söndag 2 augusti 2009

Prideparaden var lite för lagom


Lördagens Prideparad är den första jag sett i Stockholm, eftersom jag bott i Malmö sedan början på 1990-talet. Det var skoj, väldigt skoj – men ändå inte så skoj som jag hade hoppats. Med några sprakande undantag var det ganska svenskt lagom.


Jag har sett den motsvarande paraden i Malmö ett par gånger. Den är förstås betydligt mindre, nästan beklämmande så – men i gengäld sprudlande av entusiasm och extravaganser.

Den allra häftigaste Prideparaden jag sett var dock den i New York 1980, bara 11 år efter att det hela började med bögarnas revansch mot trakasserande poliser på klubben Stonewall i samma stad 1969 (det är alltså nu precis 40 år sedan denna startpunkt). Den paraden gick längs den pampiga shoppinggatan 5th Avenue och där vara alla uppklädda och triumferande.
Det var så tidigt i den moderna bögrörelsen att redan en gayparad i sig kändes overklig, omöjlig. Så oj, vad de tog i!


Stockholm Prides parad var lite blekare, trots uppemot 30.000 deltagare (enligt SVT:s nyheter). Där fanns förstås galaklädda transor, lättklädda gossar och flickor i många åldrar och viktklasser, humor och extremlägen, utmaning och busighet. Men många grupper hade bara T-shirts från sina förbund, partier eller firmor. De såg ut som om de var på väg till ICA.
Ändå hade paradledningen speciellt bett om bus och djärvhet i klädsel och andra hyss.


Inne att stödja
Nu för tiden ska alla tänkbara förbund och företag markera att de stöder HBTQ-rörelsen, på ungefär samma sätt som de säger sig värna om demokratin eller miljön. Men HBTQ är lite annorlunda – det är inte att följa normerna, utan att slippa göra det och ändå accepteras. Därför blir det lite falskt om t.ex. politiska partier hänger på utan att på minsta annat sätt gå över gränserna.


Några sköna undantag fanns det ändå. I Amnestys grupp var det en yngling som dansade, blåste i visselpipa och levde ut så att det inte gjorde ett dugg att han hade samma gula T-shirt som de andra. En förening som arbetar för nykterhet bland ungdom klädde sig tufft svart och leddes av en kärra med ett rörligt hjul där en av dem svängde runt i lite bondagestil.


Många uniformer
Annars var t.ex. gaypoliserna blott klädda i uniform, likaså gaysoldaterna. Och alltför många hade som sagt inget mer spännande än en T-shirt som visade vad de tillhörde. Det gällde också för moderaternas gaygrupp, men de var å andra sidan både många och jublande entusiastiska, så de måste bli förlåtna.


På tal om politiker var Mona Sahlin med i tåget, med armen i band av någon skada. Jag tror att hon går i tåget varje år, vilket hon verkligen ska prisas för. Hennes stöd för HBTQ-rörelsen har varit markerat och engagerat redan långt innan det blev inne, vilket det nog blev bland annat genom hennes försorg.


Apropå kändisar stötte jag ihop med Alexander Bard, som gick med liberalerna. Jag hälsade på honom men han kände inte igen mig fast vi träffats en del förr om åren, i motsats till Jonas Gardell här om dagen. Kanske har Bard blivit alltmer upptagen av sig själv, dessutom stod han och pratade med vad som förmodligen var en utländsk journalist. Då räknas inte gamla bekanta.


Fjollorna kan konsten
Det var förstås de verkliga “fjollorna” som stod för de roligaste utstyrslarna. Extremt extravaganta aftonkreationer, vingar, kittlande lättkläddhet, ekivoka attiraljer och så vidare. De var också deltagarna i paraden som paraderade allra mest och uppenbart hade roligast. De vet hur man gör.


En del fnyser åt fjolligheter och dylikt, även när det sker inom HBTQ-rörelsen, men jag slås varje gång av radikaliteten i det och är övertygad om att det är mer revolutionärt än vilket barskt plakat som helst. De utmanar verkligen våra normer och traditioner, för att inte säga vår verklighetsuppfattning.


De spelar på könen som andra spelar på piano och gitarr. Det såväl upprör som attraherar, utmanar och förbryllar. De experimenterar med androgyniteten och når fram till ett slags röd tråd för sexualiteten som samhället långt ifrån är moget för.


Inga emo
Förresten undrar jag hur det är ställt med regenerationen inom HBTQ-rörelsen. Jag minns att på 1960-och 70-talet fnös proggrörelsen åt homosexualitet, som en del av de radikala kommunisterna ansåg vara borgerlig perversion. Därför utvecklades gayrörelsen helt separat från vänstern och andra radikala rörelser. Nu är vänstern helt sympatisk med gayrörelsen, men vilka nya strömningar är inte det?

Jag såg en liten gothgrupp i tåget men inga emo, fast de vad jag begriper ligger så mycket i queer-landskapet som man kan. Varför var inte de med? Känner de sig inte välkomna, är de för unga för att respekteras och tas emot med öppna armar?


Och var är alla Michael Jacksonfans och dito kopior? Han var ju också hur queer som helst, så hans fans borde lockas av detta jippo, som dessutom är lika “over the top” som Michaels konserter och videos var. Hans musik spelades flitigt från Lastbilarna men jag såg ingen göra moonwalk eller bära vit handske.
Och förresten – varför fick han inget särskilt firande under Prideveckan? Om det inte sker förrän nästa år måste man konstatera att arrangörerna är lite sega.

Kanske finns det något konservativt i Stockholm Pride och dess kultur, som gör att nya yttringar av HBTQ inte känner igen sig och inte välkomnas så helhjärtat som behövs för att de ska våga träda in. Det är alltid svårt i en sluten och hårt definierad grupp: att bereda tillträde till nya proselyter.


Nya annorlundaskap
Jag misstänker att HBTQ-rörelsen behöver anstränga sig för att riva sina murar, så att nya former av annorlundaskap, speciellt sådana som växer fram i yngre generationer, kommer in och accepteras.

HBTQ-rörelsen anser sig förmodligen så radikal att den inte anar när den är konservativ, men det kan vilken rörelse som helst bli – det inträder med automatik om man inte tar till kraftåtgärder däremot. De behöver granska sin egen kultur och sina förutfattade meningar, för att vara öppna för det nya som sker.

Kanske är de idag inställda på att nya grupper ska anpassa sig till dem, i stället för att de ska skärpa sin lyhördhet för hur det annorlunda ser ut i framtiden.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)


DN skriver här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här om Prideparaden.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .


17 kommentarer:

  1. Inga kommentarer ännu? Nåja.

    "det är inte att följa normerna, utan att slippa göra det och ändå accepteras."

    Normer i sig är det inget fel på. Vi har normer för att vi haft nytta av de genom årtusenden. Förmodligen skulle vårt samhälle rasa ihop omedelbart utan normer och värderingar.

    Det är normer och värderingar som gör att jag inte slår ned kassörskan när hon är otrevlig mot mig, det är normer som gör att jag betalar i affären för mig, hjälper gamla damer över gatan. Det är normer som gör att jag inte genast snor plånboken för en blind man på gatan. utan normer och värderingar skulle de annorlunda och svaga i samhället ligga väldigt illa till, och då speciellt många av de som deltar i Pride. Utan samhälliga normer skulle en del av de som deltar i Pride i princip bli utplånade. det är våra samhälliga normer som skyddar de mest spektakulära HBTpersonerna som deltar i Pride.

    Bryta normer och värderingar? Ja om jag ser en transa som misshagar mig bryter jag mot de samhälliga normerna om jag följer min impuls (jag har väl ingen sådan impuls, men många har) att genast stega fram och slå ned vederbörande.

    SvaraRadera
  2. Robsten, folk är nog ute och njuter solen så här på söndagen.

    Du har rätt i att jag använde termen 'norm' slappt. Jag menade heteronormen, som reglerar vilken sorts sexualitet som uppmuntras och förväntas.
    Med den kommer också en väldig kulturell apparat av stil, klädsel, språk och så vidare, som medverkar till att normen upprätthålls.

    SvaraRadera
  3. Det var jag också Stefan, var ute i skogen och tränade kator med en upphittad träkäpp, ha, ha, lite aikido kanske, fast en tränare hade klagat på precis allt ;-) Nä jag har faktiskt för mig att jag skrev inlägget i går...nä, det var i morse ser ja. Ja, ja, ofta är mina förmiddagar dedikerade framför datorn.

    SvaraRadera
  4. Robsten: Inte avstår du väl ifrån att slå kassörskan bara därför att samhällsnormen kräver det? Innebär det att du utan samvetsbetänkligheter skulle smälla på om ingen såg det? Nej, de djupare etiska frågorna är allt en fråga mellan oss själva och vårt djupare liggande medvetande, vårt sannare jag som har en säker kompass och skickar ångest och liknande känslor när vi virrar går vilse i det etiska.

    Normer är något betydligt ytligare och brukar må bra av att utmanas.

    Stefan: Trevligt att du berömde Mona Sahlin. Jag är inget stort fan av henne, men i den här frågan tycks hon ha uppträtt rakryggat och med äkta engagemang.

    SvaraRadera
  5. Mattias, jag håller med dig om att etik är något djupt och grundläggande i den mänskliga konstitutionen, inte alls blott ett slags "tillfället gör tjuven".

    I kototama, den japanska traditionen av ord- och ljudmystik (ungefär som kabbalah) är den näst högsta nivån just etiken. Den är så djupt förankrad i oss att till och med psykopater behöver inbilla sig och omvärlden att de är etiskt berättigade till sina handlingar.

    SvaraRadera
  6. Den naturliga följdfrågan: Vilken är den högsta nivån?

    SvaraRadera
  7. Ah, ser man på... Men då inställer sig ännu en fråga... Vad är livet?

    Men det antar jag är upp till var och en att komma underfund med. Och att det svar som går att formulera med ord... inte är det rätta svaret?

    SvaraRadera
  8. Däremot har Robsten naturligtvis rätt i att vi alla i högre eller lägre grad låter normerna ha inflytande över de etiska aspekterna av vårt handlande. Vilket kan leda så fruktansvärt galet som till Auschwitz, till exempel.

    Vilket dock är ett argument för att ifrågasätta normerna, inte för att slå vakt om dem.

    SvaraRadera
  9. Mattias, i kototama symboliseras livet av vokalljudet I, som lätt leder tanken till ki. Den gamla tanken är nog liv som en kraft eller eter, såsom i begreppet ki.

    Normer, alltså färdigstöpta moralpaket som inte ifrågasätts, är hur farliga som helst. Vi behöver allihop snarare ett engagerande och prövande moralbegrepp, där varje individ är ansvarig för sina handlingar oavsett vad man förmodar att "alla andra" begär av en.

    SvaraRadera
  10. Kototama... Jag lägger ordet på minnet. Det känns som att jag en vacker dag kanske får anledning att fördjupa mig i vad det står för.

    SvaraRadera
  11. Jag visste ju att denna kritik skulle komma, faktiskt. Jag skulle såklart inte smälla på någon bara för att ingen såg det, inte ens begreppet "normer" är SÅ ytligt, då är det inte normer vi talar om, utan något helt annat.

    Normer är på ett plan en ytlig företeelse, man kan handla på ett visst sätt, trots att man känner på ett annat sätt, just p.g.a. normer. Men detta oavsett om någon ser det eller inte. Men ni talar om något ännu ytligare än normer, rädsla för att fördömas eller straffas, det har ju inget med normer att göra.

    jag skulle naturligtvis inte smälla på någon jag ogillar, ens om jag kom undan med det. Om jag överfaller någon med baclava och försvinner från platsen är risken för att åka fast i alla fall minimal.

    Poängen är att väldigt många människor som befinner sig i en gråzon skulle falla över gränsen om inte normer höll dem tillbaka.

    Leif GW Persson berättade (bl.a. många fler har gjort det, ex Göran Hägg) att på sjuttiotalet så prövade man dåtidens normer genom att börja anta en mer förlåtande attityd till pedofili. Det gick så långt att man började ändra i lagstiftningen och se betydligt mildare på detta även där. Som tur är så återupprättades normerna på just detta område. Nu skulle det inte falla någon in att experimentera och bryta mot dessa normer.

    Och att de flesta friska människor inte skulle ägna sig åt detta oavsett en upluckring av normerna på området har liksom inte med saken att göra, utan tjänar mest som ett sätt att blanda bort korten.

    SvaraRadera
  12. Förövrigt bröt väl nazisterna mot en herrans massa normer, gjorde de inte? just det exemplet talar ju i min sak, ett konststycke att vända på hela argumentationen.

    SvaraRadera
  13. Robsten: Visst har du rätt, i viss utsträckning behöver vi normer. Men det är viktigt att komma ihåg att normerna även utgör ett hinder för oss i vår strävan att lära känna oss själva och våra verkliga bevekelsegrunder mer på djupet. De står ivägen för verkligt ansvarstagande.

    Och det samhälleliga normsystemet kan erbjuda oss skydd undan det egna onda samvetet när vi begår oetiska handlingar. Många krigare som har ihjäl folk i skydd av militärnormen får nattsömnen förstörd för resten av sin levnad när de som civilister ska stå till svars inför sig själva.

    På samhällelig nivå behöver vi en politik som tilldelar människan ett stort mått av personligt ansvar, tror jag. Till syvene och sist är det vad livet handlar om: att komma underfund med oss själva. Och i långa loppet tror jag att vi får ett mer renhjärtat samhälle om var och en i stor utsträckning får stå till svars inför sitt eget samvetes röst. Det är knappast så att det mördas och våldtas mindre i samhällssystem med starka normsystem; tvärtom tror jag.

    Nazismen menar jag förutsätter en hög grad av överlåtelse av det personliga ansvaret åt det samhälleliga normsystemet. När den humanistiska normen fick ge sig för normer som plikt och patriotism mördades miljoner oskyldiga. Det hade inte kunnat hända om var och en hade följt sitt samvetes röst.

    SvaraRadera
  14. Robsten: Men självklart är det inte fråga om svart eller vitt. Det är en fråga om var man lägger betoningen.

    SvaraRadera
  15. Robsten, jag tror att vi behöver börja med att komma överens om vad vi egentligen menar med "normer". Ordet har använts på diverse olika sätt i vårt samhälle och dess debatter.

    I detta sammanhang använde jag det när det gäller sexualitet, där normer är konventioner om hur sex bör vara och inte bör vara - exempelvis att heterosex skulle vara det eftersträvansvärda och annan sex oönskad, rentav klandervärd.

    Jag tror att norm inte går att jämställa med moralisk kod eller etisk grundsyn, utan snarare är ett beteende som blivit det brukliga och accepterade, utan att ifrågasättas. Hur folk förväntas bete sig.
    Det är föga garant för ett fridfullt samhälle, eftersom det är helt beroende av vilka normer som råkar gälla.
    Jag tror betydligt mer på varje människas skyldighet att tänka etiskt.

    SvaraRadera
  16. Stefan, Robsten: Jag håller med om att diskussionen har kommit långt ifrån sitt huvudspår. Den hamnade vid sidan om i samband med kassörskeexemplet, som ju inte har något med genus-, sexual- eller klädnormer att göra.

    Ändå tycker jag att ditt inlägg, Stefan, illustrerar det jag försöker få sagt. Bruket inom det militära är att vara patriotisk, lyda och ha ihjäl folk. Det är normer som ersättning för etik.

    Men långt från sexnormerna har vi kommit. Ifråga om sex har normerna ännu mindre berättigande. Däremot krävs etik.

    SvaraRadera