Skampålen Idol

I fredagens Idol åkte Emil Elton ut, efter att ha sablats ner totalt av en enig jury inför en miljonhövdad TV-publik. Han är 16 år.

De hårda orden Emil fick stå och ta emot på scenen, inför TV-kamerorna, vore i andra sammanhang självklara att kategorisera som mobbing, eller för den delen ärekränkning. Han var enligt juryn inte vatten värd. Och där måste han stå, rätt upp och ner, och ta emot hånet. Vid skampålen.

Juryn älskar att hävda att det är så det är i showbusiness. Så har de sagt jämt i TV-programmets fleråriga historia. En dålig ursäkt för offentlig mobbing. Dels är det knappast så showbusiness är – vilket märks på juryledamöternas bristande tålamod med kritik mot dem själva. Dels är det hur som helst ingen ursäkt för de personer som själva deltar i hänsynslösheterna.

När det dessutom drabbar en 16-åring, enligt FN:s Barnkonvention fortfarande ett barn, då är det riktigt otäckt.

Jag är övertygad om att det till och med är ännu mer cyniskt. Vad juryn klagade på hos Emil var uppenbart redan från början, under uttagningsomgångarna – alltså att han är ofärdig som artist, vilket inte är ett dugg förvånande med tanke på hans ålder. Han blev inte sämre under sin medverkan i programmet, snarare bättre av träningen han fick.

Så varför ändrade juryn plötsligt sin ton gentemot honom, från kvalomgångens beröm till fördömandena i livesändning? Det kan inte bero på annat än cynisk spekulation – i båda fallen.

Juryn tog med Emil, trots hans oslipade talang, för att de trodde de hade en potentiell flickidol där, en rar pojke som skulle gå hem hos publiken – en ny Johan Palm, som de envist kämpar för att hitta. När så tittarrösterna började trilla in torde de ha funnit att Emil inte hade så många fans som de hade tänkt sig. Då ville de raskt avpollettera honom. Då var han plötsligt något katten hade släpat in på fina mattan.
Nå, den katten var juryn själv.

Det är kusligt med Idols tilltagande förnedrings-TV. Värre torde det bli när det blir alltmer uppenbart att programmet förlorar sitt grepp om den stora TV-publiken. Då blir programmakarna desperata och tillåter sig så gott som vad som helst för att kapa åt sig större tittarsiffror. Ett TV-programs döende är en både utdragen och beklämmande föreställning.

Denna gång är det rekordunga deltagare i Idol, som dessutom har sänkt minimiåldern med ett år till 15. Det beror blott på att juryn och dess skivbolagskumpaner räknar med att nya idoler är lättast att skapa ur denna åldersgrupp. Men de är barn. De ska inte utsättas för offentlig förnedring, även om det är i omständigheter som får dem att själva vilja ställa upp på det – utan att helt och fullt förstå de vidsträckta konsekvenserna.

En jury som bara spelar med i denna cyniska människohandel, dessutom försvarar den med lögnaktiga floskler om hur branschen är, den dömer inte ut någon annan än sig själv.

Se AB. Läs även andra bloggares åsikter om Idol, skampåle, emil elton, showbusiness