Dementimaskinen går i spinn

Idag avslöjar Svenska Dagbladet ett internt styrelseprotokoll från AMF, där det skandalösa pensionsavtalet presenterades. Det är bara en av många uppgifter som nu bildar ett töcken runt hela affären. Dementimaskinen har varit sen att komma igång, men sätter nu en väldig fart.

Att SvD kommit över detta protokoll är förstås ingen slump. Det har förmodligen läckts till dem av LO-gänget i AMF-styrelsen, som är mest desperata att visa sin oskuld. Så brukar det gå till.
Att protokollet hamnar hos en moderat tidning är i så fall bara ett sätt att dölja källan ytterligare. Aftonbladet hade blivit för uppenbart.

Det är vad jag kan se inget diskussionsprotokoll, så vi vet inte hur ordrikt frågan presenterades eller diskuterades på mötet i fråga. Att den ligger sist på dagordningen är inget manipulativt om föregående frågor ansågs som mer centrala för verksamheten. En rapport av detta slag anses av varje styrelse som föga mer än ett expeditionsärende.

Det ändrar inget i sak och är verkligen inget bevis för att frågan mörkades inför styrelsen.

Hörsägen
SvD:s artikel fyller på med ren hörsägen – om vad som ska ha dryftats och inte dryftats utanför styrelsens möten, hur styrelseordföranden snäst av folk, osv. Det borde SvD se för vad det är: manipulation från styrelseledamöter som vill klara sig undan kritik.

Detaljerna i VD:s och andra chefers ersättning har hanterats av en särskild ersättningskommitté inom AMF, vilket är brukligt i de flesta stora företag. Där ingick styrelseordföranden Göran Tunhammar men också LO:s dåvarande avtalssekreterare Erland Olausson (som själv har ordnat sig ett saftigt pensionsavtal hos LO).

Wanja Lundby-Wedin kommer att behöva belägga att hon förts bakom ljuset inte bara av Tunhammar utan också av sin egen topptjänsteman Olausson, vilket är svårt att föreställa sig – om hon inte uttryckligen bett Olausson att hålla henne utanför, vilket i så fall är etter värre.

Styrelsen blev oskyldig när det blev ett problem
Kärnfrågan kvarstår oförändrad. AMF:s styrelse har medverkat till en synnerligen saftig pension åt sin förra VD, vilket inte blev något problem för dem förrän det i finanskrisens spår har blivit skandal – speciellt som Wanja öppet farit ut mot höga ersättningar inom näringslivet.

Just genom sin tidigare kritik av sådana ersättningar visar hon stor medvetenhet om deras förekomst och hade därför all anledning att granska AMF:s avtal med sin VD. Det underlät hon att göra, och det kan hon inte ljuga sig runt nu.
Nej, Wanja, för varje envist upprepande av din oskuld framstår du bara allt skyldigare.

Wanjas styrelsearvode i retur?
Och så undrar jag: Om Wanja nu anser att VD i efterhand ska betala tillbaka en del av denna ersättning – varför börjar hon inte med att själv betala tillbaka sina styrelsearvoden från AMF?
Hon medger ju att hon uppenbarligen inte skött det jobbet som hon borde, och som hon sannerligen hade betalt för.

Svenska Dagbladet skriver om AMF-skandalen här, här och här, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Tidningar olika njugga mot bloggarna

Sydsvenskan har sedan sin nya formgivning i början på mars ett annorlunda upplägg för kommentarer och blogglänkar på sin nätupplaga. De döljs bakom varsin flik vid varje artikel. Konsekvensen är att tidningen verkar vilja gömma dem. Är inte det ett steg tillbaka?

Avsikten har nog framför allt varit att skapa tydlighet. Tidningarnas nätupplagor är ofta rätt plottriga med allt de ska ha plats för. Men den här rensningen är olycklig. Den ger intryck av att kommentarer och bloggar är sekundära, avskilda från artiklarna och deras ämnen – som om de bara vore bakgrundsbrus.

Olika lösningar
Se hur det blivit, t.ex. med denna recension av Malmökonserten med Bob Dylan, som i och för sig fått ovanligt många kommentarer och blogglänkar.
Flikarna till kommentarer och bloggar är nästan omärkliga, och försvinner när man scrollar nedåt för att läsa artikeln.

Jämför Svenska Dagbladet som i sin recension av Dylan på Globen till och med låter läsarna sätta egna betyg. Där kommer kommentarerna direkt efter texten, och blogglänkarna under dem, som naturliga följder av tidningens text – vilket är precis vad de är.

Aftonbladet har en liknande lösning, där bloggarna är till höger och kommentarerna under artikeln. Å andra sidan måste man vara registrerad medlem för att kunna skriva en kommentar.

DN har en lösning som är närmare Sydsvenskans. Där måste man klicka på länkar för att komma till kommentarerna och bloggarna – men dessa länkar finns såväl till höger om artikeln som under den.

Jag misstänker att Sydsvenskans lösning har lett till minskade kommentarer och bloggar om tidningens artiklar. Det vet jag inget om, för alla tidningar är rent larvigt hemliga med sin internetstatistik.

Överhet på fallrepet
Hur som helst är det galen kurs när det gäller hur tidningar bör förhålla sig till diskussionerna som frodas på internet. De behöver gå dem till mötes, vara centrum i dem och stimulera dem, för att försäkra sig om att i framtiden ha en roll som åtminstone någorlunda hävdar sig mot deras forna storhet.

Tidningarnas redaktioner är njugga och kluvna vad gäller internet och bloggosfären. De förstår att de måste spela en roll även där, men de är egentligen irriterade över att alls behöva beblanda sig med internets många “amatörtyckare”. De är en överhet på fallrepet.

Bara om de lustfyllt omfamnar internet som det är – inte som de önskar att det hade blivit – kan de nå och behålla signifikanta positioner där. Då måste varje förändring vara mot en större integrering med debatten på internet. Sydsvenskans ändring signalerar motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, bloggar.

Styrelsen är överens om att styrelsen är oskyldig

Så kom nästa schackdrag i spelet om AMF-pensionen och Wanja Lundby-Wedins roll i skandalen. Hela AMF-styrelsen, där hon är ledamot, är överens om att de allihop är oskyldiga. Ingen överraskning.

De understryker sin oskuld genom att kräva tillbaka pengar av den orimligt gynnade VD:n. Sådär 15-20 miljoner.
Styrelsen känner sig lurad. En intern utredning ska fortsätta att rota reda på vem som lurat dem, för det vet de inte. Ändå vet de att inget olagligt förekommit.

Det är en härva av bortförklaringar. Styrelsen har säkert överlåtit det praktiska åt sin ersättningskommitté, men omfattningen av dessa ersättningar kan knappast ha varit okänd för styrelsen – med mindre än att det är fråga om ren förskingring, vilket ingen påstår.

Nej, faktum kvarstår: Det enda som har ändrats är att hela snaskigheten nått offentlighetens ljus. Att Wanja och hennes styrelse inte har reagerat dessförinnan är något som de inte kan resonera sig runt, hur de än slingrar sig.

Jag tror inte att hon klarar sig igenom det här – framför allt just för att hon envisas med att försöka komma undan utan minsta rejäla eftergift eller medgivande. Det är inte gratis att ha hennes ansvar och att betalas därefter.

Wanja har inga planer på att avgå:
”Att avgå vore att smita från det förtroende medlemmarna gett mig.”
Men det förtroendet är nog redan förverkat. Jag tror inte att hon sitter kvar tillräckligt länge för att få det prövat i LO:s nästa val.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om det senaste utspelet.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Tillagt kl. 11.42:
Ordförande i AMF:s styrelse är Göran Tunhammar. Fem av ledamöterna är från Svenskt Näringsliv och fem från LO. En farlig förbrödring mellan arbetsmarknadens parter.

Kostymen kväver Jimmy Fallon

Jimmy Fallon tog över Late Night efter Conan O’Brien för en knapp månad sedan. Det går inget vidare, fast han med sin stora framgång i Saturday Night Live hade alla förutsättningar. Jag tror att problemet sitter i kostymen.

Den nattliga sändningstiden gör att programmet kan vara ganska knasigt och fräckt – för att vara i USA. Conan tänjde på en del gränser, framför allt genom en humor som var lätt absurd, ibland en smula Monty Python. Ungefär som när ett gäng doktorander blir lite fulla och skojar till det.

När Jimmy Fallon skulle ta över väntade sig nog alla att det skulle bli ännu mer vrickat – och såg fram emot det. Men tyvärr, showen är än så länge betydligt mer försiktig, för att inte säga mesig.
Skämten är halvkvädna och konventionella. Det verkar som om Fallon har tagit över en grupp författare från någon annan talkshow, så skämten känns alienerade i hans mun.
Se t.ex. denna inledande monolog, som har alldeles för många dödlägen och aldrig riktigt lyfter:



Men framför allt verkar han stel och malplacerad. Det syns på den prydliga kostymen, vita skjortan och enfärgade slipsen. Frisyren är också tuktad. Antingen har Jimmy Fallon klätt upp sig för att passa den här oväntat städade stilen, eller är det kostymeringen som håller honom tillbaka.

Bytet från Conan till Jimmy Fallon hade varit ett underbart läge att förnya talkshow-formatet, åtminstone på några punkter. I stället är Jimmy Fallons show en pinsamt trogen repris av varje annan talkshow – från första till sista minuten.

Han får allt ta av sig kostymen och släppa loss. Annars kan han knappast hindra TV-publiken från att somna.

Läs även andra bloggares åsikter om Jimmy Fallon.

Men det finns ett men

Mona Sahlin uttalar sitt stöd för Wanja Lundby-Wedin, trots klantigheterna med AMF och dess VD:s saftiga pension. Men det finns ett men. Detta lilla men är en politikers sätt att mena motsatsen. Mona droppar Wanja, men vill inte hålla i yxan.

Så här säger Mona Sahlin i en radiointervju:
”Jag har förtroende för Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, men jag är också med och är kritisk till bonus, höga lönenivåer, pensionsvillkor, oavsett om det sker i ett bolag som AMF eller i SEB eller någon annanstans i samhället.”

Wanja sitter i socialdemokraternas partistyrelse, så Mona kan inte avfärda henne med vänsterhanden. Hon uttrycker sitt stöd för partikamraten, dock med ett utvecklat men som för alla de initierade berättar att det är fritt fram för andra att skärpa kritiken och kräva Wanjas avgång.

Om det sker kommer Mona att spela oskyldig och säga att hon gjort allt för att försvara Wanja men att det helt enkelt inte gick längre. Därmed är det ofrånkomligen så att Wanja måste avgå. Då har hon blivit en för stor belastning för partiet.

Notera de många orden Mona har efter sitt lilla men. De visar att hon egentligen lägger tyngden på att sympatisera med just den kritik som har drabbat Wanja. Hon ger kritikerna rätt, vilket betyder att hon tar handen från Wanja.

Med all rätt. Wanja har skött hela denna affär ytterst fumligt. Hon kände sig så säker i sin LO-borg att hon inte tillräckligt tidigt förstod allvaret. Så bortskämda makthavare har socialdemokraterna inte råd med – speciellt som de dalar i opinionssiffrorna.
De måste stå på sig vad gäller arbetarrörelsens fundamentala principer (som de i andra opinionslägen struntar blankt i).

Wanja får bli offerlammet denna gång. Annars kan det nästa gång bli Mona Sahlin, och det är mycket dyrare för partiet – för det garanterar förlust i nästa val.

Här skriver Svenska dagbladet och Aftonbladet om Monas uttalande.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin.

EU värnar om yttrandefriheten på nätet

EU-parlamentet säger bestämt nej till övervakning av medborgarna via internet. Det kanske inte är så dumt att vara med i den Europeiska Unionen i alla fall...

EU-parlamentet beslutade med överväldigande majoritet att begränsa myndigheters möjlighet att övervaka internettrafiken. 481 ledamöter röstade för förslaget, 25 mot, och 21 fegade genom att lägga ner sina röster.

Det är ett radikalt så kallat initiativbetänkande som har antagits, med långtgående skrivningar om yttrandefrihet och integritet på internet. Det går tvärs emot sådana lagstiftningar som t.ex. den svenska FRA-lagen och IPRED.

Betänkandet har också bestämda skrivningar om att man fritt ska få komma med åsikter på internet, utan repressalier, även om dessa är mycket provokativa. Alltså en åsikts- och yttrandefrihet som även ska gälla på nätet.

Makten annorstädes
Tyvärr är det inte parlamentet som bestämmer i EU, trots att det är störst och röstas fram i allmänna val. Av de tre stora institutionerna i EU har parlamentet minst makt. Därför är detta betänkande endast rådgivande.

Den absoluta makten ligger hos Ministerrådet, som helt enkelt är de europeiska regeringarnas ministrar som samlas och beslutar som de har lust. EU-kommissionen är också mäktigare än parlamentet, fast det egentligen är att se som ett kansli av anställda tjänstemän.

Ändå kommer det att vara svårt för Ministerrådet och EU-kommissionen att ignorera detta betänkande, eftersom det röstades igenom med sådan svindlande majoritet. Parlamentet kommer att koka annars, och det kan få följder för hela EU:s framtid.

Så låt oss hoppas att bland annat den svenska regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar respektera åsikts- och yttrandefriheten även på nätet.

Här skriver Svenska Dagbladet och DN om EU-betänkandet.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, internet, yttrandefrihet.

Släckning skymmer väsentligheter

I morgon lördag kl. 20.30 startar Earth Hour. Då släcks en väldig mängd ljus runt jordklotet till stöd för miljön. Ett jippo, förvisso, men sådana kan ändå föra utvecklingen framåt. Ändå är jag tveksam till just detta. Den världsomspännande släckningen skymmer väsentligheterna.

Det är lite skrymtare över alltihop. Släck ljuset en timma och du kan därmed kalla dig miljövän. Sedan är det bara att braka på som vanligt. De stora företag som hänger med på jippot tänker sig förstås sådana lättvunna poäng.
Sedan somnar de om.

Det hade varit vettigare med till exempel en varaktig miljövänlig utfästelse. Typ släck en lampa för gott.

Dessutom skymmer ljussläckningen den nödvändiga debatten om vad för miljöförstöring vi egentligen står inför – framför allt om koldioxiden är det största miljöhotet eller ej. I det fallet är aktionen felriktad – den slår mot elförbrukningen i stället för t.ex. bensinen, som enligt alla teorier är en betydligt värre miljöbov.

Nå, det kan bli rätt kul ändå att promenera i en större stad och titta in i mörkret. Något händer – i detta fall ett ganska filosofiskt intet, eftersom mörker är inget annat än brist på ljus.
Säkert blir fler barn gjorda, som vid långa strömavbrott. Det är också skoj, om än befolkningsexplosionen gör sådan sysselsättning tveksam.

Men själva namnet Earth Hour är rätt sökt. Det vore mer logiskt med t.ex. Night Hour eller Blackout Hour men det kanske inte låter lika positivt. Där är nog själva kruxet med miljöförstöringen – ingen vill ha den men få vill betala priset för att hejda den. Det ska vara mysigt att värna om miljön.

Tidningarna skriver måttligt om saken i förväg, men säkert desto mer dagen efter. Svenska Dagbladet skriver här, DN här, Expressen här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Earth Hour.

Styrelseuppdrag är politikernas pensionsfonder

Wanja Lundby-Wedin är körd. Hon har gjort det största misstaget man kan göra när drevet går igång – hon satsade på att komma undan gratis. Därför kommer det att kosta henne allt.

LO-basen har suttit i styrelser och påstår ändå att hon inte förstått vad för beslut de har fattat. Men arvodena för dessa uppdrag har hon håvat hem utan betänkligheter.

Hon sitter i 24 styrelser – somliga förvisso så gott som obligatoriska för en LO-ordförande, men långt ifrån alla. Hon envisas med att vilja behålla alla avlönade av de sistnämnda, och hon envisas med att hon är oskyldig till AMF:s kontroversiella beslut, fast hon satt även i den styrelsen.
Summa summarum – hon vill gå skadeslös ur det här. Det finns inte. Hon är körd.

Jäviga politiker
Men den viktigaste frågan är inte Wanjas öde, utan det jäv som styrelseuppdrag innebär både direkt och indirekt. Politiker som hamnar i företagsstyrelser blir självklart uppbundna mot dessa, även ekonomiskt. Det är rena mutan. De kan endast stanna i sådana välbetalda styrelser om de stöder deras ambitioner.
Därmed borde de inte samtidigt ha politiska uppdrag, som förutsätter oberoende gentemot intressenter.

Och allra värst: Många politiker tänker sig ett välbetalt liv i sådana styrelser efter den politiska karriären, så de verkar i deras intressen redan innan de ingår i dem – för att sedan erbjudas plats i dem.

Därför går politiker i säng med företagarna och försummar sina folkvalda uppdrag för rysk kaviar och champagne när dessa uppdrag i framtiden är över. Det är politikers allt vanligare pensionsförsäkring, och det stinker långt innan den har trätt i kraft – redan när den är en våt dröm i politikernas plånböcker, som alltför ofta är närmast deras hjärtan.

Om pressen gör en inventering av politikers roller i diverse företagsstyrelser kommer hur många skandaler som helst att uppdagas.

Här skriver DN och Aftonbladet om Wanjas snirklingar.

Läs även andra bloggares åsikter om AMF, Wanja Lundby-Wedin.

Sannspådd om Idolvinnaren

När Kevin Borg vann senaste Idol spådde jag att vi snart skulle se honom på Finlandsfärjorna. Jag har nu blivit sannspådd. Under påsken uppträder han på Silja Lines färja Galaxy. Rätt man på rätt plats.

Kevin Borg vann en lätt förutsedd seger i senaste Idol, där jag enbart fascinerades av Johan Palm, som åkte ut några veckor före finalen.
Kevin är säkert rar och allt det där, men han är en schlagersångare, en röst som lånar ut sig till vadhelst men inte har någon egen essens.

Jag vet inte ens om Kevin har släppt någon skiva ännu. Vem bryr sig? Den består knappast av annat än popdängor skrivna av schlagerfabriker, där Kevin pliktskyldigt försöker fylla dem med energi och därmed sälja dem till en publik som inte har någon egen musiksmak.

På färjan kommer han säkert att sjunga låtar från skivan, men framför allt hitlåtar han sjöng på vägen genom Idol. “Känd från TV”, som det heter.

Läs även andra bloggares åsikter om Kevin Borg, Idol.

Ego möter superego

I Nöjesguiden har svensk medias enfant terrible Alex Schulman gjort en härligt lång intervju med författaren Björn Ranelid. Två väldiga egon möts – och skapar ett svåröverträffat rekord i självförhärligande.

Det är faktiskt Alex Schulman som hamnar i skuggan – och med förvånande prestigelöshet låter det ske. Jag trodde inte det, men han har gjort en riktigt bra intervju, där Björn Ranelids väldiga ego framstår med alarmerande tydlighet.

Oj vad Ranelid är full av sig själv! Han begår dessutom oanandes den utslitna vitsen att skryta om sin ödmjukhet. Enligt Ranelid finns det inget annat fel på honom än det fysiska utseendet, och ingen överträffar honom i stilistik, aforismer, hjärna, hjärta och blygsamhet.

Men varje gång han ger prov på sin Ranelidska, sitt eget förgyllda språk, då blir det så banalt att man undrar om han även är bäst på att vara sin egen parodi. Vad tycks till exempel om hans visdomsord om kärleken:

”Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass.”

Jag undrar vad han har för visdomsord om dumheten.
Björn Ranelids hemsida är här. Bilden ovan är tagen därifrån. En bild säger mer än tusen ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, Alex Schulman, Nöjesguiden.

En hund begraven i LO-basens pudel

LO-chefen Wanja Lundby-Wedin påstår sig ha varit omedveten om den mångmiljonpension som AMF:s VD fått, fast hon sedan flera år suttit i AMF:s styrelse. Det kan bara stämma om hon hela tiden har varit fullständigt inkompetent för uppdraget.

“Det här stämmer inte med de beslut som jag upplever att vi har fattat,” säger hon om den väldiga VD-pensionen till DN.
Som om styrelsebeslut vore något man “upplever”. Hon har letat länge i ordlistan efter ett ord som inte går att peka ut som ren lögn. Det går förstås inte att bevisa vad hon har eller inte har upplevt.

Men om man sitter i en styrelse i den moderna företagskulturen, som förfogar över en väldig massa pengar – då finns det för en styrelseledamot all anledning att misstänka bonusar och andra smaskiga “extras” till ledningen. Ersättningar så stora som denna VD:s är inte omärkliga - speciellt som den faktiskt har angivits i AMF:s årsredovisning.

Nej, Wanja slingrar sig för att slippa ansvaret för beslut hon självklart deltagit i, och förr trott inte skulle vara så upprörande.
Vilket bevisar att hon själv sedan länge varit bekväm i överhetens vänkrets, där man ideligen byter dylika privilegier med varandra.

Styrelsearvodena är också utmärkta exempel på det – en spindelväv av penningflöden som höjdare i politiken och näringslivet smörjer varandra med.
Hon har själv 400.000:- i arvoden för styrelser hon sitter i. Från AMF har hon 80.000:- om året för att sitta i dess styrelse och “uppleva”.

Jag misstänker att andra LO-pampar som träder fram till hennes försvar har liknande “benefits”.

LO-basens försök att svära sig fri är en riktig pudel, ett försök att klara sig från kritiken genom att frivilligt ställa sig i den offentliga skamvrån. Men den är som de flesta pudlar från de mäktiga: synnerligen halvhjärtad.

Wanja är så innästlad i dessa omoraliska metoder de mäktiga skor sig på, att hon bara inte kan erkänna det. I samma andetag som hon bekänner delaktighet försöker hon svära sig fri genom att känna sig lurad och uppleva ditt och datt. Hon vädjar om att betraktas som oskyldig till vad hon delar ansvar för.
Det ligger en hund begraven i hennes pudel.

Man brukar beskriva oförmågan att känna skuld och den totala oviljan att medge ansvar som sociopatiska drag. Det finns hos vårt maktskikt en utpräglat sociopatisk kultur – de anser sig kunna roffa åt sig, för att de till skillnad från resten av mänskligheten skulle förtjäna det och för att det av diverse krystade anledningar skulle vara alldeles nödvändigt för samhället.
Redan där har all moral lämnat dem. De handlar därefter.

Pressen skriver åtskilligt om saken just nu, eftersom de gärna är drevet efter en pudel. Här är några axplock: Svenska Dagbladet här och här, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin, AMF.

Svenska PEN – fjäderpenna eller kulspets

Måndagskvällen tillbringade jag på Svenska PEN:s årsmöte. Det var sådär 20 år sedan sist, för min del. Medelåldern på deltagarna verkade ha ökat lika mycket. Det var en rar sammankomst, betydligt mer dun än stål. Räcker det för att försvara det fria ordet?

Sist jag bevistade PEN:s årsmöte var när Agneta Pleijel lämnade rodret. Denna gång gjorde Björn Linnell detsamma, tyvärr. Han är en fräsig och handlingskraftig figur, Björn, med ett förflutet som väldigt inflytelserik förläggare på såväl Norstedts som Bonniers.

Det sprakade en del om hans fyra år som ordförande för Svenska PEN. Jag visste inte att han skulle avgå, så jag hade sett fram emot att få se honom i aktion. Men han var förhindrad att närvara, så han blev i stället en “absent friend” som den ena efter den andra av deltagarna prisade med ord som nog skulle ha gjort honom både generad och aningen otålig.

Och nog saknade vi honom. Församlingen bestod av välmenande själar men också ett ömsesidigt gullande som ledde tankarna till borgarskapssalonger i ett victorianskt England.

Ordenssällskap
Det var nästan att några deltagare kunde ha varit födda redan då. Jag undrar hur det är med återväxten i PEN. En styrelseledamot försäkrade att de värvar många unga författare, men få av dem sågs till på årsmötet.

Svenska PEN, bildat redan 1922, har en medlemsprocedur som liknar ordenssällskaps. Det går inte att ansöka om medlemskap. Man måste rekommenderas av två befintliga medlemmar. En sådan ordning leder lätt till åldrighet och en glesnande skara.
Det är dessutom ett olustigt urtida värvningsförfarande, så uppstudsiga unga författare kan nog känna sig avoga även om de råkar bli rekommenderade.

Men vi gamlingar hade det ganska mysigt, med ett kort möte och en generös buffé därefter. Vin till självkostnadspris.
Förutom de många tacktalen som utväxlades mellan trotjänare hölls några tal om den förvisso lovvärda verksamheten, och några förslag på nya aktiviteter väcktes från golvet.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund berättade om Kulturutredningen och dess eventuella konsekvenser för Författarfonden. Jonas Modig, med ett förflutet som mäktig förläggare och ledare för Förläggareföreningen, höll näranog ett brandtal till försvar för nämnda fond men ännu mer för Litteraturstödet, som innebär pengar rätt ner i förlagens kassor.

En ung man talade något för länge om nödvändigheten av att PEN också skyddar bloggarnas yttrandefrihet, om jag förstod det rätt – för jag missade merdelen av talet med en rökpaus. Han fick ingen respons alls, vilket inte var någon överraskning i detta forum.
Nej, jag tror det dröjer innan Svenska PEN blir ungdomligt.

Förvisso är kampen för det fria ordet lika angelägen som någonsin, men kan den bedrivas med fjäderpenna? Det borde nog var kulspets allraminst. Eller ännu hellre SMS, mus och tangentbord.
Jag är inte full av tillförsikt om att PEN och dess tvärsnitt av författarkåren är beredda att högrest gå till strid om friheten för ord som inte faller dem själva helt i smaken.

Läs även andra bloggares åsikter om PEN, Svenska PEN.

PPM blir bara bankerna rika på

PPM, premiepensions-systemet, är en katastrof. Pensionsspararna har förlorat 33 miljarder sedan det startade. Men bankerna har kammat hem 8 miljarder i sina avgifter ändå. Låt oss få köpa aktier för pengarna i stället!

Det är ett lumpet system från början. Vi får välja vilka fonder våra pengar ska placeras i – men det är bara fråga om fonder som i sin tur köper aktier, och tar saftiga avgifter för det, oavsett hur fonderna går.
Och de lyckas inte bättre med sina investeringar än vem som helst skulle göra genom att låta tärningen avgöra vid aktieköp.

Sedan starten 1995 har PPM fått 264 miljarder av våra pensionspengar, och kvar finns 231 miljarder – ett minus på 33 miljarder, vilket är en förlust på 12,5%. Ändå har avgifter för summa 10 miljarder kronor tagits ut under tiden (varav bankerna tagit 8). Det är nästan 4% av hela kapitalet – en förfärligt magstark avgift även om fonderna gått med vinst.

PPM är inte i första hand inrättat för att spä på våra pensioner, utan för att göda finansmarknaden – och för att ha något att skylla på i framtiden när pensionerna minskar, för att det helt enkelt blir för många pensionärer.

Aktier i stället
Det enda hedervärda vore om vi fick investera våra pensionspengar i aktier direkt, alldeles själva. Handla med dem hit och dit, eller låta dem ligga, som vi nu blott får göra mellan fonder.
Då slapp vi dessa hysteriska avgifter och dessa hysteriskt inkompetenta fondhandlare, som tar hysteriskt betalt för att göra lika dåligt ifrån sig som en slumpgenerator.

Eftersom vi ändå drabbas av aktiemarknadens upp- och nedgångar, kan vi lika gärna ta över ansvaret för hur det sker. Det torde knappast gå sämre än det har gjort hittills.

Läs även andra bloggares åsikter om PPM, börsen, pension.

Ordförande för kampkonster

Igår hade Svenska Budo & Kampsportsförbundet årsmöte. Där blev jag vald till förbundets ordförande. Det kommer förstås att innebära en hel del jobb, men jag tänker inte ge upp min blogg för det.

Förmodligen kommer jag inte alltid att kunna skriva lika flitigt på den, som jag till min egen förvåning har gjort under de senaste månaderna – men det kan nog ändå komma stunder av inlägg i sextondelstakt.

Det kan också hända att jag någon gång bloggar om budo och kampsport eller andra ting som ordförandejobbet får mig att begrunda, men mestadels fortsätter jag som vanligt med att tycka till om saker som jag låtsas eller inbillar mig att jag begriper mig på.

Svenska Budo & Kampsportsförbundet administrerar en stor mängd kampkonster och kampsporter, många men inte alla med asiatiskt ursprung. Jag tror att vi idag har 23 idrotter – gamla trotjänare som karate, kendo och aikido, samt nya sporter som kickboxning, MMA och BJJ. På gårdagens möte blev också Muay Thai (thaiboxning) en av våra idrotter.

Själv tränar jag aikido och iaido, vilket jag gjort sedan 1972. Det är fortfarande lika fascinerande, fast jag hållit på i snart 37 år. Inte mycket i livet är så envist givande och underhållande.
Det blir förstås i längden en livsstil, ett sätt att gestalta sin personliga utveckling som också hjälper till med att metodiskt och ändå intuitivt bearbeta den.
Budo är ett sätt att lära sig leva.

Läs även andra bloggares åsikter om budo, kampsport, aikido.

Talkshow med presidenten

Barack Obama har nyss varit gäst på Jay Lenos Tonight Show. Det lär vara första gången en amerikansk president “in office” medverkar i en talkshow. Ingen stor revolution, men ändå ännu ett tecken på att Obama representerar något nytt och härligt avspänt i politiken.

Här är hela intervjun:



Den mest envisa känslan jag hade när jag såg inslaget var: Tänk om vi hade sådana politiker i Sverige! Hans ledighet och okonstlade, rättframma sätt att hantera intervjun och svara på frågorna, hans tillit till tittarnas förnuft och oräddhet att få sina egna ställningstaganden ifrågasatta, hans förmåga att när som helst se det på distans, med humor – alltihop visar att de har en riktig människa i Vita Huset, för en gångs skull.

Självklart kommer han att få sina “ups and downs” och säkert behöva fatta beslut som varken jag eller någon annan kan sympatisera med, men jag har svårt att föreställa mig att han plötsligt ska framstå som det maktfullkomliga monster en del av hans föregångare har visat sig vara.

Jag tror faktiskt att Barack Obamas mesta inverkan på världspolitiken kommer att vara så att säga kulturell: vad en politiker kan och bör vara, hur politiken ska förhålla sig till folket, och hur en makthavare bör förhålla sig till sin makt.
Andra politiker världen över tenderar ju alltid att härma USA, så varför inte även denna gång, när det faktiskt vore till det bättre?

Obama kan bli en smittande symbol för en mänskligare politiker och därmed en mänskligare politik. I alla fall är det värt att hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Jay Leno.

Försvaret kan inte överlämnas åt proffsen

Försvaret ska gå över från värnplikt till frivilliga. Det kan verka inne – så är det ju i USA sedan många år – men det ger skäl till oro. En sund försvarspolitik ska inte vara trendig.

Ingen av oss gillar krigiska lösningar, men det är få som inbillar sig att de alltid går att undvika. Som Kurt Vonnegut sa – det finns krig som är rättfärdiga. Det var mindre än en mansålder sedan ett sådant utkämpades mot nazismen.

Men nu tror försvaret att vi så gott som saknar krigshot i vårt närområde. Det sa de faktiskt också före andra världskrigets utbrott, så Sverige fick panikrusta när det kriget bröt ut.
Historien riskerar att upprepa sig.

Det tar tid att mobilisera ett stort och kraftfullt försvar. Nu vill försvarsministern i stället satsa på ett slimmat försvar bestående av frivilliga, som dessutom ska användas i internationella insatser – vilket betyder att vi gradvis överger såväl alliansfriheten i fred som neutraliteten i krig.
Och med ett förminskat försvar, dessutom.

Vi gör oss alltså helt beroende av utländsk militärmakt. Försvarsministern pratar om ett försvar “i linje med utvecklingen i Nato”, vilket förstås betyder ett närmande till Nato.

Vi har haft fred i 200 år. Är inte det värt något? I så fall, borde vi inte omsorgsfullt begrunda den politik som lyckats med det konststycket? Det är neutralitetspolitiken och en lika stark som självständig svensk försvarsmakt.
Allt annat är nymodigheter och därför rena chansningar.

Yrkessoldater
Jag är också mycket tveksam till att ersätta värnpliktiga med rena yrkessoldater. Det är framför allt en demokratisk trygghet att vanliga svenska medborgare utgör majoriteten av våra soldater. Därmed finns en buffert mot överhetens missbruk av dem.

Det kan låta som paranoia, men är det något historien visar oss så är det makthavarnas iver att använda militären mot folket, snarare än för det. Därför får inte försvarsmakten helt och hållet lämnas över i deras händer. Värnplikt och den genomskinlighet som det ger vår militärmakt är ett bättre skydd för medborgarna än någonsin Nato och elittrupper.

DN skriver om det nya försvaret här, här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, Aftonbladet här.
Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, militär, värnplikt.

Mammon gör entré

Idag öppnade Malmös nya shoppingcenter Entré. De tog Carolina Gynning till hjälp för att göra entrén ståtlig, men det missade jag. Här är några bilder jag tog under ett strövtåg där på eftermiddagen (klicka på dem för att se förstoringar).



Eftermiddagssolen i ett vårvaknande Malmö skapade dramatiska skuggor i entrén till Entré. Ståtligt alldeles utan Carolina Gynning.


Takets arkitektoniska renhet, som oblygt blottar konstruktionen, känns igen från så gott som samtliga moderna byggnader. Nå, jag har inte sett mig trött på det än.


Det kostsamma stengolvet blänkte och speglade omgivningen så att det inte alltid var lätt att avgöra vad som var upp och vad som var ner.


Hjärtat i köpcentret är definitivt området vid hissarna och rulltrappan, där det var trångt för jämnan och svårt att ta sig förbi. Arkitekterna skulle kanske ha ägnat sig åt något slags flödesschema vid ritbordet.
Vad som skulle kunna hända vid en eldsvåda törs vi inte ens tänka på.


Självklart var det en del reparationer som behövdes, framför allt en rulltrappa som inte orkade med trycket från folktillströmningen. Observera texten på väggen: Jag shoppar – alltså finns jag!
Det skulle knappast gamle Descartes ha hållit med om. Hans gamla sentens Jag tänker, alltså är jag sökte efter något som skulle gå att bevisa om existensen. Det finns i alla fall något som undrar om något finns.

Och så finns förstås den moderna sentensen, som har blivit något av ett credo för välfärden: Den som har mest prylar när han dör vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Entré Malmö, Malmö Entré, Entré.

Benefits för bloggare

Jag har just fått min första benefit som bloggare: fribiljett till en teaterföreställning. Moomsteatern i Malmö inbjuder lokala bloggare. De säger inte uttryckligen att de hoppas att vi skriver om dem, men det är nog tanken.

De säger i sin inbjudan att de har valt ut de “mest intressanta” Malmö-bloggarna, men inget om hur många det är. Bloggkartan listar 76 aktiva bloggar i Malmö men det finns förstås betydligt fler. Bloggportalen hittar 1.023 i regionen, som dock innefattar Lund, Trelleborg, med mera.
Hur som helst, om det inte är en jättesatsning ska jag känna mig utvald.

Moomsteatern är en flitigt omtalad teatergrupp i Malmö bestående av utvecklingsstörda skådespelare, som i över tjugo år genomfört en rad föreställningar – ofta ambitiösa och konstnärligt intensiva.
De är duktiga på att marknadsföra sig, vilket den här satsningen på bloggare bekräftar. Konst sprids framför allt genom “grapevine”, mun-till-mun-metoden, och var odlas den mer än i bloggosfären?

Recensionsex
Har jag nu blivit en Blondinbella, som börjar skriva om allt jag bjuds på? Nja, inte riktigt. Inom kulturen har dylika gratiserbjudanden länge varit en lika självklar som ofrånkomlig del av marknadsföringen. Tidningarna får fribiljetter till föreställningar, gratis recensionsex av böcker, skivor, DVD-filmer och så vidare – med förhoppningen att de ska skriva recensioner.
Jag var så bortskämd med det efter mina år på DN att det sedan tog emot att betala för att gå på konsert, i stället för att få betalt (av tidningen) för det.

Den självklara förutsättningen är förstås att recensenterna inte ska vara särskilt vänligt inställda bara för att det är gratis – det är det ju alltid för dem.

Bloggare är normalt annorlunda på den punkten. De blir förmodligen sällan erbjudna teaterbiljetter och sådant, så de kan råka bli förtjusta bara därför. Då blir det fel.
På grund av mina många år som recensent av allt möjligt känner jag mig säker på att inte gå i den fällan, så jag betraktar inte Moomsteaterns fribiljett som någon muta eller frestelse. Det är bara business as usual.

Nej tack
Så tänker jag gå på föreställningen och skriva om den i min blogg?
Nej. Av två skäl:

1 - Min blogg recenserar normalt inte teaterföreställningar, så om det sker ska det inte bero på att jag har fått fribiljetter – utan för att jag på helt eget initiativ beslutar mig för det, av en eller annan anledning. Och då skulle jag nog hellre betala biljetten för att slippa teaterns nyfikenhet på förhand.

2 - Moomsteatern har visserligen gjort många gedigna föreställningar, men det är inte en professionell teater i normal mening, utan en projektverksamhet med amatörskådespelare (som visserligen med tiden blivit väldigt rutinerade). De är utvecklingsstörda, vilket bidrar till att jag anser det mycket tveksamt om de ska recenseras på samma sätt som professionella skådespelare.
De har recenserats av lokal press, en hel del, och vad jag kan minnas alltid i varmt positiva ordalag. Jag undrar om recensenterna känt sig särskilt välvilligt inställda – inte för att de fick fribiljetter, utan för att ensemblen består av utvecklingsstörda. Hur ska man kunna skriva ner föreställningen då?
Då blir det falskt med en recension, eftersom den i praktiken bara kan vara olika grader av positiv.

Självklart kan ändå publiken få ut hur mycket som helst av Moomsteaterns föreställningar. Men det får de avgöra utan mig som smakråd.

Läs även andra bloggares åsikter om Moomsteatern, bloggar, fribiljetter.

Sexualmoral är inget preventivmedel

Påven tycker inte att man ska använda kondom för att hindra spridningen av könssjukdomar. Han tycker till och med att kondom förvärrar situationen. Katolska kyrkan fortsätter alltså att fördöma preventivmedel – in absurdum. Vad annat är att vänta av ett prästerskap som förväntas leva i celibat?

Påvens ståndpunkt baseras på katolska kyrkans grundsyn att sex ska ske uteslutande inom äktenskapet. Och visst – om alla kunde leva efter det så vore AIDS och andra könssjukdomar snart historia.

Men i den verkliga världen sprids dessa mer, just för att preventivmedel bekämpas av påven och hans kyrka. Han gör ruskiga prioriteringar.
Hans ståndpunkt innebär i praktiken att han hellre ser ytterligare miljoner människor förgås i AIDS, än att rucka på kyskhetens princip.

Dessutom är han förfärligt dåligt påläst på historien, om han tror att förbud mot preventivmedel skulle göra mänskligheten kyskare. Dessa tekniker har inte ens funnits i hundra år, men sex utanför äktenskapet har varit mer regel än undantag genom årtusendena.

Det är inte kondomer som hotar människans hälsa, utan en gammal sexualmoral som aldrig har varit mycket mer än läpparnas bekännelse – även hos prästerskapet.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här, här och här om påvens utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om påven, kondom, preventivmedel.

IPRED skylls på fildelarna

Ett nytt argument mot fildelarna har poppat upp på sistone – om möjligt ännu kusligare än de gamla: Nu sägs att det är fildelarnas fel att vi är på väg allt djupare in i ett kontrollsamhälle. Och det kommer från dem som har begärt kontrollen.

Per Strömbäck från Dataspelsbranschen säger till Svenska Dagbladet om fildelarna:
”De odlar dogmen om att inget får styra utvecklingen på internet och att all inblandning från samhället är fel och förstör framtiden. Men de ställer inte frågan i vilken utsträckning det är piraterna själva som är ansvariga för utvecklingen mot hårdare lagar.”
Han ställer det på sin spets:
”I dag driver piraterna fram det övervakningssamhälle som de själva kritiserar. Det blir en självuppfyllande profetia.”

Han får svar på tal av piratpartiets Christian Engström:
”Det är som att skylla på offret. ‘Hade hon bara uppfört sig så hade jag inte behövt slå henne’ – det är ett argument som från en hustrumisshandlare.”

"Knappast"
Men andra skyndar sig att nappa på argumentet. Sydsvenskans reaktionära ledarredaktion, som ändå har mage att kalla sig oberoende liberal, citerar Strömbäck som om det vore kungsord och tycker att IPRED inte är något problem alls.
För dem är blott problemet att fildelare har lyckats få det att framstå som ett problem.

De avfärdar protesterna med sitt vanliga förakt för folkvilja. En undersökning har visat att motståndet mot IPRED är störst bland unga män, vilket Sydsvenskan kommenterar:
”Beror detta då på att unga män är särskilt engagerade i frågor som rör personlig integritet? Knappast. Snarare är förklaringen att unga män är flitiga fildelare som vill fortsätta att ostört ladda ned upphovsrättsskyddat material från nätet.”

Det finns så mycket att invända mot denna syn på folkviljan att jag knappt vet var jag ska börja. Sydsvenskan griper det ur luften, eftersom det inte finns siffror som klart visar detta samband. Snarare visar siffrorna att det är betydligt fler än fildelarna som är emot IPRED.

Och självklart kan även fildelare ha ett engagemang i integritetsfrågor – som t.o.m. väger tyngre för dem än möjligheten till fildelning.
Och vad tror Sydsvenskan driver skivbolagens krav på reglering? Skulle det vara helt osjälviskt?
Och varför ska människor inte få verka för en framtid de önskar sig själva? Annars vore politik både orimligt och omöjligt.

Sydsvenskans ledare talar i egenintresse. De verkar i Bonnierkoncernen, som är väldigt angelägen om att behålla sitt monopolartade grepp om kultursverige, där Sydsvenskan är blott en liten del.
Artikeln på tidningens nätupplaga går det inte att kommentera där, ej heller anges några blogglänkar. Det ska vara monolog – predikan ovanifrån – i Sydsvenskans värld.

Desperation eller ideologi
Men det där argumentet om att fildelarna är skyldiga till en allt hårdare lagstiftning och ett bistrare kontrollsamhälle, det lär vi få höra igen.
Så har makthavare i alla tider försvarat sina övergrepp. Ideologin bakom sådana resonemang är så lätt att känna igen att jag inte behöver namnge den. Man får hoppas att det i detta fall beror mer på desperation än på ideologisk övertygelse.

Så här enkelt är det: IPRED och andra åtgärder mot fildelning kan bara skyllas på dem som begärt det och beslutat om det – alltså bolagen och riksdagen. Allt annat är nonsens, eftersom det alltid finns och har funnits alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Antipiratbyrån spelar teater

Antipiratbyrån påstår att det nya fildelningsprotokollet Oneswarm inte ska vara något problem för dem, fast det av experter sägs garantera en hög grad av anonymitet. Önsketänkande från Antipiratbyrån. De har inte gjort sig kända för teknisk briljans.

Antipiratbyråns talesman Henrik Pontén avfärdar Oneswarm nonchalant: ”Hittills har vi inte sett exempel på någon teknik som omöjliggör vårt arbete.”

Det hade varit lättare att tro om inte t.ex. filmindustrin flera gånger i rad fått sina “omöjliga” koder knäckta av en norsk hacker, som knappt verkade behöva kavla upp ärmarna för att lyckas.

Det är inte bolagen som har den tekniska spetskompetensen, trots alla sina pengar. De har däremot en ohjälplig övertro på sin egen överlägsenhet.
Annars hade de förstås för länge sedan försökt hitta en bättre strategi än att gå i strid mot hackers, fildelare och alla andra som jublar över internets många möjligheter.

Antipiratbyrån är förstås livrädd för såväl Oneswarm som alla andra lösningar som självklart kommer att födas ur folkdjupen på internet – ju mer bolagen och myndigheterna försöker sig på maktspråk.
Vi har sett det förr.

Förmodligen inbillar sig Pontén att hans självsäkra avfärdande av Oneswarm ska lura fildelarna att inte ens pröva systemet. Ack så han bedrar sig. Han kan inte språket – varken programmeringsspråket eller något annat språk som talas av internetgenerationen.

Läs även andra bloggares åsikter om antipiratbyrån, oneswarm, fildelning.

Ändrat utseende på bloggen

Idag har jag ändrat layouten på min blogg. Det var både lätt och svårt. En del finputs återstår, men det kräver seriöst rotande i HTML-koden.

Blogspot har ett antal mallar man kan välja på. Jag gick från Minima till Mr. Moto, vilket var en smal sak. Men man vill ju alltid göra egna finjusteringar av typsnitt, färger osv. Det är en helt annan femma.

Märkligt nog är det så med Blogspots mallar att det är olika vad som går att anpassa på dem. Och det finns ingen logik i det. Somliga mallar medger smidig ändring av färg och typsnitt på vissa textkomponenter, men inte på andra – och tvärtom.

Man blir till slut tvungen att rota i HTML-koden, men inte heller där råder någon enhetlig standard. Den har satts ihop på ganska olika sätt, så det går inte att klippa och klistra mellan dem – i alla fall inte helt som man skulle vilja.

Jag skulle t.ex. vilja ändra typsnitt på inläggsrubrikerna, men har inte listat ut ännu hur det ska gå till. Annars är jag ganska nöjd med hur det ser ut. Min nya klänning ;)
Vad tycks?

Läs även andra bloggares åsikter om blogspot, blogger.

Stora Bloggpriset 2010

Det är nästan ett år till nästa Stora Bloggpris delas ut, men redan nu inbjuder de åsikter och förslag till förändring av priset. Pigga typer.

Så hälsa på hos Stora Bloggpriset och säg din mening. Några av oss har redan hunnit dit och kommit med förslag.

Jag tycker att de gör ett bra jobb med det där priset, så förmodligen kommer det på bara några år att vara rena traditionen. Lite Oscars i hyperrymden.
Men har de någon snygg buckla att dela ut?

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset.

IPRED ställer gamla mot unga

Svenska Dagbladet presenterar en undersökning av allmänhetens attityd till IPRED, lagen som ger bolagen rätt att jaga fildelare. De flesta är emot den – men skillnaden är tydlig mellan generationerna. IPRED ställer gamla mot unga.

Undersökningen, som har gjorts av Sifo, omfattar bara 1000 personer, så den ska läsas med försiktighet. Av samtliga tillfrågade var:
48% emot IPRED-lagen
32% för den
19% tveksamma

Männen var överlag större motståndare till lagen än kvinnorna. De största motståndarna var unga män: 79% av männen mellan 15 och 29 år var emot IPRED. För männen mellan 30 och 49 år var 65% emot den.

Även om det inte är lika tydliga skillnader för kvinnor (SvD publicerar inga siffror på det) är det uppenbart att detta är en åldersfråga. Sifo visar följande skillnader i åldersgrupperna (män och kvinnor sammanslaget) på hur många som är emot IPRED:
15-29 år 62%
30-49 år 55%
50-64 år 45%
65- år 27%

Frågan som ställdes av Sifo är en smula försåtlig: “Är det rätt att upphovsrättsinnehavare via domstol ska få begära ut information om misstänkta illegala fildelare från internetoperatörer?”
Upphovsrättsinnehavare än inte upphovsmän – inte artister eller andra konstnärer – utan det är film- och skivbolagen. Det kunde ha gjorts tydligare i frågan. Det där med domstol låter betryggande, men eftersom ingen polisundersökning behövs är det alltså bolagen som står för domstolens beslutsunderlag. Också det kunde vara tydligare. “Misstanken” är alltså helt och hållet bolagens.

Generationsfråga
Nå, hur som helst framgår det allt tydligare att fildelning och makthavarnas strid mot den är en generationsfråga. Unga människor fildelar mycket mer än gamla, som knappt begriper sig på saken. I undersökningen var det hela 39% av alla från 65 år som svarade “Vet ej”.

Bland unga är inställningen betydligt mer positiv till fildelning – mer än vad som framgår i denna undersökning. Så det är som flera sansade politiker har uttryckt det: Vi kan inte göra en hel ny generation till kriminella.

Det föråldrade samhället slåss med näbbar och klor mot förändringen. De kan knappast segra, och de kommer inte att hyllas av sina efterkommande för det, men de ställer till en hel del onödiga konflikter, orättvisor och frustrationer på vägen.
Deras hårdnackade vägran att finna lösningar i samförstånd är deras egen dom över dem själva.

Här skriver Svenska Dagbladet, DN, Aftonbladet och Sydsvenskan om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning.

Dålig science fiction som religion

Scientologerna är förtegna om sin mytologi. Det är lätt att förstå varför – den är inte särskilt imponerande, inte heller som science fiction. Man förstår varför kyrkans grundare, L Ron Hubbard, inte slog igenom som science fictionförfattare.

De hemliga lärorna inom Scientologin har ändå läckt ut. Nu har de delvis bekräftats av en höjdare i Scientologikyrkan.

Där berättas om Xenu som för 75 miljoner år sedan härskade över 76 planeter, däribland jorden, och deras triljoner thetaner, som han kunde styra med tankekraft.
Flera miljarder oppositionella thetaner skickades till jorden och sprängdes med en massa vätebomber i vulkankratrar. Själarna efter dessa rymdvarelser består dock, och kan smita in i våra kroppar där de skapar allehanda sjukdomar.

L Ron Hubbard (1911-1986) var science fictionförfattare innan han grundade Scientologikyrkan. Det märks på dess hemliga mytologi, som han själv skrev ihop. Men inte är det mycket till science fiction.
Det är lätt att förstå att han gick över till religion – men betänkligt att han hade så mycket större succé med det, fast han uppenbarligen inte hade några bättre idéer där.

Litteraturen är full av science fiction som vida överglänser L Ron Hubbards böcker. Men även världens religioner dräller av myter och kosmologier så mycket mer fascinerande än hans.
Hubbards kyrka kan bara locka människor som läst alldeles för lite mytologi och science fiction.
Där ser man vad farligt det är med okunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om scientologi, L Ron Hubbard.

Idéer om en ny tidning

Jag har gnällt mycket på pressen och dess oförmåga att anpassa sig till den nya mediasituationen. Särskilt hårt har jag gått åt Sydsvenskan för dess förnyelse som inte blev något nytt. Så nu är jag illa piskad att komma med några egna idéer om förändringar jag tror på. Upp till bevis, liksom.

Jag koncentrerar mig på morgontidningarna, som prenumeranter får i brevlådan och slår upp till frukosten, men mycket av det jag säger nedan gäller också för kvällstidningar och andra former av dagstidningar – såväl på papper som på nätet.

Nyhetsportal
Först och främst måste pressen verkligen acceptera tanken på att inte längre ha monopol på nyhets- och åsiktsförmedling, inte ens dominera detta. De behöver därför fråga sig på allvar vad de i framtiden kan vara bäst på.
Jag tror att det är ett vaket urval av nyheter och saklig presentation av dem.

Internet är en djungel som kan vara ogenomtränglig och oöverskådlig. Pressen kan bli bäst på att ge den kompetenta och tillförlitliga överblicken.
Pressen kan vara nyhetsportal, såväl på papper som på nätet. Sakliga journalister gör ett urval och slussar läsarna vidare till fördjupning på tidningens egna sidor och på nätet.

Detta är nog inte ett dugg kontroversiellt som målsättning för pressen, men det har i mina ögon en del konsekvenser som tidningarna ännu inte verkar förstå, eller ens vill förstå.

Bort med Storebror
Pressen är genomsyrad av en storebrorsattityd – både i sitt sätt att predika för allmänheten, som om det var gudsord, och i sitt sätt att banalisera för allmänheten, som om vi vore mähän.
Det måste väck. Annars har pressen ingen chans att överleva.

Det betyder bland annat att ledarredaktionerna måste skrotas. Tidningarna ska inte tala om för oss vad vi borde tycka politiskt. Det hämmar bara deras kritiska politiska bevakning. De ska inte ha en politisk grundsyn de propagerar för – typ “oberoende liberal”, vilket är ett sådant hyckleri att det bara förtjänar att skrattas åt.
De politiska ställningstagandena är det läsarna som själva ska stå för.

Det hindrar inte politiska opinionsartiklar – men de ska inte skrivas av en fast tidningsstab eller deras kompisar, utan variera efter ämne och medialt intresse. Och de ska inte på minsta sätt ersätta den journalistiska presentationen av fakta.
Politiker ska inte få presentera sina beslut genom oemotsagda opinionsartiklar. Inte heller några andra makthavare – från näringsliv, universiteten eller vad det kan vara.

Fakta och kommentar
Tidningarna måste hålla isär fakta och kommentar. Deras huvudsakliga uppgift är det förstnämnda. Kommentarer och tyckanden är sekundärt och får aldrig ersätta fakta. Det ska heller aldrig skrivas av samma person.

Nu dräller alla journalistiska media av “sakkunniga”, som pladdrar om vad som “egentligen” ligger bakom olika politiska eller andra händelser – men det är blott journalister som inte har orkat leta upp sakkunniga utanför sina redaktioner, eller vill slippa omaket att samla uppgifter från flera källor.

Det är en sjuklig lättja på redaktionerna och det leder till ett väldigt svamlande. Journalister ska borra fram fakta, de ska inte spekulera och fantisera.

Kommentarer och spekulationer ska i stället andra inbjudas att komma med – och det måste varje gång tydligt framgå vilka kunskaper och erfarenheter dessa utgår ifrån. Kommentarerna ska vara extramaterial, inte ett sätt att framställa nyheter och fakta.

Och det ska aldrig vara bara en kommentator i en angelägen fråga, utan hänvisningar till flera, från olika ståndpunkter. Om inte det går att uppbringa är det bättre helt utan kommentarer – kommenterandet sker ändå med största och mesta variation på internet, utanför tidningarna.

Alltså: tidningarna ska presentera nyheter faktamässigt och så neutralt det bara går. Sedan kan de hänvisa till debatt, kommentarer, olika tyckare – även inkludera några sådana på sina sidor, bara de hålls tydligt isär från journalistiken.

Allmänjournalistik
Journalister ska inte leka experter, för det är de inte – även om de koncentrerar sig på ekonomi, sport, kultur eller vad det kan vara. De ska blott vara experter på att vara journalister, alltså att sakligt belysa nyheter, ställa läsarnas frågor och rota fram svaren på dem.

Så fort journalister anser sig speciellt skickade att bevaka blott ett visst fält blir de genast påverkade av den syn som råder där, dess “paradigm”.

Politiska journalister ändrar glatt nyspråk efter politikernas dekret och tror ändå att de avslöjar dem. Vetenskapsjournalister har en närmast religiös tro på en positivistisk vetenskapssyn och på forskningens ofelbarhet. Ekonomijournalister tror att “marknaden” är en grundlag och att börsen strävar efter balans. Nöjesjournalister tror att folk vill ha vad Bert Carlsson producerar och att kändisar är vår tids helgon, medan de själva tror sig veta att riktig musik bara kan framföras av gubbar i svart skinnjacka. Kulturjournalister är säkra på att poesi är den överlägsna litterära formen, speciellt när den ges ut av Bonniers. Och så vidare.

Journalister ska pyssla med allmänjournalistik, eftersom de ska serva läsare med ett allmänintresse. När de specialiserar sig blir de bara trångsynta och låter sig luras av dem de bevakar, eftersom det blir deras närmaste umgänge.

Det kan betyda att de förlorar sitt kontaktnät och inte får veta så mycket “mellan oss” och annat skvaller – men de vinner självständighet och en vakenhet på vad det egentligen handlar om. Och snabbt innebär det att makthavarna måste meddela sig tydligt, eller bli evigt missförstådda (snarare avslöjade).
God journalistik ser inte olika ut för olika ämnesområden. Därför borde alla journalister rota i allt. Då blir deras redogörelser också begripliga och intressanta för alla.

Variera recensenter
Recension är att jämföra med kommentar, som jag skrev om ovan. Det har sina poänger även i framtidens tidningar, men bara under vissa förutsättningar.

Det måste vara ombyte på dem! Att år efter år läsa samma recensent som kommer med samma trötta principer för vad som är bra eller dåligt inom samma genre – det är både trist och fördummande. Hur ofta som helst är det uppenbart att recensenten själv har tröttnat på sin uppgift och bara längtar tillbaka till hur det var i världen dessförinnan.

Tidningarna ska inte ha fast anställda recensenter, för de sitter till pension och blir bara tråkigare för varje år. Redaktionerna ska över huvud taget inte ha några “experter”, vilket deras recensenter låtsas att de är. Tidningarna ska inte predika något slags åsiktsmall, utan presentera den vidd som råder inom något så personligt som tyckande.

Dessutom blir det väldigt fel med specialiserade recensenter eftersom läsarna sällan är på samma sätt koncentrerade på en konstform eller genre. Läsarna är allätare, så de har mest glädje av allätares åsikter om böcker, film, musik, krogar, vad det kan vara.
Det gör en väldig skillnad både i upplevelsen och hur den formuleras. Recensenters attityd ska vara den nyfikna allmänhetens, inte experternas eller kulturproducenternas.

Det löser man med frilansskribenter, men inte så träigt att några få sådana skriver tidningens alla recensioner år efter år, utan genom att tidningens redaktion sprider gracerna – aktivt letar upp olika skribenter för vitt skilda uppgifter. Gärna lite tombola.

Det skulle friska upp denna förstelnade konstform vidunderligt om tidningarna experimenterade mer och släppte på sitt konventionella tänk. Recensenter behöver vara duktiga på att säga något intressant om en kulturupplevelse – oavsett av vilken sort. Ju mer de tycker sig kunna om en genre, desto mindre av den omedelbara upplevelsen släpper de in. De använder lathund i stället för att ta upplevelsen till sig.

Hitta spänstiga skribenter och sätt dem på att tycka om något annat än det de kan verka mest rustade för. Byt dem ofta. Leta efter nytänkande.

Meningen med recension är inte betygssättning, för det är bara gammalt storebrorstänkande. Läsarna ska själva sätta betygen, det är inte tidningens sak.
Vad recensenterna kan göra, om de kan tänka och skriva, är att sätta ord på upplevelser, formulera i text vad konst kan förmedla. De bästa recensionerna är alltså konstverk de också, men de förmedlar vad annan konst föder i recensenten.

Konst av alla de slag är sådan att den inte har skildrats innan något har sagts om hur den har upplevts av sin publik. Recensenten ska vara en person ur publiken – personlig och välformulerad, men ändå inte mer än en i publiken.
Den recensent som anser sig vara proffspublik har förlorat den förmågan.

Skrota fasta avdelningar
Tidningarna blir bara mer och mer uppdelade i fasta avdelningar och underavdelningar, som blott bevakar sitt lilla ämne. Det leder till slentrian och tristess på hur många sätt som helst. Dessutom leder det till journalister som anser sig vara “experter”, eftersom de i regel bara skriver inom en enda avdelning eller utifrån dess tema.

Värst av allt är att det leder till en kvantitativ syn på nyheter. Man behöver fylla ett visst antal sidor med sport, ekonomi, lokala nyheter, nöjesbevakning, rikspolitik och så vidare – fast det i verkligheten skiljer sig betydligt från dag till dag vad som förtjänar uppmärksamhet, och hur mycket.

Det blir riktigt fånigt när vissa dagar i veckan vigs åt vissa teman, som om det just dessa dagar var särskilt viktigt med de ämnena. Rent nonsens. Dagstidningar ska skapa mening utifrån vad som sker varje dag.

Indelningen i avdelningar och underavdelningar är bara för tidningarnas och redaktionernas egen bekvämlighet. De har ringa mening för läsarna. Även om man som läsare endast är intresserad av t.ex. film, betyder inte det att man bara vill läsa om det på fredagar.
Och hur många läsare är bara intresserade av film?

Ofta blir det väldigt fel nyhetsmässigt. Nyheter får vänta för att de sker “fel” dag, andra nyheter ignoreras för att det är för långt kvar till “rätt” dag. Ibland är nyheten så stor att man måste ta den samma dag, fast den hör hemma i någon underavdelning som kommer en annan dag, och då blir det bara rörigt.

Allt det där med underavdelningar leder till föga annat än ett slappt och konventionellt journalistiskt tänkande. Dessutom skapar det redaktioner som gör sig till experter och därför förlorar den allmänjournalistiska förmågan. Bort med det.

Ordna strikt efter nyhetsvärde
En tidnings innehåll bör inte ordnas på annat sätt än efter nyhetsvärdet på varje artikel. Förstasidan visar i korta sammandrag vad som är viktigast, och sedan bör artiklarna följa i precis den ordning som deras angelägenhet och intresse motiverar. Oavsett ämne.

Redaktionen får gärna ta en hetlevrad diskussion inför varje pressläggning, där redaktörer kohandlar och slåss för sina synpunkter. Det är hälsosam konkurrens.
Om det är en kulturnyhet som gjort mest väsen kommer den redan på sidan två, och är det ett sportresultat som varit sensationellt hamnar det där.
Bara nyhetsvärdet ska avgöra.

Då blir bläddrandet i tidningen en spännande resa från de största sensationerna till diverse småhändelser och bagateller. Varje läsare kan intuitivt fatta en sådan sortering.

Det blir svårare för läsare med utpräglade specialintressen, men de är i alla fall redan uppdaterade via nätet, så tidningen är inte en nödvändig källa för dem.
De kan i stället som alla vi andra via tidningen få en smidig genomgång av vad dess redaktion anser vara viktigast idag – och med tips till fördjupning och fortsättning på varje nyhet, inom eller utom tidningens sidor.

Ooops!
Det här blev väldigt långt, så jag får hejda mig. Berätta gärna i en kommentar hur ute och cyklar jag må vara.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, gammelmedia, tidningar.

Det bidde ett byte av klänning

Det är som att skjuta på sittande fågel, men jag kan inte motstå att påpeka: Redaktören för Sydsvenskans söndagsbilaga har bytt klänning. Därmed gör hon sig till lysande exempel på vad det blev av Sydsvenskan förändring, som de själva gjorde så mycket väsen av på förhand – ändrad yta, oförändrat innehåll.

När det var premiär för Sydsvenskans nya söndagsbilaga förra helgen hade dess chef Maria G. Francke den bildbyline som syns till vänster ovan. Jag skojade om hennes klädsel och vad för budskap den sände ut – och jag har hört skvallras att många andra hade lika roligt åt den.
Så redan till andra numret har hon bytt — klänning (bilden till höger). Men det är samma person, samma mossiga smak och samma förutsägbara innehåll.

Francke är därmed en talande symbol för hela tidningens metamorfos. Det blev lite annorlunda yta, men innehållet är detsamma.
Det är djupt otillräckligt, inte bara med tanke på hur sturskt Sydsvenskan i förväg ropade ut sin i ett år planerade förändring – utan också med tanke på vad som behövs i denna morgontidningarnas största kris någonsin.

Vad för kläder ska chefredaktören Daniel Sandström byta till, för att illustrera förändringen som inte blev av? Han får nog snarare byta jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

Pressen och politikerna som sängkamrater

Sydsvenskans ledarredaktion har denna gång givit sitt årliga “Europapris” till Margot Wallström. Hon må vara en ovanligt förtjänstfull politiker, men pressen ska inte gulla med politikerna på detta sätt. Det hämmar dess möjlighet att granska och kritisera dem.

Det är förstås särskilt allvarligt när hela ledarredationen binder upp sig med ett pris och en hyllning till en politiker, som dessutom är en av de mäktigaste i hela EU-apparaten.
Vad tidningens medarbetare än själva påstår, gör det att de drar sig för att i nästa stund eventuellt upptäcka allvarliga tillkortakommanden hos samma politiker.

Tyvärr handlar priset uppenbarligen mest om att tidningen vill sola sig i makthavarnas glans. En titt på tidigare års vinnare av Sydsvenskans Europapris understryker såväl detta som hur galet det har gått. Där finns t.ex.:
1988: Percy Barnevik
1991: Anita Gradin och Ulf Dinkelspiel
1994: Odd Engström
1996: Carl Bildt
2001: Göran Persson
2003: Marit Paulsen
2004: Hans Cavalli-Björkman

Allihop ovan är eller var makthavare som tidningen verkligen inte borde ha bundit upp sig till på något enda vis.
Sydsvenskan tillåter inga kommentarer på nätversionen av sin artikel om årets pristagare. Ledarredaktionen vill inte ha sina åsikter ifrågasatta av läsarna.
Det är lätt att förstå varför.

Sydsvenskan är långt ifrån ensam om denna form av vänskapskorruption. Flera dagstidningar dräller ur sig diverse priser till makthavare eller artister eller andra mediaprofiler, som tidningarna egentligen ska ha möjlighet att kritisera helt fritt.
Det är dålig pressetik, och det leder ofelbart till dålig journalistik.

Opera och blues – inte ett dugg schlager

Det blev disco i operaversion som vann årets svenska Melodifestival och en riktigt blå blues kom tvåa – enbart tack vare publikrösterna. Riktigt kul! Svenska folket visar att de är less på schlager.

De jurygrupper runt om i landet som av någon skum orsak fortfarande får vara kvar röstade åt fanders (och helt förvirrat hit och dit). De inbillar sig att de begriper vad för låtar som kan vinna Eurovision Song Contest – och de har inte bara fel för jämnan, de har dessutom en erbarmligt trist syn på musik.
Gräv ner dem för gott!

Publikens röster föll betydligt roligare. Etta blev La voix med operasångerskan Malena Ernman – ett i och för sig rätt enfaldigt discobeat, men lustigt iscensatt med Malenas obekymrade dans över oktaverna. Nästan lika långt från schlager som publikens tvåa: Caroline af Ugglas Snälla snälla, en smäktande rhythm’n’blues som vinner varje gång man lyssnar på den.

Jag tror att båda skulle ha en utmärkt chans att vinna i Eurovisionsfinalen, så det är synd att Sverige bara får ha ett bidrag. Nå, operasångerskan kan gå hem – om hon bara inte gör som the Ark här om året, och lägger band på sig. Hellre överdriv överdrifterna, och den europeiska publiken kommer att glädjas.

Jag är riktigt förtjust över publikresultatet. Tala om markering – de två låtar som avvek mest från schlagerstandarden blev etta och tvåa. Tydligare kan det inte sägas. Det är på tiden att Melodifestivalen befrias från korruptionen – såväl den på SVT som i allt mygel runt omkring.

Låt det bli en sångtävling där alla bidrag deltar på lika villkor. Ingen hemlig bakväg för skivbolagens låtfabriker och nickedockor till artister, ingen jury av påstått kompetent folk som gör urval som alla vi andra stönar över. Det är bara mygel och bluff.
Riv fördämningarna, släpp musiken fri.
Och passa på att byta ut alla stofiler i pressen som inte har bättre vett än att sjunga med i schlagerkören, hur de än försöker gömma det bakom ansträngd ironi.

Men den största musikaliska upplevelsen i TV-programmet var absolut Moto Boys version av förra årets vinnarlåt. Han är riktig musik och riktigt artisteri.

Aftonbladet skriver här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Sydsvenskan här, här och här om Melodifestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen.

Ugglas är en Uggla men ingen Joplin

Caroline af Ugglas ser ut att ha en chans i kvällens svenska final på Melodifestvalen. Det var svårt att föreställa sig i förväg, och rätt kul bara det. Hon är uppfriskande annorlunda – för att vara schlager.



Hennes låt Snälla snälla snälla är ren och skär rhythm’n’blues, så till den grad att den knappt kan kallas en ny komposition. Men inom den genren är det knappast nödvändigt.

Texten är förstås på samma tema som är närmast obligatoriskt för genren: olycklig kärlek. Den innehåll en del gräsliga plumpheter, såväl vad gäller innehåll som rim. Vad sägs om:

Stanna kvar hos mig
för jag behöver ju dig

Eller det minst lika kryckiga:

Jag ber dig snälla låt mig inte sitta ensam här
medans du är där

Ändå är det härligt uppgfriskande med en sådan anti-artist bland Melodifestivalens påfåglar. På den punkten påminner hon väldigt mycket om en annan Uggla.

Själv vill hon dock uppenbarligen påminna om en helt annan artist, som hon skamlöst plankar på alla sätt: Janis Joplin.
Men det är ett plagiat som inte kan gå vägen, eftersom originalet är så vidunderligt bländande och gripande.
Vilket torde bevisas. Jag låter henne tala för sig själv, med den klassiska sången Summertime i en inspelning från Stockholm 1969:



Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, om Melodifestivalen.

Läs även andra bloggares åsikter om Caroline af Ugglas, Melodifestivalen.

Sydsvenskan är långsammast på internet

Det går långsamt för Sydsvenskans nya nättidning trots att förändringarna, som förberetts i ett år, framför allt avsåg att förbättra nätupplagan. Farliga fumligheter – läsarna på internet är en otålig skara.

Det dröjer numera oacceptabelt länge innan många av papperstidningens artiklar hamnar på nätet – även om de uppenbart har skrivits långt i förväg. Och när de kommer är de ofta svårfunna, eftersom de gömmer sig under en räcka länkningar som inte alltid är särskilt logiska.

Kommentarmöjligheterna fungerar långt ifrån överallt (just nu verkar de vara helt avstängda) och Twinglylänkarna till bloggosfären har fortfarande inte kommit igång.

På internet är det farligt med sådana tabbar och dröjsmål. Läsare söker sig till andra informationskällor och kan mycket väl stanna där, även när Sydsvenskan har löst problemen.

Framför allt är det illavarslande att den satsning som Sydsvenskan bedömde som viktigast – den på nättidningen – är den som fungerar sämst efter förändringen den 7 mars.
Det är bara precis en veckan sedan, men på internet är en vecka en evighet – allraminst.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

SEB backade – när kursen föll

SEB har plötsligt backat från beslutet att drastiskt höja ledningens löner. De var säkert överraskade av alla protester i media och på internet, men sådant har näringslivets toppar förut struntat i. Av större betydelse var nog dagens stora kursfall för SEB-aktien. Det skrämmer direktörer.

Under fredagen backade SEB-aktien så mycket som 10% – betydligt mer än någon annan bank. Inte ens Swedbank kom i närheten, trots sin fortsatta kris – dess aktie föll 4%.

Kl. 18.45 (en dryg timma efter börsens stängning) publicerade SEB:s ledning ett pressmeddelande om att inte ändra “baslönen” från 2008. De pekar framför allt på önskan att uppfylla kraven för att få bankgarantin:
”Ledningen i SEB har i samförstånd med styrelsen i dag beslutat att avstå från sina lönedelar överstigande den fasta baslön som gällde 2008. Med de gjorda förändringarna uppfyller SEB garantiprogrammets krav avseende ersättning för bankens högsta ledning.”

Observera formuleringen om att “avstå från sina lönedelar” – som om det vore en storslagen uppoffring, som om de därmed vore hjältar. I själva verket har de visat sig vara skurkar men blev haffade med brallorna nere.
Vilket hyckleri!

Och det är inte att lita ett dugg på. Det där med “baslöner” låter skumt. De vill förmodligen därmed ge sig själva möjlighet att kompensera sig så fort ovädret har blåst över. De kommer bara att kalla det något annat, när de tar för sig lika oförskämt som alltid av kakan.

Jag skrev om SEB:s oförskämda löneökning här.
DN skriver om SEB:s beslut här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om SEB, bankgarantin, finanskrisen.

Sydsvenskans nöjesfredag är inte ett dugg kul

Idag var det premiär för Sydsvenskans nya fredagstema nöje, eller vad de tänker sig att det ska kallas. I tidningen står det “FREDAG”, vilket säger allt och intet. Lika identitetslöst är innehållet.

Tyvärr har deras nätupplaga inte alls hunnit med. För att vara en förändring planerad i typ ett år är det märkligt trögt där, med på tok för många buggar. Det bör de skämmas för.

Men nu till fredagstemat. Det är fem sidor i papperstidningen, allihop löjligt förutsägbara och slentrianmässiga. Med den där erbarmligt ansträngt ungdomliga profilen som klingar så falskt, och en nivå som gör föga mer än att förolämpa läsaren med förutfattade meningar om hans eller hennes IQ.
Kort sagt: ungefär detsamma som gamla Dygnet Runt.

Klubb och klubb och klubb
En “playlist” av någon hipp klubbgestalt i regionen, med diverse jönsiga rekommendationer för hur fredagskvällen bör tillbringas och en topp-tio-lista med dansvänliga låtar. En text om ett dansmusikband som ska uppträda på Debaser. En rörig samling kortrapporter om diverse “spontankultur” på stan med löjligt sökt betygssättning i form av tårtdiagram. Notiser om klubbar, en krönika plus tips om klubb-Malmö, en “fredagspanel” där Sydsvenskans medarbetare tipsar om musik, klubb, konst, scen och film. Och så Bong – i ständigt förfall.

Jag är riktigt less på dessa tips till läsarna, som aldrig klarar att lyfta från det mossiga, eftersom tidningens medarbetare är så lagom vakna efter för många år i ett von-obenperspektiv. Vem bryr sig t.ex. om vad för teaterpjäser torrbollen Per Svensson rekommenderar, eller vilken musik den multipelt övervintrade Håkan Engström hyllar, som aldrig tagit något allvarligare än sin egen attityd?

Framför allt är det rent stötande att tidningen med denna spelaruppsättning tror sig kunna fånga det nya och spännande. När de sätter sig ner och spånar om vad läsarna borde söka upp är det inget annat än journalistisk lättja: tyckande i stället för letande.

Gammelmedia borde skriva för vuxna
Gammelmedia sjunger på sista refrängen. Trötta och lata journalister låtsas att de är värdefulla smakråd åt en generation som har sprungit långt förbi dem och har helt andra kanaler till vad de vill ägna sin tid och sin passion.

Om en morgontidning som Sydsvenskan ska ha en framtid alls, bör de ge upp ambitionen att låtsas trendig – i alla fall med fast anställda medarbetare som har sin ungdom begravd i en fjärran forntid de inte kan få i repris.

Morgontidningarna har inte den kvickhet och vakenhet som ungdomar idag kräver. Därför borde de i stället satsa på att skriva eftertänksamt och kompetent för läsare som blivit fullvuxna och precis som journalisterna själva har slutat springa på klubbarna (när de inte måste göra det i jobbet).

Morgontidningarna har så gott som inga prenumeranter under 35 års ålder. Det är naturligt i interneteran, så i stället bör de satsa på att få alla att börja prenumerera när de väl har fyllt 35. Bara om de skriver läsbart för 35-åringar kan de hoppas på respekt även från yngre läsare, som inte har samma åldersnoja – men inte står ut med spelad ungdomlighet.

Som de nu håller på, med fjantigheter och slappheter som i Sydsvenskans nya fredagstema, lär de aldrig få några nya prenumeranter, utan bara se sin läsarskara tyna bort.

Bong en lekstuga
Bong är ett typiskt exempel på hur gammelmedia har förlorat självkritiken och kraften att göra vad de fortfarande skulle kunna vara bra på: den seriösa journalistiska udden och spetskompetensen.

Under mina tolv år som Bong var det uppenbart att samtliga jag hade att göra med på Sydsvenskans nöjesredaktion ansåg att de själva skulle kunna göra jobbet minst lika bra, förmodligen bättre, för att de minsann hade ätit på krogen och visste vad de gillade.

När jag slutade passade de förstås på att för sig själva bevisa saken, genom att ha lekstuga under samma signatur – med diverse pinsamma floppar som resultat. Det var redaktörer och deras kompisar som lekte Bong, skyddade bakom krogrecensentens anonymitet. Gratis middag och ett frossande i överdriven självbild. Recensionerna blev därefter.

Därför blev det efter mitt avsked från jobbet så gott som uteslutande finkrogarna som besöktes – det är ju mycket glassigare än att gå på syltan om hörnet. Och nästan inga luncher, för då kan man inte pytsa i sig alkohol på tidningens bekostnad.

Senaste Bongrecensionen är över Madklubben i Köpenhamn, trots att de nu också satt igång en “Bøng” just för bevakning av krogar i Köpenhamn. Den röran är knappast för läsarnas fromma, utan för redaktörernas egen förlustelse.
Och Bong skriver som en krycka, uppenbart oförmögen att ge ord åt en matupplevelse – med Bongs egna ord ingen “jätterevolution”.

Jag tycker absolut att Bong ska sluta vara anonym, eftersom de numera låter vilka klantar som helst vara Bong, skyddade bakom anonymiteten. Det är förfärligt ohederligt mot läsarna, även mot krogarna, som förtjänar seriös behandling.

Jag vet att Sydsvenskan är rent hysteriskt mån om signaturen Bong, som jag hittade på och vårdade under tolv år. Jag tar fräckt åt mig en stor del av äran för att signaturen blev så aktad och ett så uppskattat inslag i tidningen. Men lita på att redaktionen inte håller med mig om det.
Nu kör de glatt Bongs renommé i botten, och kommer fortfarande aldrig att medge att krogrecension kräver en annan kompetens än de själva äger.

Inbillningssjuka
Man får väl förstå att Sydsvenskan med sitt provinsiella tänkande inte hittar de mest bländande skribenterna, men det som gör tidningen eländig är att dess redaktion inte alls förstår det, utan mal på i sin egen lilla skyddade verkstad och vägrar att lyfta blicken en enda aning.

Deras trångsynthet är till deras eget skydd, så att de kan fortsätta gotta sig i sin inbillningssjuka och låtsas att det är internets fel att de förlorar betydelse.

Nej, det är den förslappade journalistiskens fel att pressen dalar i betydelse. Förr fanns inga alternativ, så allmänheten var så illa tvungen att fortsätta se världen genom dagstidningarna. Men nu behövs de inte – så antingen växer de upp på riktigt, eller har de bara ättestupan framför sig. Om de har tur så lär de själva ha gått i pension innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Bong, journalistik, gammelmedia.

Mjölk och kapitalismens kamp mot valfrihet

Coop gav bara upp till hälften inför motståndet mot Arlas mjölk i skånska butiker. De förbjuder inte Skånemejeriers produkter – men de bygger om butikerna för att passa enbart Arla. Detta är ett tydligt exempel på hur kapitalismen strävar mot monopol och bort från valfrihet.

Coop ger sina skånska butiker rätt att välja om de utöver Arlas produkter också vill ha mjölk från Skånemejerier – men alla butiker ska byggas om för att passa Arlas leveranser och sortiment, så i praktiken har butikerna inget särskilt fritt val.
Det blir så bökigt och krävande för dem med dubbla sortiment att det förmodligen med tiden måste ge upp den saken i alla fall.

Kapitalismen
Kapitalismen brukar hylla sig själv som systemet som leder till valfrihet. Men denna valfrihet begränsar de så fort de har chansen. Kapitalism handlar egentligen bara om att maximera profiten och det gör man lättast genom att begränsa urvalet. Det gäller även Coop, fast det är ett kooperativ (såsom Arla och Skånemejerier) – de agerar som fullblodskapitalister på en kapitalistiskt styrd marknad.

Helst vill de stora företagen – oavsett bransch – att alla konsumenter bara köper en och samma produkt. Det blir allra enklast och billigast för företagen.
Det är drivkraften bakom företagsuppköp för att slippa konkurrenter, bakom begränsningar av urvalet, bakom stora leverantörers tryck på butikerna att bara ha just deras produkter i sortimentet, och så vidare.

Monopol
Kapitalismen strävar inte alls mot valfrihet, utan mot begränsningar och monopol. Vårt samhälle behöver starka motkrafter och skarpa antitrust-regler för att motverka denna ständiga tendens i näringslivet.
Det har vi inte.

Därför har nästan alla datorer på vår planet samma operativsystem, varje köpcentrum i Sverige har ungefär samma butiker, varje livsmedelsbutik så gott som samma sortiment som varje annan livsmedelsbutik. Därför har vi bara en handfull banker i Sverige, med ytterst små skillnader i villkoren de ger sina kunder, och därför är de svenska tidningarna fördelade på allt färre ägare, trots den uppenbara risk det utgör för åsikts- och yttrandefriheten. Därför är det ett litet antal människor som i praktiken styr över hela den svenska börsen, som trots sin makt opererar så gott som helt utanför demokratisk kontroll.

Karl Marx, som verkligen inte är inne nu för tiden, förutsade allt detta på 1800-talet. Jag tror inte att kommunismen är något lysande alternativ, men det hindrar inte att Marx ekonomiska teorier är hur sanna som helst – och bör beaktas.

Jag har skrivit om mjölkkriget här och här. Sydsvenskan har skrivit om det här.

Läs även andra bloggares åsikter om ARLA, Skånemejerier, Coop, kapitalism, Karl Marx.

Bong har blivit Bøng i Köpenhamn

Sydsvenskan har startat en bevakning av Köpenhamn med diverse nöjestips – och krogrecensioner under signaturen Bøng, till skillnad från den klassiska Bong. Rätt kul – men alltför kortfattat.

Martin Andersson sköter denna Köpenhamnsspecial, som kommer varje torsdag. Det var honom jag hade till redaktör när jag var Bong, de första tio åren på ett ungefär. Han måste vara en av de flitigaste arbetsmyrorna på Sydsvenskan – se bara alla filmrecensioner han hinner med, såsom hela DVD-bevakningen. Skriver käckt gör han också.
Jag imponerades särskilt av att han var tillgänglig så gott som 24/7. Vilka fast anställda människor är det, oavsett yrke?

Den här lättsamma Köpenhamnsbevakningen är nog precis Martins kopp te, eller annan valfri dryck.
Men med Bøng måste de allt höja ambitionsnivån om det inte bara ska bli fånigt.

Den korta första texten i dagens tidning om krogen Café Sommersko säger inget mer om maten som serveras än att den är “till full belåtenhet”.
De klagar på att servitören inte frågade hur de ville ha köttet stekt, men berättar inte ens hur det blev. Om det var mitt i prick så tar det loven av kritiken.

När jag var Bong snackades det lite om att ha en särskild “poppigare” krogrecensent för Dygnet Runt, då bilagan skulle bli trendig gratistidning och locka unga läsare. Denna recensent skulle i så fall få signaturen Bongo. Också lite kul, men det blev inget med den saken.

Inte kan de mena att Bøngs korta substitut för krogkritik ska bli Sydsvenskans enda bevakning av danska krogar? Det finns många pärlor där som förtjänar ordentliga recensioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Bong, Bøng, Sydsvenskan.

Coop ger sig om mjölken – till hälften

Nu har Coop meddelat att de ämnar återinföra Skånemejeriers mjölk i sina butiker. De massiva protesterna i bloggar och Facebook tog skruv. Men de ger inte upp Arla helt.

Stoltheten hos Coops chefer spökar säkert när de säger att de inte slutar med Arla, utan kompletterar med mjölk och annat från Skånemejerier i sina skånska butiker. De är uppenbart dåliga förlorare, men strunt samma om den skånska mjölken kommer tillbaka.

Jag skrev om saken här: XBong om mjölk, men min blogg gjorde förmodligen ytterst ringa skillnad i jämförelse med den snabbt växande gruppen på Facebook i samma ärende. Den har just nu 9.639 medlemmar!

Netto nästa...

Läs även andra bloggares åsikter om Coop, Skånemejerier, Arla.

Bankerna i etisk bankrutt

SEB har höjt lönerna för sina toppchefer, fast det innebär att de inte kan ta del av bankgarantin – och retar gallfeber på oss alla. Hur många gånger ska de behöva visa sin oduglighet innan det blir räfst och rättarting?

Det är inget annat än ansvarslös spekulation som har skapat pågående finanskris, och den är inga andra än just de extremt överbetalda ledningarna ansvariga för. Det bevisar de igen med denna oförskämda höjning av de egna lönerna.

De påstår ideligen att de måste ha bra betalt för att inte sticka någon annanstans – vart nu det ska vara – och för att deras kompetens motiverar det.
Kompetens?
Kris på kris på kris i finansvärlden, varje gång orsakad av ansvarslösa ledningars enfaldiga beslut och hetsjakt på kortsiktig vinning. Vad då för kompetens?

Om inte statliga stöd till fantasibelopp då och då kastades in skulle alla dessa jätteföretag vara bankrutt idag.

Vi behöver komma bort från spekulationsekonomin, från företagsledningar som bara tänker på sig själva i en vänskapskorruption som är rena ormgropen, från samhällets beroende av vad dessa falskspelare med George Orwells nyspråk kallar “marknaden”, som om det vore fråga om okuvliga naturlagar.

Vi behöver grundläggande regler för kapitalismen som den inte kan gå runt eller ignorera, och vi behöver kunna döma och straffa de ojämförligt största förbrytarna mot välfärden.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här, om SEB:s oförskämda lönelyft för ledningen.
Läs även andra bloggares åsikter om SEB, bankgarantin, finanskrisen.

Guds plats i hjärnan

Amerikanska forskare anser sig ha hittat de delar av hjärnan som gör oss mottagliga för religiositet och en tro på gud. Men det är risk att de ha gått vilse i hjärnan. Så enkelt är det inte.

De har bett försökspersoner att tänka på gud och religiösa ting, och då konstaterat aktivitet i vissa delar av hjärnan. De menar också att dessa områden börjar arbeta så snart man varseblir något mystiskt, som saknar logisk förklaring. Även moralfrågor gav utslag i samma delar av hjärnan.

Det må vara hänt – även om andra forskare, exempelvis i Sverige, ifrågasätter resultaten – men vad bevisar de?
Någon del av hjärnan måste ju vara verksam när man tänker, oavsett på vad. Det hela är lite Goddag Yxskaft.

Jag tvivlar på att andra delar av de undersökta hjärnorna var helt passiva, så helheten kan lätt ha gått förlorad. Undersökningen berättar mer om forskarnas syn på hjärnan och tänkandet. De vill jämföra hjärnan med en dators hårddisk, där varje informationsstump går att lokalisera. Men hjärnan kan mycket väl arbeta mer så att säga holistiskt, i synnerhet med abstrakta frågor av stor komplexitet – där helheten, inte delarna, ger svaret.
Hjärnan måste göra det, eftersom den i själva verket inte bara är hårddisken, utan också processorn som utforskar den och dataoperatören som ger alla kommandon.

Det verkar också lite väl tillrättalagt att moral och gudstro skulle höra ihop i hjärnan. Alla gudsbegrepp är inte så hårt kopplade till moral som i de tre monoteismerna (kristendom, judendom och Islam). Gudar i många andra kulturer lägger sig inte alls i moralfrågorna.
Även bland kristna, muslimer och judar finns alla möjliga gudsbegrepp, från vad som kan kallas ren naturlag till den där gubben med vitt skägg och allt däremellan.
Ger de olika utslag i våra hjärnor? Om inte – då har forskarna använt alltför trubbiga instrument.

Nej, varken hjärnan eller gudarna låter sig naglas fast med så enkla medel. Vi vet fortfarande alltför lite om vad vi tänker – och om vad vi egentligen tänker på.

I DN:s artikel om dessa forskningsrön avslutas förresten texten med ett politiskt korrekt femininum: “Den amerikanska undersökningen visar naturligtvis inte om det finns en gud eller inte, bara att vi har lätt att tro på henne.” En modern gudsbild...
Läs även andra bloggares åsikter om hjärnan, gud, religion.

Intellektuell allemansrätt

Bloggaren Stefan Mårtensson har startat en namnlista för vad han kallar Intellektuell allemansrätt, till skydd mot myndigheternas censur och övervakning av internet. Det är ett orostecken i vår tid att detta har blivit nödvändigt.

Här är kraven som den intellektuella allemansrätten innefattar:
- Att fritt kunna ta del av material och förfoga över det för privat bruk på internet. Det är också allas rätt till information, kunskap, bildning och interaktivitet.
- Att fritt kunna röra sig i det virtuella rummet, internet. Intellektuell och interaktiv rörelsefrihet.
- Att fritt kunna vara och verka i det virtuella rummet, ha rätt till att inte ge sig tillkänna och att inte bli registrerad av myndigheter när man vistas där.
- Att få brevhemligheten respekterad oberoende av om den utnyttjas elektroniskt eller på papper.

Alltihop borde vara självklarheter, och var det – före internet. Ett nytt medium som gör dessa rättigheter tillgängliga för fler än någonsin förr får inte vara skäl att begränsa rättigheterna. Det är ju rent vansinne: Rättigheter som beskärs så fort de gäller riktigt många.

Vi måste komma ihåg att de ovanstående kraven inte är några nyheter eller några större rättigheter än allmänheten hade före internet och all den nya lagstiftning som kommit i samband med det.
Därför vore det kanske rimligare att helt enkelt slå fast att alla våra medborgerliga rättigheter också ska gälla på internet, så är den saken klar.

Men Mårtensson visar att det är dags att vi påminner oss om dessa rättigheter, som vi enligt grundlagen med mera egentligen redan har och har haft rätt länge.

I debatten får man ibland intrycket att internet skulle överskrida våra grundläggande rättigheter. Så är inte alls fallet. Det enda som har hänt är att vi genom internet har kunnat använda oss av dessa rättigheter mer än någonsin förr, vilket oroar och irriterar makthavarna. Därför har de steg för steg infört begränsningar av dessa rättigheter, just vad gäller internet.

För att vi inte ska glömma att makthavarna försöker avskaffa rättigheter som vår civilisation kämpat sig fram till genom århundraden, tycker jag det är viktigt att betona vad det egentligen handlar om:
Vi ska ha samma rättigheter på internet som vi har i övrigt.

Här är Stefan Mårtenssons blogg och här är namninsamlingen. På många bloggar kallas det också digital allemansrätt. Och det har bildats en grupp på Facebook. Mattias Bjärnemalm har skrivit en intressant och kunnig historik över hur begreppet digital allemansrätt vuxit fram.
Läs även andra bloggares åsikter om intellektuell allemansrätt, digital allemansrätt.

Upphovsrätten är inte allsmäktig

Författaren Carina Rydberg vill att The Pirate Bay tar bort en länk till en av hennes böcker, för att hon inte vill förknippas med denna webbsite. Men så har en upphovsman inte rätt att resonera om ett verk när det väl har publicerats.

Hon skriver ett argt inlägg i Expressen, där hon ondgör sig över hur illa hon anser sig behandlad av TPB och beskriver dem så här hårresande kategoriskt:
”I det publicerade material jag tagit del av, knyts Pirate Bay samman med högerextremism, rasism och annan typ av brottslighet, vilket jag finner vidrigt.”

Det är lika förenklat som att påstå detsamma om tidningen hon själv skriver i, Expressen, för att den också skriver om sådana ting. TPB kan inte göras ansvarigt för alla åsikter som strömmar igenom denna sökmotor, eller vad man ska kalla den, ej heller för alla personer som använder den eller på ett eller annat sätt har med den att göra.

Vad TPB kan sägas stå för är den på internet grundläggande principen att all information ska vara gratis tillgänglig för alla – och därför är TPB ytterst ovilligt till någon form av censur.
En sådan grundsyn borde i synnerhet en författare förstå värdet av.

Carina Rydberg använder detta argument i avsikt att förtala TPB och hon är tyvärr inte ensam om det. Dessutom påstår hon att TPB bett henne dra åt helvete, fast korrespondensen dem emellan visar att den mesta ohövligheten var det hon själv som stod för. Den finns i sin helhet här.

Men till sakfrågan: Kan en upphovsman begära att länkar till hans eller hennes verk tas bort från en webbsite? Självklart inte. Det är som att låta upphovsmannen avgöra vilka som får läsa boken eller vilka bibliotek som får ha den eller vilka recensenter som får skriva om den.
När man gjort sitt verk offentligt så har man inte rätt att avgränsa denna offentlighet.

Frågan om piratkopior på upphovsskyddade verk är förstås mer komplicerad, men inte det Carina Rydberg påstår sig vara ute efter. Vi författare har ingen rätt att bestämma vilka som får nämna och hänvisa till våra verk.

Här skriver författaren Mats Kolmisoppi sansat om saken. I tisdagens Sydsvenskan skrev Andreas Ekström (som är mycket fientlig till fildelning och TPB) ett försvar av Carina Rydberg, där han betonar att hennes krav rör den ideella upphovsrätten och ej den ekonomiska – men det är en missvisande förenkling, som han inte ett dugg har begrundat konsekvensen av. Här är hans text i tidningens nätversion.
Läs även andra bloggares åsikter om Carina Rydberg, The Pirate Bay, upphovsrätt.

Klimatfrågan är politik även bland forskare

Klimatprognoserna blir allt osäkrare, ju mer data som samlas. Det bekänner forskarna i en klimatkongress som just startat i Danmark. Ändå får ingen enda kritisk forskare vara med bland de 1600 inbjudna.

Det finns en lång rad forskare som ifrågasätter att det varmare klimatet ska vara orsakat av människor. Vi har ju bland annat haft en värmeökning sedan lilla istiden för några hundra år sedan, alltså långt före våra omfattande koldioxidutsläpp.
Ändå säger Catherine Richardson från Köpenhamns universitet, som arrangerar konferensen:
”Vi vill inte diskutera den lilla möjligheten och därför är skeptikerna inte inbjudna.”

Det är så långt från ett vetenskapligt synsätt man kan komma. Olämpliga teorier och oönskade förklaringar portas.
Klimatfrågan har blivit storpolitik, snudd på religion, men har i samma grad upphört att vara vetenskap.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, klimatkris.

Dockor fjärran från Barbie

Jag tänkte följa upp mitt inlägg om Barbie med några exempel på dockor från svunna tider, som jämförelse. Men då hittade jag Marina Bychkovas dockor. De är såväl samtida som svävande i ett tidlöst sagolandskap.

Marina Bychkova är född 1982 i Sibirien och bor numera i Vancouver, Canada. Sina dockor presenterar hon på hemsidan Enchanted Doll.

De är inte alls så anatomiskt fega som Barbie och hon räds inte att leka med erotiska teman. De utgör snarast ett frosseri i sensualism, som ett slags sagofigurer för tonåringar.

Skönhetsidealet känns igen från den androgynitet och spröda romantik som finns i t.ex. 1800-talets mest romantiska konst, Aubrey Beardsley och Mucha, men också i japansk anime och estetiken i emo och fantasy.

En del av dockorna (klicka på bilderna för att se dem förstorade) smyckas som figurer i Tusen och en natt, andra har kroppstatueringar och kläder med anstrykning av goth. Ansiktena är lika androgyna som änglarna i Leonardo da Vincis målningar, kropparna spensliga som på kvinnliga fotomodeller, könsattributen återhållna som i en begynnande pubertet och sexualiteten dämpad, nästan kysk, men ändå med uppenbar trånad och vällust.

Dockorna beskriver en längtan efter oskuldens erotik, den trevande och berusande, som också är nästan den enda skildrad i vår tids filmer om ungdomskärlek. I Bychkovas dockor verkar det dock mindre förfalskat, eftersom hon med sådan konsekvens skildrar denna sagovärlds orimlighet – en längtan, men inte någon verklighet.
Annars behövde det inte vara dockor.



Den största skillnaden mellan Marina Bychkovas dockor och Barbie är att dessa inte är passiva objekt, utan varelser som utstrålar egen lust och önskan. Där Barbie blir liggande så fort hennes ägare släpper taget om henne, ser dessa ut att smyga iväg för att äntligen få rå om sig själva – förmodligen på barnförbjudna vis.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Barbie.

Läs även andra bloggares åsikter om Barbie, Marina Bychkova, dockor.

Barbies förbannelse består

Igår fyllde Barbie 50 år. Dockan åldras omärkligt. Hon har bytt konfektion otaliga gånger genom åren, men har själv varit oföränderlig. Är det välfärdsmänniskans våta dröm? En kvinnlig Dorian Gray.

Oscar Wildes kusliga roman från 1891 berättar om en hedonistisk yngling som har det så lyckligt ordnat att fast han lever ett liv i sus och dus åldras eller slits han inte ett dugg. Det gör i stället hans porträtt, målat av en beundrande konstnär.
Det slutar förstås olyckligt.

Barbie har under sina 50 år blott åldrats på så vis att hennes skönhet känns alltmer outdated. Ja, hela hennes gestalt. Trots att ingen enda rynka dykt upp i hennes plastansikte har världen sprungit förbi henne.
Det är omöjligt att ta henne eller allt hon representerar på allvar.



Det har förstås skojats åtskilligt med Barbie genom åren – ofta ganska grova skämt som handlar om brister i hennes anatomi, hennes förhållande till den manliga motsvarigheten Ken, och så vidare. Tillverkaren Mattel har försökt att stå emot, med jurister och rättsprocesser, men med föga framgång i det långa loppet.



När Barbie fyllde 40 visade feministen Germaine Greer tydligt vad hon tyckte om dockan. Onekligen har den varit en belastning för kvinnors frigörelse. Och även om just Barbie knappast längre utgör samma indoktrinering av flickors självbild finns det allehanda efterföljare – i fantasin såväl som i verkligheten – med liknande skadeverkan.



Vi må ha frigjort oss från Barbie, men ännu inte från hennes förbannelse.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Barbie.
Läs även andra bloggares åsikter om Barbie.

Shakespeares nuna enligt samtiden

Ett porträtt som målats cirka 1610 sägs nu föreställa William Shakespeare, som då var 46 år. Det är i så fall det enda kända porträttet på honom som gjorts under hans livstid. Men det betyder inte att vi nu vet hur han såg ut.

Porträtt i konsthistorien ska inte ses som fotografiska avbildningar, ens när de gjordes med levande modell. De är representationer av personen i fråga – och av hans eller hennes tid.
Eftersom penseln styrs av viljan, och viljan som rådde när fint folk målades var deras egen, kom dessa porträtt mest att likna de porträtterades idealbilder av sig själva – hur de ville se ut.

Shakespeares porträtt är inget undantag – tvärtom. Han var en teaterman, så han visste allt om förställning. Det låter sig anas i vad bilden berättar.
Den pråliga klädseln kan gott vara teaterns rekvisita, skägget och frisyren var vad tidens mode påbjöd, likaså den höga pannan och de rosiga kinderna, samt vinkeln i vilken han betraktar oss.

Vad som lockar oss att tänka särskilt på Shakespeare är finurligheten och vakenheten i blicken, likaså munterheten som lurar runt ögonen – nästan som om han i nästa sekund ska utbrista i gapskratt – medan munnen är aningen spänd som för att hålla emot det.
Nog hade Shakespeare humor – in abundance.

Så jag är frestad att tro att porträttet verkligen föreställer honom, och att han själv regisserade konstnärens arbete – lika noga och mästerligt som någon av sina pjäser.

Här skriver DN om porträttet, Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare.

Bortskämda feminister

Idag är det den Internationella kvinnodagen. Sydsvenskans kulturredaktion har en modig tackling på temat: det trångsynta medelklassperspektivet i en stor del av den nuvarande feministiska debatten. Befriande och angelägen läsning!

Många av de idag aktiva feministerna på kultursidor, i debatten och litteraturen fokuserar på den välbärgade helsvenska kvinnans situation, som om kvinnosaken hade blivit blott och bart ett lyxproblem.
De hör till bourgeoisien och bryr sig bara om dess situation.

Anna Hellsten ger exempel: Ebba von Sydow och Linda Skugge, som har sitt eget bloggkrig om vem av dem som minsann har det stressigast att hinna med allt. En handbok i jämställdhet skrivs av kvinnor som jobbar på inredningstidningar.

Lotta Lundberg berättar om skillnader i svensk och tysk syn på sexualiteten, och konstaterar att vi måste sluta moralisera om sex:
”Först när vi har avmoraliserat sexualiteten kan varje individ definiera sin lust och längtan och med värdighet stå bakom beslutet att få lov att vara sexuell utan att älska. Det är enda sättet att rädda kärleken.”

Rakel Chukri, Sydsvenskans orädda kulturchef, skriver utifrån ett invandrarperspektiv om de många kvinnor som är betydligt mer kuvade än de helsvenska debattörer som ändå håller märkligt tyst om deras situation.
Där gömmer sig mycket grövre orättvisor än de 5-10% som skiljer i lön mellan män och kvinnor, eller den procentuella fördelningen mellan könen i de mäktiga yrken som styr vårt samhälle.

Ofta är det religioner som håller kvinnor nere med ångvältars eftertryck. För de bekväma feministiska debattörerna blir detta pinsamt att belysa, eftersom de inte vill framstå som etnocentriska. Men religion är ingen ursäkt för kvinnoförtryck!

Så säg ifrån, alla ni feminister som vill se er som hjältinnor i det noblaste av fälttåg. Annars förlorar ni med rätta er trovärdighet.
Ni måste börja med att erkänna att ni står mycket närmre männen i er borgarskapskrets än de kvinnor som drabbas av ett förtryck som fortfarande känns medeltida. Ner från de höga hästarna och våga prata om den verklighet där ni själva hör till de omåttligt privilegierade.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, feminism, jämställdhet.

Söndag fjärran från asfalten – och från lusten

Idag var det premiär för Sydsvenskans Söndagsmagasin, en bilaga till tidningen i eget format. Färgsprakande och ganska glättigt – fast redaktören talar om såväl lust som asfalt.

Maria G Francke skriver i sin presentation av den nya bilagan:
”Vi ska bara göra sådant vi har lust med för då är chansen stor att ni får lust att läsa. Så enkelt tror jag att det är.”

Det tror jag också – men inte är det enkelt, inte. För att utforska sin lust och göra den rättvisa måste man slänga hämningarna och gräva djupt i sitt inre. Det har Freud berättat för oss, om än med borgarskapet i ett förflutet Wien som studieobjekt. Dessförinnan visade t.ex. Dostojevskij, Poe, Shakespeare och de gamla grekiska dramatikerna att de visste detsamma.

Vår lust tar en livstid att utforska och den leder garanterat bort från kutym, garanterat djupt under yta, garanterat undan all glättighet.
Maria G Francke kan göra en riktigt intressant söndagsbilaga om hon har modet att följa sin lust dit den leder, i stället för att hålla tillgodo med fördomar om vad läsarna månde lusta efter.

Hon säger också att Söndag ska “ligga med näsan lite närmare asfalten”, men det är en illa vald metafor för de kungligheter, trendcollage och Barbiedockor som bilagan fylls av. Den asfalt hon tänker sig är snarare den “yellow brick road” som besjungs i Wizard of Oz.

Maria G Francke har själv genomgått en metamorfos från tiden då hon var nöjesredaktionens chef. Då klädde hon sig lite punkigt nyfeministiskt, men nu satsar hon uppenbarligen på att vara tant, med en klänning som söker sig dels till den kolorerade veckopressens ideal och dels till ett slags 1800-talsk allmogeyra. Liksom Skansen.
Jag kan slå vad om att det är helt andra plagg hon egentligen lustar efter, men uppenbart försöker hon gestalta den sorts läsare bilagan siktar på.

Tyvärr verkar inte Sydsvenskans söndagsbilaga finnas på nätet. Det kanske kommer. Däremot har Maria just chattat med läsarna, vilket skedde här men förmodligen snart redigeras och placeras någon annanstans på deras hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Maria G Francke.

Svårläst ingress

Igår lanserades Sydsvenskans nya formgivning, såväl i pappers- som nättidningen. Det är egentligen för tidigt att säga något bestämt om hur den nya layouten fungerar, men jag undrar över ingresserna...

Ni får ursäkta nördigheten, men jag är väldigt intresserad av layout – det är nog varje skrivande människa. Man blir rent löjligt petig med allt som har med text att göra – även typsnitt, rubriker, spaltbredder och så vidare.
Bara om det där med spärra och knip kunde jag prata i timmar.

Något som gjort mig tveksam vad gäller Sydsvenskans nya layout är utseendet på dess ingresser. Här är en från Aktuella frågor i dagens tidning:



Jag finner den väldigt svårläst. Det är ett trångt och “stickigt” typsnitt, som gör ett textsjok som detta både knepigt och oangenämt för ögat att tränga in i.
Det hjälper inte heller att texten är halvfet.

Som grundprincip tycker jag att man ska låta bokstäver breda ut sig åt sidorna (exempelvis så att o är någorlunda cirkulärt och m verkligen tar plats) och att staplarna ska vara så höga att man plättlätt urskiljer b, d, f, h, k, l och t, gärna också nedåt för att markera g, j, p, q och y.
När ett typsnitt, som detta, förbryter sig mot allt det ovanstående, då blir det väldigt svårläst.

Nog om den saken. Jag behövde bara få det sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, typografi.

Kulturen ute på nätet

Nya Sydsvenskan är inte särskilt ny, men kulturredaktionens chef Rakel Chukri säger några ord som bådar gott – och hänger med i tiden.

Tidningen i övrigt har bara gjort en ansiktslyftning på den gamla trötta kroppen, men på kulturredaktionen blickas det framåt: De inkluderar webben som en självklar del av sin bevakning.
De ska ha TV- och radiokrönikor som också uppmärksammar vad som händer på webradio och web-TV. Dessutom slår Rakel Chukri fast, och det är allra viktigast:

”Och på musiksidorna kommer det att vara lika naturligt att skriva om låtsläpp på nätet som om cd-skivor.”

Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Skivbolagens monopol på musikmarknaden är över. Allt fler artister når sin publik via internet – många helt utan att vara signade på skivbolag.
Framöver kommer det att drälla av artister som över huvud taget aldrig fjättrats under något skivbolag, men klarar sig utmärkt ändå och når en jättepublik i alla fall.

Vi får nu se om Sydsvenskan orkar leva upp till denna principförklaring och botaniserar på MySpace och andra ställen där den nya musiken flödar fritt. Är tidningen beredd att ta denna musik på tillräckligt allvar för att också recensera den?
Tidningarna har alltför länge varit skivbolagens viljelösa slavar. Det är hög tid för bot och bättring.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, kultur.

Mycket väsen för ingenting

Idag kom nya Sydsvenskan. En förändring som de själva har talat om länge och som utmynnade i slätt intet. Om detta är all förnyelse tidningen orkar, då är det sannerligen dags för detta “gammelmedium” att pensioneras.

Form
De allra flesta förändringarna gäller formgivningen. Nya typsnitt, nya grälla färger på sidhuvudena. Men inte ens där är det särskilt radikala ingrepp. Logotypen är oförändrad, likaså ordningen på avdelningarna i tidningen, samt proportionerna mellan dem.

Det har blivit lite spretigare tidningssidor, som i utseende tagit ett kliv närmare kvällstidningarna och gratistidningarna. Sydsvenskan tror väl att det ska bli populärare och folkligare.

Jag tycker att det blivit rörigare – men man ska inte ha bråttom med att bedöma en ny layout, för vanans makt är stor. Ögonen tenderar att tjura när morgontidningens utseende förändras, om det så är pyttelite – bara för att det är ovant. Vi får se med tiden hur den nya formen känns. Och när redaktionen blivit mer fena på den.

Innehåll
När det gäller det innehållsliga är förändringarna pinsamt få och små. Inte ens på seriesidan har något radikalt hänt – de har bara bytt Blondie mot Rocky. Visst är Rocky både kul och populär (den går även i DN), men kunde de inte åtminstone ha satsat på en helt ny serie, speciellt som det finns en framstående serieskola i Malmö?



Redaktionerna verkar oförändrade. Samma folk som skriver om samma saker på samma sätt. Där var en förändring viktigast, för att gjuta nytt liv i tidningens innehåll. De kunde åtminstone gjort lite rockader, flyttat om folk så att de lockades till nytändningar och gamla skribenter som pratat färdigt om sina ämnen fick något nytt att bita i.

Det har blivit en ny fotograf (som är den enda under 30 år) och tre nya skribenter. Av de sistnämnda har dock en, Per Svensson, redan varit på plats i några månader. En annan, Anna Hellsten, har redan frilansat en del på tidningen, och den tredje, Thomas Frostberg, har ett förflutet bland annat som nyhetsreporter på Sydsvenskan.
De verkar allihop vara ganska färdigstöpta i “gammelmedias” former, så jag tvivlar på att de bidrar med särskilt mycket nytt.

Per Svensson kallas “senior columnist” och ska skriva kloka ord om ditt och datt inom kultur och nöje. Det är en roll som tyvärr lockar fram det sämsta hos denne kulturknutte – hans ytliga och alltför förutsägbara idéresonemang, som alltid är så politiskt korrekta att man storknar.

Det vore mycket festligare om han fortsatte med vad han anställdes för förra året: som teaterkritiker. Inte för att han var någon klippa på det, utan just för att hans förvirring inför uppgiften och hans oförmåga att sätta språk på det konstnärliga resulterade i en del lustig läsning.

Heidi Avellan och hennes reaktionära ledarredaktion mal på med sitt förlegade tyckande från ovan. Daniel Sandström fortsätter att skriva glättigt om tidningen, som om den vore en tårta bakad i familjens kök.
Sydsvenskan kallar sig oberoende liberal, men har de glömt att liberalismen inleddes med ett antal stora revolutioner?

Nättidningen
Förändringarna på
Sydsvenskan.se är också mestadels kosmetiska. De är inte riktigt klara där, märker jag på sådant som en artikels datering till den 8 november 2022 (och jag avhåller mig från elaka vitsar om den saken) med mera.

Vad som låter sig anas av formgivningen är en renare och roligare navigering, men också t.ex. svårläst brödtext i högerspalten, beroende på för litet radavstånd.

Och jag ser inte skymten av Twinglys länkar till bloggar om Sydsvenskans artiklar – har de skrotat den saken?
Det kan jag inte tänka mig – det vore som att säga ett hastigt farväl till själva framtiden, genom att göra hela tidningen ovidkommande för den sprakande och allt viktigare debatt som förs på internet.

Men vi får ge det någon dag, för än så länge kryllar det nog av buggar i Sydsvenskans nättidning.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

Klassamhället på schackbrädet

Här om dagen uppmärksammade Sydsvenskan en bok om hur damen – spelpjäsen i schack – stigit i betydelse och kapacitet genom århundradena. Det är en rolig historia, men minst lika tänkvärt är hur schackspelet visar upp en miniatyr av klassamhället.

Boken, som kom ut redan för flera år sedan, är Birth of the Chess Queen: A History av Marilyn Yalom. Hon berättar den fascinerande historien om hur spelpjäsen damen, som på engelska kallas “queen”, introducerades för länge sedan och växte i styrka genom århundradena. Enligt Yalom och Sydsvenskans artikel har detta skett stegvis vartefter starka drottningar dykt upp i europeiska monarkier.

Jag är inte alldeles övertygad om att damens framväxt låter sig förklaras så enkelt, men det är i alla fall tänkbart.
Och visst är det anmärkningsvärt att damen kan röra sig så formidabelt över brädet, som ingen annan pjäs – medan kungen bara kan förflytta sig en ynka ruta i taget. Det är rena matriarkatet, med det undantaget att spelet förloras blott med kungens öde.

Bönder
Annars är schackspelet ett tydligt litet exempel på klassamhället. Det syns redan vid uppställningen av pjäserna. Det finns en kung och en dam, som står i mitten, omgivna på vardera sida av några nobla pjäser, som det finns två av varje.



Denna nobless skyddas av en rad med åtta bönder, som är de första att skickas ut – inte olikt krigens fotfolk. Pjäserna är också så mycket enklare skulpterade, dessutom markant kortare i rocken. Och så har de den besynnerliga egenskapen att de blott kan gå rakt framåt, men blott slå snett åt sidorna – som om de vore oförmögna riddarens raka konfrontation med fienden.

Spelet går oftast till så att alla dessa bönder skickas ut mot varandra i ett symboliskt blodbad, som få av dem överlever. Bakom dem och runt dem far de noblare pjäserna omkring och är de som i längden avgör spelet.

Men det finns också en skön anomali i schackspelet, som det verkliga klassamhället så gott som saknar:
Om en bonde klarar sig helskinnad hela vägen över till fiendesidans bakersta rad, då förvandlas den till en av de noblare pjäserna i spelet, såsom en särdeles hjältemodig soldat fordom kunde adlas. Det är till och med möjligt för bonden att efter denna strapats bli drottning – alltså plötsligt kunglig.

Blott de senaste decennierna har något sådant varit möjligt i verkligheten, när kungligheter valt “vanligt folk” till gemåler.
Jag undrar om det finns någon bok som utreder när och hur denna möjlighet öppnades på schackbrädet. Var det måhända först med upplysningen, vars idéer födde tanken på människors lika värde, eller fanns den redan i en fjärran forntid när kungar och hövdingar valdes i stället för att få jobbet i arv?

Läs även andra bloggares åsikter om schack, klassamhället.

Fråga spelarna!

I morgon börjar Davis Cup-matchen i tennis mot Israel, som spelas i Malmö. Alla möjliga pampar har yttrat sig om eventuell bojkott, publikförbud, protester och så vidare. Men har någon frågat tennisspelarna?

Idrottsrörelsen har växt fram ur ideologier som idag knappast kan anses rumsrena – chauvinism, socialdarwinism, krigsromantik, elitism... Idrottsevenemang har alltid använts i det storpolitiska spelet, och idrott som social fostran har alltid varit ett sätt att göra medborgarna till lydiga arbetsmyror.
Idrott och politik hör ihop. Det är minst sagt naivt att påstå annat.

Men det betyder inte automatiskt att idrott ska bedrivas med politiska syften. Jag har t.ex. alltid varit tveksam till när det talats om bojkott av rent politiska skäl – framför allt för att sådana diskussioner förs över idrottarnas huvuden och att besluten fattas av andra än idrottarna.

Det går inte att avpolitisera idrotten, men det går att flytta om makten inom den. Jag vill att idrottarna själva ska få bestämma hur de vill ha det. Om idrottare vill bojkotta matcher av politiska skäl, eller om de absolut inte vill det, så ska detta respekteras. Ingen annan ska fatta besluten åt dem – särskilt eftersom det alltid sker utan att lyssna på deras synpunkter.

Det riktigt otäcka är att när idrottare protesterar av egen ideologisk övertygelse, då blir de straffade. Det hände till exempel med de svarta olympier som gjorde Black Power-gesten med knuten näve på prispallen (se bilden). Deras idrottskarriärer avslutades prompt och för evigt.

Så, vad gäller Davis Cup-matchen i Malmö: låt spelarna själva bestämma om de vill bojkotta, bära en bindel, eller bara spela på. Och respektera deras beslut.
Demokratisera idrottsrörelsen! Låt idrott styras av idrottare.

Det har skrivits massor om Davis Cup-matchen. Här är några av de senaste dagarnas tidningstexter: Sydsvenskan, som är hemmahörig i Malmö, skriver här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, DN här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om davis cup, tennis, Israel.

Religiös porr

En amerikansk undersökning visar att porr konsumeras mer bland religiösa än bland andra grupper. Sammalunda med konservativa. Alltså just de två grupper som är ivrigast att fördöma porr.

Exempelvis har delstaten Utah, med 70% mormoner, de högsta siffrorna för porrköp på nätet – 5,4% av hushållen, att jämföra med 1,9% i Montana, delstaten med minst porrabonnenter.
Och i åtta av de tio delstaterna som låg högst på listan röstade en majoritet på McCain i senaste presidentvalet, medan sex av de tio i botten på listan röstade på Obama.

Där döljer sig en logik som inte är någon överraskning. Vi har t.ex. hört om de många sexskandalerna bland TV-pastorer i USA. De skulle väl knappast vara skandaler om inte just dessa pastorer yttrat sig så kompromisslöst om porr, otrohet och sex utanför äktenskapet.
Samma sak med diverse republikanska senatorer som ertappats med brallorna nere.

Min mor brukar säga att folk klagar mest på sina egna fel – fast blott när de ser dem hos andra.
Så jag aktar mig för att klaga på porrintresset i sig och får vara försiktig med hur jag ironiserar över det hyckleri och den dubbelmoral som intoleranta grupper är mästare på.

Här skriver DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Dagen om de amerikanska porrvanorna.

Läs även andra bloggares åsikter om porr, religion.

Ända med och utan klass

Kulturknutten Per Svensson dryftar Laila Bagges ända, som råkade blottas i TV4:s “Let’s Dance”. Han tar förstås hela konsthistorien till ursäkt för det. Dessutom tyvärr ett ganska unket elitistiskt tänkande.

Hans text är rörig och svår att finna den röda tråden i. Han har nog inte tänkt färdigt innan han skrev den. Det är otydligt när han är ironisk och när han menar allvar, och varför han över huvud taget skrev.

Han gör ett kvickt historiskt svep genom ändalykter fram till Laila Bagges och tycks mena ungefär att forna ändor var finare – i alla fall att det är finare att beskåda dem:

”Det är också skillnad på bakdelar inbäddade i konstnärliga koder och kulturella kontexter och bakdelar som inte förutsätter andra reaktioner än fniss och flabb.”

Att videosnuttar på Laila Bagges rumpa lockat så många tittare menar Per Svensson beror på “dumheten” medan konsthistoriens alla rumpor smyckas med kontext.
Jo jo...

Men Per, en rumpa är en rumpa är en rumpa.
Ända sedan Venus från Willendorf, som skapades för sådär 25.000 år sedan (se bilden), har både manliga och kvinnliga rumpor hyllats i konsten, och det har alltid skett i en anda av såväl estetik som pornografi.
Det är inte ett dugg finare att titta på rumpor från förr. Per Svensson bara deltar i kulturelitens förfäran inför det köttsliga, genom att försöka göra estetik till etik.
Slappna av, Per.

7.200 mil härifrån till evigheten

I måndags eftermiddag passerade en stor asteroid så nära jorden som bara en femtedel av avståndet till månen. Om den hade träffat vår planet illa kunde det ha pulvriserat en hel nation.

Asteroiden, som bär det kallsinniga namnet 2009DD45, var mellan 21 och 47 meter, vilket inte låter mycket. Men den färdades fort nog att skapa en rekordsmäll, med följdverkningar som skulle få klimatkrisen att darra på överläppen.
Den passerade på 7.200 mils avstånd från jorden, vilket blott är dubbla avståndet våra satelliter håller. Exakt kl. 14.44 svensk tid var den som närmast.

Och där satt jag vid datorn och plitade på en bok om astrologi och hälsa. Relevant, måhända, men ändå i sammanhanget förfärande otillräckligt.

Man tänker på förgängligheten. Ena stunden en tillvaro där man irriteras över hur trögt PhotoShop startar upp för att hårddisken fyllts med en massa automatiska uppdateringar Windows gjort bakom bildskärmens kulisser, och vår civilisation skruvar på sig i den klåda som börsens berg- och dalbana skapar i penningflödena.
Nästa stund – poff!

Vad är egentligen av varaktigt värde? Knappast enskilt självförverkligande, svensk tronföljd eller vilka kroppsdelar som exponeras i TV-rutan. Inte ens bilens vara eller icke-vara.
Det enda av oskattbart värde är den pärla av insikt som vårt grubblande må gnugga fram i det som plötsligt kan vara spillrorna av vår art, så att de efter katastrofen mäktar resa sig ånyo och slipper ta om allt från början.

Det har varit märkligt tyst i tidningarna om asteroiden. Av dem jag brukar hålla ögonen på är det bara DN som skrivit något alls. På internet finns förstås hur mycket som helst. Här är en animation som visar asteroidens bana:



Läs även andra bloggares åsikter om asteroid, 2009DD45.

Essensen är laglig, så lagarna är inte rättvisa

På den sista dagen för rättegången mot The Pirate Bay var det försvaret som höll sina slutpläderingar. Mycket om det absurda i åtalet blev sagt, men advokaterna kunde inte tackla kärnfrågan: juridikens konflikt med rättvisan.

I centrum för den här rättssaken står särintressen som varit mäktiga nog att lobba fram nya lagar i konflikt med grundläggande rättvisa.
För att skydda sig mot internets väldiga förmåga till spridning av vilket material som helst har diverse branschföretag lyckats pressa fram små smygande förändringar av lagar som gäller upphovsrätt, så att det som förr var självklart lagligt nu har hamnat i gråzon – till exempel privat kopiering för eget bruk eller för att dela med sig till nära vänner.

Det har till och med blivit juridiskt tveksamt om man kan kopiera en inköpt CD-skiva till sin MP3-spelare, fast det fortfarande är tveklöst lagligt att kopiera den till ett gammaldags kassettband.

Essenser
Detta är inte rättvisa, utan särintressen som har lyckats hamna i lagboken. Sammalunda många av de omständigheter som har lett till åtalet mot TPB (rättare sagt mot några personer mer eller mindre knutna till TPB).

Exempelvis har det aldrig förr varit olagligt att tillhandahålla tjänster som skulle kunna utnyttjas på ett olagligt vis, förutsatt att de också har lagliga tillämpningar. Men nu vill åklagaren inte bara ge fängelsestraff för detta, utan dessutom ska företag som påstår sig ha lidit ekonomisk skada ersättas på rent fiktiva grunder för detta – med mångmiljonbelopp.



Det absurda i detta är lätt att belägga. Låt mig ta ett exempel. Hur länge som helst har livsmedelsfabriker tillverkat essenser, som huvudsakligen har använts till att smaksätta hembränt. Essenserna kan förstås också användas till att smaksätta lagligt köpt sprit. Därför går det inte att åtala tillverkarna.

TPB tillhandahåller ett system med vilket man kan fildela såväl lagligt som olagligt material. Varför ska det betraktas annorlunda än essenserna?
Enbart för att mäktiga branschintressen kräver det.
Det har inget med rättvisa att göra – bara med särintresse.

Olagliga lagar
Ett problem som svensk rätt har, dock, är att vi inte har något lagutrymme för att rättsligt pröva om en lag är laglig. Det fick jag lära mig för många år sedan av en luttrad och klok advokat.

Det betyder förfärligt nog att regeringen kan stifta vilka lagar som helst – även sådana som kan gå emot grundlagen – utan att detta någonstans kan avfärdas i vårt så kallade rättssamhälle.

Jag menar att många av de nya lagar och direktiv som har tillkommit om upphovsrätten och digitala media är olagliga lagar, för att de bryter mot den gamla principen om privat och ickekommersiell användning, för att inte tala om privatlivets helgd. Men det kan inte prövas av någon domstol.

Därför tvingas försvararna att acceptera formuleringar om vad som är olagligt, fast de vet att detta ur rättvisesynpunkt i allra högsta grad borde ifrågasättas. Och därför måste de åla sig runt på ett orimligt minfält när de försvarar sina klienter, fast det egentligen bara handlar om essenser till hembränt.

”Utom rimligt tvivel”
Lyckligtvis kvarstår att domstolen även med de nya märkliga lagarna näppeligen kan konstatera “utom rimligt tvivel” att de åtalade aktivt medverkat till brott mot upphovsrätten (där fortfarande ingen är åtalad för huvudbrottet). Ej heller har det fastställts att de åtalade tjänat pengar på verksamheten, eller vad för ekonomisk skada detta har åsamkat film- och skivbolagen.

Därför vore en fällande dom en rättsskandal, oavsett vilka lagrum som åberopas.
Vårt land har flera gånger tidigare avslöjat allvarliga sprickor i rättvisan, såsom när journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till fängelse för sitt avslöjande av IB-skandalen – bakom lyckta dörrar och med 25 års hemligstämpel på hela processen.

Jag tycker att TPB-rättegången är vår tids IB-skandal, fast Jan Guillou säkert inte skulle hålla med – för nu hör han till det gynnade etablissemanget och föredrar egen vinning framför rättvisa.

Domen kommer den 17 april. Tingsrätten har mycket att begrunda.
Dessutom lär domen överklagas, hur den än blir.

DN skriver om rättegången här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här och här, Sydsvenskan här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, fildelning.

Vilka pengar?

Åklagarsidan har gjort sina slutpläderingar i rättegången mot The Pirate Bay. Det var mycket påståenden men lite substans. Inte ens när det gäller pengarna, det som målet koncentreras på, och som därför borde vara bestämt i kronor och ören.

Åklagaren röjde sin väldiga ovisshet när han skulle reda ut vilken vinst TPB har gjort på annonsintäkter: Han har tidigare sagt att vinsten ”inte understiger 1,2 miljoner kronor”.
Ett så exakt belopp borde vara tillförlitligt beräknat, men nu menar åklagaren att han har “räknat jättelågt” och presenterar en ny siffra: 11,6 miljoner kronor.
Men sedan säger han att när driftskostnader dragits bort kvarstår en nettovinst på 10 miljoner kronor, och gör det ytterligare förvirrande genom att tillägga:
”Även om man tillämpar ett säkerhetsavdrag på 50 procent, annonsintäkterna kan ju variera, så är vinsten fortfarande 5 miljoner.”
Hur ska han ha det?

Dessutom, måste han inte visa att det är just de åtalade som har tjänat dessa pengar? DN har snokat i deras ekonomier och inte hittat några pengar där – utom hos finansiären, som varit rik sedan långt före TPB.
Antyder han att de har hemliga konton i Lichtenstein? Eller att de bränt pengarna på vin, kvinnor och sång? Den bild man får av de åtalade gör det knappast troligt.

Om nu TPB har gjort så mycket pengar – var är de?
Åklagaren kan inte bara bolla fiktiva siffror hit och dit, för att sedan begära av de åtalade att uppenbara slantarna.

Utebliven försäljning
Den andra penningfrågan är lika diffus. Den gäller vad det har kostat skiv- och filmbolag att folk fildelat via TPB. Där hävdar en av bolagens jurister att detta värde går att räkna ut. “Men det är svårt”, medger han efter många om och men. Och blir rent hypotetisk:
”Rätten har anledning att ställa sig frågan: om jag vill ha en viss musikinspelning och får den gratis – kommer jag då att köpa den?”

Svart på den frågan är till övervägande del nej, om man måste betala så mycket som en CD-skiva kostar i butikerna. Med hans resonemang måste också han medge att de flesta fildelade verk förblivit osålda om de kostade en massa pengar, och då faller de svindlande siffror åklagarsidan gillar att ta till.
Men juristen säger i stället att det ”inte är förbjudet för domstolen att tillämpa sunt förnuft”.
Vad han egentligen menar är att domstolen ska fastställa belopp som inte går att bevisa. Var det inte hans jobb att bevisa dem?

Åklagarsidan gör hela denna rättegång primärt till en fråga om pengar. Men just där verkar bevisningen svagast, för att inte säga obefintlig. Rena spekulationer.
Kan man fälla folk på spekulation, och kan man dessutom kräva skadestånd av dem för fiktiva uteblivna inkomster?
Jag tvivlar, men man vet ju aldrig i det konstiga samhällsklimat som överhetens reaktion mot internet har frammanat.

Tidningarnas bevakning av rättegången är så här på dess nionde dag olika intensiv. DN skriver här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Aftonbladet
här, här och här, Sydsvenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, fildelning.

Changes på Sydsvenskan

Den 7 mars ska Sydsvenskan förändras radikalt. Det lovas i en reklamkampanj – men den ger anledning att misstänka motsatsen. Jag tvivlar på att det blir mer än en ansiktslyftning på den bedagade skönheten.

Det har pratats på Sydsvenskan i över ett år om den stora omläggningen som ska äga rum på tidningen den 7 mars. Under den förra chefredaktören Peter Melin, som tragiskt och plötsligt avled på sin arbetsplats, var det tänkt att allt skulle upp i luften – redaktioner, anställningar, innehåll, ja allt som tidningen består av.

Men den nye chefredaktören Daniel Sandström har inte samma revolutionära mod, fast han kommer från kulturredaktionen. Jag misstänker att han inte vill ställa till det för sina gamla arbetskamrater och därför nöjer sig med en ny formgivning, men i övrigt får allt vara som vanligt.
Tryggheten är på varje arbetsplats en svårrubblig kraft, och dess enda strävan är oföränderlighet.

Därför tror jag inte att Sydsvenskans nya skepnad blir annat än en ny kostym på samma gamla trötta kropp, en ansiktslyftning för den bedagade skönheten – en ändring av yta och inte av innehåll. Risken är därför att innehållet bara ser ännu mer mossigt ut, där det skymtar mellan sprickorna i fasaden.

Tradig annonskampanj
Annonskampanjen är ett tydligt tecken på det: I helsidesannonser i den egna tidningen heter det:
Den 7 mars 2009 ser världen lite annorlunda ut.
Det är besvärande likt deras gamla slogan från 1995: Haur du sett Malmö haur du sett världen. Har de så ont om bra idéer att de inte kan släppa en gammal favorit? Det bådar inte gott när det ska handla om förändring.

Annonsen signeras NYA SYDSVENSKAN, som till och med har samma typsnitt som vanligt – bara med ordet “NYA” i blekt grå ton, som om de inte riktigt menade det.



Det hade varit mycket modigare av dem, mer spännande och lockande, om de vågat provocera med hur stor förändringen kommer att bli. Till exempel: Den 7 mars kommer du inte att känna igen oss eller Inget är sig likt den 7 mars eller På lördag kommer något nytt i din brevlåda eller om de vill vara riktigt stöddiga Sydsvenskan är död, leve Sydsvenskan!... Vad som helst som inte är “lite annorlunda”.
Deras slogan säger snarare att de redan medger hur ringa förändringen är.

TV-reklamen är lika tråkig: en kavalkad av framsidor på Sydsvenskan genom de många åren sedan starten 1848. Det är lika fantasilöst som när ett industriföretag har en färgbild av fabriken på omslaget till sin årsredovisning. Återigen yta i stället för innehåll.

Changes
Musiken till TV-reklamen är David Bowies sköna sång Changes från 1971 – i en slö och lam cover av en kvinnlig sångare. Hon låter som en oinspirerad Nina Persson som längtar bort. En trött cover på en hit från 1971. Då borde de i så fall hellre ha hållit sig till originalet.
Här gör Bowie själv låten 1973 på sin Ziggy Stardust-turné, som då verkligen stod för förändring:



Sydsvenskan vill förstås hänga på det där med “change”, som har blivit ett fräscht modeord genom Barack Obamas presidentkampanj. Men han förmådde fylla det med mening, även om han också kommer att få väldiga svårigheter att leva upp till det.

Nej Sydsvenskan, jag tror inte att ni mäktar några genomgripande “changes”, i alla fall inte innehållsligt. Men jag ska medge att jag är nyfiken – och jag hoppas på att bli överraskad.
Jag lovar att ärligt medge om det sker.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.

Svensk graffiti

Bara i alla korthet, till försvar för graffiti – ett antal exempel på svensk graffiti i en video på YouTube:



Filmen är upplagd på YouTube av Graffmannen. Det finns förstås mängder av andra filmer med graffiti där.

Se målarglädjen, se också de trista miljöer och stendöda ytor som graffitin har livat upp. Tänk hur tråkigt det vore helt utan dessa färger och vällustiga former.

Graffiti i Malmö
Idag har Sydsvenskan några utmärkt nyfikna och sansade artiklar om graffiti i Malmö, skrivna av Arvid Jurjaks: här och här. I papperstidningen finns även korta intervjuer med Staffan Jacobsson, som skrivit en avhandling om graffiti, och några andra.
Malmö är den enda av de tre storstäderna som inte har infört nolltolerans mot graffiti, och dessutom erbjuder några stora väggar för laglig graffiti. Föredömligt!

Läs även andra bloggares åsikter om graffiti, klotter.

Klart att trumpeten är maskulin!

En musikvetare får en halv miljon kronor av Vetenskapsrådet för att forska i “Trumpeten som genussymbol”. Visst finns det hundratals skäl att fnissa hysteriskt åt sådan forskning – men jag är rätt nyfiken på den. Dock kan jag redan nu slå fast: trumpeten är maskulin, väldigt maskulin.

Trumpetens kön märks ju redan på dess form. Phallos. Den sticker oförskräckt fram, hård och obetvinglig, och ur dess mynning flödar det mäktigt.
Det märks också på hur musikern förhåller sig till instrumentet. En intim oral kontakt och sedan ett berömvärt envetet och inlevelsefullt “blow job”.

I och för sig innebär det att kvinnor vore de mest tillfredsställande trumpetarna (i alla fall i de flesta mäns fantasier) och att manliga trumpetare allraminst måste ha homoerotiska böjelser.

Det kan i fallet manliga trumpetare också vara fråga om ett slags sublimerad onani. De hanterar trumpeten som sitt eget kön.
Då framstår intressanta skillnader mellan trumpetarna, som torde skvallra om deras förhållande till sitt kön och därmed sin sexualitet.



Miles Davis, till exempel, spelade med sänkt huvud, blundande, och gärna vänd bort från publiken. Det antyder ett skamset förhållande till den egna sexualiteten, en vilja att dölja sitt kön och att onanera i privat avskildhet – timma efter timma. Inför andra kanske han var oförmögen att ens få upp den. Hans musik ger samma intryck.

En rak motsats var Dizzy Gillespie, som alltid spelade framfusigt rakt mot publiken, och dessutom hade bänt till sin trumpet så att den pekade rakt uppåt i en oblygt framhävd erektion. Han var onekligen stolt över sitt kön och inte ett dugg rädd för att onanera i offentlighetens ljus, ett paradexempel på en blottare. Och visst visade hans burdusa spel precis samma sak.



Ja, här finns mycket att utreda i seriös musikvetenskaplig forskning. Frågan är bara om en rättrogen feminist någonsin bör befatta sig med trumpeten, denna glorifiering och förgyllning av det manliga könet och den manliga sexualiteten.
Borde inte feminister hellre forska i stråkinstrumenten, som i både utformning och hantering omedelbart leder tankarna till det kvinnliga?

Läs även andra bloggares åsikter om genus, trumpet.

Jan Guillou ljuger genom att förtiga att han är jävig

Ett par veckor efter publiceringen blev det äntligen dags för mig att läsa Jan Guillous krönika i Aftonbladet om bloggosfären kontra Liza Marklund. Jag har aldrig betraktat honom som en trovärdig journalist, även om han ofta är kul. Men den här krönikan är inte ens rolig.

Guillou ondgör sig över bloggosfären för dess hatinslag och som han tycker rabiata kritik av Liza Marklund:
”Det så kallade näthatet är ett ökänt och svårförklarligt fenomen som varken kan eller ska räknas in i medievärlden.”

Han betonar att bloggarna aldrig borde tas på allvar och aldrig kan mäta sig med journalistiken:
”I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”

För Guillou är det därför pressen är den fjärde statmakten och så bör förbli. Bloggosfären ska inte få spela roll i debatten:
”För om vi släppte fram floden av förtal och skvaller skulle vi förlora vår makt. Den demokratiska skadan vore irreparabel.”

Maken till maktspråk!
Jan Guillou är en av landets absolut mäktigaste och inflytelserikaste journalisterna. Självklart pratar han av egenintresse. Det sticker han inte under stol med. Men ett värre och i sammanhanget viktigare jäv undanhåller Guillou från läsarna: han och Liza Marklund är två av de tre delägarna i Piratförlaget, som också ger ut bådas böcker.
De har så att säga barn ihop. Dessutom kan man räkna med att de är goda bekanta, rentav kanske vänner.

Därmed ger han själv exempel på varför pressen har diskvalificerat sig som tillförlitlig fjärde statsmakt. Han låter egenintresset styra hans uppfattning och hur han presenterar den. Den fjärde statsmakten har med åren blivit alldeles för god kompis med de övriga statsmakterna, liksom med en räcka andra mäktiga.
Därför ska den med rätta kallas “gammelmedia” och behöver bloggosfären för att dylika manipulationer ska nå offentlighetens ljus. Guillou är ett tydligt bevis på precis motsatsen till det han hävdar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Liza Marklund, bloggosfären.

FRA-motståndet skapades inte av en kampanj med dolda finansiärer

DN avslöjar i ett omfattande reportage att det funnits dolda finansiärer bakom en kampanj mot FRA-lagen, bland annat verksam i bloggosfären och andra media. Må så vara – men det ändrar inget i sak, och det gäller sannerligen inte majoriteten av bloggare i ämnet.

Heder ändå åt DN för att de gjort sig besvär att rota i saken. Riktig journalistik, även om de tillåter sig en del insinuationer och vilseledande påståenden. De vill ge sken av att floden av kritik mot FRA-lagen skulle vara framkallad av PR-byråer med dolda finansiärer, men så lätt är det inte.

Kritiken fanns dessförinnan och vällde fram helt enkelt för att FRA-lagen är ett så monstruöst hot mot yttrande- och åsiktsfriheten, samt människors rätt till sitt privatliv.
Det går inte att avfärda den för att dolda intressenter också önskade hejda lagen.
Det har ju dessutom misslyckats, som det ser ut hittills, så hur snitsig kan denna lobbyverksamhet ha varit?

Lobbying
Lobbyings begränsade förmåga i frågor av det här slaget medger en av kampanjens aktiva, Mattias Söderhielm, när han säger:
”Jag har märkt hur förvånansvärt lätt det är att påverka opinionen och beslutsfattarna om man har bra argument.”

När man har bra argument, ja. Men då är det väl argumenten och inte kampanjen som avgör?

DN kan inte peka ut vilka finansiärerna bakom kampanjen har varit, men de antyder de självklart misstänkta när de låter Söderhielm berätta att argumenten fick han från teleoperatörerna. Särskilt Telia Sonera engagerade sig i frågan och hjälpte Söderhielm med fakta. Han förklarar i DN:
”Alla teleoperatörer är tydliga motståndare till den här lagen. Inte minst för att den hotar att öka deras kostnader kraftigt.”

Självklart är motståndet kompakt från teleoperatörerna, som kommer att få betala för kostnaderna med FRA-lagens datasamlande och dessutom får problem med internationella kunder som inte vill få sin trafik samlad på FRA:s hårddiskar. Och nog har de pengar att betala för en kampanj utan att det ens märks i deras årsredovisningar.
Dessutom är de beroende av väntjänster från regering och riksdag, så det är angeläget för dem att inte skylta i en sådan kampanj.

Bloggosfären självklart kritisk
Det betyder inte att bloggosfären varit lättköpta och viljelösa tjänstehjon i denna kampanj. Själv har jag bara suttit hemma och skrivit vad jag känt och tyckt, utan att ha hört ett dugg från någon kampanj eller fått någon enda krona för det. Detsamma gäller säkerligen så gott som varenda bloggare som kritiserat lagen i sina inlägg.

Det säger sig självt att bloggare är emot myndigheternas kontroll och registrering av det fria ordet på internet. Det ligger i sakens natur.
Därför är jag inte lika säker på att bloggare som tagit FRA i försvar (om de alls finns) skulle ha gjort det utan påtryckningar eller stimulans från den sidans intressen...

En av de kritiska bloggare som i DN-artikeln pekas ut som “köpt” av kampanjen är den berömda politiska bloggaren Henrik Alexandersson, som presenterar sin version här och här.
Alla som läst hans blogg det minsta begriper att han knappast låter sig köpas till att presentera annat än sina egna bestämda åsikter, och knappast tar betalt för att framföra dem heller.
Hans blogg står på egna ben. Dessutom är det just i FRA-frågan som myndigheterna vill sätta honom i fängelse för avslöjanden han gjort om FRA på sin blogg.

Se också vad några andra utpekade bloggare säger: stoppafralagen.nu, Opassande och Odsvall.

Varför nu?
Och så har jag en liten undran: Varför kommer DN:s reportage just nu, när starkt kritiska remissvar på regeringens förslag till ändringar av FRA-lagen börjar dyka upp (se länkarna nedan)?
Det kan bero på att FRA därmed åter är att betrakta som nyheter, men det skulle också kunna bero på att mäktiga intressenter inte vill ha en ny bloggbävning om FRA och därför vill se hela bloggosfären desavouerad.
Eller menar DN att alla dessa kritiker av FRA-lagen också är köpta av kampanjen?

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, DN här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA-lagen, Henrik Alexandersson, bloggosfären.

XBong om mjölk

Ett mjölkkrig har utbrutit i Skåne. Det stockholmska mejeriet Arla har ryckt åt sig några storkunder från Skånemejerier – både Netto och Coop har bytt leverantör av mejeriprodukter. Jag tvivlar på att det blir så långvarigt. Skåningarna vill ha egen mjölk, som dessutom smakar bättre.

Jag har noterat förändringen i livsmedelshyllorna men inte tänkt så mycket på saken, förrän det slog mig när jag drack ett glas mjölk att den smakade tunn och lite granna unken, inte så fylligt mild och generös som den brukar.
Då tittade jag på förpackningen och såg att mjölken var från Arla.

Skillnaden var inte vidunderlig mot hur mjölk brukar smaka, så jag lät det vara. Men sedan hade jag samma upplevelse igen några dagar senare – åter med mjölk från Arla. Då gick jag ut och köpte mig en liter mjölk från Skånemejerierna, och visst var den märkbart bättre.

Det kan helt enkelt bero på att Arlas mjölk torde transporteras längre, vilket i sig är en styggelse inte bara mot färskvaror utan även mot miljön. Jag vet inte. Men jag kände skillnaden.
Är Arlas mjölk så mycket billigare än Skånemejeriers att det är värt kvalitetsförlusten? I så fall är det nog också förklaringen till den sämre kvaliteten.

Jag tror inte att Arlas mjölk blir långvarig i skånska butikskedjor – inte om andra upplever detsamma som jag. Vi får se.
Dessutom är skåningarna stolta över sin livsmedelsproduktion och måna om att bevara den. Arla vet inte vilket bi de har stungit. I denna region torde Skånemejerier vinna i längden.

Å andra sidan ser man allt mer av det klassiska skånska kaffet Zoegas i Stockholms livsmedelsbutiker. Gungorna och karusellerna...

Tidningarna skriver inte särskilt mycket om kriget mellan Arla och Skånemejerier, men här är några artiklar om Arlas äventyr på sistone: Sydsvenskan skriver här, här, här och här, Kvällsposten här, Aftonbladet här, DN här, Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölk, Arla, Skånemejerier.

Hemligt internationellt avtal mot fildelning

EU, USA, Japan och några till av världens mäktigaste länder håller på att förhandla fram ett avtal mot bland annat fildelning, ACTA – men det är hemligt tills de har kommit överens och godkänt det. Vart tog demokratin vägen?

Ett och annat har ändå läckt ut om avtalet – till exempel kan det ge möjlighet för tullen att kolla vad man har för musik på sin MP3-spelare. Myndigheterna avfärdar det med att ingen tullare har tid med sådant – men inte går det att lita på om tullen har rätt till det.
Det väldiga övergreppet mot medborgarnas integritet borde självklart vara förbjudet!

ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement)ser över huvud taget ut att kunna bli ett dråpslag mot hela internet. YouTube och andra siter måste själva kontrollera att inget material där trotsar upphovsrätten. Det skulle till och med kunna bli så att man måste granskas innan man alls får publicera något på internet.

Jag tvivlar på att en sådan superkontroll går att genomföra – men bara att det utreds och begrundas är illa nog. Dessutom utan någon som helst insyn från allmänheten, inte ens från andra än ett fåtal av riksdagsmännen. Det framgår t.ex. av vad Svenska Dagbladet berättar:
”Att förhandlingarna är hemliga illustreras också av riksdagens näringsutskotts möte i förra veckan. Då stod Acta på dagordningen, men något skriftlig underlag om innehållet i förhandlingarna fick inte ledamöterna. Istället fick de gå till ett kassaskåp för att där läsa hemliga dokument. Ledamöterna har nu tystnadsplikt och får inte uttala sig, samtidigt som de hemligstämplade dokumenten ligger kvar inlåsta i kassaskåpet.“

Och Aftonbladet avslöjar:
”På justitedepartementet ligger förhandlingarna i sin helhet. Men 90 procent av det 35-sidiga dokumentet är överstrukit med svart tusch.”

Överhetens kontrollmani och hat mot det fria ordet har sällan varit tydligare.
Vi måste vara medvetna om att de som har makten vill behålla den, ja utöka snarare än minska den. Internet är i grunden en demokratiseringsprocess, i synnerhet vad gäller det fria ordet – och det är precis vad överheten ogillar mest, fast de skyller på fildelning, grooming, terrorism och allt vad det är.
De vill täppa till internet, så att det blir som gammelmedia – en fejkad åsiktsfrihet filtrerad genom lydiga representanter för överheten.

Kanske tvingar alla dessa kontrollåtgärder allmänheten att gå under jorden med all sin datoranvändning. Det är redan plättlätt, berättar min datorkunniga kamrat. Exempelvis finns för vissa versioner av Windows Vista en snabbkryptering av hela hårddisken,
Bitlocker, som tullen knappast tar sig igenom. Jag gissar att även PGP och andra gamla trotjänare sätta stopp för kontrollerna.
Så som myndigheterna håller på kommer dylika lösningar att bli mer regel än undantag för varje datoranvändare.

Med all rätt! Mänskliga rättigheter är mycket viktigare än myndigheters kontrollbehov. Det är dags för politikerna att inse allvaret och sätta dessa ting i rimliga perspektiv.
Vi slapp 1984 när det året kom och gick. Det vore en tragedi att se det genomföras nu, 2009.

Märkligt nog har DN ännu inte skrivit om ACTA, vilket kan bero på att saken senast uppmärksammades i en debattartikel hos huvudkonkurrenten Svenska Dagbladet, som också har skrivit om det här. Aftonbladet skriver om det här, men Sydsvenskan är hittills lika tysta om saken som DN.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, ACTA.

XBong om plankstek

Plankstek är nästan lika vanligt som pizza och pasta på de vardagligare restaurangerna. Med undantag för att man slipper det skrapande ljudet av kniven mot porslin har jag aldrig förstått poängen. Mätt blir man i alla fall.

På Azalee i Malmö blir man till och med proppmätt. Deras planka torde vara bland de största i stan. Den syns på bild här ovan.
Vi var ett gäng från aikidon på Enighet som bänkade oss där efter en träning för någon vecka sedan. Restaurangen drivs av familjen till en av de tränande på klubben, vilket var en trevlig ursäkt för att besöka stället.
Träning väcker aptit, så vi tog nog planksteken allihop, vad jag minns. Ingen gick hungrig från bordet.

Azalee på Möllevången är något av en institution, känd just för sin plankstek och sina snälla priser. Där är gott om plats och inredningen gav mig minnesglimtar av de krogar och pubar jag besökte under mina tonår i stockholmsförorterna, där ölen flödade och tonen var rå men hjärtlig.

Planksteken kostar 110 kronor, vilket inte går att klaga på, och består av 200 gram ryggbiff, duchessepotatis, hemlagad bearnaise och grillad tomathalva. Dessutom majs och hackad rå lök, vilket inte syns på mången planka annorstädes.

En annan berömd planka är den som serveras på Mando mellan Lilla Torg och gågatan. Där anges på en griffeltavla hur många plankstekar de sålt genom åren – aktuell siffra är över 650.000. Jag vet inte om jag tror helt och fullt på det, men alldeles omöjligt är det inte.

Det är kul och folkligt så det förslår, men någon särskild kulinarisk upplevelse får inte jag ut av plankstek. Jag är tveksam redan till ryggbiff, som är långt ifrån den mest spännande delen av kossan, fast den serveras såväl på simpla syltor som guldkrogar. På planka tenderar den dessutom att förlora en del av sina safter till träet.

Plankstek är en smidig rätt för varje krog med stekbord och en salamander (ugnen, inte djuret), men en alltför liten utmaning för kökets skaparkraft. Potatispurén spritsad som en mur runt köttet är skoj, likaså är den grillade tomaten gemytlig – men sedan behövs fantasi för att med andra, gärna udda ingredienser få anrättningen att lyfta åtminstone något steg över slentrianen.

Det behövs lite äventyrligare smaker, framför allt. Eller ge upp saken, likt varje mode som tjatat ut sig självt.
Jag misstänker att det som skulle göra sig bäst på planka är en rent vegetarisk rätt. Eller en fet och kryddig korv.

Läs även andra bloggares åsikter om Azalee, Mando, plankstek.