Jag har gnällt mycket på pressen och dess oförmåga att anpassa sig till den nya mediasituationen. Särskilt hårt har jag gått åt Sydsvenskan för dess förnyelse som inte blev något nytt. Så nu är jag illa piskad att komma med några egna idéer om förändringar jag tror på. Upp till bevis, liksom.Jag koncentrerar mig på morgontidningarna, som prenumeranter får i brevlådan och slår upp till frukosten, men mycket av det jag säger nedan gäller också för kvällstidningar och andra former av dagstidningar – såväl på papper som på nätet.
NyhetsportalFörst och främst måste pressen verkligen acceptera tanken på att inte längre ha monopol på nyhets- och åsiktsförmedling, inte ens dominera detta. De behöver därför fråga sig på allvar vad de i framtiden kan vara bäst på.
Jag tror att det är
ett vaket urval av nyheter och saklig presentation av dem.
Internet är en djungel som kan vara ogenomtränglig och oöverskådlig. Pressen kan bli bäst på att ge den kompetenta och tillförlitliga överblicken.
Pressen kan vara
nyhetsportal, såväl på papper som på nätet. Sakliga journalister gör ett urval och slussar läsarna vidare till fördjupning på tidningens egna sidor och på nätet.
Detta är nog inte ett dugg kontroversiellt som målsättning för pressen, men det har i mina ögon en del konsekvenser som tidningarna ännu inte verkar förstå, eller ens vill förstå.
Bort med StorebrorPressen är genomsyrad av en storebrorsattityd – både i sitt sätt att predika för allmänheten, som om det var gudsord, och i sitt sätt att banalisera för allmänheten, som om vi vore mähän.
Det måste väck. Annars har pressen ingen chans att överleva.
Det betyder bland annat att ledarredaktionerna måste skrotas. Tidningarna ska inte tala om för oss vad vi borde tycka politiskt. Det hämmar bara deras kritiska politiska bevakning. De ska inte ha en politisk grundsyn de propagerar för – typ “oberoende liberal”, vilket är ett sådant hyckleri att det bara förtjänar att skrattas åt.
De politiska ställningstagandena är det läsarna som själva ska stå för.
Det hindrar inte politiska opinionsartiklar – men de ska inte skrivas av en fast tidningsstab eller deras kompisar, utan variera efter ämne och medialt intresse. Och de ska inte på minsta sätt ersätta den journalistiska presentationen av fakta.
Politiker ska inte få presentera sina beslut genom oemotsagda opinionsartiklar. Inte heller några andra makthavare – från näringsliv, universiteten eller vad det kan vara.
Fakta och kommentarTidningarna måste hålla isär
fakta och
kommentar. Deras huvudsakliga uppgift är det förstnämnda. Kommentarer och tyckanden är sekundärt och får aldrig ersätta fakta. Det ska heller aldrig skrivas av samma person.
Nu dräller alla journalistiska media av “sakkunniga”, som pladdrar om vad som “egentligen” ligger bakom olika politiska eller andra händelser – men det är blott journalister som inte har orkat leta upp sakkunniga utanför sina redaktioner, eller vill slippa omaket att samla uppgifter från flera källor.
Det är en sjuklig lättja på redaktionerna och det leder till ett väldigt svamlande. Journalister ska borra fram fakta, de ska inte spekulera och fantisera.
Kommentarer och spekulationer ska i stället andra inbjudas att komma med – och det måste varje gång tydligt framgå vilka kunskaper och erfarenheter dessa utgår ifrån. Kommentarerna ska vara extramaterial, inte ett sätt att framställa nyheter och fakta.
Och det ska aldrig vara bara en kommentator i en angelägen fråga, utan hänvisningar till flera, från olika ståndpunkter. Om inte det går att uppbringa är det bättre helt utan kommentarer – kommenterandet sker ändå med största och mesta variation på internet, utanför tidningarna.
Alltså: tidningarna ska presentera nyheter faktamässigt och så neutralt det bara går. Sedan kan de hänvisa till debatt, kommentarer, olika tyckare – även inkludera några sådana på sina sidor, bara de hålls tydligt isär från journalistiken.
AllmänjournalistikJournalister ska inte leka experter, för det är de inte – även om de koncentrerar sig på ekonomi, sport, kultur eller vad det kan vara. De ska blott vara experter på att vara journalister, alltså att sakligt belysa nyheter, ställa läsarnas frågor och rota fram svaren på dem.
Så fort journalister anser sig speciellt skickade att bevaka blott ett visst fält blir de genast påverkade av den syn som råder där, dess “paradigm”.
Politiska journalister ändrar glatt nyspråk efter politikernas dekret och tror ändå att de avslöjar dem. Vetenskapsjournalister har en närmast religiös tro på en positivistisk vetenskapssyn och på forskningens ofelbarhet. Ekonomijournalister tror att “marknaden” är en grundlag och att börsen strävar efter balans. Nöjesjournalister tror att folk vill ha vad Bert Carlsson producerar och att kändisar är vår tids helgon, medan de själva tror sig veta att riktig musik bara kan framföras av gubbar i svart skinnjacka. Kulturjournalister är säkra på att poesi är den överlägsna litterära formen, speciellt när den ges ut av Bonniers. Och så vidare.
Journalister ska pyssla med allmänjournalistik, eftersom de ska serva läsare med ett allmänintresse. När de specialiserar sig blir de bara trångsynta och låter sig luras av dem de bevakar, eftersom det blir deras närmaste umgänge.
Det kan betyda att de förlorar sitt kontaktnät och inte får veta så mycket “mellan oss” och annat skvaller – men de vinner självständighet och en vakenhet på vad det egentligen handlar om. Och snabbt innebär det att makthavarna måste meddela sig tydligt, eller bli evigt missförstådda (snarare avslöjade).
God journalistik ser inte olika ut för olika ämnesområden. Därför borde alla journalister rota i allt. Då blir deras redogörelser också begripliga och intressanta för alla.
Variera recensenterRecension är att jämföra med
kommentar, som jag skrev om ovan. Det har sina poänger även i framtidens tidningar, men bara under vissa förutsättningar.
Det måste vara ombyte på dem! Att år efter år läsa samma recensent som kommer med samma trötta principer för vad som är bra eller dåligt inom samma genre – det är både trist och fördummande. Hur ofta som helst är det uppenbart att recensenten själv har tröttnat på sin uppgift och bara längtar tillbaka till hur det var i världen dessförinnan.
Tidningarna ska inte ha fast anställda recensenter, för de sitter till pension och blir bara tråkigare för varje år. Redaktionerna ska över huvud taget inte ha några “experter”, vilket deras recensenter låtsas att de är. Tidningarna ska inte predika något slags åsiktsmall, utan presentera den vidd som råder inom något så personligt som tyckande.
Dessutom blir det väldigt fel med specialiserade recensenter eftersom läsarna sällan är på samma sätt koncentrerade på en konstform eller genre. Läsarna är allätare, så de har mest glädje av allätares åsikter om böcker, film, musik, krogar, vad det kan vara.
Det gör en väldig skillnad både i upplevelsen och hur den formuleras. Recensenters attityd ska vara den nyfikna allmänhetens, inte experternas eller kulturproducenternas.
Det löser man med frilansskribenter, men inte så träigt att några få sådana skriver tidningens alla recensioner år efter år, utan genom att tidningens redaktion sprider gracerna – aktivt letar upp olika skribenter för vitt skilda uppgifter. Gärna lite tombola.
Det skulle friska upp denna förstelnade konstform vidunderligt om tidningarna experimenterade mer och släppte på sitt konventionella tänk. Recensenter behöver vara duktiga på att säga något intressant om en kulturupplevelse – oavsett av vilken sort. Ju mer de tycker sig kunna om en genre, desto mindre av den omedelbara upplevelsen släpper de in. De använder lathund i stället för att ta upplevelsen till sig.
Hitta spänstiga skribenter och sätt dem på att tycka om något annat än det de kan verka mest rustade för. Byt dem ofta. Leta efter nytänkande.
Meningen med recension är inte betygssättning, för det är bara gammalt storebrorstänkande. Läsarna ska själva sätta betygen, det är inte tidningens sak.
Vad recensenterna kan göra, om de kan tänka och skriva, är att sätta ord på upplevelser, formulera i text vad konst kan förmedla. De bästa recensionerna är alltså konstverk de också, men de förmedlar vad annan konst föder i recensenten.
Konst av alla de slag är sådan att den inte har skildrats innan något har sagts om hur den har upplevts av sin publik. Recensenten ska vara en person ur publiken – personlig och välformulerad, men ändå inte mer än en i publiken.
Den recensent som anser sig vara proffspublik har förlorat den förmågan.
Skrota fasta avdelningarTidningarna blir bara mer och mer uppdelade i fasta avdelningar och underavdelningar, som blott bevakar sitt lilla ämne. Det leder till slentrian och tristess på hur många sätt som helst. Dessutom leder det till journalister som anser sig vara “experter”, eftersom de i regel bara skriver inom en enda avdelning eller utifrån dess tema.
Värst av allt är att det leder till en kvantitativ syn på nyheter. Man behöver fylla ett visst antal sidor med sport, ekonomi, lokala nyheter, nöjesbevakning, rikspolitik och så vidare – fast det i verkligheten skiljer sig betydligt från dag till dag vad som förtjänar uppmärksamhet, och hur mycket.
Det blir riktigt fånigt när vissa dagar i veckan vigs åt vissa teman, som om det just dessa dagar var särskilt viktigt med de ämnena. Rent nonsens. Dagstidningar ska skapa mening utifrån vad som sker varje dag.
Indelningen i avdelningar och underavdelningar är bara för tidningarnas och redaktionernas egen bekvämlighet. De har ringa mening för läsarna. Även om man som läsare endast är intresserad av t.ex. film, betyder inte det att man bara vill läsa om det på fredagar.
Och hur många läsare är bara intresserade av film?
Ofta blir det väldigt fel nyhetsmässigt. Nyheter får vänta för att de sker “fel” dag, andra nyheter ignoreras för att det är för långt kvar till “rätt” dag. Ibland är nyheten så stor att man måste ta den samma dag, fast den hör hemma i någon underavdelning som kommer en annan dag, och då blir det bara rörigt.
Allt det där med underavdelningar leder till föga annat än ett slappt och konventionellt journalistiskt tänkande. Dessutom skapar det redaktioner som gör sig till experter och därför förlorar den allmänjournalistiska förmågan. Bort med det.
Ordna strikt efter nyhetsvärdeEn tidnings innehåll bör inte ordnas på annat sätt än efter nyhetsvärdet på varje artikel. Förstasidan visar i korta sammandrag vad som är viktigast, och sedan bör artiklarna följa i precis den ordning som deras angelägenhet och intresse motiverar. Oavsett ämne.
Redaktionen får gärna ta en hetlevrad diskussion inför varje pressläggning, där redaktörer kohandlar och slåss för sina synpunkter. Det är hälsosam konkurrens.
Om det är en kulturnyhet som gjort mest väsen kommer den redan på sidan två, och är det ett sportresultat som varit sensationellt hamnar det där.
Bara nyhetsvärdet ska avgöra.
Då blir bläddrandet i tidningen en spännande resa från de största sensationerna till diverse småhändelser och bagateller. Varje läsare kan intuitivt fatta en sådan sortering.
Det blir svårare för läsare med utpräglade specialintressen, men de är i alla fall redan uppdaterade via nätet, så tidningen är inte en nödvändig källa för dem.
De kan i stället som alla vi andra via tidningen få en smidig genomgång av
vad dess redaktion anser vara viktigast idag – och med tips till fördjupning och fortsättning på varje nyhet, inom eller utom tidningens sidor.
Ooops!Det här blev väldigt långt, så jag får hejda mig. Berätta gärna i en kommentar hur ute och cyklar jag må vara.
Läs även andra bloggares åsikter om
pressen,
journalistik,
gammelmedia,
tidningar.