Grundlagen behöver repareras

I Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson kloka ord om FRA-lagen som ett exempel på svenska politikers respektlösa förhållande till grundlagen och dess principer. Denna rättsröta, sedan länge inbyggd i lagboken, är ett betydligt större problem än FRA-lagen, som samtidigt är just ett talande exempel på den.

Sverige har inte en så lysande tradition vad gäller mänskliga fri- och rättigheter som vi vill föreställa oss. Det är fortfarande Gustav Vasas gamla envälde som färgar de styrandes syn på hur Sverige borde fungera.
Jag har för mig att vi var föredömligt tidiga med yttrandefriheten, men sedan gick det i stå. Och yttrandefriheten har blivit ganska beskuren med tiden. Man får säga vad man vill, så länge det inte är för upprörande för opportunismen.

Grundlagen är i det närmaste tandlös för att den tillåter undantag tillkomna på ett ögonblick – och för att det inte ens är möjligt att juridiskt pröva om andra lagar bryter mot den.
Därmed är en regering i praktiken fri att göra som den vill med de mänskliga rättigheterna, och det sker löpande.

FRA-lagen är ett nytt exempel på bristerna i vårt grundlagsskydd. Kanske ger regeringen upp just den här lagen, men allra viktigast – som också Per T Ohlsson konstaterar – är att reparera vår grundlag, så att den verkligen gäller.
Idag är den föga mer än en kuliss.

Vill du bli svensk?

På ledarsidan i Sydsvenskan skriver Nisha Besara att svenskar inte tillåter personer från främmande kulturer att bli svenska. Vi kan inte tänka oss att de skaffar sommarstuga, äter falukorv, osv.

Men integration är inte en enkelriktad gata. Man måste själv vilja assimilera sig. Många invandrargrupper väljer i stället att bevara sitt ursprungslands kultur och strunta i falukorven. Det gäller sannerligen inte bara i Sverige. Se till exempel USA, där detta pågått i århundraden. De flesta amerikaner är noga med sitt etniska ursprung och stolta över det.

Jag tycker också att det är en poäng, som berikar den svenska kulturen.

Nisha Besara klandrar svenskarna för att förvånas över invandrare som faktiskt äter falukorv. Vad anser hon i så fall om invandrare som tycker det är konstigt när svenskar äter mat från deras kulturer?

Nej, hennes text är rent nonsens, och så opportun att den borde vara Svanenmärkt. Hon vore så mycket modigare om hon grunnade på i vilken grad invandrare alls vill bli integrerade – och samtidigt tog sig en funderare på vad det kan ha spelat för roll att hon är kvinna och invandrare, när hon blev inbjuden att skriva regelbundet på Sydsvenskans ledarsida.

Åtta bryggningar av samma te

På Katrinetorp i Malmö pågår just nu en synnerligen sevärd utställning av modern kinesisk konst. I samband med den bjuder Per Brekell från tehandeln Five o’clock på teprovning – en minst lika stor upplevelse, även för ögonen.

Bilderna här (klicka på dem för att se större versioner) är från en provning vi gjorde idag av ett särdeles exklusivt kinesiskt Oolong-te. Per genomförde den med fingerfärdighet och vackra attiraljer. Vi prövade samma blad i åtta bryggningar efter varandra, och kunde förbluffat konstatera att var och en av dessa var en ny smakupplevelse.

Den första bryggningen var barsk och tydligt metallisk i smaken, som av järnet från en stekpanna. Ett myndigt te som berättade om sina inre krafter. Nästa bryggning var som ett helt annat te – nu med en tjock och mild smak av honung. Vi häpnade. Hur kunde detta komma från samma teblad?

Den tredje bryggningen gick dessa två ytterligheter ihop på det mest konstfärdiga vis, så att järnet mildrades av honungen, vars sötma i sin tur balanserades av järnet. Ett ytterst elegant te blev följden.

Vi fjärde bryggningen kunde vi inte tro att fler överraskningar var att vänta, men nu dök en tydlig bärighet upp, som av hallon. En frisk liten syrlighet, närmast lekfull. Teet blev som saft.

Den femte bryggningen fanns bärigheten kvar, om än något dämpad och samtidigt mer komplex. Dessutom dök en viss beska upp, som fick oss att räkna med att teet därefter skulle ha gjort sitt. Icke då.

Vid den sjätte bryggningen hade beskan dämpats och bärigheten blivit öppnare, nästan spritsig. Teet blev lättdrucket, som något man läskar sig med på heta sommardagar, trots dess egen höga temperatur.

Den sjunde bryggningen hade lättsamheten ökat ännu mer, och smakerna blivit flyktiga, som om de var på väg in i en angenäm glömska. Vid åttonde bryggningen började vattnet göra sig påmint, på väg att ta över. Teets smak var föga mer än en stillsam efterklang, om än med friskheten och spänsten i behåll. Ett delikat vatten.

Vi avslutade provningen med att betrakta de vackra tebladen, som hade växt och vecklat ut sig rent majestätiskt genom de många bryggningarna.

Man kan få en liknande mångfasetterad upplevelse med flera metamorfoser av en stor och mogen Bordeaux, som man dricker långsamt, glas efter glas, tills flaskan är tom. Där är det luften som med hjälp av tiden ombesörjer förvandlingarna.
Men varför prata vin när smaken av det storslagna teet fortfarande smeker gommen?

Presidenten är inte allsmäktig

I Sydsvenskan skriver Per T. Ohlsson om forna amerikanska presidenters fram- och motgångar i jämförelse med deras politiska erfarenhet. Det visar sig i många fall att erfarenheten mäktar föga.

Det är ingen överraskning. Den intressanta frågan är varför. Tyvärr är det något som Per T. Ohlsson blott snuddar vid.
Det första man måste konstatera är att amerikanska presidenter inte är allsmäktiga. Hur väl de än må vilja (vilket ibland kan diskuteras) kan de hamna i situationer där de är i det närmaste hjälplösa. Det har föga med kompetens att göra.

Många av Ohlsson exempel är sådana: inbördeskriget, kraschen på Wall Street, världskrigen, och så vidare. Ohlsson gör sig rolig över James Buchanan, som var president strax innan inbördeskriget bröt ut. Buchanan höll med båda lägren i den uppseglande konflikten, men lyckades inte lösa den. Sex veckor efter att Lincoln tog över presidentämbetet bröt kriget ut.

Men det är inte rimligt att klandra Buchanan för att inte ha avstyrt kriget. Han gjorde nog vad han kunde just genom att försöka blidka båda lägren – klassisk diplomati.
Kanske ska man i stället fråga sig varför kriget inte bröt ut så länge han satt vid makten, utan först några veckor in i nästa presidents regeringstid.

Historien är lätt att läsa men svår att tolka.

IT-professor ger upp allt

Samtidigt med att FRA-skandalen om oberättigad avlyssning av oskyldiga svenskar rullas upp, skriver IT-professorn Jan Eric Larsson i Sydsvenskan att vi redan är så avlyssnade på internet att det inte spelar någon roll om FRA också får göra det. Märklig logik.

Med ett sådant resonemang skulle samhället över huvud taget ge upp alla tankar på lag och rättvisa – bara för att överträdelser ändå förekommer.

Visst spioneras det på oss via internet – av enskilda hackare, av företag, av främmande makt. De flesta av dessa har dock ringa intresse eller minimala resurser för att zooma in på enskilda svenska medborgare. FRA och de svenska myndigheter som skulle kunna beställa information därifrån är en helt annan femma.
Dessutom – inte ska vi villigt finansiera sådana integritetskränkningar med våra skattemedel.

Argumenten för FRA-lagen gör mig till en alltmer övertygad motståndare till den.

FRA-chefen är mer än lovligt naiv

I Sydsvenskan intervjuas FRA-chefen Ingvar Åkesson om allt bråk med anledning av den nya lagen. Han är mer än lovligt naiv när han inte visar någon förståelse för kritiken, som om alltihop vore missförstånd:

– Allt tal om att framtida mer illasinnade regeringar kan beordra mass-avlyssning är falskt. Generaldirektören, det vill säga jag, skulle vägra eftersom det bryter mot lagen.

Men herrejösses – skulle inte en illasinnad regering kunna ändra lagen på ett ögonblick? Och dessutom, är det bara chefens goda vilja som står i vägen så är missbruket garanterat. Regeringar tillsätter de chefer de vill ha, alltså de som lyder.

Åkessons förenklingar visar med eftertryck hur farligt det är att ge såväl regeringar som myndigheter alltför omfattande redskap för sin maktutövning. Och då hjälper det inte om samma regering och myndigheter skapar hur många kontrollorgan som helst, eftersom de allihop är inom samma maktapparat.

Och det är inte så att missbruk och övergrepp bara skulle kunna ske – de sker ideligen med de befintliga maktapparaterna och därför med säkerhet också med kommande. Så en demokrati ska helt enkelt vara väldigt restriktiv med att konstruera sådana instrument.

FRA-lagen innebär en annan ändring av rutinerna. Tidigare var det endast FRA som avgjorde vad som skulle avlyssnas och varför. Detta kan nu en rad myndigheter diktera, efter eget gottbefinnande. Det är både svåröverskådligt och riskabelt ur rättssäkerhetssynpunkt, men Åkesson kallar det en förbättring, som om det skulle innebära en tryggare ordning för demokratin.
Återigen mer än lovligt naivt.

Åkesson vill kanske komma med lugnande besked, men åstadkommer inget annat än att berättiga den oro som många känner inför FRA-lagen. I sådana händer som hans är den ett stort hot mot de svenska medborgarnas integritet.

Historien förändrar sig

Sydsvenskans förre politiske chefredaktör Per T Ohlsson skriver numera endast en krönika i veckan, en helsida på söndagar som alltid är läsvärd. Det märks tydligt att hans tankar och texter vinner på att han har gott om tid för dem.

Just nu skriver han om de amerikanska presidenterna i ett historiskt jämförande perspektiv. Här är hans första text i ämnet, som handlar om presidenternas erfarenheter av det militära – nog så intressant i en centraliserad makt, där det militära alltid har givits en hedersplats. Tyvärr snuddar inte ens Per T vid frågor om maktbalansen mellan politisk och militär ledning, men skojig läsning är det ändå.

I dagens tidning jämför han George W Bush med andra misslyckade presidenter i USA:s historia. Det blir mestadels ganska haltande jämförelser med sökta samband. Hur pass misslyckad en president varit beror framför allt på betraktarens perspektiv. Det är som med skönhet: “Beauty is in the eyes of the beholder.”
Somliga intressen i USA – såsom krigsindustrin, oljebolagen och kristna fundamentalister – anser nog att Bush är rena drömmen.

Så har det förstås också varit historiskt. En president som hyllas av vissa förbannas av andra. Bara den president som gör ingenting retar ingen, men blir knappast heller särskilt ihågkommen.

Dessutom ändrar sig domen genom historien, vilket Per T också påpekar. Förr hyllade presidenter blir senare avfärdade, och tvärtom. Det gives inget varaktigt facit.

Därför är sådana sätt att använda historien såväl vanskliga som ganska meningslösa. Mer som sällskapsspel. Vi har i alla tider gjort detsamma med kungar. USA:s stora problem är måhända att dess presidenter ges konungsligt majestät, fast konstitutionen egentligen ämnade ge de stora valda församlingarna representanthuset och senaten all verklig makt.

Bush är garanterad en plats i den amerikanska historien, det är det enda som är säkert. I denna plats kommer synen på honom att genomgå diverse förvandlingar – och förmodligen aldrig vara exakt densamma bland historiker, ens om de är samtida.

Själv är jag mest irriterad på att Bush har haft möjlighet att spela alltför stor roll i världshistorien. Det är aldrig lyckat när en enda människa har sådant inflytande – och det är något som inte gäller honom personligen, utan ämbetet han bär.
Den intressantaste historiska jämförelsen vore kanske därför inte mellan presidenter, utan mellan presidentskapets inflytande genom århundradena?

Dr. Phil och kärleken

Dr. Phil kokar i sina TV-program en soppa på förenklad psykologi, gammal amerikansk dubbelmoral och sin egen form av bondförnuft. Ibland blir det riktigt slemmigt.

Ett avsnitt som visades nyligen i svensk TV handlade om en amerikansk 18-årig flicka som förälskat sig i en palestinsk pojke och smet till honom på en utlandssemester, mot föräldrarnas vilja. Pojken och flickan intervjuades via satellit, medan hennes familj satt i studion och fick Dr. Phils odelade stöd.

Det blev väldigt tydligt att Dr. Phil fördömde förhållandet mellan den söta blonda flickan och den mörke utlänningen. På slutet försökte han manipulera henne att åka hem till familjen “i förväg” och så skulle Dr. Phils folk försöka ordna med ett visum åt pojkvännen “senare”.
Dr. Phil sa uttryckligen till föräldrarna att det var för att de skulle ha chans att bearbeta henne, med hoppet att hon skulle överge pojkvännen.
Hur det hela gick fick vi inte veta, så förmodligen valde flickan att stanna med sin pojkvän.

I alla tider har föräldragenerationen försökt styra över barnens kärleksliv, alltid med lika dåligt resultat. Dr. Phils ogenerade stöd för detta är rena mörka medeltiden.

Redan på medeltiden, förresten, beslutade faktiskt den katolska kyrkan att blott två personer skulle få bestämma över vilka som fick gifta sig: de två som äktenskapet gällde.
Så Dr. Phil försökte backa filmen sådär sju århundraden. Hur kan en psykolog vara så likgiltig för kärleken?