska av skötare, just i avsikt att de skulle vänja sig vid människor. Djurparken specialiserar sig på vad de kallar ”Vilda möten” med djuren, där det handlar om att besökarna ska komma riktigt nära dem. Detta tar Kolmården duktigt betalt för.

”Vilda möten varg”, som ställdes in direkt efter olyckan, kostade 1095 kronor per besökare och utlovade exceptionell närhet till djuren. På hemsidan skrev de: ”Du kanske t o m får en nyfiken tass på dina axlar!”

Den webbsidan är borttagen nu, men den finns kvar i Googles cache. Därifrån tog jag bilden ovan.

Kolmården, som invigdes 1965, drevs i kommunal regi fram till 1997 då den gick över till privat ägo. Sedan 2001 ägs den av Parks & Resorts, som också har t.ex. Gröna Lund och Skara Sommarland. Jag har svårt att föreställa mig att de inte som varje privatföretag strävar efter stigande vinst. Då kan andra bevekelsegrunder halka i bakgrunden.

Jag är ingen zoolog men jag föreställer mig att en vargflock som ideligen får nära påhälsning av främmande besökare, som saknar träning i hur man förhåller sig till dessa djur, kan bli stressad av detta. I synnerhet när det är en flock som tillkommit helt annorlunda mot hur det sker i naturen. Media har också berättat att det har varit några tillbud under dessa ”vilda möten” med vargarna (se DN. Barn och vuxna har attackerats, om än med lindriga skador som följd.

Det har även förekommit dödsfall med vargar i inhägnad – om än inte tidigare i Sverige. Aftonbladet listar de kända fallen här (i en faktaruta under själva artikeln).

Detta borde vara nog för att en djurpark iakttar största försiktighet och inför flera säkerhetsåtgärder. Men från Kolmården får vi veta att det varit minst sagt glest med dylikt.

Skötare lämnas helt ensamma med djuren, utan någon särskild beredskap. Motstridiga uppgifter råder om en komradio med alarmknapp, men en av de ansvariga på Kolmården förklarade i en TV-intervju att skötaren i fråga blott hade mobiltelefon. Det är betydligt mer komplicerat och tidsödande om något händer. Ej heller har de någon form av beväpning. TV-bevakning fanns inte heller.

Skötaren var ensam i hägnet i över en timma innan medarbetarna reagerade, vilket antyder antingen att detta är vanligt eller att de inte har någon rutin för att avrapportera när de lämnar hägnet, eller båda.

När det gäller risk- och krishantering finns en gyllene regel, som brukar uttryckas på engelska: ”Assumption is the mother of all screwups.” Säkerhetstänkandet på Kolmården verkar ha varit ungefär detta – att förmoda att inget ska hända. Det är också vad de ansvariga gång på gång betonar – hur otroligt det är att något sådant händer och att det aldrig har hänt förut.

Den har vi hört förut. Det sägs ofta med indignation, som om det egentligen inte kunde hända. Som om kosmos plötsligt knasade sig. Men det betyder egentligen inget annat än att sannolikheten är låg, vilket också betyder att rätt vad det är – oförutsägbart när – så händer det.

Kolmården utmanade oddsen redan när de skaffade sin nappade, folkvana vargflock för att ge besökarna närkontakt med dem – och djurparken 1095 kronor per besökare. Det är märkligt att de inte därmed i åtminstone motsvarande grad skruvade upp säkerhetskraven.

Jag tycker att det också är anmärkningsvärt att de fortsatte med ”Vilda möten varg” efter att tillbud skett där besökare blivit attackerade och bitna. Då tänkte de nog betydligt mer på inkomsterna än på säkerheten. Förmodligen detsamma när de inte ökade sina säkerhetsarrangemang.

Det är förfärligt att en människa har dött i denna olycka. Vad skulle ha hänt om det gick lika överstyr vid ett ”vilt möte”, med ett antal besökare i hägnet?

Det finns förstås många människor som är beredda att ta sina risker med vilda djur, vare sig de är fria eller sitter i bur. Förhoppningsvis är dessa människor medvetna om riskerna och förstår att kalkylera med dem. Men ”assumption” spökar även där. Man trubbas med tiden av och börjar inbillar sig att det som inte hänt hittills ej ens kan hända. Men allt kan hända. Och gör det.

Media har förstås rapporterat flitigt om olyckan och fortsätter med det. DN har hittills skrivit om den här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om varg, kolmården, risk. Intressant?