Media mobbar kampsporterna

Svenska Budo & Kampsportsförbundet höll sin allra första Kampsportsgala i lördags, där en lång rad framgångsrika idrottare firades ståtligt – men pressen brydde sig inte, fast det drällde av världsmästare. Sportjournalister är lika lata som de är konservativa.

Dolph i glatt samspråk med Michael Söderkvist, en av seniorerna i svensk kyokushin.

Det var inte bara idrottsstjärnor där. Även allas vår Holywoodhjälte Dolph Lundgren var på plats och talade med många varma ord om hur hans hjärta alltjämt klappar för budo och kampsport. Han tränar dessutom på, precis som vi andra.

Musse Hasselvall var galans konferencier. Bland prisutdelarna fanns t.ex. Doreen Månsson, själv passionerat förtjust i kampsporterna sedan många år, Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber, Erik Åsbrink, George Scott, med flera. En diger samling.
Läs mer om galan på förbundets hemsida:
budokampsport.se

Musse Hasselvall och undertecknad växlar några ord på scenen.

Så varför fanns inte pressen på plats?
Vi har i alla år inom våra idrotter funnit att vi varit märkligt styvmoderligt hanterade av sportjournalisterna. De pratar fortfarande om pyjamassporter och skriver bara om oss när de tycker sig ha något att slå ner på. Sällan rapporteras resultat från våra tävlingar – inte ens när våra utövare tar EM- och VM-medaljer, vilket händer titt som tätt.

Sportjournalistiken är väldigt konservativ. Normalt skrivs det enbart om de gamla vanliga sporterna, allom bekanta i västvärlden – fastän kampsporterna får en allt större och alltmer entusiastisk publik, dessutom en flod av utövare.
På bilden visar Jesper Waldestål tameshirigiri. Han tog EM-silver i både iaido och jodo 2009.

Det är tydligt att sportjournalistiken är grovt etnocentrisk. Främmande idrotter med ursprung i främmande kulturer göre sig icke besvär. Det är snudd på rasism, förstås, i synnerhet om man betänker att kampsporterna i högre grad än det mesta i vårt samhälle lockar just ungdomar med utrikes härkomst.

Bara i sportjournalistiken är detta gamla tröga tänkande alls möjligt, och det fortgår decennium efter decennium. I stället bevakas våra idrotter väldigt intensivt – och kunnigt – av en mängd bloggar, på högaktiva forum, samt några enstaka media som har specialiserat sig på just kampsport, framför allt tidningen Fighter Mag och Nyheter24, som har en hel avdelning för kampsport, kallad Kampsport24.

Att övrig press skolkar är särskilt alarmerande eftersom många svenska kampsportare gör så bra ifrån sig i mycket tuff internationell konkurrens. Förra året togs i Svenska Budo & Kampsportsförbundet 25 medaljer i officiella internationella mästerskap – dessutom oräkneliga ytterligare priser i andra internationella stortävlingar. Flera av våra utövare är internationellt kända och respekterade hjältar inom MMA, thaiboxning, kickboxning och flera andra av våra sporter.
Det stinker att svensk press håller tyst om dessa prestationer – och nog stinker det av fördomar.

Rasmus Kellerman var en av dem som uppträdde på galan.

Foto: Hamid Shokatyan och Alexandra Blomqvist. Klicka på bilderna för att se förstoringar.

Läs även andra bloggares åsikter om budo, kampsport, kampsportsgalan, Dolph Lundgren, sportjournalistik, sportjournalister.

Barn måste få finna sin egen religion

Riksdagspartierna vill inte röra de religiösa friskolorna, men nu har en undersökning kommit som visar att 46% av befolkningen vill avskaffa dem, i alla fall på grundskolenivå. 40% vill behålla dem. Politikerna tänker nog på vilka procent som är mest fanatiska.

Vi är blåögda om vi inte tror att religiösa friskolor vill göra alla barnen religiösa. Det är vad de lever för. Men personlig tro ska vara personlig och inte pådyvlas människor från barnsben.

Framför allt inte av skolan, som alltid borde följa religionsfrihetens och objektivitetens principer. Barn ska få lära sig likvärdigt om alla religioner – och kritiken av dem – så att de kan bilda sig en egen uppfattning. Det sker knappast på religiösa friskolor.

Bara idén att samla människor med en viss bestämd religiös uppfattning på en skola gör objektiviteten omöjlig. Det är enormt svårt för barn – och vuxna – att stå emot grupptrycket, och att våga tränga igenom konsensus för att fritt bilda sig en egen uppfattning.

Föräldrar plägar anse sig ha rätt att forma sina barns världsbild, men det är uppåt väggarna. Barnens värld blir sannolikt på många punkter en annan än föräldrarnas, likaså deras livssaga genom den. Därför behöver barnen först och främst förmågan att komma till egna slutsatser och egna ideal.

För bara några decennier sedan ansågs religion i stort sett passé och få trodde att religiösa samfund skulle kunna vara med och rita framtiden. Men civilisationen upphör aldrig att överraska. Plötsligt är religionerna förstasidesstoff i tidningarna igen. Religiösa rörelser påverkar på många sätt vårt dagliga liv och politiska beslut.
Det är inte av godo.

De allra flesta religiösa samfunden – oavsett religion – har mörkt reaktionära ideal gemensamma. De kämpar mot tolerans och förståelse, även med oetiska och brutala metoder som de ursäktar med sina religioners teser, som om någon gud hade givit dem rätt att trotsa den mänskliga rätten.
Vi kan inte låta dem hjärntvätta sina barn till samma tankesätt.

För de flesta barn, i synnerhet de som är hårt hållna, är skolan den enda alternativa värld de har att jämföra föräldrahemmet med. I religiösa friskolor predikas precis detsamma som i föräldrahemmen. Hur ska barnen då kunna skaffa den kunskap och de perspektiv de behöver för att nå en egen, självständig uppfattning?

Nej, bort med det. Religion ska inte få färga hela vardagen, varken för barn eller vuxna. Historien har lärt oss att det tar en ände med förskräckelse.

DN skriver om undersökningen och de religiösa friskolorna här och här, Svenskan här, Aftonbladet här, Expressen här.
Läs även andra bloggares åsikter om religiösa friskolor, friskolor, religion, skola. Intressant?

Oljud mot tonåringar

Ibland tror man att det är 1 april. I en del offentliga miljöer i Europa sätter man upp apparater med ett oljud som ska hålla tonåringar borta. Hur snett kan det gå i civilisationen?

Den djävulska lilla apparaten (se bilden ovan) kallas Mosquito teen deterrent, en "buzzer" som ger ifrån sig en signal med så hög frekvens att vuxna inte hör det, men för ungdomar blir det olidligt. För barn också, antar jag, i alla fall från en viss ålder. Säkert även några vuxna som har all hörsel i behåll.

Normalt används sådan teknik för att hålla myggor borta, så nu har tonåringar blivit likställda med skadeinsekter.

Hur kan man över huvud taget komma på en sådan idé – och dessutom ogenerat förverkliga den? Europarådet vill ha apparaten förbjuden. EU har tidigare sagt att det är upp till varje land att reglera saken. De flesta tonåringar har ju ingen rösträtt...

Man skyller på problem med skadegörelse och bus, men kan det motivera kollektiv bestraffning, dessutom med så bestialisk metod? Knappast. Vad kommer härnäst? Tvångskastrering av prepubertala pojkar?

Ibland visar samhället upp sina allra sämsta sidor. Att det ofta drabbar tonåringar beror nog på att de varken har sina föräldrars kära omsorg i behåll eller blivit vuxna nog att ha inflytande över samhällets beslutsprocesser. Därför är de mer utsatta än några andra åldrar och möter allra minst förståelse.

Här skriver DN om det lilla tortyrredskapet.
Läs även andra bloggares åsikter om buzzer, mosquito teen deterrent, tonåringar. Intressant?

Uppdatering 2011-08-12: Numera kallas mackapären ungdomsskrämma och börjar användas för att t.ex. hålla ungdomar borta från förskolor nattetid. Verkligheten överträffar dikten.

Granskning på låtsas

En oberoende forskargrupp ska granska FN:s klimatpanel IPCC – men inte för att hitta fel i dess rapport, utan för att komma med förslag på hur nästa rapport ska bli mer tillförlitlig. IPCC har blivit en kyrka och tagit över påvens ofelbarhet.

Det är alldeles absurt. Världens politiker vilar mot IPCC:s rapport och påståenden i de radikala samhällsförändringar som planeras – men vi ska inte få veta om rapporten är korrekt eller ej.
Vi får inte ens veta om nästa rapport blir det, för granskarna ska bara komma med ”rekommendationer”.

En sådan barrikad mot insyn och opartisk granskning är svår att förstå om det inte finns saker som ej tål just insyn och granskning. Den naturvetenskapliga metoden bygger ju på att hela forskarsamhället får insyn i forskningsresultat för att kunna granska och pröva dem.
Annars är vi tillbaka i religiösa dekret, där vi måste tro blint på allt som sägs.

IPCC och dess klimatrapport gör ett fatalt misstag när de är så måna om att rädda ansiktet, att de framstår som alltmer suspekta. Hur det än är med klimatkrisen kan dess förespråkare bara förlora på allt detta skumrask.

Här skriver DN och Svenskan om granskningen.
Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, klimatkrisen, FN, klimatet. Intressant?

Anonyma medaljörer prisas

Lördag den 20 mars hålls den allra första Kampsportsgalan, där de stora idrottsprestationerna inom budo och kampsport firas och prisas. Det är många ståtliga segrar att välja på. Sverige hävdar sig mycket väl i dessa idrotter, vilket är ringa känt av den breda allmänheten. Dags att ändra på den saken.

Den första Kampsportgalan sammanfaller med att Svenska Budo & Kampsportsförbundet fyller 50 år, vilket också är något att fira. Dessa exotiska idrotter är inte längre nymodigheter i vårt land, inte heller så främmande fåglar som de var för några decennier sedan. Förr pratades det förbryllat om pyjamasbrottning och så vidare, men nu vet många till och med skillnad mellan olika stilar inom karate eller aikido, och tävlingar drar storpublik till såväl TV-kanaler som sportarenor, särskilt inom relativt nya kampsporter som MMA och Thaiboxning.

Det märks inte i pressens bevakning, som fortsätter att vara väldigt försumlig vad gäller dessa idrotter, även när deras utövare drar hem EM- och VM-medaljer, vilket sker härligt ofta. Sportjournalistik är besynnerligt konservativ och dessutom lider den av något slags chauvinism, så idrotter som inte känns förankrade i den svenska folksjälen göre sig icke besvär.

Det ska nog ändra sig med tiden, men Kampsportsgalan är ett sätt att springa före. De många imponerande insatser som gjorts av utövarna premieras vid en galakväll lördag den 20 mars på Clarion Sign hotell, vid Norra Bantorget i Stockholm. Det blir middag, fest och uppträdanden, samt utdelning av tolv olika priser till förtjänta kampsportare.
Ungefär som Oscarsgalan eller Idrottsgalan, fast i mindre skala – än så länge. Vem vet hur det utvecklar sig med åren?

Alla som har lust att vara med på galan kan boka biljett på Biljettnu.se (senast nu på söndag den 14 mars).

Mer information om galan finns på kampsportsgalan2010.se. Nyheter om den publiceras fortlöpande på Svenska Budo & kampsportsförbundets hemsida budokampsport.se, även på Nyheter24:s Kampsport24 och på Fightermag.se.

Det är hög tid att budons och kampsporternas idoga och framgångsrika utövare uppmärksammas efter förtjänst. Märkligt att det ska vara så snålt med den saken i media hittills.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsportsgalan, kampsport, budo, kampsportsgalan 2010. Intressant?

White Guide är en blek guide

Nu har White Guide kommit med årets lista på sina favoriter, där Mathias Dahlgrens Matsal är i topp. Inte ett dugg överraskande. White Guides bedömningar är pinsamt förutsägbara och konventionella. De litar inte på sina egna gommar.

Mathias Dahlgren har jag skrivit om på denna blogg – såväl lite ros som ganska mycket ris. Deras egen vinlista är skandal, för att ta ett exempel, och deras meny är bara repris på de pillemojer som ligger i tiden, utan särskild egen originalitet – inte heller utförd med oklanderlig kokkonst. Konventionellt lyxkrogskör inbakat i en massa attityd.
Inte så lite kejsarens nya kläder.

White Guide har aldrig imponerat på mig. De har ett räddhågset tänk, där krogar med attityd och kända kockar prisas utan eftertanke eller eftersmak. Deras lista överraskar sällan. Dessutom är det uppenbart att krogar hänger kvar där förbi deras bäst-föredatum.

Självklart är det svårt, för att inte säga omöjligt, för en enda publikation att ha tid, råd och dugliga recensenter nog att med någon tillförlitlighet bevaka hela Sveriges krogscen, även om man koncentrerar sig på vad man föreställer sig vara toppskiktet. Men White Guide hävdar ogenerat att de gör det, och pressen i övrigt lyssnar andaktigt.

På mig ger White Guide blott ett räddhågset intryck. Livrädda för att lita på egna gommar rapar de blott vad de tror är säkra bud – att prisa de redan prisade och hylla det för stunden rådande finkrogsidealet. Men krogkonst är som all konst lynnig och svårspådd. De som borde vara bäst faller ofta platt, framför allt för att de har ersatt inspiration med kalkyl och till slut gör föga mer än serverar ursäkter för sina höga priser.
Kejsaren visar sig ofta naken, men lakejerna vågar inte se det.

DN skriver om White Guide och Mathias Dahlgren här och här, Svenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om White Guide, XBong, Mathias Dahlgren, krogrecension. Intressant?

Snuskigt rika

Ericssons förre vd Carl-Henric Svanberg plockade ut 42 miljoner kronor om året både 2009 och 2008, berättar DN. Det är inte lön, utan rena rånet.

Näringslivets toppar skor sig fullständigt samvetslöst på det faktum att börsbolagen inte har någon egentlig ägarkontroll, bara ett nätverk av kompisar som gör detsamma och godkänner detsamma åt varandra.

En årlig ersättning på 42 miljoner är ett hån mot all anständighet. Börsbolagen dräneras av denna girighet, som inte motsvaras av någon särskild kompetens alls, vilket har bevisat sig hur många gånger som helst de senaste åren, när den så kallade marknaden har haft kris på kris – oftast beroende på just ledningarnas enfald och kortsynthet.

Denna hejdlösa glupskhet är det största miljöhotet i vår moderna värld. Inte bara för att den förskingrar så mycket pengar, utan för att dess företrädare har en alldeles erbarmlig världsbild.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Henric Svanberg, Ericsson, ekonomi, bonusar. Intressant?

Snurra min jord

Jordbävningen i Chile var så kraftfull att den ändrade både hastigheten på jordens rotation och jordaxelns vinkel en liten aning. Ska det kanske leda till nya kristeorier?

Jordbävningen mätte 8,8 på Richterskalan, vilket är en hel del. En forskare på NASA har räknat ut att det lett till att dygnet blivit 1,26 miljondels sekund kortare och jordaxeln flyttat sig motsvarande 8 cm på jordens yta. Småsaker, kan tyckas, men denna väldiga klump vi bebor rubbas inte i sin bana för minsta lilla.

Det ligger något av en poetisk rättvisa i att det sker genom planetens inneboende krafters spel, i stället för via kometer och andra ruskigheter som far runt i rymden.

Mig kom det att minnas den gamla sköna låten Snurra min jord, med text av den bländande poeten Lars Forssell till en fransk chanson. Någon som minns den?
Här är refrängen:

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Här gör Jan Malmsjö en lite väl teatral version av sången, nyårsafton 2008:



Här skriver DN, Svenskan och Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om jordrotationen, jordbävning, chile, jordaxeln.

Och jodå, lita på att klimatkrisforskarna har även en dylik katastrof i sin arsenal – se här och här.

Klimatkrisen en klimatbluff?

FN:s klimatpanel IPCC ska granskas efter all kritik som framkommit. Men det verkar som att de själva i viss mån ska få hantera den granskningen, vilket i så fall är olyckligt. Och de hävdar envist att de står fast vid sina slutsatser. Är det dags att kalla klimatkrisen för klimatbluffen?

IPCC:s omstridde ordförande Rajendra Pachauri låter påskina i ett pressmeddelande att de både välkomnar och tar initiativ till en granskning av sig själva. Ändå har han mage att oblygt hävda:
”Meanwhile, we stand firmly behind the rigour and robustness of the 4th Assessment Report’s conclusions, and are encouraged by the support demonstrated recently by scientists and governments around the world.”

Märkligt att slå fast detta så kategoriskt innan granskningen ens har påbörjats.

Klimatet är granne med kaos och väldigt svårt att kartlägga, näst intill omöjligt att förutsäga. Det visar sig redan i de korta dag-till-dag-prognoser som meteorologerna gör. Ibland stämmer det, ibland inte – men det är sällan meteorologerna själva kan säga hur tillförlitliga deras prognoser är. Över längre tid än några dagar är det slätt omöjligt.

Vädret är lynnigt av naturen. Värmeböljor kommer och går på sitt eget vis. Naturens egna krafter skapar ideligen klimatförändringar som människan är väldigt långt ifrån att överträffa. I denna verklighet måste de som kommer med prognoser vi uppmanas att rätta hela världssamfundets handlande efter ha riktigt mycket på fötterna. Det har de inte.

Även de forskare som är mest övertygade om klimatkrisen medger beräkningarnas osäkerhet. Det råder konsensus om att jordens medeltemperatur har stigit en del de senaste århundradena, men det finns inga säkra bevis på att detta under de senaste 50 åren eller så har orsakats av mänskliga koldioxidutsläpp.

Inte ens IPCC:s omfattande forskningssammanställningar hävdar det annat än i den sammanfattande slutsats som inte har granskats av deltagande forskare. Tyvärr är det nog bara denna sammanfattning som politiker har orkat läsa och alls har förmåga att begripa, eftersom själva forskningsmaterialet kräver omfattande fackkunskaper att läsa och tolka.

Men andra forskare har granskat IPCC:s hela undersökningsmaterial och skrivit egna sammanfattningar, som visar att det inte alls är så unisont i sina slutsatser som IPCC och dess ordförande envist hävdar. Se t.ex. denna: The Fraser Institute Independent Summary.
Jag känner inte till den rapportens vetenskapliga dignitet, men den gör ett solitt intryck på mig – framför allt genom att den innehåller bade pro och kontra vad gäller klimatkristänkandets belägg.

Här är en annan vetenskaplig rapport, som mer kategoriskt tar avstånd från IPCC:s officiella slutsatser om en mänskligt åstadkommen klimatkris: Nature, Not Human Activity, Rules the Climate.

Svenska gammelmedia upprepar med dårens envishet att så gott som hela forskarsamhället är överens om klimatkrisen och att alla klimatskeptiker bara är ovetenskapliga jönsar, men det är definitivt inte sant. Det dräller av tungt meriterade forskare som har invändningar mot klimatkristeorierna och hur de har arbetats fram. Några av dem har även artiklar i IPCC:s rapport, men deras ståndpunkter ignoreras i IPCC:s sammanfattning.

Det finns mycket att granska och ifrågasätta hos IPCC, och om dess ordförande inte intar en ödmjukare attityd till kritiken är det svårt att se hur IPCC framgent ska förtjäna vårt förtroende.

Man får hoppas att våra politiker gör sig besväret att läsa på lite mer i ämnet än bara IPCC:s tendentiösa sammanfattning, eller referat som inte heller har gjort mer. Väder är långt ifrån någon exakt vetenskap, och forskning är långt ifrån enbart faktabaserad. Därför måste vi hålla fast vid sunt tvivel när undergångsprofetior basuneras ut, vilka källor de än har.
Forskarna må ha kommit långt inom sina discipliner, men inte alls så långt att vi ska somna och låta dem tänka åt oss.

DN skriver här, Svenskan här, här, här och här, Aftonbladet här och här om granskningen av FN:s klimatpanel IPCC.
Läs även andra bloggares åsikter om IPCC, Rajendra Pachauri, klimatkris, klimatskeptiker, klimatet. Intressant?