Nyårsdikt

Bruno K Öijer har skrivit en mångordig nyårsdikt åt DN. Jag får inte vara sämre – fast min dikt säkert är det, och därför betydligt kortare:

Fast åren går:
Tid består.
Gott nytt år ändå!
Stefan

Asatron har alltid lockat

Intresset växer i Sverige för den gamla asatron, berättar DN med anledning av en ny doktorsavhandling i ämnet. Fan trot...

Doktoranden Fredrik Gregorius från religionsvetenskapen i Lund uppskattar det till cirka 500 organiserade asatroende, och kanske lika många till utanför organisationerna. Om detta ska vara belägg för att intresset växer, så är det ganska klena siffror.

Vikingarnas myter har i århundraden fascinerat många svenskar – dels för att de minner om vikingatiden, vilket är skoj i sig, och dels för att det på många sätt är en spektakulär mytologi med många sköna historier och poänger.

Gudarna är minst lika frodiga och karaktärsfulla som den grekiska panteon. Deras äventyr likaså.
Rikast framträder alltihop i Snorres Edda, samlingen av vikingarnas legender och myter som gjordes av islänningen Snorre Sturlasson på 1200-talet. Vi har också den Poetiska Eddan bevarad, bestående av verser från ungefär år 800-1000, men förmodligen i många fall av betydligt äldre ursprung. Där ingår Völuspå, Völvans spådom, som berättar världens historia från dess uppkomst till Ragnarök, det spektakulära slutet.

Här är dess smäktande inledning i Björn Collinders högt respekterade tolkning från 1964:

Hör på mig, alla heliga ättlingar,
högre och ringare Heimdallssöner:
du vill, Valfader, att väl jag täljer
forna öden, vad äldst jag minnes.

Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap, gräs fanns icke,

förrn Burs söner bragte slättmark,
hovo ur djupet herrliga Midgård;
södersol lyste på land och sten,
ur mullen grodde grönskande liljor.

Från söder lade solen, i sällskap med månen,
högra handen om himlens rand;
solen visste ej var den bodde,
månen visste ej vad makt den ägde,
stjärnorna visste ej var de skulle stå.

Man behöver inte bli religiös för att uppskatta sådan lyrik och sådana visioner. Resten av historien, som Valan berättar den, är ingen besvikelse, även om den slutar som den gör.

Vi är inte betjänta av en religion till. Däremot finns i de flesta religionerna en mängd sköna skrönor och dikter, som berikar vårt kulturarv mer ju mindre vi bryr oss om att tro på dem.

Nya ord 2008 – fast några är gamla

Språkrådet har publicerat sin lista över nya ord i svenskan 2008. Naturligtvis finns ett par ord med som har med bloggar att göra, men också några förvånande omoderna termer och en del rena lustigheter.

Språkrådet är en myndighet som har till uppgift att hålla lite ordning på svenska språket och värna om dess stil även när förändringens vindar blåser. De samlar ständigt på sig nya ord som dyker upp i massmedia och debatten och lägger till sådana som etablerats i vårt språkbruk och är någorlunda rimliga i svenskan.

Årets nya ord är 30 till antalet. DN har hela listan med förklaringar, medan Aftonbladet blott har ett litet urval – se där skillnaden mellan morgon- och kvällstidning i ett nötskal.

Bloggosfären står för två termer detta år: bloggbävning och mikroblogg, vilka nästan är varandras motsatser. Den förra är när något ämne riktigt skramlar till bland bloggarna, den senare en blogg med pyttesmå inlägg.

Några ord gör mig förbryllad:

ADV står för alvedon, dricka, vila – alltså en förkortning för elementär svensk sjukvård. Men ska det verkligen räknas som ett ord?

Bekymringssamtal är poliser som varnar föräldrar för att deras barn är på väg in i kriminalitet. Men var är logiken i detta sammansatta ord? Vore det inte bättre med t.ex. varningssamtal eller tendensvarning?

Celebritariat är ett knappast vanligt förekommande uttryck för B-kändisarna: celebritetens proletariat. Termen antyder att det är dessa som håller A-kändisarna uppe, men det tvivlar jag på. Kul perspektiv ändå.

Finanssmälta är med förstås. Frågan är hur ordet kommer att överleva efter nuvarande krishysteri.

Kalsongbadare är grabbar som har märkeskalsongerna på under badbyxorna – och ser till att märket syns. Men det finns nog många kalsongbadare som inte gör det för märkets skull, utan som en ytterligare prydhet eller religiös eftergift. Termen borde gälla även dem. Dessutom är den förvirrande. Vad ska man kalla dem som badar i blott kalsonger?

Klimatism är att se på klimatförändring med en närmast religiös fanatism. Det är i så fall den religion som sprids allra mest just nu. Det torde gå åt fanders – man ska inte göra religion av något vetenskapligt.

Kosläpp är att släppa ut korna på betet. Hur dök den termen upp 2008? Är det inne med kor igen, eller har gamla ursprungstermer fallit bort ur vårt språk, så att nya måste bildas för urgamla sysslor?

Minidator är ett gammalt ord med ny användning. Förr var det en dator i formatet mellan stordator och mikrodator, men på den tiden förstås stor som en garderob. Nu är det en pytteliten laptop. Vad är det om 10 år – en makromobil?

Plutoid är ett ord som funkar bättre på engelska, där det är hämtat. Det står för en dvärgplanet, vilket stackars Pluto blev degraderad till 2006.

Svenskad är en hemmagjord svensk version av någon filmklassiker – faktiskt efter det engelska ordet “Sweded” lanserat i filmen Be kind rewind. Vad anser de därborta om oss svenskar, egentligen? För några decennier sedan betydde svenskhet i kombination med film blottade tuttar.

Säg ska vara samma som uttalande eller yttrande, men är det inte blott dålig svenska?

Här är övriga nya ord. Vet du vad de betyder? Annars kan du kolla på DN.
ansiktsspårning, bilmålvakt, blåstråle, bullerbysyndromet, burkini, förväntningssamhälle, gatustickning, geotaggning, kringmyndighet, kroppsskanning, kuddbok, laddhybrid, ljudaffisch, mobillångfilm, plastis, skynka, ödleplåster.

Emo - nu och förr

Emo är en växande subkultur bland ungdomar, med kännetecken som är lika lätta att känna igen som att parodiera. Men den knyter an till traditioner som är hur gamla som helst.

Ordet emo kommer förmodligen från engelskans emotional, känslomässig, vilket också visar sig i deras utstyrsel. Svart långt hår som skymmer ögonen, piercing, veka kroppar och blek hy. De signalerar bräcklighet, själslig vånda och en oförmåga att anpassa sig till konventionellt samhällsliv, som lika mycket är en ovilja. Det skojas om att emo dessutom går till sådana ytterligheter som att skära sig i armarna, men det är knappast någon särskilt populär sysselsättning bland dem.

Deras stil ropar ut att det är svårt att leva, och att man kan göra föga mer än försöka finna tröst bland sina närmaste vänner. Bland varandra visar de ömhet och tillgivenhet på ett sätt som ofta överskrider könsroller, rentav slätar ut dem. De klär sig androgynt och har en syn på kärleken som med modernt språkbruk absolut kan kallas queer, alltså obundet av det heterosexuella samhällets konventioner.

Musiken de favoriserar har punkrötter, med inslag av heavy metal – bullrig musik som förmedlar starka känslor. Populära band är t.ex. My Chemical Romance och Fall Out Boy.

Sturm und Drang
Det går utmärkt att jämföra emo med Sturm und Drang, ungefär Storm och Trånad, den sentimentala och passionerade konstriktningen från Tysklands sena 1700-tal, med Goethe som en av sina främsta ledstjärnor. Hans bok Den unge Werthers lidanden, om en ynglings olyckliga kärlek och livsvånda, skulle förmodligen ringa bekant för mången emo. Den slutar med att Werther tar livet av sig.
Bilden på Goethe här är en målning av Tischbein från 1787. Goethes pose berättar mycket om vad han ville säga med sin litteratur.



För emo, som för Werther, handlar det om den hårda världens oförstående inför den enskilda människans känslighet och bräcklighet. Tillvaron kräver sturskhet och självdisciplin, men människan är till sin natur medkännande, innerlig och längtande.

Det är förstås inget nytt. Många unga människor har i alla tider uttryckt ungefär detsamma. Men civilisationen är på den punkten tydligen alltför hårdhudad. Den vägrar mestadels att göra annat än fördöma och förlöjliga sådana ungdomliga uttryck. Så den ungdomliga våndan får nya uttryck i varje generation, men likheterna är långt mer slående än skillnaderna.

Anime, goth och punk
Emostilen har några lättfunna komponenter, som också berättar väldigt mycket om mentaliteten. De tar starkt intryck av anime, japansk tecknad film, som fylls av drömmande, lidande androgyna varelser, oförmögna att passa in i vardagen – utan att förstå varför.



Klädstilen har mycket gemensamt med goth, ett slags stiliserat S&M, där metall och svart läder kontrasterar blek hy och kroppars sårbarhet. Också vurmandet för vampyrism och självspäkelse känns igen, samt förtjusningen i musik som bullrar av känslor.

Marily Manson är knappast en emo-favorit, men den hårdare och mer extrema sidan av samma estetik är han en iögonenfallande representant för. Hans aggressiva uttryck är dock närmare goth. Han är som en emo som tröttnat på att ta stryk och vara snäll. En äldre och därmed hårdare emo.

Närmare emo i uttryck kommer Bill Kaulitz, den unge och veke sångaren i det tyska bandet Tokio Hotel. Jag tror inte att han ser sig själv som varken emo eller goth, men hans stil är inte långt därifrån, om än mer estetiskt putsad. Man kan kalla honom en "glossy" variant på emo. Deras musik är också lite mer städad, men långt ifrån tam.

Emo har sina rötter i punken, såväl vad gäller stil som musik. Men punken är förstås råare och aggressivare – ungdom som konfronterar det hårda samhället, delvis genom att parodiera det, i stället för att undfly det. Sid Vicious från Sex Pistols är ett tydligt exempel på punkaren som vägrar att foga sig, och betalar det ultimata priset för detta.

Bowie och Depp
En tidig form av emo kan man kalla David Bowie, när han på 1970-talet uppträdde som scengestalten Ziggy Stardust, rockstjärnan som ingen begrep och ingen kunde få nog av, och som for iväg i sitt eget inre vansinne. Bowie sjöng ofta om utanförskap och inre vånda. Han klädde sig gärna androgynt, framhävande sin kroppsliga bräcklighet. Det är ett under att han inte mötte Ziggys öde, men det var nära några gånger.
Bilden är omslaget på hans skiva Aladdin Sane (vilket ska förstås som "a lad insane", en galen kille) från 1973, där han ikläder sig en liknande gestalt – den sårbara konstnären på väg mot sitt martyrium.

Parallellerna till emo finns även utanför musikens värld. Ett tydligt exempel är filmen Edward Scissorhands från 1990, där Johnny Depp spelar en märkligt missbildad yngling, vars varma hjärta kontrasteras av hans rakbladsvassa långa knivar till fingrar. Han möter förstås en alldeles konfys och mestadels avvisande omvärld, fast han bara vill allt och alla väl.

Vampyren
En mäkta populär figur i filmens värld är vampyren, den bleka figur som är förvisad till natten och lever förbjudet på andras blod. Ofta skildras vampyrer som övermäktiga varelser genomsyrade av pur ondska, men lika ofta som ena stackare, som omöjligt kan finna sin plats i gemenskapen och aldrig lyckas förverkliga sin kärlek, för att den tar sig så bisarra uttryck.

Ett klassiskt exempel på denna eländiga figur är Nosferatu i den tyska filmen från 1922, med en vampyr som må vara mäktig men ändå en djupt tragisk gestalt. Ett "freak" skulle vi säga idag. Det är han som syns på bilden, med Max Schreck i rollen.

Victorianska emo
Konsten har otaliga exempel på den ungdomliga bräckligheten och våndan som är emos främsta kännetecken. I slutet på 1800-talet gjorde den engelske illustratören Aubrey Beardsley mängder av bilder på smäckra, melankoliska androgyner, som redan till utseendet påminner mycket om emo och förmedlar samma känsla av hjärtan i kläm.



Beardsley verkade i det Victorianska England, som kännetecknades av en stram moral mot vilken flera konstnärer mer eller mindre i smyg revolterade. Oscar Wilde, som fick några av sina verk illustrerade av Beardsley, hörde till de bullrigare med sin lika oförskämda som eleganta vältalighet, sin frispråkighet och snitsiga dandy-stil. Han var en stor karl men såg sig nog helst som en figur ganska lik vår tids emo. Det syns tydligt på detta foto på honom.

Martyrer
Konsthistorien dräller av exempel på samma veka och lidande androgyna gestalt. Ett klassiskt motiv är S:t Sebastian, den kristne martyren från 200-talet, som genom sin tro överlevde flera pilar och därför helt sonika slogs ihjäl.
Här är en målning från cirka 1625 av Renieri, som gjorde flera tavlor på samma motiv.

Många konstnärer har målat Sebastian genomborrad av pilar, med det veka ansiktet fyllt av lidande. I Daumiers tavla från cirka 1850 ser Sebastian till och med ut som en emo, med det långa svarta håret.



Den stora symbolen för martyriet, där en hård värld vägrar att lyssna och istället avrättar budbäraren, är förstås korsfästningen av Jesus. Hela kristendomen bygger på att samhället brutalt misshandlade och dödade den som fötts för att förmedla guds kärleksbudskap. Här är van Dycks målning från 1626.

Jesus ska visserligen inte ha varit ung vid sin korsfästning, utan ungefär 33 år. Men hans passionerade engagemang i sitt budskap och vägran att hörsamma varningar eller backa för hot, likaså hans grupp av lika passionerade likasinnade, är lättare att förstå hos ungdomliga sinnen än vuxna. Och det är inte så lite emo över hans budskap: att förlåta och älska, och säga nej till världens alla frestelser.

Arketyp
Den lidande ynglingen med sina smäktande känslor, oförstådd av omvärlden, är lika gammal som den mänskliga civilisationen. Psykoanalytikern C. G. Jung talade om arketyper, återkommande symboler i kulturen, som representerade viktiga delar av vad det är att vara människa. Ynglingen med all sin vånda hör onekligen dit.

Omständigheterna är desamma genom årtusendena: en missförstådd ungdom med ett sår i själen, längtande efter en bättre värld, blottande sin smärta för alla, bara för att bli avvisad och hånad av omvärlden. Det slutar förstås oftast olyckligt.

Kanske är det i grunden ett uttryck för puberteten, där barnet möter vuxenvärlden och förväntas anpassa sig till den – men vill fortsätta vara barn, i alla fall ta det goda och sköna från barndomen med sig. Vi tenderar så gott som allihop att längta tillbaka till barndomen – åtminstone dess ljusa stunder – och har aldrig förstått varför det skulle vara nödvändigt att ta avstånd från precis allt i den.
Somligt behöver vi sannerligen ha i behåll, framför allt när det gäller barnets sinnelag.

Men den kroppsliga förändringen vid puberteten rycker oss bort från barndomen, lika bestämt som samhällskraven gör det. Därmed är också kroppen i viss mån en skoningslös fiende, som dessutom kommer inifrån. Det döende barnet hotas alltså såväl inifrån som utifrån. Innanför den ömma huden trycker den vuxna kroppen på, och utifrån pockar hela världen på den.

Döden är då en ständigt närvarande storhet, eftersom barnet ska dö för att den vuxna ska lyfta ur liket som fågel Fenix ur askan. Smärtan är lika självklar.
Det är inte lätt att vara ung.


Klicka på bilderna för att se större versioner av dem.
Här har Sydsvenskan en intervju med några emo.
Läs även andra bloggares åsikter om emo

Bankerna är medskyldiga till finanskrisen

Idag skriver Per T Ohlsson i Sydsvenskan att de amerikanska bankerna “pressades” att låna ut pengar till hushållen, vilket ledde till dagens finanskris. Men det är alldeles uppåt väggarna. Bankerna var sannerligen inga hjälplösa offer – utan i högsta grad medskyldiga.

Så här skriver Per T Ohlsson angående den amerikanska bolånemarknadens kris:
"En välmenande men olycklig lagstiftning pressade banker att bevilja lån till hushåll med låg betalningsförmåga."

Pressade? Knappast.
Bill Clintons administration hade skapat en i och för sig lovvärd möjlighet för fattiga amerikaner att låna till husköp med staten som garant för lånet. Så långt allt väl.
Men banker och andra bolåneinstitut skyndade sig att exploatera detta förbi rimlighetens gräns, genom att låna ut och belåna i en hysterisk spiral, som dessutom drev upp huspriser och fångade mängder av amerikaner i en olöslig skuldfälla.

Bankerna var inte ensamt skyldiga, eftersom Clintons garanti gav möjligheter till sådant missbruk, men de skodde sig skamlöst på situationen och gjorde allt vad de kunde för att utnyttja den till det yttersta.

Marknaden är helt enkelt inte mogen att hantera sådana friheter. När Per T Ohlsson får det till att bankerna var offer måste han blunda med båda ögonen, och vara rent religiöst fäst vid idén om en fri marknad som allena saliggörande.

I verkligheten behöver marknaden – till och med i högre grad än allmänheten – styras av regler och lagar, för att den inte av snöd profithunger ska skapa helvetet på jorden.
Vi måste börja begära ett moraliskt ansvar av företagen, eftersom vi redan gör det av medborgarna.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen

Rätt och fel på internet

Rättssociologer i Lund ska undersöka hur rättsuppfattningen ändras i och med internet. De kommer att intervjua alla niondeklassare i Lund och undersöka deras internetvanor. Det görs i samarbete med MySpace, The Pirate Bay och Svenska Pokerförbundet (för poker online). Svårigheten blir nog att tolka resultaten fritt från gamla föreställningar.

Det kommer förstås att handla mycket om fildelning, vad för sorts samtalsnivå som ungdomar accepterar i chat, och så vidare. Här har redan samhället en massa uttalade meningar och uppfattningar, som det kommer att vara svårt för forskarna att frigöra sig ifrån.
Ofta brukar dylika undersökningar utföras så att de inte kan annat än bekräfta rådande fördomar.

Vi vet redan att ungdomar inte anser sig som kriminella för att de fildelar, likaså märks det tydligt på internetdiskussioner att de tillåter sig hårdare tag i samtalen än vad tryckta media skulle kunna medge. Det har nog att göra med internets eteriska sida – det är liksom inte på riktigt.

Intressantast vore nog att jämföra ungdomars moral och rättssyn på internet med vad de applicerar på världen i övrigt. Till exempel: skulle de tillåta sig att vara lika oförskämda och råa i samtal med personer de fysiskt har mitt emot sig, som många är i forum och chat på internet?
Förmodligen inte.

Internet befinner sig fortfarande i ett spädbarnsstadium. Det kommer med tiden att reglera sig självt. Det som i början kallades netikett, etikettsregler för diskussioner på internet, verkar just nu vara ett minne blott – men det kommer säkert igen och blir den oskrivna moral för internet som motsvarar vad vi har annars i vårt dagliga liv.
Det tar lite tid, men jag är säker på att vi kommer dit.

Stora sociala fora är av naturen självsanerande. Om samhällsmakter otåligt bryter in och reglerar på förhand blir effekten snarast den motsatta – en förlängd förråande tid. Vi behöver ha tålamod, samtidigt som vi förstås inte ska dra oss för att fortlöpande diskutera just etiken på internet. Det är denna fria diskussion som utgör den förnämsta drivkraften mot hedervärda seder på internet.

Vi vill alla vara civiliserade och anständiga. Därför kommer internet att utvecklas dithän.
Jag tror till och med att internet snart kommer att kännetecknas av en högre etisk nivå än t.ex. kvällstidningarna och somliga TV-program idag lever upp till. Det beror på att folkviljan har större heder än marknadskrafterna, och på internet är det folkviljan som dominerar.

Här skriver DN och Sydsvenskan om undersökningen.

Bloggarna drev FRA-frågan

I Sydsvenskan skriver den politiska chefredaktören Heidi Avellan att tidningarna minsann var tidiga med att protestera mot FRA-lagen. Men slår hon då inte in öppna portar?

Så här skriver Avellan:
"Inrikespolitiken har handlat om FRA-lagen med uppror i bloggosfären – även om påståendet att gammelmedierna var yrvakna är ren dumhet: den liberala pressen fördömde övervakningslagen redan tidigt 2007."

Vad jag kan minnas är det ingen som har ifrågasatt det. Pressen har skrivit kritiskt om FRA-lagen långt före våren 2008. Här är några exempel från Sydsvenskans arkiv:
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell varnade för integritetsrisker med lagen redan den 13 januari 2006. Under vinjetten ‘Signerat’ kritiserade Tobias Lindberg den 25 januari 2007 lagförslaget bl.a. med argument lånade från Agrell. Under samma vinjett avfärdade Kennet Andreasson hela förslaget den 8 mars 2007. På kultursidan skrev Anders R Olsson den 8 mars 2007 om FRA-lagens och andra tvångsmedels hot mot demokratin. Nästa dag kom en kort kritisk text i ‘Signerat’ av Per Tedin. Och så vidare.

Däremot hade pressen efter sina protester 2007 somnat om, och blev därför tagna på sängen när bloggosfären i våras alarmerade – och då var det dags för riksdagen att fatta beslut.
För pressen var frågan inte stor, eftersom den för dem redan var gårdagens nyheter, förrän de många bloggprotesterna kom. Det var bloggarna som drev FRA-frågan. Så är det alltjämt.

Nå, dessa hårklyverier kan på sin höjd ha ett intresse för historiker. Vad som dock blev tydligt var att bloggosfären för första gången i Sverige fick ett väldigt och direkt inflytande över den politiska beslutsapparaten.
Det är historiskt.

TV-avgiften höjs fast fler betalar

Allt fler betalar TV-avgiften. Bara i år har skaran ökat med 23.000 personer. Ändå ska avgiften höjas nästa år. Jag tycker att den borde avskaffas helt.

Det var från början knasigt med denna avgift för något som snabbt kom att betraktas som självklar samhällsservice. Sådant ska ingå i skatten.
Det finns något snårigt resonemang om att den separata TV-avgiften ska vara en garanti för SVT:s obundenhet gentemot staten, men det är nys – särskilt eftersom det ändå är riksdagen som fördelar pengarna.

Och nu när vi har flera privata reklamfinansierade kanaler, dessutom ett antal kabelkanaler med egna abonnemangsavgifter – då är det absurt att alla som äger en TV måste betala, även om de kanske bara vill se reklam- eller kabelkanaler. Det är inte rimligt.

Vidare undrar jag hur många gånger som helst varför det ska finnas "public service"-kanaler, som ändå lägger det mesta av pengar och sändningstid på samma jönserier som reklamkanalerna erbjuder. Vad är skillnaden? Vad är det som i detta läge ska vara värt att betala över 2.000:- om året för?

Skrota TV-avgiften. Gärna också minst en av de två SVT-kanalerna, och diverse andra kanaler de har startat upp på sistone. Det finns ingen statsägd obligatorisk dagstidning, inte heller dito bokförlag eller filmbolag. Varför ska det finnas för etermedia, som dessutom sköter sin uppgift alltmer beklämmande?

Låt dem klara sig på frivilliga bidrag, som "Public TV" i USA, så får vi se hur efterfrågade deras tjänster verkligen är. Då måste de dessutom skärpa sig för att åstadkomma meningsfulla alternativ till de kommersiella kanalerna.

Sex till frukost

En japansk undersökning visar att ungdomar som inte äter frukost har en tidigare sexdebut. Det beror knappast på fastande mage, utan andra vanor som hör samman därmed. Statistik är ibland rent nonsens.

De japanska forskarna tror att ungdomar som skippar frukost inte trivs hemma och därför håller sig borta mer, vilket lätt leder till bland annat sex. Något ska man ju göra om man inte sitter hemma och läser läxor.

I Japan är det annars väldigt mycket läxor. Det är också ett land som inte gör så mycket moral av sex, även om det inte är något man pratar om.
Det japanska hälsodepartementet, som beställt undersökningen, letar efter metoder att minska oönskad tonårsgraviditet. Då kanske det helt enkelt är dags att prata öppet om preventivmedel och göra dem smidigt tillgängliga?

I USA finns den skrämmande trenden med kyskhetslöfte fram till äktenskapet, vilket förstås är något som vuxenvärlden pådyvlar ungdomarna. Det leder i praktiken till ökade tonårsgraviditeter och ökad spridning av könssjukdomar – helt enkelt för att många av dessa ungdomar inte kan hålla löftet, och dessutom undanhålls vettig sexualrådgivning.

Det är bara sunt att ungdomar har sex. När de blir könsmogna är ett sådant utforskande både logiskt och naturligt.
Därför bör de inte serveras några ogina moralkakor, utan uppriktig information och okomplicerad tillgång till preventivmedel.
Det är si och så med den saken, även i Sverige. Vi verkar i stället färdas hastigt mot en nygammal sexualmoral: den tar nya argument för samma gamla moral, som går ut på att ungdomar allra helst bör avhålla sig.
Dumheter.

Jag har för mig att Sigmund Freud i sin bok Vi vantrivs i kulturen hävdade ungefär att det sexuella förtrycket leder till att människor låter sig förslavas. Det kunde vi vara utan.

Här skriver DN om undersökningen.

Krisande journalistik om krisen

Göran Rosenberg har i journalisternas egen tidning skrivit en klok och skarp krönika om allvarliga brister i ekonomijournalistikens behandling av finanskrisen. Han menar att detta har bidragit till att skapa och fördjupa denna kris.

Han har alldeles rätt. Finanskrisen är – som de flesta ekonomiska kriser – mestadels i huvudet på marknadsaktörerna och regeringarna. Av rädsla för sjunkande värden sänks värdena, i vad som lätt kan bli en ond spiral.
Här spelar förstås massmedia en central roll. De har från första stund svartmålat den ekonomiska världssituationen, fast det i allra högsta grad har gått att ifrågasätta – i synnerhet i begynnelseskedet.

Men journalistiken lever på sensationer och har de senaste decennierna till och med medvetet eftersträvat att skapa dem. Börsen lever på fluktuationer och vill därför förstärka dem, oavsett åt vilket håll. Politikerna lever på att excellera i opportunism, så de skyndar sig att sjunga med i kören och sedan överrösta den med solon på temat.
Allmänheten är offret.

Göran Rosenberg skriver i Journalisten, Journalistförbundets tidning, att nyhetsbevakningens slagsida mot kris och katastrof är ett resultat av medias alltmer kärva ekonomiska situation, och att marknadsaktörer har lärt sig att utnyttja detta (vilket går alltför lätt):

"Allt färre journalister har under alltmer osäkra arbetsvillkor förväntats producera alltmer ‘innehåll’ till allt lägre kostnader i alltmer ogenerad symbios med intressedrivna nyhetsfabrikörer och innehållsproducenter."

Internet är den största anledningen till medias försämrade ekonomiska villkor, men lösningen ligger knappast i att börja hasta och slarva – snarare precis motsatsen: att vara den kompetenta och eftertänksamma oasen i ett hav av nonsens.

Den sköna kattan Eartha Kitt

Eartha Kitt, den amerikanska sångerskan, avled på juldagen, 81 år gammal. Hon var en härligt frän artist med flera populära sånger på 1960-talet – tills hon hamnade i kylan för att hon protesterade mot Vietnamkriget.

Under en middag i Vita Huset 1968 klagade hon på att presidenten skickade iväg alla stiliga ynglingar att dö i Vietnam. Det uppskattades inte. Hennes karriär tog plötsligt slut.

Hon framträdde ofta i Sverige, utan hinder. Vi hade ju en statsminister som vågade kritisera USA för ungefär detsamma.

Jag såg henne live en gång, på Hamburger Börs i början av 1970-talet. En intensiv föreställning. Jag minns allra mest när en nervös ung kypare skulle hälla upp champagne åt henne på scenen, men var lite för skakig för det. Med en skojfrisk kommentar ryckte hon flaskan ur hans hand och tömde den, för att därefter sjunga en sång om ironin i att: "life made me beautiful – at forty."

Ironin var ständigt närvarande hos Eartha Kitt, för att inte säga att den var ett av instrumenten hon spelade på. En blandning av beska, humor och kattlik farlighet, alltihop framfört med uttrycksfulla miner och en perfekt artikulation. Ingen dålig blandning.

Här framför hon en av sina mest kända låtar, "Old fashioned girl", som handlar om flickan som drömmer om att gifta sig riktigt rikt, i ett svenskt TV-program 1961:



Här skriver Aftonbladet och DN om Eartha Kitts död.

Across the Universe - Beatles ur tiden

När Mamma Mia går på biograferna passar jag på att se en annan revy med kända låtar på DVD: Across the Universe med en klase av Beatlesklassiker. Storyn är det svårt att bry sig om, men låtarna är gripande.

Det är ofta finurliga tolkningar av dessa eviga sånger, med intressanta och engagerande bilder till dem. Filmen är i själva verket ett radband av musikvideor. Som sådana är de sevärda, så man kan strunta i den tunna röda tråd som är filmens handling.

Det hela är förlagt till England och USA på 1960-talet, vilket förstås är den epok då Beatles skrev och spelade in sina sånger. Det känns. Här sveper Vietnamkriget, studentkravaller och flower-power förbi en enkel boy-meets-girl, och landar förstås i "All you need is love".

På vägen hinns det med en del sköna tolkningar, som när "A little help from my friends" görs både originaltroget och i den version Joe Cocker gjorde än mer känd. Han dyker strax därefter själv upp och framför "Come together" i flera förklädnader. "Strawberry fields" illustrerar kriget med bldande jordgubbar och "Happiness is a warm gun" får stå som symbol för Vietnamveteraner som blev narkomaner av smärtlindringen de fick mot sina krigsskador.

Riktigt komiskt (och kusligt) är det när Uncle Sam är den som med "I want you" kräver soldater till Vietnam i dansscener från inkallelsen. Där får även parlåten "She’s so heavy" sin plats i kriget:



Vackrast och vemodigast är när "Let it be" får uttrycka sorgen över offren för kriget i Vietnam såväl som kravallerna i USA:



Tolkningarna av låtarna är väldigt amerikanska trots deras engelska ursprung. Det gäller arrangemangen, sångrösterna och den filmiska iscensättningen. Det befriande undantaget är Jim Sturgess i huvudrollen, som sjunger med korrekt engelsk accent och dessutom dämpat, sprött, med vördnad för melodi och text. Det visar sig redan i filmens startminut, när han sjunger en vers av "Girl":



Jag växte upp med Beatleslåtarna – dansade tryckare med en flicka för första gången till "All my loving", började lära mig spela piano med ackorden till "Let it be" och så vidare. Det fanns förstås annan musik också, som ofta kändes närmare och vardagligare. Genom att de så tidigt drog sig tillbaka från scenen blev Beatles mytiska redan medan de höll på att spela in skivor. De var vålnader, arketypiska symboler för tiden och dess musikaliska omvälvning – men inte riktigt verkliga. Inte heller deras musik, i alla fall från och med Sergeant Pepper. Allt de gjorde hade blivit klassiker redan när man hörde det första gången.

På sätt och vis märks det också i den här filmen. Låtarna används för att illustrera den enkla storyn i filmen och 1960-talets oroligheter. Men fast de kom till under samma tidevarv är de så avlägsna sin egen tid att de blir som påklistrade. Det märks att de inte hör hemma just där, eller i någon annan specifik epok eller situation. De är tidlösa.
Det var de från början.

Inte så konstigt. När världen var med om sin första multinationella TV-sändning, med live-inslag från en klase olika länder, den 25 juni 1967, då fick Beatles representera England med att i en studio sjunga "All you need is love". Det krävdes något så overkligt som Beatles i detta overkliga evenemang. Jag minns hur stort det kändes att se. History in the making:

Avs-tavni-ng

Författarskapet har förstås sina sjukdomar. Till exempel har jag svårt att läsa texter utan att i huvudet redigera dem. Därför stack ovanstående skylt i ögonen. Tre grova avstavningsfel av fyra möjliga! Rekord?

Skylten hänger på Stortorget i Malmö och gör reklam för ett isspektakel som ska äga rum där under mellandagarna. Det heter Wintermezzo, vilket förmodligen ska vara mycket häftigare än Vintermezzo.
Den korta texten har fyra avstavningar, varav bara den första är korrekt. Sedan blir det rent kryptiskt: kon-ståkare, konståkn-ing och ljusprojicerin-gar.
Det kanske är någon anarkistisk lingvist som tycker att regler kan dra.
Affischen har i alla fall inte en enda särskrivning.

Internet och encyklopedisterna

Internet är revolutionerande genom att mestadels ocensurerat ge plats för information och åsikter från alla som har lust att bidraga. Tanken är dock inte ny – den föddes hos encyklopedisterna i 1700-talets upplysning, som ville nedteckna all mänsklig kunskap och sprida den så att alla kunde ta del av den. Makten slog tillbaka med lagar och repressalier. Känns det igen?

På 1700-talet föddes upplysningen, idén att klokhet och kunskap skulle släppas fritt, att alla skulle få säga sin mening och att vetenskapen skulle slippa religionens ok, för att kunna utforska verkligheten utan hinder.
Voltaire och Rousseau hörde dit, nationen USA bildades på dessa ideal, och vår tids demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet har fötts ur dessa idéer.

Ett gigantiskt projekt som iscensattes av de stora tänkarna under upplysningen – med sin början i Frankrike – var encyklopedismen, som gick ut på att all kunskap skulle samlas i ett gigantiskt bokverk, en encyklopedi, som skulle göras tillgänglig för alla människor. En lång rad författare satte igång att skriva, under ledning av Denis Diderot (1713-1784). En lista på de illustra medarbetarna finns på Wikipedia.

Men makten slog tillbaka. Överheten fruktade tanken att allmänheten skulle få kunskap, för att detta förmodligen skulle leda till att den blev svårare att styra. Folk som lärde sig mer om världen skulle kunna börja ställa krav på den.
Encyklopedierna blev olagliga och dess bidragsgivare riskerade i fängelse. Förläggaren blev skrämd och började censurera innehållet, och så vidare. Känns det igen?

Internet är den nya encyklopedien, som fötts och växer i datorernas nätverk, där alla kommer åt den och alla kan bidraga. Wikipedia är bara ett exempel på dess väldiga rikedom och mångfald. På internet finns encyklopedien och dess grundtanke representerad överallt.
Man kan förstås även hitta det franska originalet från 1700-talet i sin helhet på internet.

Och makten slår tillbaka. Den skyller på fildelning, rasism, terrorism, grooming och alla möjliga andra faror med internet, när den strävar att censurera, kontrollera, stympa och strypa internets fria flöde. Men makten ljuger. Precis som på 1700-talet är dess egentliga strävan enbart att hindra folket från att ta makten över sina egna tankar.

Bloggintresserade

Jag har lagt till funktionen "Bloggintresserade" längst ner i högerspalten. Om du hälsar på här regelbundet, skriv gärna in dig där. Eller låt bli om du föredrar att vara incognito ;-)

Julstress i skinkan

Bloggosfären har också en del underbara kåserier.
Vad sägs om denna, på synnerligen aktuellt tema:
Lite svin får man räkna med av ystra skribenten Pseudonaja.

God fortsättning!

Påven oskyldig – men inte media

Dagen före julafton höll påven ett tal som media blåste upp som fientligt mot homosexuella. Det visade sig vara fel. Han försvarade äktenskapet som något enbart mellan man och kvinna, men nämnde aldrig specifikt homosexualitet i talet. Det falska avslöjandet blev därmed blott ett avslöjande av medias brister.

Jag gick på tidningarnas uppgifter och skrev ett beskt blogginlägg om påvens påstådda homohat. Sorry, sorry. Jag borde ha vetat bättre än att blint lita på mediarapporteringen, men föll för de synbart välunderbyggda påståendena i DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.

Idag har jag bara sett att DN publicerat något slags dementi. Övriga tidningar säger ingenting, utom Sydsvenskan, som i stället citerar påvens jultal, utan att nämna missarna om hans tidigare tal.

Tidningarna befinner sig i en hård kamp för överlevnad och existensberättigande i en värld som mer och mer går över till internet för att få sin information. En tabbe som denna med påvens tal blir då sannerligen en spik i kistan. Vad är poängen med tidningarna om de är så slarviga med sakuppgifter – och så ovilliga att rätta dem?

Sanningen om påvens tal kom i stället från en katolsk blogg på nätet, Katolsk Observatör, som bland annat publicerade hela talet. Ett antal andra bloggare granskade dessa uppgifter och gav dem spridning.
Så återigen är det bloggar på internet som rättar till felaktigheter begångna av tidningarna.

Vi köper samma – en stund till

DN berättar om undersökningar som visar att allmänheten fortsätter att mestadels köpa samma saker – de populäraste böckerna, CD-skivorna osv., fast internet ger samma tillgång till hur mycket annat som helst. Men det torde ändra på sig.

Vi befinner oss fortfarande i internets gryning, eftersom samhället fortfarande genomsyras av gamla ordningar. Det är inte konstigt att folk fortfarande köper vissa böcker och CD-skivor, eftersom det är dessa det görs så väldigt mycket mer reklam för.

Såväl massmedia som reklamen fokuserar på några få författare och artister i taget, så det är inte underligt att dessa säljer mest. Allmänheten lockas av sådant de känner till.
Specialintressen går sällan upp på hitlistor och kommer därför inte att få sådan reklam och uppmärksamhet. Men de kommer att utgöra en allt större andel av den totala försäljningen, det är jag övertygad om.

Och när media lämnar sitt slappa hitlistetänkande kommer denna utveckling att bli väldigt tydlig.
På internet kan vi hitta precis det som intresserar oss själva, i stället för vad de flesta andra verkar gilla – och det kommer vi att kasta oss över. Det tar tid, men jag är säker på att utvecklingen går åt det hållet.

God julafton!

Steg för steg, en dag i taget, genom helgerna.
Njut av varje ögonblick.
Vägen räcker som mål.

Påven göder hatet

Påven förnekar sig inte. Dagen före firandet av Kristi födelse blottar han sin intolerans genom att fördöma homosexualitet. Jag undrar vad Jesus hade tyckt om det lidande som ett sådant yttrande från den katolska kyrkans överhuvud kan leda till.

Påven lindar in sitt fördömande i den förrädiska retorik som man ofta hör från kyrkofolk: homosexualitet är inte en synd i sig – så länge man inte har något sexliv. Tjosan.
Han kör också med det gamla argumentet om vad som är naturligt eller ej, när han säger:
"Mänskligheten måste lyssna på skapelsens språk för att förstå den roll som män och kvinnor är menade att ha."

Men "skapelsens språk" leder ofrånkomligt till andra slutsatser. Homosexualitet förekommer hos såväl människorna som de andra djurarterna, så det måste vara naturligt – det vill säga en del av skapelsen. Det är en minoritet, men så är även rödhårighet, vänsterhänthet och så vidare.
Alltihop är ändå naturligt.

Vad som verkligen är onaturligt är det celibat som den katolska kyrkans prästerskap förväntas leva i.

Märkligt att den som ska vara högsta representant för kärleksbudskapets, medlidandets och förlåtelsens religion, väljer att inför dess främsta högtid göda hatet. Han får allt ta och läsa på.
Den som är fri från synd skall kasta första stenen...

Här skriver DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om påvens tal.

OBS OBS OBS (senare tillägg):
Det har visat sig att tidningarna inte återgivit påvens tal korrekt. Se kommentarerna nedan, där jag också ger en länk till hela talet i engelsk översättning. Det kritiserar "gender"-tänkande och vill ha äktenskapet reserverat för man och kvinna, men berör vad jag kan se inte alls homosexualitet direkt.
Här är hela talet på engelska: Påvens tal.

Rosengårds framtid

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan skriver idag ett slags slutord om de senaste dagarnas kravaller i Rosengård, där hon också blickar framåt – den riktning som är den enda lovvärda.

Det är lika vackra som kloka ord hon skriver. Hon konstaterar med vemod risken att alla de kvarvarande problemen glöms nu när frågan lämnar löpsedlarna:

Vilka är de goda krafter som skall samverka för att förhindra att nya oroligheter bryter ut?

Vi får inte glömma att trots oroligheterna och diverse bränder har än så länge inget hänt som kan förändra Rosengårds framtida möjligheter. Heidi Avellan skriver:

Låt oss tala klarspråk:
Vad som tänder nästa brasa är svårt att säga, men klart är att det kommer att brinna igen om ingenting görs. Frustrationen och utanförskapet finns kvar.

Segregationen
Hon redogör med några snabba fakta för situationen med en befolkning till 96% bestående av personer med utländsk bakgrund, en väldig andel unga, mycket stor arbetslöshet, och dessutom trångboddhet.

Det är segregationen i sin prydno, och den är i högsta grad makthavarnas ansvar. Men Heidi Avellan hoppas också på såväl engagemang som idéer från oss andra – och nog behövs det. Ingen smal sak, förvisso. Det är i grunden själva klassamhället som skapat situationen, och det syns närmast orubbligt.
Men säkert kan en del goda idéer och en del människor som bryr sig – oavsett vad de har för inflytande – göra en stor skillnad.

Konstruktiva förslag
Heidi Avellan öppnar för konstruktiva förslag på hur 2009 ska bli ett bra år för Rosengård. Läsarna inbjuds att skriva till ledare@sydsvenskan.se senast den 2 januari. Jag hoppas att många gör det, för det är i regel just i de så kallade folkdjupen som förnyelse föds.

Jag är själv uppvuxen i stockholmska betongförorter, så jag är införstådd med svårigheterna. Det var ett kargt liv som miljonprogrammet av snabbyggda höghusområden erbjöd, där det är hur lätt som helst att ge efter för dysterheten. Men innanför huskropparna finns också okuvlig livslust, härdad av att stå emot det grå.
Denna livslust kan fås att blomma med förvånansvärt små medel – det har jag också upplevt under mina förortsår. Det finns alltid hopp, om inte för de råa samhällsbyggena så för individerna som bebor dem.

En resurs
Egentligen handlar det bara om att vända upp och ner på attityden. I stället för att se Rosengård som ett problem måste vi se det som en resurs, en tillgång och en möjlighet. Det är lättare gjort än många tror.

Där finns ju en kulturell mångfald som få platser på jorden kan mäta sig med. Där finns ungdomar med handlingskraft, som bara använder den destruktivt för att de inte hittar något konstruktivt att ta sig an. Där finns uppenbarligen ett engagemang, som säkert är kapabelt att självt föda lösningar om det bara en enda gång gås helhjärtat tillmötes.

Om makthavarna en enda gång vågar ställa sig helt på rosengårdsbornas sida, så är blott därmed konfliktens grogrund i upplösning. Och om bara en enda reform genomförs utan åtstramning, utan att i nästa stund helt eller delvis återtas, då visar sig lösningen.

Men det räcker aldrig att man bjuder till en liten smula för att undvika framtida kravaller. Det måste göras just för att rosengårdsborna behöver det och har rätt till det.
Rosengårds räddning kräver framför allt en attitydförändring hos dess omgivning.

När blir klimatfrågan sakligt belyst?

I dagens Sydsvenskan berättas att det blir fyra grader varmare i Skåne om hundra år. Det baseras på meteorologiska teorier och skylls helt på mänskliga koldioxidutsläpp. Inte ett ord i artikeln om de seriösa vetenskapliga tvivlen på detta. Varför?

Meteorologerna driver denna fråga, fast deras vetenskap är fokuserad på väldigt korta perspektiv – huvudsakligen från dag till dag. De baserar sina påståenden på att jämföra medeltemperaturen 1961-90 med 1991-2006, alltså två korta perioder bredvid varandra. Det är som att kasta tärning.

Vädret varierar alldeles av sig självt, och stora förändringar har ideligen genom jordens historia skapats blott av naturen. Om vi hävdar avgörande mänsklig inverkan måste det beläggas grundligt – bland annat med väderjämförelser över åtminstone flera århundraden, och inte bara de senaste decennierna.

Geologerna protesterar
Sådan långtida jämförelser görs av geologerna, som är den forskargrupp med mest kritik mot de förhärskande teorierna om global uppvärmning. De har massor av goda skäl för sin kritik.
Geologerna ifrågasätter själva idén att koldioxid med automatik leder till varmare klimat, eftersom gasens inverkan egentligen är för liten, och jordens temperatur beror på så mycket annat också.

Här är en belysande protest från 20 svenska professorer och docenter, som många tidningar vägrade att befatta sig med:
Vetenskapen är inte enig om klimatlarmen

Pressen sviker
Dessa kunniga invändningar ignoreras så gott som alltid av massmedia, vilket är förfärligt ansvarslöst av dem. Utan internet och exempelvis dess många kunniga och självständigt tänkande bloggare skulle vi vara fullständigt utelämnade till politikernas och journalisternas desinformation.

Jag misstänker att pressen avvisar de vetenskapliga protesterna, dels av rädsla för att de kan vara propaganda från oljeindustrin och andra branscher som inte vill ha regleringar, och dels för att George W. Bush tidigt reste invändningar mot växthuseffekten. Han är inte poppis, medan Al Gore har blivit något av en mediaälskling – och hans film har setts av miljoner.
Men vi måste se till sak och inte till person. Vad kan bevisas? Vad är trovärdigt? Invändningar får inte gömmas bara för att de inte är opportuna just nu.

Många som stöder klimatkristänkandet menar att det hur som helst är bra med miljömedvetenhet och hushållning med planetens resurser. Självklart är det så – men det påstådda klimathotet leder till en politik som tar resurser från angelägnare områden och dessutom riskerar att sabotera u-ländernas möjligheter att skapa en dräglig levnadsnivå åt sina invånare.
Dessutom, och framför allt: politik ska inte baseras på lögner.

Bloggar
Här är några intressanta bloggar om klimatfrågan, som kunnnigt ifrågasätter växthuseffekten:
En kättares notiser under pågående klimatväckelse
Klimatbluffen
Klimatsvammel
The Climate Scam

FRA-lagen på remiss - nedräkningen har börjat

Nu är alliansregeringen klar med den nya FRA-lagen och skickar ut den på remiss. Från 1 januari gäller ändå den gångna sommarens första beslut om lagen, trots den intensiva kritiken. Vad gör regeringen om remissinstanserna spolar lagen? Står fast vid den lag som strax börjar gälla?

Det här är en himla röra, som regeringens prestige har ställt till. Det enda sunda hade varit att dra tillbaka lagen när den massiva kritiken kom, inte att tvinga igenom den och därefter jobba fram en reform som ändå inte går den väsentligaste kritiken till mötes.

Jag fortsätter att undra vad som är anledningen till regeringens brådska. Det kan inte vara behov inom svensk säkerhetspolitik, eftersom det inte finns någon hotbild. Inte heller kan det vara ett sätt att effektivisera svensk utredning av organiserad brottslighet och dylikt, eftersom denna lätt kringgår sådan bevakning.

Det måste handla om regeringens – och hela riksdagens – önskan att skaffa sig kontroll över internet. Och det skrämmer, hur mycket maktmedlen än maskeras av diverse små eftergifter mot medborgarnas integritet.
Och dyrt blir det – för medborgarna.

Här skriver Aftonbladet och DN om lagremissen.

Vänstern kontra sverigedemokraterna

I dagens ledare jämför Sydsvenskan vänsterpartiet och sverigedemokraterna, som om de vore samma skrot och korn. Men det är de bara i Sydsvenskans ärkeborgerliga ögon. Annars är de så långt ifrån varandra man kan komma.

Tidningen diskuterar det nya grundlagsbetänkandet, som är ett präktigt västgötaklimax. Sydsvenskan vurmar i stället för majoritetsval, där det vinnande partiet i ett distrikt tar samtliga riksdagsplatser därifrån.
Som Abbalåten: "The winner takes it all!"

En dum idé, som bara befrämjar ett tvåpartisystem där politiska skillnader snart fullständigt upphör, och allt blir en fråga om reklamkampanjer.
För Sydsvenskan har det den underliga poängen "starkare regeringar", som om det vore en räddning, och dessutom:
"Det försvårar för partier som vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att tillskansa sig oproportionerligt stor makt genom proportionerlig fördelning av mandat."

Men möjligheten att få stort inflytande genom en vågmästarroll är inte förbehållen de två partierna, utan gäller förstås vilket parti som helst.
Och vad har just de två partierna med varandra att göra, egentligen?

Sunt förnuft säger att de är så långt ifrån varandra man kan komma i den svenska politiken. Det bevisar sig lätt genom följande enkla fråga: Vilka andra partier än sitt eget skulle deras väljare kunna tänka sig att rösta på?
Självklart skulle en vänsterpartist hellre rösta på vilket annat parti som helst än sverigedemokraterna – och omvänt.

Det bestickande för borgerligheten är att en sverigedemokrat mycket väl kan tänka sig att rösta på något av allianspartierna, men aldrig på den rödgröna koalitionen. Sverigedemokraternas ideologi har mest gemensamt med borgerligheten.

Sydsvenskans ledare kör med skamlös desinformation när de slår ihop vänstern med sverigedemokraterna, som absolut inte vill associeras med varandra. Tidningens syfte är förstås politiskt – de vill misskreditera båda partierna, och då åker sakligheten ut genom fönstret.
Varför ska tidningar över huvud taget ha en ledarredaktion, som gör propaganda för en viss politisk linje? Det är knappast på läsarnas beställning.

Kapitalismen står inte mot kommunismen

I söndagens Sydsvenskan skrev Per T Ohlsson att kapitalismen är långt ifrån död, trots nuvarande finanskris. Men vem, utom några envetna kommunister, trodde det?

Ohlsson djupdyker i den svenska socialdemokratins historia, där förstatligande av näringslivet diskuterades förr. Men denna påstådda kamp mellan kapitalism och kommunism är ett spel för gallerierna, som bara är av intresse för just kapitalister och kommunister.

Båda är till sin natur maktfullkomliga doktriner. Kommunismen vill samla all makt till statens ledning, och kapitalismen vill skapa monopol som härjar oinskränkt av staten. Båda leder till diktatur — om än av något olika slag – ifall de inte balanseras av ytterligare krafter och regleras av demokratisk lagstiftning.

Vi har inte en värld där kapitalism och kommunism bekämpar varandra, för den kampen är mest en illusion. Vi lever i ett klassamhälle, där somliga har makten och låter sina barn ärva den och sina vänner smaka på den, medan andra är maktlösa och utnyttjas så långt det bara går av överheten.
Orättvisorna är ofantliga, och det gäller i såväl kapitalistiska som kommunistiska regimer.

På den punkten har inte så väldigt mycket hänt de senaste hundra åren. Underklassens rättigheter är bara på nåder. I minsta kris är de bortblåsta.

I kapitalistiska länder är situationen på många sätt ändå bättre för medborgarna än i kommmunistländer, men inte för att kapitalismen har några medborgarrättsideal – se bara på industrialismens mörka historia, full av groteska övergrepp på hela folk. Kapitalistländer fungerar bättre för att de inte är renodlade – de har allihop en stark stat som åtminstone någorlunda balanserar kapitalets makt, och när makten delas på flera händer får även de maktlösa mer andrum.

Filmen som inte handlar om Bob Dylan

Filmen I’m not there väljer att närma sig den svårbegripliga legenden Bob Dylan genom att låta olika skådespelare gestalta honom i olika faser av hans liv. Därmed blir mycket sagt, men inte nödvändigtvis om Dylan. Han fortsätter att vara ett mysterium.

Och väl är det. Somliga ting i tillvaron vinner inte på att bli genomskådade, vilket oftast brukar vara ett sätt att förringa dem. De enda som har skäl att förringa Dylan är de som avundas honom hans konst.
Men låt konsten tala! Jag gissar att det är vad han genom åren har försökt förmedla med sina kärva svar på alla dumma frågor.

Se den här berömda presskonferensen från San Francisco 1965 (första delen av sex, som allihop finns på YouTube), där han hur många gånger som helst tar avstånd från journalisternas etikettering av honom och hans musik:



Frågor som han respekterar svarar han ärligt och uppriktigt på, andra frågor besvarar han med sin egen sorts ironiska humor. På frågan "Do you consider yourself mostly a singer or a poet?" svarar Dylan:
"I consider myself mostly a song and dance man, you know."

Dylans öde är märkligt. Han var en vän yngling när han dök upp från Mellanvästern, vilket är den amerikanska motsvarigheten till medelsvenssonland. Från första stund gav han intryck av att vara en utomjording eller något slags ängel. Han blev folksångarnas ledstjärna – utan att själv ha bett om det.
Efter några år begick han den för dem värsta dödssynden, genom att elektrifiera sin musik och förvandla den till rock’n’roll. Reaktionerna blev hatiska, rabiata på ett sätt som påminner om lynchmobbar. Folk gick på hans konserter bara för att bua och vråla att han var en förrädare, en svikare, till och med en Judas.

Ändå var det verkligen inte vilket rockband som helst han drog med sig ut på turnéerna, utan de som sedan kallades The Band och blev legender av egen kraft. Här är ett exempel på vad de gjorde med Dylan, Like a Rolling Stone från 1966:



Man hör buropen på slutet, när Dylan lämnar scenen, men de höll på genom hela konserterna.
Och här är ett exempel på hur han lät dessförinnan, när han fortfarande framförde sina låtar akustiskt. Det är Blowing in the wind från 1963:



Det kusligt besynnerliga drama som utspelades när Dylan gick över till rock har skildrats bäst i Martin Scorseses dokumentärfilm om Bob Dylan, No direction home, som är mycket mer fascinerande än I’m not there, helt enkelt för att Dylan är mer fascinerande än några kopior av honom, hur skickliga skådespelarna än är.

Om man bara glömmer försöket att komma innanför myten Bob Dylan, har filmen I’m not there flera poänger. Bland dem som spelar Dylan finns en underbart finstämd Cate Blanchett och en mustigt förkroppsligad Heath Ledger, men mest spännande är den livfulla afroamerikanska pojken Marcus Carl Franklin, som spelar Dylan i 12-årsåldern, när han som mest ville vara som Woody Guthrie.
Protestsångarsjälen blir plötsligt långt mer brännande innanför svart hud, än den någonsin var bland alla vita medelklassmänniskor som bar fram musikgenren i början på 1960-talet.

Men filmens främsta poäng är ändock dess misslyckande, som också fascinerar: Dylan låter sig inte fångas. Titeln säger allt.

Nyheterna söks på internet, medan tidningarna självdör

Yngre svenskar vänder sig hellre till internet än till tidningarna för att få sina nyheter. 3/4 av dem som är upp till 35 år gör det. Bara bland dem som är mer än 55 år använder över hälften hellre tidningarna. Därmed står det klart: tidningarnas framtid är förödande dyster. Det var ingen överraskning.

Det är SCB (Statistiska Centralbyrån, vilket låter närmast kommunistiskt) som har tagit fram statistiken. Den finns här.

Inga nya prenumeranter
Därför får morgontidningarna så gott som inga nya prenumeranter under 35 års ålder, och därför satsar de så desperat på sina internetutgåvor. De säger det inte högt, men de tror inte längre på en framtid för tryckta dagstidningar – i alla fall inte några som man prenumerar på och får i brevlådan.

I USA är det redan några stora dagstidningar som håller på att skrota hembärningen, och i Sverige är försöken med gratistidningar på stan otaliga – men inte heller de går med vinst.
Inte ens Metro, den första och största gratistidningen, uppvisar särskilt ljusa siffror.

De senaste decenniernas datorisering har redan åstadkommit flera lika väldiga som oförutsedda förändringar i samhället. Internet har bara börjat att göra detsamma. Fildelning är blott ett exempel. Tidningarna har varit lika tröga som skivbolagen med att förstå allvaret.
Tidningarna verkar också lika ovilliga som skivbolagen att acceptera omställningen. De harvar på i tron att kunna vara samma dominerande massmedier som förr och vägrar att ändra på själva grunden för sin verksamhet.

Förmodligen kommer de snart att börja kräva en massa statliga stöd för att hanka sig vidare i enfaldig strid mot förändringens vindar. De är i Sverige redan orimligt gynnade genom momsbefrielse, presstöd osv. Sådana bidrag är farliga, för de innebär först och främst att allt fortsätter på samma invanda, omöjliga spår.

Bloggarna
Bloggarna är ett exempel, där tidningarnas envisa dumhet blottas: Det har flera gånger på sistone visat sig att det är bland bloggarna på internet som viktiga politiska och andra frågor numera drivs. Det är också där man kan hitta den fylligaste och mest genomträngande analysen – inte i tidningarna. Så de skriver om bloggarna men gör det halvdant, som om de trodde att ingen av tidningsläsarna hade tillgång till samma bloggar.
Så var det förr – allmänheten hade ringa möjlighet till annan information än den som tidningarna gav. Men så är det sannerligen inte nu.

Och så har tidningarna startat upp en massa egna bloggar, i hopp om att detta ska konkurrera ut de fria bloggarna på internet, eller i alla fall flytta tillbaka dominansen till tidningarna.
Men tidningarnas bloggar är sällan lika läsvärda – de är oftast föga mer än samma sorts svamlande och ytliga krönikor som tidningarna länge drällt av. Och de vågar sällan involvera sig i bloggosfärens debatter på lika villkor – i stället sitter de och predikar i eget majestät på sina tidningars hemsidor, som om de hade rätt till något slags slutord i diskussionerna.

Anpassning
Tidningarna måste anpassa sig till en ny verklighet där de helt enkelt inte betyder lika mycket som förr, och därför inte kan tjäna samma pengar som förr. De måste bli lyhörda och rörliga, måste sluta vara tredje statsmakten för att kunna erbjuda läsarna något de helt frivilligt vill ha.

Journalistik – särskilt den som är välunderbyggd och välformulerad – kommer alltid att behövas. Men tidningarna har inget som helst egenvärde. Snarare är de alltsom oftast nu för tiden bara proppar i flaskan, när de lika skamlöst som hopplöst bekämpar utvecklingen.

Här skriver Sydsvenskan, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om undersökningen.

Några små ändringar på bloggen...

Jag har förresten just gjort några små ändringar på min blogg. Kommentarrutan ligger nu direkt under varje blogginlägg. Förhoppningsvis ska läsare lättare kunna kommentera mina texter, om de har lust med det. Berätta gärna hur ni tycker att det fungerar.

Och nu kan besökarna snabbt ge sin syn på mina inlägg genom att kryssa för om de är läsvärda, likgiltiga eller tråkiga. Det är mest på kul, men någon indikation ska det väl ge. Ni är välkomna med förslag på andra variabler, om ni tycker att dessa tre inte stämmer något vidare.

Jag har också installerat Bloggportalens räknare, utan att för den skull påstå att kvantitet är det viktiga. För mig handlar det inte om hur många som läser mina inlägg, utan om vilka som gör det – och vad de får ut av det.

Annars är allt som vanligt: jag försöker säga något klokt om vad helst som faller mig in.

Tidningskrisen börjar i USA

Gårdagens Sydsvenskan hade ett helt uppslag i sin ekonomidel om tidningarnas kris, som är särskilt akut i USA. Tyvärr finns inte de intressanta artiklarna på Sydsvenskans hemsida, fast det i väldigt hög grad handlar om internets betydelse.

Flera stora dagstidningar i USA står vid ruinens brant, även sådana väldiga drakar som LA Times och Chicago Tribune. Ärevördiga New York Times, tredje största dagstidningen i USA, har tvingats att belåna sin skyskrapa. Det är minskade upplagor och annonsintäkter som i en ond spiral utgör hotet mot deras överlevnad.

USA har 1.437 dagstidningar, men upplagorna är inte så omfattande som den stora folkmängden har underlag för. New York Times trycks i en miljon ex, fast stadens invånare är över 8 miljoner – nästan 20 miljoner med omgivningen. LA Times upplaga är 739.000 ex fast det bor nästan 13 miljoner i regionen. Störst är USA Today, som har den bredaste spridningen i landet, med 2,29 miljoner ex.

Jämför det med Dagens Nyheter, vars upplaga är 340.000 ex (vardagar, 2007), fast stockholmsområdet knappt har två miljoner invånare. Om New York Times hade lika bra täckning skulle det betyda en upplaga på över tre miljoner ex.
Totalt trycks USA:s dagstidningar i 242 ex/1000 invånare. I Sverige är siffran nästan den dubbla: 466 ex/1000 invånare (2006).

Att amerikanska tidningsläsare är en exklusivare skara märks på deras tidningars utformning. Gedigen, avancerad text och djuplodande reportage. Amerikanska tidningar ställer större krav på sina läsare än vad som är fallet i Sverige. De är helt enkelt betydligt bättre.
De måste vara det, för deras läsare begär det.

Men internet ändrar på allt. Dagstidningarna hade förr så gott som monopol på den gedigna nyhetsförmedlingen, men kan knappast tävla med den rikedom – och fördjupning – som internet erbjuder, dessutom mycket snabbare och anpassligare.

Så upplagorna sjunker. Det är ofrånkomligt. Flera av de stora tidningarna kommer att ha så svårt att anpassa sig till denna nya, kärvare situation, att de går omkull innan de lyckas med det.
USA är världsledande med det mesta i näringslivet, så det landet drabbas först. Men alla andra länder kommer snart att följa efter – även Sverige.

I Sydsvenskan säger medieforskare att svenska tidningar har ett stabilare läge, men det är rent nonsens. Snarare är de – i synnerhet om de låter sig invaggas i en sådan falsk trygghet – ännu mer i riskzonen.

Svensk press har många svagheter. Till exempel den stora ägarkoncentrationen, med Bonniers osunt dominanta grepp om marknaden, som förhindrar innovation och stoppar framväxten av nya tidningar med bättre chans att fungera jämte internet, i stället för i hopplös kamp mot det (eller en naiv tro att kunna dominera det).
Svensk press är alltför konservativ och trög för att anpassa sig, eller ens försöka på allvar. De kommer nog i stället att skrika som gökungar för att få ytterligare statsbidrag och andra mer eller mindre dolda ekonomiska förmåner.

I Sverige är det så mycket som 33% av alla reklampengar som går till dagspressen (2006). I USA är den siffran blott 19%. TV, som är tvåa i Sverige, får bara hälften av det. Det kan verka som en garant för dagspressens goda ekonomi, men reklambranschen ändrar sig väldigt fort.
Siffrorna är nog redan markant annorlunda 2008, och kommer att ändra sig ännu mer till följd av finanskrisen, som gör att näringslivet nödgas se över sina reklamsatsningar ordentligt. Dagspressen har alltför länge anpassat sina utgifter efter dessa inkomster, så det kommer att spricka i fogarna när detta förändras.

Och internet har ännu en ond spiral för dagspressen: de satsar allt vad de orkar på internet, som bygger så gott som enbart på reklamintäkter – och här är konkurrensen benhård. Sina stora besökssiffror på internet har tidningarna mestadels för att deras pappersutgåvor lockar läsarna även dit – men när pappersupplagorna minskar finns det inget som håller läsarna kvar vid tidningarnas hemsidor, så då kommer de flesta av dem att tappa publik även där – och reklampengar, som en direkt följd.

Jag är fortsatt övertygad om att vårt samhälle har ett behov av journalistik, även om det inte behöver ske genom tryckta tidningar i brevlådan. Men en framtida journalistik som ska kunna ta betalt för sig måste förhålla sig konstruktivt till internet. Det betyder framför allt att den behöver göra riktigt kunniga urval och presentationer av de nyheter som flödar fram på internet.
Men svensk press försöker vinna slaget genom att banalisera sig i hopp om att fånga nya unga läsare – vilket både skrämmer bort de gamla läsarna och snart gör att de unga ledsnar fullständigt.

Svensk press måste absolut acceptera att den aldrig mer kommer att ha en så dominant position i mediavärlden som den haft hittills. Det blir oundvikligen till att krympa, dessutom att våga specialisera sig. Tidningarna är inte längre de portaler genom vilka allmänheten möter verkligheten. Så de måste hitta en ny – och ödmjukare – roll. Det kommer de förmodligen inte att stå ut med att försöka.

Så framtidens journalistik kommer att uppstå som en Fågel Fenix ur askan, och det är nyskapande, av nya aktörer, som är lösningen.

Svenska Akademien ska gå mot strömmen

Horace Engdahl slutar som Svenska Akademiens ständige sekreterare, och historikern Peter Englund tar över. Det kan bli en glidning från intellektuellt snobberi till populistisk mysighet. Jag är inte alls säker på att det är en förbättring.

Även om Horace Engdahl med sin elitistiska och ytterligt högborgerliga kultursyn representerar något jag bestämt vänder mig emot, har denna grundton en definitiv poäng såväl i Akademien som i svenskt kulturliv:
För varje decennium sedan 1970-talet har det skett en tilltagande banalisering och förflackning av svensk kultur, vilket Akademien verkar vara alltmer ensam om att kämpa emot. Horace har vågat hålla den fördjupande och begrundande kulturens fana högt, även vajat den inför en bullrig omvärlds hån.

Jag tror knappast att Horace och jag är så väldigt överens om vad som är fin kultur – men kanske om vad som inte är det. I fördumningens epok har han vågat gå mot strömmen och det är han värd all heder för, även om hans favoritlitteratur inte är precis densamma som min. Vi behöver kämpa på många fronter för det självklara att människor är kloka och därför behöver klokhet, eftertanke och fördjupning i sin kulturella kost.

Peter Englund, däremot, har gett mig intrycket att göra det ganska enkelt för sig. Vi får se.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om bytet av Svenska Akademiens ständige sekretare.

Politiker u.p.a.

Ilmar Reepalu, Malmös mäktigaste politiker, och invandrarministern Nyamko Sabuni har skrivit en gemensam text i Sydsvenskan där de uppmanar föräldrar och andra vuxna i Rosengård att lugna ner ungdomarna, för att få ett slut på kravallerna. Politikerna nämner inte med ett enda ord att de själva skulle ha några skyldigheter att agera.

Det är en otäck text, som beskriver oroligheterna i Rosengård blott som busande ungdomar och tillresta proffsdemonstranter. Som om ingen i Rosengård någonsin har minsta anledning att bli förbannad.

Men de känner förstås till problemen i den hårt tyngda stadsdelen. Det avslöjar de när de slår fast: "Sociala missförhållanden, utanförskap och arbetslöshet är ingen ursäkt för att tillgripa våld."


Men sociala missförhållanden, utanförskap och arbetslöshet är våld det också, som de boende i Rosengård utsätts för – ständigt. Politikerna har skapat detta getto och gör ingen allvarlig satsning för att komma tillrätta med saken. Det är våld.
Ilmar Reepalu har bara bidragit till segregationen i Malmö, fast han är socialdemokrat, genom att vräka pengar i Bo01 (Västra Hamnen) och andra skrytobjekt. De stora pengarna i Malmö går till sådant, medan Rosengård får föga mer än tomma ord.

Att Reepalu och Sabuni ens har mage att enbart klandra andra än sig själva för situationen i Rosengård är rent sociopatiskt. När de säger att de vuxna där borde stoppa oroligheterna, hävdar de att Rosengårds problem är ingen annans fel än Rosengårdsbornas.
Det borde vara åtalbart när makthavare gör sådana påståenden. Det är de som först och främst ska ställas till svars för situationen.

Batman i förvirring

Numera är jag så lat att jag ytterst sällan går på bio, i stället ser jag filmerna när de går att hyra på DVD. Ikväll har jag sett The Dark Knight, och om jag får vara så hädisk: filmen räddades uteslutande av Heath Ledgers tragiska död.

Filmen har fått kultstatus på detta sorgliga vis, och visst önskar vi att Heath Ledgers sista film vore ett slags krön på hans skådespelarkarriär – men då måste vi ignorera så gott som allt annat med filmen än hans prestation som en särdeles psykopatisk Jokern.



Faktiskt är jag tveksam även när det gäller hans rolltolkning, men det kan bero på att den inte fick ta den plats och stanna tillräckligt länge i de närbilder som behövdes. Även det mest glänsande skådespeleri kan förstöras av dålig regi, knasiga klipp och ett svagt manus. Filmen visade otaliga prov på alltihop.

Dessutom var Ledger rent kaotiskt sminkad, vilket dolde allt det finstilta i hans minspel – och då är det svårt att ge djup åt en roll.

Jack Nicholson hade det lättare i sin version av Jokern, där sminket snarare förstärkte än gömde hans minspel. Nicholsons psykopat var på gränsen till en karikatyr, men det stämde bättre in med hela Batmankonceptet, som har alla överdrifter hos en saga eller myt – med ett kryddmått ironi.

Christian Bale är en närmast odrägligt pretentiös Bruce Wayne. Michael Caine klarar inte att spela den sobert korrekte butlern. Gary Oldman skulle kunna göra vilken som helst av rollerna storartat men slösas bort på den mest färglösa av dem, den präktige polisen Gordon. Aaron Eckhart lyckas varken vara rättrådig åklagare eller bestialisk Two-Face med särskilt övertygelse, utan hamnar någonstans mitt emellan, vilket är den allra sämsta lösningen. Maggie Gyllenhaal visar inte upp något som förklarar hur två ytterst svårfångade män har fallit totalt för henne.

Skådespelarinsatserna är ändå inte det sämsta med filmen – de hade dessutom säkert varit bättre på alla punkter om regissören vetat att lyfta fram dem. De katastrofala svagheterna ligger i manus, som är en enda röra.

Batman, Gordon och alla andra hjältar gör ideligen bort sig som om de vore helt utan hjärnor. Därmed får Jokern hur många chanser som helst att ställa till det. Bara riktigt korkade manus kräver korkade hjältar för att fungera.

Detta är sannerligen ett korkat manus. Det har komponerats av regissören, vilket sällan är någon bra idé, eftersom det eliminerar den kamp mellan regi och manus som leder till ett dramas spänst och fördjupning. Han har gjort det tillsammans med sin bror. Nepotism i sin prydno.

De gör så gott som alla dramaturgiska missar man kan tänka sig. Till exempel: Jokern tar kål på folk i parti och minut genom hela filmen, och så ska det plötsligt vara så himla viktigt om han lyckas göra detsamma med folk på ett par färjor – folk vi dessutom inte alls lärt känna. Vem bryr sig? Därmed blir själva finaluppgörelsen mellan Batman och Jokern ganska fadd.


Av det skälet måste de lägga till ännu en final – uppgörelsen mellan Two-Face och Gordon. Man ska inte ha två slut på en film. Denna extra slutuppgörelse har visserligen mer dramatisk laddning eftersom den gäller livhanken på folk vi lärt känna – däribland ett barn, vilket alltid biter. Men det känns som en helt annan film, en vi bara har sett små glimtar av tidigare. Det blir som hämtat ur luften.

Sammalunda med slutet, där Batman tar på sig diverse brott för att den avlidne skurken ska hyllas som en hjälte – var finns logiken i det, och hur ska vi kunna bli nöjda med ett sådant slut
Aristoteles sa det redan för över 2000 år sedan, i sin bok Poetiken om hur ett drama bör vara: det måste inte vara så att slutet är gott för hjälten, men om slutet är gott enbart för skurken, då blir publiken bara frustrerad.

Dessutom innebär detta slut på filmen inte alls något slut, snarare en början på en klappjakt på Batman. Också detta varnade Aristoteles för. Han menade att det måste finnas en tydlig början, mitt och slut. Början ska vara sådan att inget av vikt för dramat har skett dessförinnan, och slutet ska vara sådant att inget återstår att berätta.
Den här filmen slutar med att betona nödvändigheten av en fortsättning. Ett gammalt knep i Hollywood när man planerar ytterligare uppföljare – men en stor nackdel för filmen i sig. Man riskerar alltså att sänka en film fullständigt när man är för ivrig att bereda mark för nästa film.

The Dark Knight är tydligt uppdelad i två halvlekar. Den första slutar med att Jokern hamnar i häktet efter diverse pangpang om en massa pengar. Pengar är sällan en bra motor i film, för det är döda ting. Bara de rika som betalar för filmerna tycker att pengar är så viktigt, vi andra bryr oss om människor i stället. Därför ska ett drama alltid handla om människor, inte pengar och prylar.
Så klappjakten under första halvan av filmen känns allt mindre intressant för varje minut.

Andra halvan går närmare personerna och blir därför bättre, mer laddad och angelägen. Eftersom det egentligen inte har särskilt mycket att göra med första halvan borde filmen ha följt Aristoteles råd och börjat här. Det bästa dramat är inte två stories som bara flyktigt har med varandra att göra, utan en story som är tillspetsad och följs konsekvent från början till slut.

Men andra halvan vet inte heller vad den vill. Det hoppas mellan starka känslor och människoöden tills publiken tappar bort vem eller vilka man egentligen ska bry sig om. Ingen är tillräckligt mycket i blickfånget – inte heller Batman – för att vi oroligt ska undra hur det går för just den personen.

Dramaturgin talar om en protagonist och en antagonist – ofta men inte alltid hjälten och skurken. Den förstnämnda är personen vi ska bry oss allra mest om, den vars öde vi bara måste veta utgången på. I ett engagerande drama utsätts denna person för en prövning eller ett hot, som kräver att han eller hon överträffar sig själv för att nå en lösning. Antagonisten är ofta den fiende som utgör detta hot.
Filmen når sin slutpunkt när protagonisten lyckas överträffa sig själv, eller förändra sig själv på en avgörande punkt, och därmed övervinna hotet.

Men den här filmen har ingen märkbar protagonist. Det är inte Batman, som är oföränderligt hjältemodig rakt igenom och spöar upp folk. Ungefär detsamma gäller polisen Gordon. Det är inte heller åklagaren, som går från god till ond och därmed dör på slutet, vilket förstås är ett misslyckande.

Det kunde vara Gotham Citys befolkning, som behöver lära sig att våga kämpa för det goda – men de ska ju i slutet gödas med lögnen om att Batman är skurken och åklagaren hjälten, vilket bara visar att de är hopplösa och inte har lärt sig ett dugg.

En glimt av ett slags protagonister får vi när folket på färjorna vägrar att ta livet av varandra för att rädda sina egna skinn – men de är allihop anonyma för oss och har så varit genom hela filmen. Därför är det svårt att bry sig om hur de lyckas lägga band på sig. Dessutom slutar inte filmen med denna uppgörelse, utan med åklagarens attack på Gordons familj – och familj är alltid mer engagerande än främlingar, så vi glömmer genast folket på båtarna.
Och Gordon är som sagt samma hedervärda hjälte rakt igenom, så han är lika lite protagonist som Batman.

Alltså slutar egentligen filmen med att ingen lyckas med något, och ingen lär sig något. Det är dramaturgiskt magplask.

En härligt lustfylld Bong

Sedan jag slutade som Bong, Sydsvenskans hemliga krogrecensent, tycker jag att det har varit berg- och dalbana över mina efterföljares texter – mest dal, faktiskt. Men den senaste Bong-recensionen är en så lustfylld läsning att det liknar erotik.

Det är ett besök på den danska krogen Mielcke & Hurtigkarl som blir så skönt beskriven att det hela framstår som en kärleksscen. Högsta betyg är en självklarhet, vad annat kan man ge en orgasm?

Att skriva inspirerat är en svår konst. De flesta klarar det bara när de ska skriva ner något. Hyllningar brukar däremot bli så matta att de känns famlande. Det är underligt. Nog borde en riktigt lustfylld upplevelse locka fram det mest tindrande språket?
Denna Bongtext bevisar det.

Recensionen saknar mycket av den nyttiga information som normalt är obligatorisk i dagstidningstexter, såsom priser, vad som finns på matsedeln och vinlistan. Men det spelar ingen roll, för texten ger en fullödig känsla av krogupplevelsens helhet, och det är allra viktigast.

Jag tänker att de måste ha hittat en helt ny Bong, för jag känner inte alls igen språket och dess djärvt poetiska vingslag från tidigare Bongtexter (även om en del alluderingar känns vagt bekanta). I så fall är det bara att gratulera Sydsvenskan. Håll nu hårt i denna Bong!

Bloggpanelen bildad - men inget pris åt varia?

Aftonbladet har bildat Bloggpanelen, en samling av över 100 av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige, som ska nominera kandidater till Stora Bloggpriset. Kul idé och vaket av Aftonbladet att vara först.

Aftonbladet har gjort sig lite extra besvär med att samla ihop Bloggpanelen. Det är dels de 100 mest populära bloggarna och dels 10 specialinbjudna, som tidningen anser vara särskilt kunniga om bloggosfären – förmodligen folk som bloggar mycket om bloggande. Jag hittar t.ex. Anders Mildner, som skriver om bloggar för Sydsvenskan, på listan. De har dessutom möjlighet att bjuda in varsin bloggare till skaran.

Dessa ska nominera bloggar till Stora Bloggpriset, som ska delas ut årligen i sju kategorier: Mode, Sport & Fritid, Livsstil, Politik & Samhälle, Vardag, Nöje & Kultur och Prylar & Teknik.
Men hur blir det då med bloggar som skriver om lite av varje. De borde lägga till en åttonde kategori för dessa, som de kunde kalla Varia.

Stora Bloggpriset har en egen hemsida, där du också hittar namnen på alla i Bloggpanelen.
Idén är tydligen Alex Schulmans. Han har dock flera kloka invändningar mot utformningen här.

Radio Gaga

Allraminst sedan radiomonopolet avskaffades 1993 har jag upplevt en fördumning i radiokanalerna – även de som drivs av statliga SR.

De allra flesta kanalerna låter märkvärdigt lika. Programledare pladdrar och gör sig lustiga, men är väldigt sällan roliga. Däremot alltid korkade.

Förmodligen har dessa programledare en naiv tro på sitt eget underhållningsvärde och inbillar sig att det är deras pladder som både lockar och behåller lyssnare. Jag är säker på att de har fel.
De borde hålla tyst och låta musiken spela.

Gud ske lov för MP3.

Thomas Quick, en dåres försvar och "J’accuse!"

Thomas Quick har tagit tillbaka erkännandet av de åtta mord han dömts för. Nu ifrågasätts hur polisutredningen och åklagarens arbete gick till. Det är en hälsosam, för att inte säga akut nödvändig process.

När Quick dömdes var jag förbryllad. Jag är ingen expert på massmördares psyke, men mitt intryck är att de alltid har preferenser. Det handlar ofta om en viss sorts sexualitet och därför offer med mycket gemensamt. Men Quick skulle ha mördat män och kvinnor, unga och gamla, om vartannat. Det fick mig att undra, rentav tvivla.

Nu får vi veta att åklagaren Christer van der Kwast, som med detta mål inledde en framgångsrik karriär, kan ha gjort det lite väl enkelt för sig – på rättvisans och den åtalades bekostnad. Den möjligheten är för mig mycket troligare än att Quick skulle ha mördat folk av olika ålder och kön.

Rättvisan har nog en benägenhet att fastna för tänkbara gärningsmän i stället för att göra sig det ofta extrema omaket att hitta rätt gärningsman. Det kan mycket väl ha hänt här. Quick hade profilen och dessutom några synbart likartade brott i sitt förflutna, så det kunde mycket väl vara han. Därmed gjorde utredningen misstaget att vilja bevisa att det var han, och då är det lätt att råka tänja på gränserna.

Åklagaren van der Kwast pysslar numera med mutbrott och har även där agerat på sätt som går att ifrågasätta. Han jagade Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu med en envishet som liknade stalking, och jag minns att några utspel mot honom låg i valtid, vilket i så fall skulle vara ett förfärligt dråpslag mot demokratins fundament.

Sådant får mig att undra om åklagaren tillät sig ett mått av maktfullkomlighet, och då minns jag en bok på 1980-talet, skriven av en nämndeman i Stockholm, som påpekade att i vårt rättvisesystem har åklagarna alltför mycket makt och drar sig inte för att missbruka den. En åklagare som kände sig utpekad hotade faktiskt stöddigt med att slå tillbaka not författaren med rättsapparaten, så han bekräftade sannerligen farhågorna.

Det behöver undersökas. Ingen i vårt samhälle ska ha en massa makt och ändå komma undan granskning. Varje befogenhet ska motsvaras av en kontrollåtgärd som måste fungera. Annars backar vi steg för steg in i ett fascistiskt samhälle.

"J’accuse", jag anklagar, var vad Emile Zola skrev om den berömda rättegången mot Alfred Dreyfus, där en judisk officer anklagades för landsförräderi i slutet på 1800-talet. Det var en rättsskandal som gick till historien. Tyvärr är vi fortfarande alltför dåliga på att lära oss av historien. Den upprepar sig.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om fallet.

Staten vill spionera på medborgarna

Sydsvenskans ledare framför lika kloka som skarpa protester mot regeringens ambition att spara och läsa alla medborgares epost. Ett vansinne som bara är möjligt för att internet är så nytt att alla inte ser det absurda.

Regeringen kräver att internetleverantörerna ska spara all svensk epost i minst ett halvår och dessutom göra den tillgänglig för myndigheterna "utan dröjsmål". De skyller på den grova brottsligheten – men den marginella effekt en sådan åtgärd kan ha på bekämpningen av brott står inte ett dugg i proportion till det oerhörda intrånget i varje medborgares privatliv.

Det är ett ännu större vansinne än om regeringen hade beslutat att kopior samtliga brev vi skickar per post ska sparas och läsas av myndigheter – ett större vansinne, eftersom datalagring gör det så mycket lättare att både hitta och läsa de sparade breven.

Idén är inte den nuvarande regeringens, utan kommer från Thomas Bodström, som var förra regeringens justitieminister med skrämmande dålig känsla för rättvisa. Då satte sig borgarna emot – men nu vill de ha denna kontroll och till och med skärpa den.

Politikerna i regering och riksdag har ett rabiat kontrollbehov när det gäller den nya informationstekniken, vilket de avslöjar i fråga på fråga. Rättviseprinciperna far ideligen åt fanders när det gäller besluten om internet. Det har nyligen visat sig med FRA-lagen och IPRED.
Det är inget annat än skandal. Jag kunde välja värre ord.

Hela riksdagen har en grumlig demokratisyn

I Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson att vänsterpartiet har en "grumlig demokratisyn" – men det gäller för hela riksdagen.

Otaliga gånger har riksdagen glatt röstat igenom förslag som även i strid mot grundlagens principer hugger mot de medborgerliga friheterna. Varje regering vi haft har lika glatt mörkat sådant som väljarna skulle reagera emot och manipulerat beslutsgången så att den demokratiska ordningen helt eller delvis har satts ur spel. I praktiken är det skralt med respekten för demokratins principer i vår riksdag.

Ett flagrant exempel i år är riskdagens beslut att godkänna Lissabonfördraget utan folkomröstning – bara för att de räknade med att väljarna skulle rösta emot det. Ändå innebär fördraget väldigt stora förändringar för hela EU och varje medlemsland.

Att vägra låta folket rösta om en sådan förändring, som dessutom påverkar svenskt självbestämmande stort, avslöjar sannerligen en "grumlig demokratisyn". Och det beslutet röstade vänsterpartiet emot (även miljöpartiet, men inga andra).

Idol - finalen

Efter Johan Palms farväl var det inget som lockade mig att följa Idol, men nu har jag tagit en titt på fredagens finalprogram – på TV4:s hemsida. Ganska beklämmande.

Som intro fick man se en ensam Anders Bagge på Globen, undrande var alla var – en kul och smått poetisk scen. Sedan kom en snabb medley av forna Idolmedverkande och deras låtar efter Idol, vilket var en rätt sorglig tillställning. Alla sångare lät ungefär likadant, likaså deras låtar. Och allt var föga annat än själlös schlagerpop. Inte undra på att de får kämpa för att hålla liv i sina karriärer.

Till och med Darin, som annars haft allra bäst förutsättningar genom de gångna Idolåren, har blivit vuxen och ganska desperat anpassat sig till pop-businessens korkade paradigm. Så fort en artist börjar göra låtar som han eller hon tror ska slå, så dalar det. Brant. Till och med Darin verkar ha trillat i den fällan.

Pretentiös Jihde
Peter Jihde gav en ful pik åt Amanda för att hon inte ville vara med i den pinsamma kavalkaden. Därmed avslöjade han blott att han gått på TV4:s och kvällstidningarnas myt om att detta program är lika viktigt som julafton. Idol är inte en kyrka (där han är prästen) som alla borde bekänna sin tro till, utan ett kommersiellt spektakel där unga människor exploateras en stund för att sedan kastas på soporna. Varför ska de känna lojalitet? Jihde får allt ta och skaffa sig lite distans.

Kevin och Alice framförde sina låtar pliktskyldigt och väldigt slätstruket. Rent ut sagt tråkigt. Den stora Globen gjorde bara tomheten i deras framföranden än mer tydlig, sammalunda med juryns distanslösa prisanden av deras insatser. Det blev särskilt skrattretande när jurymedlemmar mer än en gång hävdade att Kevin och Alice överträffade originalversionerna. Inte.

Dansarna bakom dem var också en sorglig syn, vilket berodde på deras enfaldiga koreografi, som mest bestod av att flaxa med armarna. Också de ideliga kameraåkningarna var tröttande – redan när fredagsfinalerna begynte i höstas. Kamerorna borde våga stanna nära sångarna och framför allt visa när de då och då rörde på sig lite.

Vinnarlåten
Vinnarlåten var ett särskilt sorgligt inslag. Det är i och för sig inte så underligt. Att avsluta med en nyknåpad popdänga efter en hel höst av idel superhits ur pophistorien – det kan inte bli annat än ett Västgötaklimax.

Det var som alltid en ballad, eftersom dessa har lättast att hävda sig på listorna. Inledningsfrasen var ett elegant ordsnickeri, tacksamt att sjunga: “Once upon a time I had a dream, I had a vision, of that someone I was missing in my life.” Men sedan gick det utför. Pompa utan originalitet, klyschor utan karaktär.

Det har kallats en 80-talslåt, och det stämmer bra. Även när det lite rockigare men alltför korta sticket kommer och låter som något från Michael Jacksons Bad-album. Men förutom dessa få sekunders lilla hetta är hela sången bara slaskig och lättglömd.

Summa summarum var det underhållning à la Melodifestivalen, det vill säga ett uppblåst ingenting.



Kevin måste slänga proffsigheten
Kevin vann och det var det enda rätta, eftersom han är perfekt stöpt för Idols koncept: TV-underhållning med covers på gamla hitlåtar. Han är lika professionell som han är intetsägande. Något fattas för att hans tolkning av låtarna ska bränna till. Det är nog personlighet. Skickligheten gör att han alltför lätt presterar låtarna originaltroget och därmed maskinellt. Men man får aldrig känna att han har ett genuint privat förhållande till dem, att de betyder något inuti honom.

Det går inte, annat än på dansbandsscener. Det blir inget katarsis, ingen befriande upplevelse för publiken. Det är hantverk, men inte konst.

Jag får samma intryck när han intervjuas – allt han säger är så rart och rätt som barnprogram på SVT, men inte med minsta egna knorr. Lika ytligt och anpassat som politikers floskler.

Hans enda chans att inte kvickt glömmas är att våga kasta professionaliteten och bli naken inför sin publik. Han kan onekligen sjunga och har onekligen känslor, så han måste våga låta det skälva och brista, måste gräva djupt i sig själv för att hitta den vånda och längtan som en gång fick honom att börja sjunga.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladetoch Sydsvenskan om Idolfinalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm

Finanskrisen cementeras

Idag vräker regeringen 28 miljarder kronor över bilindustrin för att rädda den från kollaps. Men inget riktigt radikalt sker för att ändra dess vansinniga kurs. Därmed garanterar regeringen bara att krisen blir bestående.

Visserligen påpekar näringsminister Maud Olofsson att bilindustrin på sistone gjort andra bilar än dem som såväl konsumenter som samhället efterfrågar, men räddningspaketets tre miljarder till forskning på miljövänliga bilar ändrar inte bilindustrins osunda beslutsgång: koncentrationen på några få aktörer, som bekämpar varje form av förändring.

Bilindustrin är därvidlag så gott som identisk med alla de branscher som finanskrisen drabbar. Näringslivet går mot färre och större aktörer, som allihop blundar med båda ögonen i sin jakt på kortsiktig profit och sin vägran att ens försöka foga sig efter en rimligare framtid.
De har rusat på tills det rasade.

Ett sådant näringsliv kommer att allt oftare gå i kris och bedriva utpressning mot världens regeringar för att få mer pengar att vräka ner i samma omättliga hav av girighet. Faktiskt är det troligt att de stora penningflödena till näringslivet skyndar på nästa kris, eftersom dessa pengar hjälper till att bevarar gamla ordningar och ger konstgjord andning åt osund företagsamhet.

Jag tror att en stor svaghet i marknaden är dess minskade antal av allt större aktörer. Denna koncentration, som ideligen kommer hotfullt nära monopol och nog döljer en hel del karteller, omintetgör den sunda mekanism av konkurrens och utslagning som en kapitalistisk ekonomi är beroende av.

Därför borde världens regeringar våga låta även stora företag gå omkull, eller kräva att de bryts upp i mindre enheter som självständigt får pröva sina vingar och därmed har lättare att anpassa sig till nutidens omständigheter och framtidens krav. Till exempel borde regeringen kräva att Volvo och SAAB lämnar sina amerikanska ägare, som uppenbarligen förvaltat dem illa.

Det händer alltför ofta att sunda och lönsamma verksamhetsgrenar i storbolag dras ner av övriga verksamheters fiaskon, men det döljs i årsredovisningarna. De stora bolagen har ingen förmåga att upptäcka och anpassa sig till detta, eftersom de envisas med att se helheten och närmast ignorera delarna. Ofta skinnar de bara lönande verksamheter för att täcka förlusterna i andra grenar.

Finanskrisen har sina tydliga skäl, men alla stödåtgärder förhindrar att läxan blir lärd. Det är oändligt kostsamt i längden.

Här skriver Sydsvenskan, Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om regeringens räddningspaket till bilindustrin.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen

Tänd ett ljus för naiviteten

Vi har alla våra svagheter, rentav flera stycken. Här är en av mina:



Jag känner inte särskilt mycket för julen, sedan barndomens förtjusning över julklappar svalnade. Och julsånger har aldrig spelats heta på min stereo. Men den här låten från 1987 är fenomenal. Barnsligt sentimental, så naiv och jolmig att man undrar om det är en parodi eller ej – men samtidigt blir jag berörd, nästan till tårar.

Vad är det som gör låten så gripande, fast den samtidigt är så kladdig? Inte kan det vara den stela videon med de tre herrarna i Triad, där i synnerhet Niklas Strömstedt längst till vänster är extremt 80-talistiskt uppklädd och stirrar in i kameran som om han räknade med att bara det skulle ge alla tittare orgasm.
Inte heller kan det vara texten om att tänka på jordens barn och så vidare, eller det smetiga a capella-arrangemanget, eller den psalmmässiga melodin i verser, refräng och stick.

Delvis är det nog popveteranen Lasse Lindbom, som vågar ta i med sången så att det blir allvar. Men framför allt är det helheten. De banala delarna smälter samman till ett gripande och överväldigande helt, som när pusselbitar faller på plats och bilden framträder.
De fick helt enkelt till det.

Feminismens svek

Kunskapskanalen visade ikväll den fascinerande debatten om feminism från 1971, där Norman Mailer munhuggs med ett antal framstående feminister vid den tiden. Därefter följde en svensk modern ”repris” som inte gick särskilt mycket bättre – men var tydlig med skälen till sina brister.

Den amerikanska dokumentären heter The Town Bloody Hall och bör ses av envar som vill ha lite perspektiv på kvinnokampen. Här är ett litet klipp från den (tyvärr det enda jag hittade på YouTube):



Mailer var förvisso ganska patriarkal i sitt tonfall och sina formuleringar, men där var han nog mest fånge i det språk han vuxit upp med. Kvinnorna som attackerade honom, däremot, tillät sig alla möjliga slag under hans bälte – och gjorde vad de kunde för att få till stånd en lynchmobbstämning mot honom i lokalen.

Många kloka saker, och en del dumheter, blev sagda såväl av honom som av feministerna – men oftast med intellektuell skärpa och alltid tänkvärt. Germaine Greer, som just hade kommit ut med sin genombrottsbok Den kvinnliga eunucken, högg ganska vilt omkring sig, väldigt intolerant mot varje form av kritik mot hennes tankar, men man måste beundra hennes kvicktänkthet och de skarpt mejslade teorier hon utgick ifrån.

Ändå tycker jag att Norman Mailer ”vann” debatten, just genom att villigt förlora den. Han var den enda i panelen och publiken som kunde medge svaghet – till och med erkänna att somligt han skrivit var riktigt dumt. Feministerna var däremot alldeles benhårt övertygade om sin egen förträfflighet och berättigade detta med sin ideologi. Det blev tautologiskt: de hade rätt för att de hade rätt, och envar som inte höll med dem gav bara uttryck för patriarkatet och var därmed ytterligare bevis på att de hade rätt.

Då gör man det lätt för sig. Det har alltför många feminister fortsatt med sedan dess.

Svensk "repris" på debatten
Kulturkanalen fortsatte direkt efter dokumentären med en feministisk debatt i en aula, ledd av en man men i övrigt med blott kvinnor i panelen – i avsikt att skapa en liknande situation, fast nu, 2008. De hade undvikit en Norman Mailer som debattledare, om nu en sådan alls står att finna i vårt land – det skulle kanske vara Jan Guillou. I stället hade de valt förre JÄMO Claes Borgström, som mig veterligt aldrig har uttryckt sig annorlunda än på pricken politiskt korrekt i dessa frågor.

Redan där var det tydligt att i Sverige 2008 tillåts ingen opposition mot de feministiska idéerna. Vårt lands offentliga debatt har blivit så räddhågsen och konform att jag undrar om det alls finns någon känd debattör som skulle våga vara motvals i en feministisk debatt. Förmodligen inte heller Guillou.

Inbjudna debattörer var Gudrun Schyman, Athena Farrokhzad, Anna Wahl och Kajsa Borgnäs: en politisk veteran, som förstås pratade ojämförligt mest, en ung poet med invandrarbakgrund, en genusprofessor och en ung politiker. Det var förstås bara den unga poeten, Athena Farrokhzad, som avvek något från samstämmigheten. Hon försökte vidga frågan och önskade att även sådant som det inte råder konsensus om ska få komma med på dagordningen – och sådant finns förvisso i massor.
Men hon fick inte en chans att utveckla saken. I synnerhet Gudrun Schyman var snabb att dränka sådana öppna trådar i en massa floskler.

Schyman vräkte bland annat ur sig att kön är själva grunden för samhället och dess orättvisor: alltså patriarkatet. Som om endast det ena könet vore tuktat till sin könsroll. Som om klassamhället vore en schimär.

Feminismen sviker både sig själv och sin värld genom att upphöja denna orättvisa till den allra största, för att inte säga enda, och genom att göra halva mänskligheten skyldig till den – och den andra halvan oskyldig.
Med så trubbiga teser kan inget vettigt bli sagt.

Större orättvisor
I Sverige idag är det ren absurditet att peka ut männen som de största förtryckarna och kvinnorna som de mest förtryckta. Det är helt enkelt inte sant.

Orättvisorna mellan klasserna är betydligt större. Idag är löneskillnaderna mellan män och kvinnor med samma jobb ungefär 5-10%, medan skillnaderna mellan löner i olika samhällsskikt – oavsett kön – är hundratals eller rentav tusentals procent. Det är inte bara genom löner som klassamhället uttrycker och cementerar sina orättvisor – det sker också i hela utbildningsväsendet, sjukvården, rättsapparaten, och så vidare. Det görs skillnad på folk från vaggan till graven, och dessa skillnader beror mycket mer på klass än på kön.

Även orättvisorna mellan etniska grupper är väldigt mycket större än mellan könen. En betydligt större andel människor med utländsk härkomst är så gott som uteslutna ur arbetslivet, eller hänvisade till föga mer än de jobb som svenskar undanber sig. Inte heller kan barn och kvinnor från andra kulturområden räkna med samma skydd av samhället som infödda svenskar har.

Sträcker vi blicken utanför Sverige blir det rent förfärande tydligt hur världen är uppdelad i A- och B-lag. Vi i Sverige lever i ett överflöd som bara är möjligt för att en stor del av världen är förslavad och plundrad.
Där ser vi också skillnaderna mellan raser. De svarta har det sämst och de vita har det bäst, och så har det varit rätt länge nu. Även om USA just fått en svart president tvivlar jag på att denna monstruösa orättvisa försvinner i brådrasket.

Sexualiteten är en annan arena fylld av svindlande orättvisor. Det kan verka som om vi nu lever i ett tolerant samhälle, men förföljelsen av sexuella minoriteter lurar precis bakom hörnet och exploderar då och då – med blott halvdana försvarsåtgärder från samhället.

Det finns väldigt många orättvisor i världen – och i Sverige. Vi är inte ett dugg betjänta av att de allihop förklaras bort av feministisk teori, eller sopas under mattan av den.

Förr pratades det mycket om jämlikhet, det vill säga att alla människor ska ha samma rättigheter och samma värde. Jämställdheten handlar blott om könens lika värde, men har ändå slagit ut jämlikheten från debatten. Det är katastrofalt, och ett stort svek av kvinnorörelsen att låta det ske.
Men alla dessa välutbildade feminister med välbetalda jobb på universitet och i kulturmarknaden vill förstås hellre beskriva sig som hjältinnor i stället för att medge att de faktiskt deltar i förtrycket av andra.

Makt
Jag tror att det feministiska perspektivet har blivit föråldrat, åtminstone som ett fundament för politisk analys och reform. Det finns två stora frågor under och bortom feminismen som borde lyftas fram:

Den ena är makt. Orättvisor skapas och upprätthålls med maktmedel. Pengar, till exempel, är inget annat än instrument för makt. Därför måste makten som sådan motarbetas. Den byter namn och ansikte men fortsätter genom varje förvandling att förtrycka. Så länge makten inte svarar inför någon annan än sig själv består de grundläggande orättvisorna.
Demokratin måste utvecklas. Det räcker inte att vi blott då och då byter statsminister eller får någon vd avpolletterad. Själva möjligheten till makt måste granskas och decimeras.

Queer
Det andra är konformitet. Våra tättbefolkade samhällen har inneboende mekanismer som tvingar invånarna att likna varandra långt mer än vad de önskar eller ens uthärdar. Civilisationen sätter oss allihop i tvångströja. Förväntningarna och kraven på oss styr oss som piskrapp genom livet. Det förslavar alla kvinnor och alla män, i alla åldrar, samhällsklasser, världsdelar och tider.

En rättvis värld måste avskaffa likriktningen, det samhälleliga påbudet att man inte ska avvika. Vi är allihop avvikare, innerst inne, och kväver våra behov genom en spiral av skuldkänslor som varje samhälle tyvärr är mästerligt på att hålla igång.

Här tycker jag att de senaste decenniernas queerteorier skapar lovande perspektiv för förändring. Det handlar inte bara om sexualitet, även om dessa teorier nog tog sin start där, utan om varje form av annorlundaskap. Det handlar om rätten att vara annorlunda – eller med andra ord, att få vara sig själv.

Så länge vi inte vågar annat än förtrycka oss själva och våra egna lustar, kan vi knappast få ett slut på allt förtryck som omger oss. Det sorgliga är att just för att våra skuldkänslor får oss att förtrycka oss själva deltar vi i det fortsatta förtrycket omkring oss.

Bruno K Öijer skojar i Malmö

Bruno K Öijers poesi är så glimrande att den kunde läsas upp i flygplatshögtalare och ändå förtrolla. Det är svårt att föreställa sig hur den kunde förhöjas ytterligare – tills man hör Bruno själv framföra den. Skoj är det också.

Jag är just hemkommen från hans tvåtimmarsföreställning på sirligt ornamenterade Palladium i Malmö. Tiden flög förbi men minnet är ristat på ett bestående vis.
Den där magra gestalten, en skugga som av liemannen, ensam på scenen med ett stilla strålkastarljus som enda scenografi, spretade med fingrarna, knyckte med huvudet och läpparna kysste mikrofonen. Han uttalade varje ord med skärpan hos katana, det japanska svärdet, och samtidigt innerligt som Julia inför Romeos döda kropp.

Varje dikt fick vara sin alldeles egen juvel, slipad för att till det yppersta stänka runt omkring av sitt eget inre ljus. Det syntes i hans korta uppladdning före varje start, med högerfoten brant vinklad upp från golvet och blicken stirrande mot någon punkt i rummet, som om Bruno hade sin musa just där och inväntade hennes klartecken.
Och han medgav det villigt i varje avslutning, där han gjorde en triumfatorisk gest med knytnäven och väste ur sig ett "Yes!"

Dessa inramningar var rituella och förmådde allt vad de ämnats för. Sålunda fick han varje dikt att framstå bländande klart med sina högst egna förtjänster, och vi kunde följa honom genom detta radband, som om vi vore ballast på hans själsliga resa. Och vilken resa!

Bruno K Öijers poesi är drömmens möte med den så kallade verkligheten. Var det än börjar glider Bruno snart in i den hypnagoga värld som är varken eller och därför både och. Han använder inte metaforer på poeters vis som ett sätt att strö glitter över tillvarons grå. Nej, han bestiger och rider dem, bit för bit längre in i deras parallellvärld, en förtydligande spegling av vårt universum – i all dess utsträckning och genom alla dess underliggande syften, villkor och våndor.

Och denna hisnande resa är skoj. Humorn i det hela är ständigt påtaglig. Med minimala medel förhöjer Bruno den, kanske framför allt genom att påvisa vardagens absurditeter, som ideligen får de drömbilder han målar upp att verka både rimligare och mer normala.
Med skrattet bubblande uppför strupen kan man bara konstatera att det är nog så egentligen.

Här är Sydsvenskans recension av föreställningen.

TV-inslag om mig på Sydnytt

Ikväll kl. 19.15 visar Sydnytt på SVT1 ett inslag om mig - både som före detta krogrecensenten Bong och som aikidoinstruktör, i samband med att jag blev vald till vice ordförande i Internationella Aikidofederationen.

Normalt har jag väldiga betänkligheter mot att medverka i TV. Jag har inte gjort det särskilt ofta, men så gott som alltid blivit besviken. Resultatet brukar vara så förenklat att det blir fånigt. Men denna intervjuare, Hans Larsson, imponerade på mig genom att ställa stimulerande "öppna" frågor och sedan tålmodigt låta mig utveckla svaren efter eget huvud.

Vis av tidigare erfarenheter undrade jag ändå om det färdigklippta TV-inslaget skulle bli en besvikelse. Inte alls. Den upplyfta tonen i vårt samtal fanns kvar (om än förstås i väldigt förkortad form), fotografen Rolf Cronqvist hade hittat finurliga vinklar och vyer och Patrik Cegrinis redigering har rytm och humor.
Jag är särskilt förtjust i hur de med dramaturgisk känsla (och munterhet) kom till avslöjandet om att jag varit Bong, men det lilla inslaget på 3,5 minuter har flera poänger.

Kanske ska jag våga medverka flitigare i TV framöver...

Träningskamrat i aikidoscenerna är Sabine Neumann, en av instruktörerna på Enighets aikido.

Här är TV-inslaget.